Isis - In the Absence of Truth
Recension: musik
Genre: Post metal
Betyg: 7/10
Godspeed You! Black Emperor, Cult of Luna, A Silver Mt. Zion, Callisto, Red Sparowes, Neurosis, Isis - ett litet urval av band från en hårdrocksgenre som jag tror kommer leda hårdrocken in i en ny era. Det sound som dessa band och några hundra till håller sig till ligger så rätt i vår tid då våld, sorg, melankoli och mänsklighetens förfall är ständiga företeelser i vår vardag. Post metal förkroppsligar den mänskliga misären och alla de känslor som kommer med den och det är allt som oftats andlöst vackert, storslaget och näst intill omöjligt för gemene band av andra genrer att toppa. Amerikanska Isis är kända för att ha startat trenden och med sitt fjärde album - "In the Absence of Truth" - förfinar de sitt koncept och man kan ana lukten av stordåd under skivans inledande minuter - synd bara att musiken tenderar att gå så satans långsamt hela tiden så att en helt igenom positiv recension blir omöjlig att genomföra.
I mitt tycke så är "In the Absence of Truth" ett grymt underskattat album, det är ett faktum som jag inte ska sticka under stol med. Visserligen är albumets föregångare, "Panopticon", snäppet vassare, men då det erhöll enorma framgångar och mottog positiva recensioner från en samlad kritikerkår så har "In the Absence of Truth" fått stå ut med nästan enbart smutskastning. Nog för att man gick ifrån en dynamisk ljudbild till en ibland måttligt spännande iniktning, men så dålig är den inte så att den förtjänar att hatas av sina fans som vanligtvis brukar vara så toleranta med band som tar sig olika friheter i sitt musikerande.
Släktskapet med Post metal-verks innehåll är här tydligare än någonsin - "In the Absence of Truth" skall lyssnas på som en helhet (skrev jag inte en liknande mening precis nyligen?). Förvisso funkar det att lyssna på låtarna var för sig men euforin som kommer av en hel genomlyssning är ändå att föredra.
Dock kan en timmes stenhårt lyssnande sätta sina spår och Isis har ju trots allt blivit mjukare än förra gången och vissa passager kan ibland vara rent löjliga i sina omöjligt sömndruckna approacher. Fjärde spåret till exempel - "Over Root and Thorn" - har ett makabert sömnigt intro som håller på i kanske halva låtens speltid och då ska man även ha i åtanke att låten i fråga är nära nio minuter lång; det blir alltså ett runt fem minuter långt mantra av syntflum och avläsgna gitarrplink innan låten verkligen tar fart. Tillfällen som dessa kan sätta lyssnaren på prov och ibland kan man undra om Isis verkligen vill behålla sin fanbase eller bara skrämma iväg den genom att vara så överdrivit svårtillgängliga att "Krig och Fred" framstår som lättläst pocketlitteratur som man handlar vid kassorna på ICA.
"In the absence of Truth" kräver mycket av sin lyssnare; det går inte att förneka. Men samtidigt får man även ut väldigt mycket av musiken om man tar sig tid och verkligen lyssnar. "Wrists of Kings", "Not in Rivers, but in Drops", "Dulcinea" och framförallt det starka singelsläppet "Holy Tears" är låtar som man mer än gärna återvänder till då man vill uppleva en stunds harmoniskt lugn blandat med ljudliga memoarer från Ångestmanlands samlade kår av bitterfejjor.
Musikaliskt sett har Isis utvecklats överlag till det goda - trummisen briljerar med en sällan skådad teknalitet i sitt spel, sångaren framför lyriken med andlöst melankolisk stämma och man har verkligen insett vikten av dynamik i låtskriveriet, även om det ibland blir lite väl mycket ljud av ingenting.
"In the Absence of Truth" är ett underskattat album som har fått utstå mycket smutskastning oftats helt oförtjänt; men samtidigt är kritiken inte helt obefogad. De sömniga passagerna har blivit sömnigare, ibland glöms dynamiken (att gå från fagert stillsamt till ångetsfyllt hatiskt) bort helt och det har blivit svårare än någonsin att ta till sig av musiken. Men samtidigt ska man inte glömma bort att Isis har gjort ett av sina starkaste - och mognaste - släpp i och med "In the Absence of Truth" trots dess brister. Det är en oslipad diamant helt enkelt.
Enochian Theory - Evolution: Creatio ex Nihilio
Rammstein - Liebe Ist Für Alle Da
Napalm Death - Smear Campaign
Bonded by Blood - Feed the Beast
Recension: musik
Genre: Heavy/Thrash metal
Betyg: 9/10
Nä, nu får ni lägga av! Hur är det möjligt att två boxar med fyra Death- respektive fyra Thrash metal-skivor kan innehålla band som håller en sådan löjligt skyhög kvalitetsnivå på sina alster!? Municipal Waste's pungspark "The Art of Partying" var ett oväntat skott i nacken och satte en standard som under två-tre dagar har toppats om och om igen av andra guldklimpar av band såsom Morbid Angel, Napalm Death och att inte förglömma mangelexpressen känd som Evile. Redan efter fyra överväldigande upplevelser har man ju all rätt i världen att tvivla på att nästkommande skivor inte kommer hålla samma höga klass. Fan, vad fel man kan ha ändå.
PANG! Vad var det? Det, min vän, var startskottet till Bonded by Blood's eminenta debutalbum - ett skott som spränger ljudvallen och åstadkommer ett eko som inte klingar av förän allt omkring dig ligger i ruiner.
"Feed the Beast" är ett sanslöst stycke musikhistoria som gör allt rätt, från början till slut.
Det går inte att beskriva med vanliga ord hur sjukt välspelat - för att inte säga välkomponerat - "Feed the Beast" är; varje slag på trumman, varje ackord och solo, varje tonart som sångaren tar känns så självklart och välskrivet att det vore konstigt om någon inte skulle bli imponerad av den adrenalinska riffkavalkad som man bjuds på.
Till en början är jag lite tveksam; produktionen känns nästan för ren och för en stund är jag nästan bergsäker på att det hela ska övergå till ännu en trött Metalcore-klon vars syfte är suga ut mer pengar ur den intet ont anande hårdrocks-mobben. Men det visar sig att Bonded by Blood har gett sig fan på att här ska det minsann inte mesas till ett endaste dugg utan kör med en sådan bindgalen fart att det skulle kunna förbränna världens samlade oljeresurser på en eftermiddag.
När det kommer till Thrash metal är det alltid svårt att plocka ut några särskilda favoriter (speciellt när det är så välgjort som i fallet med "Feed the Beast"); allt som oftast är det kompromisslös överljudsfart som gäller i varenda låt och skivan förefaller att smälta ihop till en början. Dock börjar man ana gränserna efter ett par, tre genomlyssningar och så småningom kan man urskilja konturerna.
Till exempel är inledande "Immortal Life" en instant classic och titelspåret, "Feed the Beast", tillsammans med "The Evil Within" bländar med sina kombinationer av hardcore-refränger och falsett-solon. Även avslutande covern på Teenage Mutant Ninja Turtles ledmotiv är så vansinnigt rolig och samtidigt så fet att det helt enkelt inte går att värja sig mot den.
Det finns inte mycket negativt att anmärka på; det är välspelat, välproducerat och framförallt roligt att lyssna på (något som bandet uppenbarligen hade när de spelade in skivan).
De enda brister jag kan komma på i nuläget är sångarens odödliga vana att gå upp i ett litet falsettpip efter var och varannan avslutad mening - det blir, som ni förstår, ganska så irriterande i längden. Dessutom ger bastrummorna ifrån sig ett underligt litet klick-ljud och trots att det ligger långt bak i ljudbilden kommer det fram ibland och tycks inte släppa taget om ens öron.
Det är dock allt jag har att anmärka på - "Feed the Beast" är i övrigt ett komplett Thrash metal-album som inte går av för hackor och är rena rama cirkusen för de som minner om Thrash metallens stora dagar under 80-talet, samt de som gillar välproducerad fet hårdrock att slå sönder vardagsrumöblerna till.
Fotnot: låten "Immortal Lifes" - slut ögonen, låt dig svepas med i solona och de feta riffen och du kommer efter två minuter att märka att hela ditt hus har slagits sönder ;P
Municipal Waste - The Art of Partying
Recension: musik
Genre: Thrash metal/ Hardcore punk
Betyg: 8/10
Ge-kås verkar ha hörsammat mina rop efter mer underground-orienterad hårdrock, för under mitt senaste besök på shoopingens högborg (liksom en av de bästa arbetsplatserna som finns) hittade jag två iögonfallande boxar som huserade fyra skivor var av högkvalitativ Thrash metal och Death metal. Behöver jag säga att jag köpte dem direkt? I vilket fall som helst är Municipal Waste's giv från 2007 först ut på arenan - och efter tre genomlyssningar är jag rörande övertygad om att det här mycket väl kan vara månadens höjdpunkt.
Det märks ganska tydligt att grabbarna i Municipal Waste inte tar sitt musikerande på allra största allvar - "The Art of Partying" är ett humorfyllt och spralligt verk, förmodligen skapat ur en session av allt för hängivet partande. Dock känns inte plattan ofokuserad eller slarvigt utförd, för även om det handlar om hardcore med tydliga thrash-influenser så är varje låt ett omsorgsfullt tillverkat litet hantverk som kan få vilken avdankad fest som helst att ta fart.
Det är en sjuk fart på riffen, trumspelet är (med hardcore-mått mätt) imponerande och förhöjer känslan av en fest som står på randen till att gå överstyr och sångarens aggressiva, men ändå så älskliga, röst inspirerar till shot-race.
Guldkornen är många och det är svårt att hitta några favoriter, men efter en stunds övervägande tror jag att "Headbanger Face Rip", "A.D.D (Attention Deficit Destroyer)", "Lunch Hall Food Brawl" och den heltokiga "Beer Pressure" kvalar in som de fyra bästa spåren.
"The Art of Partying" är inget verk kommet ur en eftermiddag ägnad åt djupa tankar och allmäna betänkligheter över det mänskliga psyket; det är ett helgalet litet mästerverk som bäst passar till fester och de svagare ögonblicken i ens vardag då allting tycks hopplöst och man hatar allt och alla. Det är snyggt spelat, välproducerat och troget sin genre - så länge man inte letar efter något som erbjuder mera djup, för i så fall kan du lika gärna gå och lyssna på Cult of Luna eller något annat tråkband, din tråkige jävel!
Fotnot: musikvideon till singeln "Sadistic Magician." Party on!
Godspeed You! Black Emperor - Yanqui U.X.O
Recension: musik
Genre: Post rock
Betyg: 6/10
Världens knepigaste band med världens knepigaste albumtitlar presenterar en knepig historia på det knepiga tredje givet Yanqui U.X.O, och efter ett antal genomlyssningar dyker bara ett ord upp i huvudet på mig - knepigt.
F# A# (Infinty) var en guidad rundtur genom ett postapokalyptiskt ljudlandskap där så vitt skilda instrument såsom gitarrer, cellos och tågvisslor samarbetade i en oemotståndlig fusion; det var nästan omedelbar kärlek vid första ögonkastet ifrån min sida, trots skivans bistra och svåråtkomliga yttre. Albumet är i mångt och mycket den totala definitionen av fenomenet känt som Post rock/metal och borde ha en särskild plats i din skivhylla - oavsett om du gillar pop, hip hop, techno, metal eller afrikansk folkmusik spelad på hemmagjorda bongotrummor och blåsintrument som får ett jamande kattskrälles rop på mat att framstå som den ljuvligaste av musik.
Med detta sagt kanske ni förstår att jag hade ganska uppskruvade förväntningar på GY!BE's tredje skiva - liksom många andra av sina genrekollegor svänger GY!BE sig med ett mäkta svårtolkat sound och det är inte många som förstår sig på deras musik; men den som orkar sitta ner och verkligen lyssna på musiken har mycket att hämta.
Yanqui U.X.O är inte lika svårgriplig som sin förfader; inte lika mycket avant garde. GY!BE verkar ha övergett diverse vardagliga ljud (marknadssorl, stadsljud och nämnda tågvisslor) till förmån för ett mer traditionellt rock-sound, men utan att utesluta impulserna från sin überexperimentiella ådra som gjort dem kända (åtminstone på undergroundscenen).
Det är instrumentala ljudlandskap som gäller och frånvaron av vokala insatser gör att musiken får mer slagkraft än vanligt; för om det är något GY!BE bra på att göra så är det att skapa musik som inte behöver förklaras eller trilskas med. Allt som behövs är ett ödesmättat omslag komplett med ett flummigt häfte som klottrats proppfull med såväl anarkistiska som nihilistiska slagord. Lyssnaren behöver inte bli påtvingad en massa skitnödiga förklaringar till varför musiken låter som den gör; det är mycket upp till lyssnaren själv att skaffa sig en egen bild. Redan där är GY!BE svårslagna.
Dock måste jag säga att Yanqui U.X.O är något av en besvikelse. Musiken känns inte så levande och engagerande som förut och det verkar som om gruppen mest står och trampar vatten. Jag kan till och med gå så långt och säga att det låter väldigt tråkigt emellanåt och man lätt tappar koncentrationen, speciellt de gånger då bandet envisas med att tvångsmata mig med ett evigt riffande som pågår i kanske tio, femton minuter.
Nog för att det låter melankoliskt och bittert, och den apokalyptiska känslan som infinner sig i mastodontlåten "Rockets Fall on Rocket Falls" skulle lätt platsa på F# A# Infinty, men skivan verkar plågas av ett ständigt antiklimax, för så fort det bränner till lite går man in i ett drömskt gitarrplink igen och fortsätter så i tjugo minuter tills nästa gång. Så håller det på skivan ut och jag kan inte säga annat än jag känner mig lite snuvad på konfekten.
Yanqui U.X.O är, som jag tidigare nämnt, en väldigt surrealistisk resa, fylld med allt vad en drogmättad lördagskväll innebär - de lugna passagerna är drömska som få, den apokalyptiska känslan och melankolin går hand i hand och det är ett genomgående välgjort album. För vilket band som helst hade det varit högsta betyg minst, men för att vara ett alster signerat Godspeed You! Black Emperor är det besvärande intetsägande och oinspirerat.
Fotnot: en video gjord av en random person på YouTube. Låten som spelas är "Rockets Fall on Rocket Falls." Videon passar ganska bra ihop med låtens ödesdigra känsla. Låten börjar först vid 1.20.
My Dying Bride - Turn Loose The Swans
Genre: Doom/Death metal
Betyg: 9/10
My Dying Bride har alltid varit mitt absoluta favoritband. Trots att de på senare år har blivit omkörda av betydligt mer melankoliska akter såsom Cult of Luna och Celtic Frosts nyare material så kan jag inte förneka den fascination och samhörighet jag känner till dem.
Det jag alltid krävt mest av ett band är att de spelar musik som på ett eller annats sätt anspelar på den dystra eller sorgsna delen av mitt psykiska tillstånd. Jag vet inte varför jag dras till den här sortens musik egentligen; kanske är det en förkärlek för det faktum att livet aldrig är perfekt eller att jag helt enkelt är masochist. Nåväl, det har ingen betydelse och det fråntar inte bandets andra albumsläpp dess löjligt förkrossande tyngd och kolsvarta goth-approach. "Turn Loose The Swans" är ett mästerverk kommet ur människans allra djupaste mardrömmar.
När jag lyssnar på musik brukar jag alltid associera till någonting; en bild, ett landskap eller kanske en historisk händelse. När Cult of Luna drar igång och grusar ned min tillvaro med sina überfeta gitarrer och evigt melankoliska gitarrpling tänker jag på en ensam person som går längs med en oändligt lång vägsträcka en grådaskig höstdag. När Celtic Frost ljuder ur mina högtalare tänker jag på satanistiska biskopar som står i mitten av ett bottenlöst mörker och predikar för allsköns demoner från Helvetets djupaste vråer.
Men när jag lyssnar på My Dying Brides skiva från 1993 - "Turn Loose The Swans" - är det enda jag ser för min inre syn ett mörker. Bara ett ändlöst mörker. Men det är inget tråkigt eller oinspirerat mörker, utan ett mörker fyllt av färglösa känslor, som tvingats in i ett trångt mörkt utrymme och vrålar i panik att få släppas ut. Det är då det går upp för mig - mörkret jag ser är egentligen inget vakuum-artat mörker, utan mörkret som befinner sig djupt inom oss. Det mörker som alla människor besitter men som ytterst sällan släpps lös och tillåts fri passage upp till ytan.
Eftersom ett mörker av denna sort nästan aldrig ser dagens ljus är det väldigt svårt att beskriva, men det är precis vad My Dying Bride lyckas med. Mäktigt är bara förordet.
Här finns inga dåliga låtar. Allting är ihopsvetsat till en enda helhet och är så monumetalt mäktigt, så löjligt deprimerande att det får båda ovan nämnda bands samtliga alster att blekna i en jämförelse.
Förmodligen kommer jag få äta upp dessa ord i framtiden men just nu känns My Dying Bride som det absolut bästa bandet i världen. Efter något års tystnad (nyaste given "For Lies I Sire" var förvisso bra men imponerade inte nämnvärt) dyker denna gothiska best upp från ingenstans och slukar mig med hull och hår och introducerar mig till ett hopplöst ingemansland som ingen kan överleva en längre tid i. Och det måste medges, för det här är musik som man omöjligt kan lyssna på en längre tid. Antingen tröttnar man eller så (mest troligast) blir man så nedstämd att man slutligen skriker efter något gladare. Vad som helst, bara det går i lite gladare tongångar.
Som sagt finns här inga dåliga låtar. Samtliga orginallåtar (jag äger nämligen exemplaret som innefattar tre bonuslåtar som inte var med på skivan när den först gavs ut för sexton år sedan) är komponerade på ett obeskrivbart snyggt sätt och det finns egentligen inget mer att säga.
Bonuspåren utgörs av "Le Cerf Malade", "Transcending (Into the Exquisite)" och en live-spelning av en av bandets yngre låtar - "Your Shameful Heaven." Den första är skivans mörka signum väldigt troget och består mest av ett evigt muller från en synt samt lite annat elektroniskt ljud som inte går att placera i någon mall. "Transcending" skulle förmodligen passa rätt så bra på den utskällda 1998-årsgiven "34,788 %... Complete" med sitt techno-inspirerade beat. Jag för min del gillar faktiskt låten trots att den tar uppmärksamheten från skivans förkrossande mörker.
Det finns inget mer att säga om My Dying Bride - med sin andra fullängdare har de åter igen övertygat mig, som de gjorde för runt tre år sedan, att de är det bästa bandet i världen. Punkt!
Fonot: det finns ingen video till låten (tror det inte finns någon video till någon av skivans låtar eftersom bandet vid tillfället var ganska underground och därmed inte gjorde musikvideo), men jag hittade en fan-made video som är riktigt bra, trots sin amatörstämpel. Låten heter "Your River."
Face Down - The Will to Power
Genre: Thrash metal
Betyg: 8/10
I väntan på att Metallica ska få upprättelse i form av förstlingsverket "Kill 'Em All" och adrenalinkicken "Ride the Lightning" förgylls min tillvaro av en hyffsat okänd, men likväl grymt skicklig grupp av herrar som går under namnet Face Down.
Ska man köra på högsta växel från början till slut gör man bäst i att göra det fullt ut annars så faller konceptet ganska platt. Metallica har ju som känt en tendens att gröta ned sig i evighetslånga riff och repetiva ackord som bara får en att snegla hungrigt på fast-forward-knappen (tänk "Death Magnetic" och "...And Justice for All"). Face Down kör förvisso nästan i samma spår som Metallica, men med en sådan intensitet och hunger som gör att man sitter taggad från början till slut. Det här är sinnessjukt bra!
Det första som gjorde mig intresserad av att höra mer av Face Down var det faktum att de använde sig av en mycket duktig sångare - den föredetta sångaren i The Haunted. Marco Aro har en kraft i sin röst som gör de flesta hårdrockssångare gröna av avund och i kombination med de feta riffen och skivans i övrigt ganska mörka ton passar det perfekt.
Utan att följa en direkt story-line så är "The Will to Power" ett konceptalbum som bygger på utforskning av psykopaters mentalitet. Vad är det som rör sig i deras hjärnor och vad är det som driver dem till utföra sina illdåd? För den som är intresserad finns det väldigt mycket att hämta i albumets lyrik och duger inte det kan man ju alltid lägga ögonen på albumets dösnygga omslag. Mums!
"The Will to Power" är en samling av högkvalitativa Thrash metal-låtar. Feta dängor som "Drained", "Heroin" och den blytunga "War Hogs" kvalificerar utan större ansträngningar in i min lista över de fetaste låtarna någonsin (och tro mig, jag har hört en hel del låtar i mina dar). Även titelspåret imponerar med sitt cyniska intro (en voice-over som säger något i stil med "I hate the fucking human race") samt efterföljande "Grey" som spinner vidare på föregående "The Will to Powers" atmosfäriska piano-outro och sedan exploderar i en nebulosa av ångest och hat.
För att vara relativt okända pekar Face Down på ett gediget handlag när det kommer till att skriva låtar och det är konstigt att de inte är mer kända än vad de är. Det kan givetvis bero på deras uppenbara brist på nytänkande - det här handlar inte om något banbrytande eller revulotionerande utan helt enkelt om vansinnig, straight-to-the-face, überaggressiv Thrash metal. Men det borde väl i ärlighetens namn räcka?
Fotnot: Ingen video tyvärr så ni får nöja er med en bild. Låten som spelas är "Heretic."
Grand Theft Auto IV
Genre: Action
Betyg: 9/10
Stående ovationer från tusentals och åter tusentals spelare världen över. Högsta betyg från varenda spelmagasin som finns och några till. Grand Theft Auto IV (eller GTA4 för den som har ont om tid) kunde ha varit ett tacksamt objekt för allsköns bespottningar och gliringar från mitt håll (cynisk och trångsynt som jag ibland har en vana att vara); men det visade sig att till och med jag föll för spelhuset Rockstars fjärde installation av deras omåttligt populära gangsterfranchize - om än efter många timmars spelande.
Grand Theft Auto IV är förmodligen ett av de mest välgjorda spelen som någonsin tillverkats - franchizestämpeln skiner från dess cyniska innehåll värre än en spotlight och man behöver inte vara klärvoajant för att förstå att MÅNGA spelutvecklare kommer att titta både en och två gånger åt GTA4's håll innan de börjar utveckla sina egna kreationer i framtiden.
Det är egentligen inte klokt vilken stor hype som omsvärmade spelet innan dess release och det faktum att Rockstar lyckades infria så gott som varenda liten förhoppning som hypen innebar är så groteskt episkt att man inte kan göra annat än att gapa - något som jag gör flera gånger om under spelets gång kan tillägas.
För det första; den digitala avbildningen av New York City (som i spelet går under sitt alias "Liberty City") är så magnifikt storslagen, så grandiost välgjord att man inte kan göra annat än att (just det) gapa hänfört när man i spelets inledninsgscen går iland i stadens kaj som den iskalle huvudpersonen Nico Bellic. Rockstar har gjort en perfekt avbildning av The Great Apple och lyckats knåda in den på en liten skiva - något som övergår mitt förstånd - och även om uppdateringen av texturerna haltar lite ibland så grusas inte illusionen av att man verkligen är där. GTA4's version av New York City är tamejfan så nära den verkliga upplagan (åtminstone sett till våra fördomar och föreställningar av staden) som det är tekniskt möjligt.
Storyn då? Jodå, den är minst lika välgjord och omsorgsfullt författad som staden dess karaktärer figurerar i.
Man spelar som Nico Bellic - en krigsveteran från östeuropa som rest till "Drömmarnas land" i hopp om att glömma sitt sorgsna och våldsamma förflutna. Utlösaren till hans färd är hans jovialiske kusin Roman Bellic som i sina e-mail till hemlandet lovordat Amerika och lovat Nico "american tittie and pussy and a life in luxuary" om han någon gång skulle komma på besök. Ganska snart (säg fem minuter in i spelet) visar det sig att Romans påstådda luxösa leverne i "Möjligheternas land" var rent förtal och Nico hystas in i en fallfärdig kåk i stadsdelen Broker (spelets motsvarighet till Harlem om jag inte har helt fel). Det är här hans resa från botten till toppen börjar.
Spelets upplägg är hyffsat enkelt - gör jobb åt dina vänner, tjäna pengar, avancera i historien, gå ytterliggare ett ärende åt en annan snubbe, tjäna mer pengar. Det låter enkelt och det är enkelt, men aldrig så att det blir banalt. Även om uppdragen tenderar till att bli lite tjatiga i längden och inte bjuder på något mer varierande än lite sinneslöst pang-pang ackompanjerat av härliga New York-haranger såsom "motha fukka!", så är det omöjligt att värja sig från spelets välskrivna story.
Det är en modern gangsterhistoria vi talar om här, fylld till bredden med allt vad det innebär; våld, sex och droger är vanligt förekommande inslag och det bygger på spelets orubbliga atmosfären. Det är cyniskt, våldsamt och ett ständigt filosoferande om det otillräckliga i att dela upp världen i en svart och en vit del när den för det mesta håller sig i en ständig gråzon. Spelet bryter med den annars så uttrötade företeelsen i spel med att det alltid måste finnas en absolut god och en absolut ond sida - ingen är riktigt din vän men ingen är heller din fiende. Detta är ett mycket uppskattat inslag av mig som älskade den politiskt inkorrekta världsynen som florerade i Hideo Kojimas perfekta spionsimulator Metal Gear Solid 3: Snake Eater.
Ytterliggare en aspekt som stärker den verklighetskänsla som genomsyrar spelet är det galleri av sympatiska karaktärer. Alla har de sina egna personligheter, syner på livet och stilar. Mina personliga favoriter är den cyniske föredettingen Dwayne som efter en lång tid på kåken blivit frisläppt bara för att inse att allt han byggt upp innan han åkte in stulits ifrån honom, samt den pårökte rastafarin Little Jacob som både förbryllar och underhåller med sin jamaikansk-engelska gibberish.
Jag hade väldigt svårt att tycka om GTA4 i början - jag hade förmodligen föreställt mig ett spel som bröt mot alla regler och omdanade hela spelbranschen fullkomligt. Nu blev det ju inte så superlativiskt, men efter ett bra tags spelande har jag slutligen insett att spelet duger som det är. Det är ingen total omvandling av dagens spelbransch men det är fan så nära det kan komma.
Det finns så vansinnigt mycket att göra och är så löjligt välgjort att man omöjligt kan ha tråkigt med det; du kan ringa en vän och gå på restaurang (eller strippklubb om du har lust till det), råna en bank tillsammans med ett gäng irländska bröder, sno en helikopter och flyga runt skyskraporna medan du betraktar solnedgången, lyssna på en av de runt tjugo radiokanalerna i bilen som spelar riktiga låtar (bland annat The Smashing Pumpkins har bidragit med sin låt "1979"!), köpa fräsiga kläder, gå bärsärk och döda alla du ser - spelet sätter inga gränser för din fantasi.
Det enda jag har att klaga på är nog något som jag delar med samtliga kritiker världen över och det är att kontrollen är bångstyrig som få och gör så att Nico är lika smidig som ett kylskåp i trängda situationer. Det är väldigt frustrerande, främst när man dör helt i onödan och tvingas börja om där man startade och måste gå den långa vägen tillbaka där uppdraget utförs bara för att i värsta fall dö igen! Tack gudskelov då att man kan ringa en taxi och få skjuts till platsen i fråga direkt.
Grand Theft Auto IV är ett mästerverk. Det kan inte förnekas. Bristerna finns där, men de hamnar i skuggan av spelets atmosför, dess engagerande story och välskrivna manus samt de otroliga röstskådespelarinsatserna och de sympatiska karaktärerna. Det är en milsten - en ram som framtidens spelutvecklare kommer använda sig av när de försöker överträffa ett av de bästa spelen som någonsin gjorts. Nämligen Grand Theft Auto IV.
Red Sparowes - Every Red Heart Shines Toward The Red Sun
Genre: Post metal/rock
Betyg: 7/10
Trogna läsare av den här bloggen är nog hyffsat medvetna om vad termen Post metal innebär vid det här laget; låtar som strukturellt sett har mycket gemensamt med klassiska musikstycken signerade Mozart och Beethoven, stillsamma inledningar som övergår i ett inferno av ångestframkallande crescendon samt stycken som mer än ofta passerar tio-minuters-strecket.
Red Sparowes musikella stil är inget nytt; det står klart redan från första stund att man hämtat mycket inspiration från genrens grundare, Neurosis, och att man även kikat på ångestens högborg, Cult of Luna, mer än två gånger. Alltså har gamla Post metal-rävar som jag själv inte mycket nytt att vänta. Dock kan man förvänta sig något helt annat - nämligen en skön stund med kvalitativ Post metal.
Den som kan sin nutidspolitik kommer förmodligen snabbt inse albumets tema - Red Sparowes tar med oss på en euforisk resa till 50-talets Kina där den nyinsatta kommunistikonen Mao Zedong utövar sin något rubbade politik över den arma kinesiska befolkningen.
De historiska lärdomarna jag erhöll under gymnasiet har så sakteliga börjat försvinna i en ogenomtränglig dimma skapad av minnsförlusten himself, men minns jag inte helt fel så ska Zedong bland annat ha beordrat hela den kinesiska befolkningen att skrämma alla sparvar de såg. Tanken med detta var att rädda skörden från att bli uppäten och därmed öka Kinas ekonomiska inkomster för att på lång sikt rädda Kina ur det trångmål som kommit av andra världskrigets globala konflikter. Dock bakslog det hela när allsköns småkryp förökade sig till bristningsgränsen och käkade upp alla odlingar till en följd av att miljontals sparvar dog av stress när folk kom och gapade och skrek så fort de landade för att vila. En konsekvens av Mao Zedongs förvridna idéer - han rubbade det kinesiska ekosystemet och förintade därmed ett av landets viktigaste resurser. Way to go.
Med denna lilla historielektion i åtanke kan vi ta itu med låten som går under namnet "Annihilate The Sparrow, That Stealer Of Seed, And Our Harvest Will Abound; We Will Watch Our Wealth Flood In" (Pust!) och den efterföljande lilla godbiten "And By Our Own Hand Did Every Last Bird Lie Silent In Their Puddles, The Air Barren Of Songs As The Clouds Drifted Away, For Killing Their Greatest Enemy, The Locusts Noisily Thanked Us and Turned Their Jaws Toward Our Crops, Swallowing Our Greed Whole" - två postmoderna mästerverk som speglar en dyster realitet där mänskligt vansinne tillåtits erhålla alltför stor makt och där underkastelsens maktlösa lammungar lyder i blind förhoppning om att en ljus framtid nalkas dem, bara de följer sina ledares ord.
Det är så vackert och beskriver detta historiska ögonblick i Kinas historia på ett så melankoliskt, ett så hopplöst deprimerande sätt att man inte kan göra annat än att le fånigt i ett ögonblick av inre frid.
Red Sparowes målar upp ett konstverk av en historisk händelse ur ett perspektiv som jag tror ingen tidigare gjort; det galna i att beordra ett helt land att döda miljontals sparvar och det faktum att man lydde denna heltokiga befallning är både skrämmande och fascinerande men det är samtidigt väldigt sorgligt - något som Red Sparowes poängterar genom att låta musiken tala för sig själv och utelämnar allt som heter sång och lyrik. Att föreställa sig barätna slätter fyllda med småfåglars kadaver under en kommuniströd sol är en ganska deprimerande tanke, som blir smärtsamt uppenbar till tonerna av den vemodiga musiken.
Red Sparowers förmedlar något skrämmande, något som vi alla ser som galet, ur den deppade cynikerns perspektiv - en manifestation av den galna människan och konsekvernserna av hennes handlade. Och det är en väldigt sorglig bild som målas upp; ett konstverk målat i melankolins svarta akvarellfärger men även i euforins och den inre harmonins grälla färger. Det är väldigt deprimerande men samtidigt så märkligt lyckobringande att jag inte finner ord att beskriva det. Därför sätter jag punkt här och låter er istället lyssna på smakprovet nedan.
Fotnot: låten "Like The Howling Glory Of The Darkest Winds, The Voice Was Thunderous And The Words Holy, Tangling Their Way Around Our Hearts And Clutching Our Innocent Awe." Titeln säger allt.
Construcdead - Violadead
Genre: Metalcore, Melodic Death metal
Betyg: 3/10
Nämen har man sett på maken! Ett band från Sverige som spelar en melodisk form av den kalifornska dödsmetallen som växte fram under 90-talet; och hör och häpna, sångaren växlar mellan vresig dödsgrowl och mesig rensång och varenda låt låter faktiskt exakt likadant. Detta måste väl vara något helt nytt och banbrytande inom dagens mainstreamhårdrock, eller? Visst, och påven lirar elgura och visar djävulstecknet mellan prednikningarna.
Alla har rätt till en egen vilja och får göra det dem känner för; ingen kan ta det ifrån dig trots att man påpekar för dig att det du tänker göra har gjorts tusentals gånger förut.
Så. Med det sagt kan vi alltså fortsätta med artikelens huvudsakliga tema - recensionen av svenska Construcdeads andra fullängdare "Violadead."
Efter en liten granskning av Construcdeads musikaliska inriktning kan jag konstatera två saker; för det första känner jag att jag har hört det här förut - allting känns väldigt, på gränsen till kusligt bekant. För det andra så får jag intrycket att Construcdead har haft en ganska idéfattig eftermiddag när de spelat in "Violadead."
Vad har Construcdead att erbjuda världen? Ingenting! Absolut ingenting! Ingenting, nada, nothing, nichts, nihil, zilch!
Man lirar i en väääääääääldigt uttjatad genre (metalcore) och grötar ned sig så djupt i ett träsk av moderna hårdrocksklyschor att man riskerar att komma till jordens mittpunkt lagom till eftermiddagsfikat. Det här är mainstreamhårdrock enligt regel nummer ett, sida nummer ett, paragraf nummer ett och rad absolute-fucking-numero-uno i mainstreamhårdrockens lönnfeta bok av uråldriga rocklyschor. Här finns inget som kan anses nyskapande; inte en enda tillstymmelse av eget tänk. Bara trötta imitationer av betydligt mer kända (men knappast bättre) band såsom Killswitch Engage, In Flames och Soilwork.
Det som irriterar mig mest med musik av den här sorten är att den har inga vettiga användingsområden. Visst, de svängiga refrängerna och de feta riffen kan säkert vara uppskattade inslag på en stökig förfest med alkoholiserade snorungar i fjortonårsåldern, men det är allt jag kan komma på just nu. Lyriken ger knappast något vettigt att diskutera över (förutom möjligtvis dess patetiskt politiskt korrekta inriktning som man kan spy galla över i timmar) och är inte djupare än de urkorkade tonårsfilmer som allmänheten tvångsmatas med år ut och år in.
Det finns förvisso tillfällen då musik som den här kan vara riktigt njutbar. Utmärkta exempel är stenhårda All Shall Perish och att inte förglömma Halmstadgruppen Art Like Destruction, men där ALD och Perish lyckas engagera lyssnaren genom att vara på gränsen till löjligt brutala så presterar Construcdead absolut ingenting. Det är pretentiöst på ett väldigt motbjudande sätt och så uppenbart anpassat till den stora marknaden att man slår pannbenet mot knäskålarna i ren frustration.
Det är omöjligt att välja ut några favoritlåtar i denna härva av chugga-chugga-riff och vrålsång mixat med equaliserad rensång; allting låter precis likadant - det är omöjligt att urskilja något igenkännbart mönster, något som skiljer låtarna åt. Det är ta mig fan helt hopplöst.
Finns det något som är bra med den här sörjan då? Tja, gruppen har ett ganska snyggt namn ändå, det måste erkännas...
Varför? Du vill veta varför? I'll show you why!? Gör så här att du lyssnar på den här låten typ fjorton, femton gånger och räkna sedan hur många garv det ger.
KoRn - Issues
Genre: Nu metal, rap metal
Betyg: 6/10
Om KoRns självbetitlade debutalbum var ett tillbakahållet raseriutbrott så var efterföljande Life is Peachy ett skri från ursinnets djupaste hålor. Den så kallade genombrottsplattan Follow the Leader figurerade i en mer sansad skola och kan väl jämföras med den känsla av tomhet som infinner sig efter varje lyckat känsloutbrott; då är det väl passande att fjärde plattan, Issues, bär på ett sound som är signerat melankolin själv - ett sinnestillstånd som alltid följer nyss nämnda hopplösa tomhet.
Jag kan väl lika gärna fastslå det redan nu: KoRn var och kommer förmodligen aldrig bli bättre än vad dem var på sina två första fullängdare som båda var fullkomligt förkrossande och två välbehövliga käftsmällar i min annars så trista tillvaron. Inget av det material som släppts efter KoRn och Life is Peachy håller samma ursinniga klass och bär inte på samma emotionella djup som de tvenne albumen i fråga. Follow the Leader var bra men det kändes som att man bara stod och trampade vatten, oförmögen att komma på nya idéer till att förnya sitt sound med.
Issues är liksom Follow the Leader något av ett oinspirerat verk som känns halvklart och utsöndrar en doft som härrör från idéfattigdomens unkna bakgårdar. Många låtar känns som ren utfyllnad, för att inte säga tråkiga och intetsägande och vid en första genomlyssning är det kanske två, tre, högst fyra av de totalt sexton (!) låtarna som fastnar och blir kvar i minnet.
Med detta sagt behöver det nödvändigtvis inte låta dåligt; trots att man släppt lite på hip hop-influenserna till förmån för ett mer alternativt och industriellt ljud så kvarstår ändå det så typiska groovet som vi lärde oss att älska på de två första skivorna. Basen har fortfarande erhållits stort utrymme, även om den tonats ned en aning, och trumspelet är lika gediget som det är enkelt i all sin funkighet. Sångaren Jonathan Davis har övergett primalskriken för att släppa in lite finlir i sjungandet med övervägande gott resultat (även om jag fortfarande föredrar när han kukar ut helt i äldre låtar såsom "Daddy", "Good God" och "Chi").
Men mest kännetecknande för Issues är att man numera - istället för att låta varenda låt genomsyras av ilska och vansinne - gottar ner sig i sorgsna och rent av melankoliska tongångar. Majoriteten av låtarna fylls av en ångestfylld och cynisk atmosfär, vilken förvaltas väldigt väl i låten "Falling Away From Me." Andra låtar som bär på detta kännetecknande signum är bland annat "Trash", "Beg For Me" och den feta "Wake Up" och mixat med det tunga groovet får man ett sound som nästan kan jämföras med The Smashing Pumpkins; bara att det är mycket, mycket tyngre men fortfarande med rötterna kvar i ångestens djupa grav .
Issues är KoRns sista skiva som bär på en tung kvalitetsstämpel - allt som kommer efter den kan man antingen mista eller ha. Det är visserligen en aning oinspirerat och emellanåt riktigt tråkigt att lyssna på, men detta är helt enkelt en skiva anpassad för de där svaga ögonblicken i ens tillvaro då allting verkar hopplöst och allt man begär är lite tröst i form av funkig fetrock ackompanjerad av ångestens subtila gitarrslingor.
Det är inte ett mästerverk. Det är snäppet bättre än Follow the Leader, sparkar knäskålarna av allt som bandet presterat efter den men bleknar i ljusets hastighet i en jämförelse med sina äldre syskon KoRn och Life is Peachy.
Fotnot: videon till singeln "Falling Away From Me" - en rapport från ett band under en pågående förvandling.
Black Stone Cherry - Black Stone Cherry
Genre: Heavy metal, Southern rock
Betyg: 8/10
Jag planerade att skriva en recension av KoRns självbetitlade album här, men något annat kom i vägen - nämligen ett attitydrikt stencoolt sydstatsband känt som Black Stone Cherry som mycket väl kan gå en framgångsrik framtid till mötes.
Motörhead, Black Label Society, Clutch, Freak Kitchen - fyra instrumentalt imponerande band som osar av ett påtagligt blueskryddat sound och som figurerar stadiga pelare till grunden av min nyfödda fascination för den bluesiga metallen, som jag så sakteliga börjat bygga på den senaste tiden. Det är något med den bluesiga ådran i de flesta Heavy metal band som tilltalar mig skarpt och för var dag som går växer mitt intresse allt eftersom jag upptäcker nya band. Black Stone Cherry leder mig succesivt vidare i mina utforskningar och liksom dagens svenska konjuktur ligger jag nu nere för räkning. Satan, vad bra det här är!
Black Stone Cherrys musikala inriktning behöver väl knappast någon närmare förklaring - det här är Heavy metal spelad med en tydlig touch av blues (vilket inte kan passa bättre med tanke på att bandet är just ifrån den amerikanska södern) och refränger som är så vansinnigt medryckande och tuffa att jag vill springa ut och brotta ner första bästa alligator jag stöter på. Just like they do it in the south.
Både Zakk Wyldes Black Label Society och Clutch borde känna en viss konkurans med ett så kompetent band som BSC på scen.
Det finns två, nej tre, saker som gör BSC's debutalbum till en sådan grymt snygg platta. 1) Vokalisten Chris Robertson är en sångare som utan vidare kan mäta sig med danska Volbetas karismatiske karbonkopia av Johnny Cash, 2) nyss nämnda refränger är otroligt medryckande samt att 3) trumspelet är lika snyggt som det är eldfängt. Alltså väldigt.
Det finns egentligen inte så mer mycket att säga om BSC's debut; det är välspelat, välsnickrat och med överjävligt medryckande melodier. Samtliga tretton låtar är alla bra på sina sätt men ska man nämna några som favoriter så blir det inledande "Rain Wizard", de båda singlarna "Lonely Train" och "Hell and High Water" samt "Maybe Someday" och "Drive" som båda har så löjligt bra refränger att man nästan spyr glädjetårar av den musikalt upplysta eufori man erhåller.
På minussidan då? Tja, vissa låtar kan tendera att flyta ihop med varandra och i mitten någonstans är jag faktiskt nära på att tappa intresset, men sen så kommer de underbara melodierna och refrängerna och sparkar in tänderna på mig och dagen är med ens räddad.
Black Stone Cherry är ett mycket lovande band och med tanke på att man redan har släppt ytterliggare ett album så skulle det inte vara konstigt om genombrottet stod bakom hörnet eftersom inte debuten av någon konstig anledning inte tagit bandet till de höjder som det förtjänar.
Fotnot: lite annorlunda video den här gången - Black Stone Cherry spelar "Lonely Train" live på Download festival 2009.
Harry Potter och Halvblodsprinsen
Recension: film
Genre: Fantasy, Äventyr, Drama
Betyg: 3/5
De Vises Sten och Hemligheternas Kammare kan ni behålla; Fången från Azkaban var en positiv överraskning som raderade mina fördomar om Harry Potter-serien som en töntig familjefilm skapad för mainstreampubliken, och Den Flammande Bägaren spann vidare på den nya mörkare tonen som filmerna tagit med ett övervägande gott resultat i slutändan. Fenixorden var mörkare än Honmonstrets ändalykt men levde inte upp till de förväntningarna som föregående film hade byggt upp och kändes väldigt seg och utdragen trots en otroligt maffig slutstrid mellan allas våran mysfarbror Albus Dumbeldore (Michael Gambon) och den allra ondskefullaste personen utan näsa - Lord Voldemort (Ralph Fiennes).
Med denna sammanfattning bakom oss, vad kan vi då förvänta oss av Harry Potter och Halvblodsprinsen, den sjätte av totalt åtta (den sista filmen kommer delas upp i två delar) filmatiseringar av Harry Potter-fenomenet?
Genom åren har det klagats flitigt på filmatiseringarna av J.K Rowlings magnum opus; att dem inte alltid håller måttet och att regissörerna ofta väljer att helt utelämna viktiga nyckelscener vilket gör att stora delar av böckernas magi går om intet när de överförs till bioduken.
Själv har jag aldrig riktigt brytt mig (nej, jag har inte läst böckerna - så vadå? Stäm mig!) och därför har jag alltid kunnat njuta fullt ut av filmerna (eller i alla fall trean och fyran och till en viss grad av femman) utan att knussla. Men nu börjar till och med jag känna att frånvaron av böckernas allt mer utökade bakgrundsfakta och enorma bibliotek av sidostorys börjar ta ut sin rätt på filmerna. Många gånger känner jag att mycket mer kan ha sagts, att mycket mer kan ha lagts till. Det gör att filmen känns mer splittrad än dess föregångare och att filmen dessutom nästan helt saknar imponerande actionscener är ett faktum som bygger på den stora högen av besvikelser som filmen innehåller.
Självklart är inte allting bara trollkarlspiss och häxspya - humorn har fått större utrymme än någonsin (vilket egentligen är lite underligt med tanke på att filmerna blir mörkare och mörkare ju äldre dess karaktärer blir) och många scener är väldigt roliga, näst intill att man brister ut i gapskratt. Det gör att man sympatiserar med karaktärerna mer än någonsin och speciellt Dumbledore har fått en extra biroll som comic relief (fast det beror nog mest på de sorgliga händelserna i slutet; som för att man ska ha lättare för att sympatisera med karaktären) samt att vi nu äntligen får bekräftat hans sexuella läggning (ingen panik! vi kommer inte att tvingas stå ut med en utdragen kärleksscen mellan Harry Potter och Dumbledore). Och ska vi tala om sexuella läggningar så är huvudkaraktärerna kärleksliv mer centrerat än någonsin och vi får flera vinkningar om vem som verkligen är kär i vem. Det är gulligt och fluffigt på ett väldigt bekant vis och det balanserar filmens i övrigt domedagssvarta ton väldigt väl.
Jag vill inte gärna kalla Halvblodsprinsen för en besvikelse men på grund av de rådande omständigheterna så kan jag inte hjälpa att känna ett sting av missnöje. Specialeffekterna är som vanligt snygga och välgjorda, skådespeleriet är väl godkänt och att storyn är bra behövs väl knappast tilläggas.
Dock kan jag inte bortse ifrån den känslan som säger mig att någonting är fel. Jag är inget inbitet Harry Potter-fan, men något står helt klart inte rätt till när även jag hajar till då man i slutet får reda på vem Halvblodsprinsen är i form av ett korthugget "It's true, Potter! I am the Half Blood Prince!" och inget mer efter det. Själv hade jag förväntat mig en lång utläggning om bakgrunden till det hela och vad som drev karaktären i fråga till att göra det han gjorde fem minuter tidigare. Istället sätts Hagrids hydda i brand av något skrikande mähä i bakgrunden i ett hopplöst försök att injicera lite explosiv dramatik till det rumphuggna meningsbytet. Det är nästan som om regissören själv (David Yates) insåg scenens tveksamma dramatiska värde och slänger in lite snygga explosioner som en avledande manöver; som för att skrämma vettet ur publiken så att den får något annat att tänka på.
Halvblodsprinsen spinner, på både gott och ont, vidare på Fenixordens mörka, av mig, väldigt uppskattade ton men den förlorar samtidigt poäng genom att vara alltför tempofattig. Och att den utelämnar information som är så uppenbart viktigt att till och med en hopplös eftersläntrare som jag börjar undra om saker inte kunde ha lagts till är inget vidare bra betyg. Jag är ganska skeptisk inför seriens två avslutande delar med tanke på att även de har regisserats av David Yates. Förhoppningsvis har karln insett (filmerna är redan inspelade as we speak) tills nästa gång att verkstad är att föredra över snack och att man delat upp den sista filmen i två kan göra storyn åtminstone någorlunda rättvis.
Fotnot: ingen filmrecension är komplett utan en trailer. Dock kunde jag varit utan HD-formatet... den gör så att hela inlägget ser fult ut :'(
D(ragon)-War
Genre: Action, Fantasy
Betyg: 2/5
Ibland kan filmer vara så dåliga att de blir roliga. D-War är en sådan typisk film; det var länge sedan jag fick uppleva en så gravt klyschig, så urbota korkad och så skrattretande dåligt agerad film att jag faktiskt gillar det i slutändan. Till en viss grad vill säga.
Innan jag såg filmen läste jag någonstans att D-War var "lika imponerande som Tranformers." Halvvägs in i filmen undrar jag om citatets upphovsman och jag ens har tittat på samma film eller om han bara har låtit sitt begär för skumma substanser gå till överdrift. D-War imponerar på intet vis de inledande minutrarna; på rekordsnabb tid introduceras man till de klyschiga karaktärerna och lika skoningslöst toksnabbt får vi en bakgrundstory till sjäva huvudberättelsen som även den är i det klyschigaste, för att inte säga töntigaste, laget.
Det förefaller sig nämligen så att för femhundra år sedan, i det medeltida Korea, föddes det en flicka. Denna flicka skulle i sin tur föda en allsmäktig och god drake när hon fyllde 20 för att sedermera besegra den onda drakkungen Baruki som med sitt anhang av pterosaurie-liknande drakar, stormtropperkloner och mjölktandade ödlor av fett och muskler skall finna flickan i fråga för att erhålla ostridbar makt. Nu, femhundra år senare, får storyns två huvudpersoner reda på att de är reinkarnationer av legendens hjältar (flickan och dennes älskare) och tillsammans måste de besegra bläbläbläbläblääh... Låter det löjligt tycker ni? Vänta bara, för vid det laget har inte ens hälften av filmens samtliga fantasy-scener avhandlats.
Så långt är D-War ungefär lika imponerande som det onödiga vetandet på bakisdan av ett mjölkpaket. Visst, jag är underhållen men kanske inte på det viset regissören har tänkt sig. Dialogen är en total jävla katastrof och skådespelarnas insatser skulle platsa lika bra i en skolpjäs. Manuset, som ni kanse redan har räknat ut, är lika originellt och genomtänkt som ett avsnitt av valfri japansk anime och plothålen haglar lika tätt som glåporden på en Carola-konsert.
Kort sagt - D-War är en jävla katastrof. Manus- och dialogförfattarna samt skådespelarna har gjort så löjligt dåliga insatser att jag inte kan göra annat än att hånskratta åt det jag ser.
Jag kan inte för mitt liv tro att någon kan tycka att det här är imponerande. Än mindre att det figurerar i samma skola som Transformers (i en jämförelse framstår ju Michael Bays filmer som både nytänkande och banbrytande, for crying out loud!). Men plötsligt inser jag var man fått inspiration till att kläcka ur sig något så till synes dumt; slutscenerna är faktiskt underhållande på riktigt när ondingarna vänder ut och in på Los Angelse i sitt sökande efter huvudpersonen samtidigt som ett fullskaligt krig rasar på gatorna mellan drakar och militärer. Det är mäkta (vågar jag säga det?) imponernade med tanke på filmens uppenbara B-stämpel. Plötsligt förstår jag att allting innan de feta stridsscenerna bara har varit ett nödvändigt ont; något som samtliga inblandade i produktionen tvingats ha med bara för att det skulle finnas en anledning till att bjuda på lite pang-pang.
D-War är en typisk B-film. Manus, dialog och teatrealiska insatser har alla fått stå åt sidan för att regissören ska få möjlighet till att visa upp ett övervägande gott visuellt handlag. Det är löjligt tydligt vad man lagt större delen av filmens budget på. Både specialeffekterna och explosionerna ser riktigt fräna ut och filmens samtliga fantasyinslag kan faktiskt mäta sig med Hollywoods sommarblockbusters.
Dock kvarstår det faktum att filmen är hopplöst dåligt gjort på alla andra övriga plan. Plothålen är de som bidrar mest till irritationen; ett exempel är när huvudpersonerna knockas medvetslösa och senare vaknar upp i något jävla fattigmans-Mordor utan vare sig någon förklaring eller vettig anledning. Värre blir det när man uppenbart lånar från Sagan om Ringen-trilogin och omotiverat slänger in ett torn, som ska figurera storslagen kuliss, men som bara förvirrar i slutändan. Var vi inte i Los Angelse nyss? Var fan är vi nu? Förklaring snarast, tack!
D-War underhåller, men på helt fel sätt. Det är en okej rulle när man väl tagit sig igenom den sega introduktionen och får bevittna lite gammal hederlig action utan rim och reson, men på det stora hela suger den drakb*lle. Hårt och mycket.
KoRn - Life is Peachy
Recension: musik
Genre: Nu metal
Betyg: 8/10
Jag har ägnat den gångna helgen åt att utveckla och (hur kan man beskriva det?) "finjustera" min musiksmak - min dator har rensats från diverse gamla hårdrocksfavoriter som jag tröttnat på (hej då Divine Heresy, Slayer och Hypocrisy) för att ge plats åt ett mer alternativt sound. Den senaste tidens musikala stimulans har erhållits via The Smashing Pumpkins, Glasvegas och Tomahawk; alltså musik som inte på långa vägar når upp till den hårdnackade sortens kaliber min musiksmak hade för bara ett par månader sedan.
Let's face it - min musiksmak genomgår en radikal ansiktslyftning och det brutala har bytts ut mot den progressiva och något mer sansade alternativa rockscenen. Varje dag tar jag intryck från nya intressanta akter inom den alternativa rock- och hårdrocksscenen. Dagens ämne behandlar min purfärska fascination för ett av de mest underskattade banden i världen - KoRn.
Det finns gånger då ens tillvaro fullkomligt sprängs i bitar, främst då på grund av upptäckten av ett nytt (eller nytt och nytt; KoRn har ju varit en etablerad hårdrocksakt sedan 1994) och spännande band.
Jag har länge betraktat KoRn med den dogmatiske översittarens ögon; jag har alltid sett dem som ett ganska simpelt band, tillverkat endast för att blidka världens unga hårdrockare med poppig snäll-metal som inkorporerar ett funkigt och hip hoppigt groove mellan de öronbedövande gitarrerna.
Efter en genomlyssning av Life is Peachy kan jag bekräfta (som så många gånger förut) att mina fördomar var helt obefogade.
KoRns andra fullängdare är fullkomligt förkrossande! Eller - för att dra till med en riktigt gammal klyscha - det finns inga ord som kan beskriva den brutala tyngd som ligger bakom de näst intill löjligt lågt stämda gitarrerna och de fladdrande bassträngarna. Aldrig hade jag för mitt liv kunnat ana att KoRns musik kunde rymma så mycket mörker, så mycket mänsklig ångest.
Sångaren Jonathan Davis växlar ofta mellan de olika röstlägena "småpsykotisk viskare", "fuck-you-mother-fucker-attityd" och "fullkomligt bindgalen neadertalare." Det ger musiken väldigt mycket variation och balanserar det feta, men ganska monotona, gitarrbruset på ett ypperligt vis.
Givetvis gör sig KoRns musik (som så här i förbihand kan beskrivas som en blandning av Slipknots tidigare verk, funkigt vansinne och Entombeds karakteristiska gitarrgurgel) bäst på löjligt hög ljudvolym; alltså kan större delen av en genomlyssnings behållning suddas bort på ett ögonblick om ens steroeanläggning är av alltför undermålig kvalitiet. För det är först när väggarna håller på att rämna omkring en som man verkligen kan njuta av ångestfyllda, svartmålade mästerverk såsom "Chi", Good God", "Mr, Rogers" och "No Place To Hide." "Chi" är en fullkomlig överraskning när den sparkar igång ögonblicket efter skivans rappiga intro och söndertrasar alla samtliga fördomar man möjligtvis kan ha om bandets sorgliga mainstream-stämpel som de tyvärr fått erhålla de senaste åren.
"Mr. Rogers" och "No Place To Hide" är bevis på när bandet kan vara som coolast och i "Good God" visar Davis prov på all den ångest och ilska han bär inom sig efter sin hårda barndom - inte ens Corey Taylor kan komma upp i de uppenbart skitförbannade tonerna som Davis gör i låtens slutskede. Magnifikt är ordet!
Givetvis finns det fler låtar att nämna men jag tror ni har rätt klart för er vad tycker om Life is Peachy vid det här laget - bredvid Slipknots Iowa utgör den en av de få mästerverk som kan hämtas från Nu metallens magra reportar av kompetenta band. Med ångest, ilska och allmänt vanvett vid sin sida och världens fladdrigaste bassträngar samt den mänskliga misärens röst personifierad som ledare är Life is Peachy en utmärkt kandidat till en av de bästa skivorna jag någonsin har lyssnat på.
En liten lustig smågrej angående sångens lyrik är att istället för att sjunga "All Day I Dream About Sports" (som namnet på den tyska sportgiganten egentligen betyder) så gläfser Jonathan Davis istället "All Day I Dream About Sex" i refrängen. Hahaha...
The Smashing Pumpkins - Mellon Collie and the Infinite Sadness (Dubbel-CD)
Genre: Alternative rock
Observanta läsare ser att detta är en recension av en dubbel-CD; detta innebär att utbudet av låtar på denna tredje giv av Billy Corgans skötebarn, The Smashing Pumpkins, är dubbelt så stort än på en vanlig enkel CD. Därför, för att göra saker och ting ännu krångligare, kommer denna recension att delas upp i två delar där den första delen tar itu med albumets första CD - Dawn to Dusk - medan den andra, logiskt nog, avhandlar mitt intryck från den andra CD:n - Twilight to Starlight.
De båda skivorna kommer att erhålla varsitt betyg och sedermera kommer dessa betyg räknas ihop för att därefter divideras med två där resultatet blir albumets slutbetyg. Puh!
CD 1 - Dawn to Dusk
Betyg: 6,5/10
Till en början var jag redo att avfärda CD 1 helt - i en omedelbar jämförelse framstår Dawn to Dusk som direkt svagare än sitt betydligt vassare syskon. Dock, efter en extra genomlyssning, visar den sig inte vara så tokig ändå men tyvärr är den fortfarande en ganska maklig skapelse.
Det börjar fint med ett stillsamt pianointro på sisådär två minuter innan "Tonight, Tonight" drar igång - en drömsk ballad som säkert får de flesta sorgsna pretton att känna sig lite bättre till mods mycket tack vare Billy Corgans silkeslena röst. Det är en väldigt typisk 90-talsrockballad som tröstar lyssnaren och är rakt igenom en helt okej låt. Efterföljande "Jellybelly" figurerar i en helt annan skola och är ett kaosartat stycke musik där man slänger in bandets så typiska gitarrtjut, gärna mer än en gång.
So far so good. Skivan fortsätter i en lagom snabb takt och låtar som "Zero", "Bullet with Butterfly Wings" och "An Ode to No One" är självklara favoriter. Men sen går skivan in i en slags maklig tomgång och jag känner mig med ens mätt, för att inte säga sugen på något nytt. Billy Corgan berättar om sina mardrömsfärder lika flitigt som Stefan Gerhardsson drar dåliga buskiskämt på Vallarna och tillslut slutar man lyssna helt, fullt upptagen med att pyssla med något viktigare som att peta naglarna eller pilla näsan.
Den nio minuter långa "Porcelain of the Vast Oceans" blir den slutgiltiga spikan i kistan med sitt långvariga syntflum och plötsliga gitarrpassager och jag kommer på mig själv med att dra en lättnandens suck och tänka "äntligen" när skivans speltid är slut. Men då kommer jag på att jag har en skiva kvar att lyssna igenom...
CD 2 - Twilight to Starlight
Betyg: 9/10
Med förväntningarna nedvridna till ett minimum tar jag mig an albumets andra del - Twilight to Starlight. Dock återupplivas mitt intresse när skivan inleds explosivt med "Where Boys Fear to Tread" och redan här känner jag att de kommande trettio-fyrtio minuterna kommer bli betydligt mer givande än de föregående.
Efterföljande "Bodies" är nog något av det hårdaste bandet presterar på hela albumet och när herr Corgan i refrängen sjunger "Love is suicide" kan jag inte göra annat än att kapitulera - vilken grym låt!
Sedan går det in i ett lugnare tempo och en trio av ballader dras av ("Thirty-Three", "In the Arms of Sleep" och "1979" där den sistnämnda utan tvekan står som segrare i en jämförelse som fullkomligt krossar den urtråkiga vardagstillvaron med sin nostalgiska atmosfär) innan man bjuds på ännu en urladdning med brusiga gitarrer och en sångare som tycks ha som syfte att skrika halspulsådrorna av sig i "Tales of a Scorched Earth."
Första halvan av Twilight to Starlight är allt som CD 1 inte var - energisk, varierande och framförallt engagerande. Det är först nu som man dras med i texterna och känner de sorgsna undertonerna i balladerna och den kärlekskranka bitterheten i de snabbare låtarna.
Tyvärr går även CD 2 in i en lite släpigare takt under sin andra halva, men de återstående låtarna bjuder ändå på ett visst värde - fina "Stumbleine" klara sig med sin tralliga refräng och i den allmänt störda "X.Y.U" bjuder Billy Corgan på sig själv igen med sina raspiga vansinnesskrik.
Sammanfattning
Mellon Collie and the Infinite Sadness är som helhet sett en något haltande historia; samtliga upptempolåtar får övervägande gott betyg och detsamma kan sägas om ungefär hälften av dubbel-CD:ns otaliga ballader men det är just balladerna som får det att gnissla lite i kugghjulen. Stora delar av både CD1 och 2 känns som ren utfyllnad och lite redigering och en stor jävla sax för att klippa till det hela hade inte suttit fel. Men i slutändan är jag ändå väldigt nöjd - det här är utan tvekan en av de bästa skivorna som gavs ut under 90-talets när hårdrocksscenen var starkt belägrad av en uppsjö av halvdana kopior av framgångsrika band såsom Nirvana, Pearl Jam och Red Hot Chili Peppers. Mellon Collie and the Infine Sadness är ett poetiskt litet mästerverk som kommer att överleva långt efter att dess upphovsmakara gått ur tiden.
Slutbetyget blir därmed 6,5 + 9 = 15,5/2 = 7,75 vilket jag avrundar upp till 8
Betyg: 8/10
Fotnot: video nummer ett är musikvideon till "Zero" från CD 1 - Dawn to Dusk - och video nummer två är musikvideon till "1979" från CD 2 - Twilight to Starlight.
Tomahawk - Mit Gas
Genre: Alternative metal/rock
Betyg: 9/10
Funkigt beat och postrockiga utsvävningar garnerat med rapinspirerad sång plus en subtil känsla för att placera ut vältajmade psykutbrott och allmänt flummiga syntljud.
Det är mitt första intryck av Tomahawks andra fullängdare "Mit Gas." Det kan knappast bli mer alternativt än så här utan att det blir parodi på det hela - och det måste medges att Mike Patton med kompani är ute på väldigt djupt vatten mer än en gång; jag ömsom skrattar, ömsom förundras över de ibland obegripliga musikala greppen som bandet tar sig för. Ta exempelvis den balladdoftande "Capt. Midnight" - Mike Pattons röst är silkesren och ska förmodligen framstå som sårbar, men hans inledande toner är allt annat än övertygande och jag undrar om karlen verkligen menar allvar. Men sedan kommer ett av de för albumets så typiska utbrott och helt plötsligt älskar jag låten - till och med de till synes sviktande vokala insatserna.
Det är detta som gör Mike Pattons röst så unik - den besitter inte bara en så sjuk bredd (det är inte många personer som kan rappa, growla, skrika, gasta och sjunga rent med så pass bra resultat som Patton) utan den kan även vagga in lyssnaren i en falsk trygghet - många gånger tror man att det ska bli pannkaka av allting men man motbevisas gång på gång. Det gör att musiken blir väldigt spännande att lyssna på.
Det här skulle få vilket annat band att låta spretigt och ofokuserat men inte i Tomahawks fall. "Mit Gas" presenterar ett urval av fullkomligt utflippade musikstycken som inget är direkt dåligt. Inledande "Birdsong" är ett noisecore-inspererat spektakel som efter ett olycksbådande intro exploderar i en kavalkad av finurliga riff och en bindgalen Mike Patton som växlar snyggt mellan att gasta på lyssnaren och bryta ut i spontan rensång. Det är vansinnigt snyggt gjort!
"Rape This Day" är en annan självklar rocklåt som talar sitt tydliga alternativa rockspråk - det är helt oväntade riff som mixas med en lika oväntad refräng och en herr Patton i världsklass.
Listan på bra låtar kan göras lång: "Mayday", "Rotgut", nämnda "Capt. Midnight" och låt oss framförallt inte glömma adrenalininjektionen "When The Stars Begin To Fall."
Musikens styrka ligger i dess oförutsägbara vändningar - man vet aldrig vad som kommer hända härnäst eller vilken sångart Patton kommer sjunga i nästa sång.
Det är omöjligt att inte älska det!
Fotnot: musikvideon till "Rape This Day" =)
Callisto - Noir
Genre: Post metal
Betyg: 7/10
Sorg, sorg och åter sorg - inte undra på att det svenska folket mår så jävla dåligt när det har tillgång till musik som lika gärna kan vara soundtracket till samtliga tragedier och nederlag i mänsklighetens historia. Men nu ska vi ju inte vara så där jobbigt politiskt korrekta (tänk Tipper Gore) och beskylla våra problem på musiken, utan istället ska vi ta del av de förunderliga, euforiska och fullkomligt mind-wreckening ljudlandskapen som finska Callisto skapar med blott en samling deprimerade konstnärliga sinnen och samtliga hårdrocksinstrument som finns plus en saxofon.
Föregående skivan True Nature Unfolds var väl egentligen ingen direkt höjdare; nog för att man lyckades skapa riktigt hyffsade dalar signerade Ångestmanlands samtliga musikerkår men det kändes som att Callisto inte var riktigt säkra på hur de skulle gå till väga för att fånga lyssnaren. Det kändes minst sagt spretigt. Dessutom gjorde saxofonen inte det hela bättre, för även om den var ett välkommet inslag i en för övrigt ganska uttjatad genre så användes den ganska sparsamt - som om man var lite rädd för att ta ut svängarna ordentligt.
Med andra fullängdaren Noir verkar man ha hittat sin egen lilla nisch mellan Cult of Luna och Godspeed You! Black Emperor samt att man verkar ha lånat lite av den sömniga tomgången från Isis grymt underskattade drömlandskapsfärd In The Abscense Of Truth. Japp, det vi har att göra med här är malande syntpassager vars emotionella intryck förstärks av ensamma gitarrslingor och plötsliga raseriutbrott som bär på något otillgängligt underliggande lugn.
Blev det svårt att hänga med där? Ingen fara, jag har ändå inga som helst förhoppningar om att kunna förklara Callistos musik på ett sätt som inte får mig att framstå som någon självmordsbenägen psuedopoet som är överbeläst på metafysik så som den är beskriven på wikipedia (men erkänn åtminstone att ovanstående beskrivning ändå var riktigt grym).
Post metal är ingen lätt genre att beskriva - den har så mycket djup och kan tolkas på så många olika sätt att det egentligen inte tjänar någoting till att ens försöka. Men vad man däremot kan göra är att fastslå det totala intrycket som Noir efterlämnar i ens själ.
Låtar som "Pathos", "Folkslave" och "Woven Hands" är självklara känslobulldozrar som maler ned en med sina drömska och till synes evighetslånga passager och melankoliska raseriutbrott. Inledande "Wormwood" har ett skönt doom-sväng och kompletterar det hela med ett saxsolo som heter duga - varför fick jag plötsligt en sådan lust att kolla på samtliga svartvita filmer som gavs ut innan andra världskriget?
De sömniga passegerna har givits större utrymme än tidigare och även om många skulle kalla det så, så refererar jag inte gärna till Noir som en studie i utstuderad tråkighet. Det är drömlikt och sömndrucket men på intet vis avvisande. Låter man säg bara dras in i det hela så har man över en timmes harmonisk Post metal som förmodligen kommer vara bortglömd imorgon men som ger väldigt mycket för stunden.
Fotnot: låten "Wormwood" med badass-saxsolot. Ignorera bara bilderna i själva videon - allt ni behöver göra är att släcka ljuset, luta er tillbaka, slut ögonen och njut.
