In love with the sound of his own voice - rapporter från kulturens värld
Isis - In the Absence of Truth
Recension: musik Genre: Post metal Betyg: 7/10
Godspeed You! Black Emperor, Cult of Luna, A Silver Mt. Zion, Callisto, Red Sparowes, Neurosis, Isis - ett litet urval av band från en hårdrocksgenre som jag tror kommer leda hårdrocken in i en ny era. Det sound som dessa band och några hundra till håller sig till ligger så rätt i vår tid då våld, sorg, melankoli och mänsklighetens förfall är ständiga företeelser i vår vardag. Post metal förkroppsligar den mänskliga misären och alla de känslor som kommer med den och det är allt som oftats andlöst vackert, storslaget och näst intill omöjligt för gemene band av andra genrer att toppa. Amerikanska Isis är kända för att ha startat trenden och med sitt fjärde album - "In the Absence of Truth" - förfinar de sitt koncept och man kan ana lukten av stordåd under skivans inledande minuter - synd bara att musiken tenderar att gå så satans långsamt hela tiden så att en helt igenom positiv recension blir omöjlig att genomföra.
I mitt tycke så är "In the Absence of Truth" ett grymt underskattat album, det är ett faktum som jag inte ska sticka under stol med. Visserligen är albumets föregångare, "Panopticon", snäppet vassare, men då det erhöll enorma framgångar och mottog positiva recensioner från en samlad kritikerkår så har "In the Absence of Truth" fått stå ut med nästan enbart smutskastning. Nog för att man gick ifrån en dynamisk ljudbild till en ibland måttligt spännande iniktning, men så dålig är den inte så att den förtjänar att hatas av sina fans som vanligtvis brukar vara så toleranta med band som tar sig olika friheter i sitt musikerande.
Släktskapet med Post metal-verks innehåll är här tydligare än någonsin - "In the Absence of Truth" skall lyssnas på som en helhet (skrev jag inte en liknande mening precis nyligen?). Förvisso funkar det att lyssna på låtarna var för sig men euforin som kommer av en hel genomlyssning är ändå att föredra. Dock kan en timmes stenhårt lyssnande sätta sina spår och Isis har ju trots allt blivit mjukare än förra gången och vissa passager kan ibland vara rent löjliga i sina omöjligt sömndruckna approacher. Fjärde spåret till exempel - "Over Root and Thorn" - har ett makabert sömnigt intro som håller på i kanske halva låtens speltid och då ska man även ha i åtanke att låten i fråga är nära nio minuter lång; det blir alltså ett runt fem minuter långt mantra av syntflum och avläsgna gitarrplink innan låten verkligen tar fart. Tillfällen som dessa kan sätta lyssnaren på prov och ibland kan man undra om Isis verkligen vill behålla sin fanbase eller bara skrämma iväg den genom att vara så överdrivit svårtillgängliga att "Krig och Fred" framstår som lättläst pocketlitteratur som man handlar vid kassorna på ICA. "In the absence of Truth" kräver mycket av sin lyssnare; det går inte att förneka. Men samtidigt får man även ut väldigt mycket av musiken om man tar sig tid och verkligen lyssnar. "Wrists of Kings", "Not in Rivers, but in Drops", "Dulcinea" och framförallt det starka singelsläppet "Holy Tears" är låtar som man mer än gärna återvänder till då man vill uppleva en stunds harmoniskt lugn blandat med ljudliga memoarer från Ångestmanlands samlade kår av bitterfejjor.
Musikaliskt sett har Isis utvecklats överlag till det goda - trummisen briljerar med en sällan skådad teknalitet i sitt spel, sångaren framför lyriken med andlöst melankolisk stämma och man har verkligen insett vikten av dynamik i låtskriveriet, även om det ibland blir lite väl mycket ljud av ingenting. "In the Absence of Truth" är ett underskattat album som har fått utstå mycket smutskastning oftats helt oförtjänt; men samtidigt är kritiken inte helt obefogad. De sömniga passagerna har blivit sömnigare, ibland glöms dynamiken (att gå från fagert stillsamt till ångetsfyllt hatiskt) bort helt och det har blivit svårare än någonsin att ta till sig av musiken. Men samtidigt ska man inte glömma bort att Isis har gjort ett av sina starkaste - och mognaste - släpp i och med "In the Absence of Truth" trots dess brister. Det är en oslipad diamant helt enkelt.
Smaka på den titeln; man behöver ingen professorexamen i hårdrock (eller musik överhuvudtaget) för att förstå att Enochian Theory spelar väldigt svårlyssnad och "djup" progg rock/metal, komplett med lustiga basgångar och pretentiösa orkesterarrangemang. Både namnet och skivans titel är skäl nog för att den icke lyhörde ska rynka på näsan i avsmak och leta efter något mer lättlyssnat. Så för de som inte har förstått det redan så är "Evolution: Creatio ex Nihilio" ämnad för de med ett öppet sinne och som inte kräver att all musik ska låta likadan.
Det första namnet som dyker upp i mitt huvud när skivans atmosfäriska intro kommer igång är faktiskt inte genrekollegorna Opeth eller, säg, Tool utan faktiskt Post metal-jättarna Cult of Luna; och vid en närmare titt är det säkert inte en helt befängd tanke - den dystra stämningen, den finstämda cellon och de tvära kasten mellan ångestfyllda gitarrpassager och syntiga andningspauser har sina likheter med Umeås depparjeppar. Men samtidigt är det flera gånger lättare att ta till sig av Enochian Theorys musik (vilket borde ge en liten fingervisning till hur svåra Cult of Luna är ibland) och i slutändan blir det en sorts light-version av CoL's dimhöljda ångestfort.
"Evolution: Creation ex Nihilio" är ett verk skapat för att lyssnas på som en helhet - det går inte att förneka. Att brutalt slita alla stycken ur sina sammanhang vore detsamma som att endast titta på spänningsmoenten i Sagan om Ringen-trilogin; man måste ha lite bakgrundsfakta för att förstå själva innebörden till varför det låter som det gör. På det sättet kan "Evolution: Creatio ex Nihilio" vara - liksom ovannämnda filmer - något långtråkig att lyssna på. Även om passagerna med atmosfäriska syntflum är fina så är det först när man bränner av allt krut man har som skivan verkligen lyser. Låtar som "A Great Odds With", "Waves of Ascension" och "The Fire Around the Lotus" är brutalt vackra och fyller lyssnaren med konstnärlig ångestkänsla; men det är också de enda låtarna som är riktigt bra och när skivan innehåller tretton spår, varav majoriteten består av stämningsfullt flum, blir kvalitetssvackan tydligare än vad som borde vara brukligt.
Nej, "Evolution: Creatio ex Nihilio" är ingen större succé i min skivsamling - det finns betydligt mer inbjudande och framförallt mer välkomponerade alternativ att välja mellan. Men samtidigt vill jag inte avfärda Enochian Theorysverk som skräp - det är vackert, stämningsfullt och ibland väldigt medryckande, men då avsaknaden av minnesvärda låtar är pinsamt uppenbar blir bandets sound något av en kloss runt foten.
Det är egentligen konstigt att jag inte älskar det här; det här är ju musik som passar mig som handksen, men jag antar att det är bristen på nytänkande och innovativt låtskrivande som spökar. Jag blir helt enkelt inte så trollbunden av Enochina Theory som jag blir av Cult of Luna och Godspeed You! Black Emperor.
"Evolution: Creatio ex Nihilio" är ett bra val om man suktar efter en lättare variant av den Post metal som fullkomligt våldgästar dagens undergroundhårdrocksscen och kan mycket väl figurera som en inkörsport till nyss nämnda storheter. Men i det myller av ångestframkallande och depressiva mästerverk som görs på löpande band as we speak så glöms den här skivan lätt bort i ett moln av flum skapat av Enochian Theory själva.
Rammstein var det första hårdrocksbandet jag lyssnade på; den tyska sextettens tunga industriella sound, ödesmättade syntslingor, taktfasta ledgitarrer och - givetvis - karismatiske sångare blev ett ljus i vardagen och öppnade så småningom upp till betydligt hårdare akter som sedermera formade mig till den person jag är idag. Man kan därför lugnt säga att Rammstein - trots att jag tröttnade på dem ganska rejält efter ett år eller så - är ett väldigt viktigt band för mig; som osäker, finnig tonåring så gav deras musik mig styrka att genomleva både skolan och vardagstristessen. Så det är därför jag har så sjukt höga förväntningar när bandet släpper sitt första album på nästan fem år - en skiva jag väntat i lika många år på.
De som läst och förfasats över ryktena om att Rammstein ska ha inlett ett samarbete med den tyske rapparen Bushido kan pusta ut - "Liebe Ist Für Alle Da" har "Rammstein" skrivet över sig med en svart och überfet tuschpenna. Tyngden är lika påtaglig som ett dussin missiler i bakhuvudet och sångaren (åh, Till Lindeman, hur kunde jag sluta älska dig!?) känns argare, men samtidigt skickligare, än någonsin; ska man tala förbättringar kan man även nämna trummisen Christoph "Doom" Schneider som utvecklat ett imponerande sinne för användning av dubbla baspedaler.
Soundet är det alltså inget fel på - det är det ljudet som vi är vana vid att höra när det kommer till Rammstein, fast med både en och flera blinkningar till gruppens mest kritikerrosade album - "Mutter." Faktum är att jag tycker mig ana en tillbakagång till ett mer konservativt ljud, då man övergett de två föregående albumens ("Reise, Reise" och "Rosenrot") experimentella och något spretiga låtskriveri.
"Liebe Ist Für Alle Da" känns mer samlad och fokuserad än sina föregångare; när man på exempelvis "Reise, Reise" ena stunden bjöds på benknäckarhård tungmetall (exempelvis "Mein Teil") för att i ena stunden tvingas på en akustisk lönnkrogsballad ("Los") blev man bara förvirrad - "hur ska ni ha det egentligen?" Därför är "Liebe Für Alle Da" inte bara en väldigt solid skiva i sig utan även en av de mest självsäkra släppen bandet gjort på år och dar.
Låtmässigt sett är albumet en klanderfri insats - inledande "Rammlied" är en stenhård låt som har vissa likheter med bandets självbtitlade domedagslåt från deras första album ("Herzelied") och som kommer att bli en given konsertöppnare i framtiden. "Ich Tu Dir Weh" och "Haifisch" (som jag till en början inte tyckte om) stoltserar med starka refränger och "Frühling In Paris" är ännu ett mästerverk som kan läggas till i bandets redan breda reportar av starka ballader. Vidare kan även nämnas "Waidmanns Heil" (en marscherande tuffing som kan ses som en tredjedelskusin till "Links 123" från "Mutter"), "Weiner Blut" och "Mehr" samt titelspåret till skivans absoluta höjdpunkter; därmed är redan hälften av albumets innehåll avverkat.
Titlarna för de "sämsta" låtarna tilldeles den lite småtöntiga "Pussy" (som bär på ett visst släktskap med de två föregående albumen) och avlsutande "Roter Sand" som bara känns fisig och onödig trots det fina visslandet. Dock håller dessa låtar relativt hög nivå och för andra mindre begåvade band hade det varit en svår bedrift att matcha.
"Liebe Ist Für Alle Da" är den urstarka comebacken som jag väntade mig - men ändå överraskar den så löjligt mycket att jag knappt finner ord. Allt är så välkomponerat, så välspelat så... Rammstein. Det är nästan så att en tår av nostalgi faller från ögat när man äntligen får höra Till Lindemans röst igen efter alla dessa år - en röst som mycket väl kan ses som en referens till en tid i mitt liv då jag äntligen hittade en stil och personlighet som jag var bekväm i.
Rammstein är tillbaka! Och det är med en sådan styrka att Asagudarna hade blivit gröna av avund. Välkomna tillbaka! Välkomna tillbaka, era galna jävlar!
Fotnot: till dags dato finns det en video till singeln "Pussy", men då den innehåller sexuella inslag (eller, som vän-av-ordning skulle säga, rätt och slätt är en porrfilm) så är den inte tillåten att streamas på Youtube. Därför får det bli en livespelning av en bandets av bandets mest kända låtar - "Du Hast." Än idag går det rysningar längs med ryggen när refrängen går igång för tredje gången =)
På många sätt är Napalm Death själva essencen av hela metal-fenoment, förkroppsligat i form av fyra bindgalna britter; liksom metal överlag är en musikform som är svår för gemene att förstå sig på och uppskatta så kan Napalm Death vara ett riktigt kraftprov även för den mest inbitne hårdrocksfanatikern. Bandets femtielfte album, "Smear Campaign," är ett svårsmält verk i vars innehåll man finner vrålsång, toksnabba riff och en bas som är så nedstämd att den lika gärna kan dela lägenhet med Satan. Släng även in lite isande skrik från nämnda demons bakgård och du har ett recept som inte faller många i smaken, men som säkert kan tjusa den lyhörde och ett öppet sinne.
"Scum" och "From Enslavment to Obliteration" är två album som jag har ganska delade åsikter om; det första ett haffsigt ihopslängt debutalbum signerat ett band som inte riktigt visste hur man skulle hantera en produktion av ett album; det andra ett fräscht andrasläpp som definierade Grindcore-genren i slutet av 80-talet. Perioden mellan 1990 och 2005 är för mig en okänd tid i bandets karriär men med tanke på all den smutskastning bandet fick under denna period (mestadels för att ha skrotat sitt benhårda sound till förmån för en mer Death metal-orienterad approach) så missade jag förmodligen inte mycket som var av värde.
"Smear Campaign" är i jämförelse med sina två betydligt äldre syskon ett starkt politiskt släpp som förvisso iklär sig en Death metal-skrud, men som i var och varannan låt påpekar sina rötter. Det går i en hisnande fart, är löjligt hårt och leds av en gläfsande vokalist som verkar ha mer gemensamt med vrålapans släkte än med människans. Men det är samtidigt vansinnigt välspelat och även om låtskriveriet brister ibland (vid en snabb genomlyssning tenderar låtarna till att flyta ihop med varandra) så är det musik ämnad för de som suktar efter riktigt hård metal, med betoningen på "riktigt hård."
En viktig aspekt att ha i åtanke när man lyssnar på Napalm Death är att inte lyssna efter refränger och melodier - såna fjuttiga petitesser försvinner snabbt i allt oljud. Vad man däremot ska hålla öronen spetsade efter är de små detaljerna - saker som det inledande skriket i "In Deference," det feta basmellanspelet i "Short-Lived" och den rullande rytmen i "Fatalist" är små aspekter som förgyller de relativt korta låtarna, som sällan är längre än tre minuter.
"When All Is Said And Done" kan möjligtvis vara den mest melodiska biten på hela albumet som har ett ganska catchy riffande och en stark refräng, men överlag handlar det om vettvillig Grindcore utan andningspauser och då är det viktigt att värdesätta detaljerna - musiken blir så mycket mer njutningsbar då och så slipper man slösa energi på att kalla bandet "oproffsiga" och "orutinerade."
"Smear Campaign" är ett starkt släpp av ett av de mest legendariska banden i världen; det är svårt att ta till sig och har man inte sinne för att uppskatta de små detaljerna i musiken är det möjligt att man tycker att skivan hör mer hemma i soptunnan än i skivhyllan. Vi som däremot lyckas uppskatta vansinnet som serveras kan få ut mycket av Napalm Deaths villkorslösa Grindcore.
Fotnot: videon till singeln "When All Is Said And Done." Kan du hitta alla detaljerna?
