Iskariot

Recension: musik
Genre: Post metal
Betyg: 7/10

Godspeed You! Black Emperor, Cult of Luna, A Silver Mt. Zion, Callisto, Red Sparowes, Neurosis, Isis - ett litet urval av band från en hårdrocksgenre som jag tror kommer leda hårdrocken in i en ny era. Det sound som dessa band och några hundra till håller sig till ligger så rätt i vår tid då våld, sorg, melankoli och mänsklighetens förfall är ständiga företeelser i vår vardag. Post metal förkroppsligar den mänskliga misären och alla de känslor som kommer med den och det är allt som oftats andlöst vackert, storslaget och näst intill omöjligt för gemene band av andra genrer att toppa. Amerikanska Isis är kända för att ha startat trenden och med sitt fjärde album - "In the Absence of Truth" - förfinar de sitt koncept och man kan ana lukten av stordåd under skivans inledande minuter - synd bara att musiken tenderar att gå så satans långsamt hela tiden så att en helt igenom positiv recension blir omöjlig att genomföra.

I mitt tycke så är "In the Absence of Truth" ett grymt underskattat album, det är ett faktum som jag inte ska sticka under stol med. Visserligen är albumets föregångare, "Panopticon", snäppet vassare, men då det erhöll enorma framgångar och mottog positiva recensioner från en samlad kritikerkår så har "In the Absence of Truth" fått stå ut med nästan enbart smutskastning. Nog för att man gick ifrån en dynamisk ljudbild till en ibland måttligt spännande iniktning, men så dålig är den inte så att den förtjänar att hatas av sina fans som vanligtvis brukar vara så toleranta med band som tar sig olika friheter i sitt musikerande.

Släktskapet med Post metal-verks innehåll är här tydligare än någonsin - "In the Absence of Truth" skall lyssnas på som en helhet (skrev jag inte en liknande mening precis nyligen?). Förvisso funkar det att lyssna på låtarna var för sig men euforin som kommer av en hel genomlyssning är ändå att föredra.
   Dock kan en timmes stenhårt lyssnande sätta sina spår och Isis har ju trots allt blivit mjukare än förra gången och vissa passager kan ibland vara rent löjliga i sina omöjligt sömndruckna approacher. Fjärde spåret till exempel - "Over Root and Thorn" - har ett makabert sömnigt intro som håller på i kanske halva låtens speltid och då ska man även ha i åtanke att låten i fråga är nära nio minuter lång; det blir alltså ett runt fem minuter långt mantra av syntflum och avläsgna gitarrplink innan låten verkligen tar fart. Tillfällen som dessa kan sätta lyssnaren på prov och ibland kan man undra om Isis verkligen vill behålla sin fanbase eller bara skrämma iväg den genom att vara så överdrivit svårtillgängliga att "Krig och Fred" framstår som lättläst pocketlitteratur som man handlar vid kassorna på ICA. 
   "In the absence of Truth" kräver mycket av sin lyssnare; det går inte att förneka. Men samtidigt får man även ut väldigt mycket av musiken om man tar sig tid och verkligen lyssnar. "Wrists of Kings", "Not in Rivers, but in Drops", "Dulcinea" och framförallt det starka singelsläppet "Holy Tears" är låtar som man mer än gärna återvänder till då man vill uppleva en stunds harmoniskt lugn blandat med ljudliga memoarer från Ångestmanlands samlade kår av bitterfejjor.  

Musikaliskt sett har Isis utvecklats överlag till det goda - trummisen briljerar med en sällan skådad teknalitet i sitt spel, sångaren framför lyriken med andlöst melankolisk stämma och man har verkligen insett vikten av dynamik i låtskriveriet, även om det ibland blir lite väl mycket ljud av ingenting. 
   "In the Absence of Truth" är ett underskattat album som har fått utstå mycket smutskastning oftats helt oförtjänt; men samtidigt är kritiken inte helt obefogad. De sömniga passagerna har blivit sömnigare, ibland glöms dynamiken (att gå från fagert stillsamt till ångetsfyllt hatiskt) bort helt och det har blivit svårare än någonsin att ta till sig av musiken. Men samtidigt ska man inte glömma bort att Isis har gjort ett av sina starkaste - och mognaste - släpp i och med "In the Absence of Truth" trots dess brister. Det är en oslipad diamant helt enkelt.