Bonded by Blood - Feed the Beast
Recension: musik
Genre: Heavy/Thrash metal
Betyg: 9/10
Nä, nu får ni lägga av! Hur är det möjligt att två boxar med fyra Death- respektive fyra Thrash metal-skivor kan innehålla band som håller en sådan löjligt skyhög kvalitetsnivå på sina alster!? Municipal Waste's pungspark "The Art of Partying" var ett oväntat skott i nacken och satte en standard som under två-tre dagar har toppats om och om igen av andra guldklimpar av band såsom Morbid Angel, Napalm Death och att inte förglömma mangelexpressen känd som Evile. Redan efter fyra överväldigande upplevelser har man ju all rätt i världen att tvivla på att nästkommande skivor inte kommer hålla samma höga klass. Fan, vad fel man kan ha ändå.
PANG! Vad var det? Det, min vän, var startskottet till Bonded by Blood's eminenta debutalbum - ett skott som spränger ljudvallen och åstadkommer ett eko som inte klingar av förän allt omkring dig ligger i ruiner.
"Feed the Beast" är ett sanslöst stycke musikhistoria som gör allt rätt, från början till slut.
Det går inte att beskriva med vanliga ord hur sjukt välspelat - för att inte säga välkomponerat - "Feed the Beast" är; varje slag på trumman, varje ackord och solo, varje tonart som sångaren tar känns så självklart och välskrivet att det vore konstigt om någon inte skulle bli imponerad av den adrenalinska riffkavalkad som man bjuds på.
Till en början är jag lite tveksam; produktionen känns nästan för ren och för en stund är jag nästan bergsäker på att det hela ska övergå till ännu en trött Metalcore-klon vars syfte är suga ut mer pengar ur den intet ont anande hårdrocks-mobben. Men det visar sig att Bonded by Blood har gett sig fan på att här ska det minsann inte mesas till ett endaste dugg utan kör med en sådan bindgalen fart att det skulle kunna förbränna världens samlade oljeresurser på en eftermiddag.
När det kommer till Thrash metal är det alltid svårt att plocka ut några särskilda favoriter (speciellt när det är så välgjort som i fallet med "Feed the Beast"); allt som oftast är det kompromisslös överljudsfart som gäller i varenda låt och skivan förefaller att smälta ihop till en början. Dock börjar man ana gränserna efter ett par, tre genomlyssningar och så småningom kan man urskilja konturerna.
Till exempel är inledande "Immortal Life" en instant classic och titelspåret, "Feed the Beast", tillsammans med "The Evil Within" bländar med sina kombinationer av hardcore-refränger och falsett-solon. Även avslutande covern på Teenage Mutant Ninja Turtles ledmotiv är så vansinnigt rolig och samtidigt så fet att det helt enkelt inte går att värja sig mot den.
Det finns inte mycket negativt att anmärka på; det är välspelat, välproducerat och framförallt roligt att lyssna på (något som bandet uppenbarligen hade när de spelade in skivan).
De enda brister jag kan komma på i nuläget är sångarens odödliga vana att gå upp i ett litet falsettpip efter var och varannan avslutad mening - det blir, som ni förstår, ganska så irriterande i längden. Dessutom ger bastrummorna ifrån sig ett underligt litet klick-ljud och trots att det ligger långt bak i ljudbilden kommer det fram ibland och tycks inte släppa taget om ens öron.
Det är dock allt jag har att anmärka på - "Feed the Beast" är i övrigt ett komplett Thrash metal-album som inte går av för hackor och är rena rama cirkusen för de som minner om Thrash metallens stora dagar under 80-talet, samt de som gillar välproducerad fet hårdrock att slå sönder vardagsrumöblerna till.
Fotnot: låten "Immortal Lifes" - slut ögonen, låt dig svepas med i solona och de feta riffen och du kommer efter två minuter att märka att hela ditt hus har slagits sönder ;P
Municipal Waste - The Art of Partying
Recension: musik
Genre: Thrash metal/ Hardcore punk
Betyg: 8/10
Ge-kås verkar ha hörsammat mina rop efter mer underground-orienterad hårdrock, för under mitt senaste besök på shoopingens högborg (liksom en av de bästa arbetsplatserna som finns) hittade jag två iögonfallande boxar som huserade fyra skivor var av högkvalitativ Thrash metal och Death metal. Behöver jag säga att jag köpte dem direkt? I vilket fall som helst är Municipal Waste's giv från 2007 först ut på arenan - och efter tre genomlyssningar är jag rörande övertygad om att det här mycket väl kan vara månadens höjdpunkt.
Det märks ganska tydligt att grabbarna i Municipal Waste inte tar sitt musikerande på allra största allvar - "The Art of Partying" är ett humorfyllt och spralligt verk, förmodligen skapat ur en session av allt för hängivet partande. Dock känns inte plattan ofokuserad eller slarvigt utförd, för även om det handlar om hardcore med tydliga thrash-influenser så är varje låt ett omsorgsfullt tillverkat litet hantverk som kan få vilken avdankad fest som helst att ta fart.
Det är en sjuk fart på riffen, trumspelet är (med hardcore-mått mätt) imponerande och förhöjer känslan av en fest som står på randen till att gå överstyr och sångarens aggressiva, men ändå så älskliga, röst inspirerar till shot-race.
Guldkornen är många och det är svårt att hitta några favoriter, men efter en stunds övervägande tror jag att "Headbanger Face Rip", "A.D.D (Attention Deficit Destroyer)", "Lunch Hall Food Brawl" och den heltokiga "Beer Pressure" kvalar in som de fyra bästa spåren.
"The Art of Partying" är inget verk kommet ur en eftermiddag ägnad åt djupa tankar och allmäna betänkligheter över det mänskliga psyket; det är ett helgalet litet mästerverk som bäst passar till fester och de svagare ögonblicken i ens vardag då allting tycks hopplöst och man hatar allt och alla. Det är snyggt spelat, välproducerat och troget sin genre - så länge man inte letar efter något som erbjuder mera djup, för i så fall kan du lika gärna gå och lyssna på Cult of Luna eller något annat tråkband, din tråkige jävel!
Fotnot: musikvideon till singeln "Sadistic Magician." Party on!
Martyrgenerationen
Löpsedlarna skvallrar om ett mord på en femtonårig flicka. De skyldiga: en jämnårig flicka och dennes pojkvän.
I dagarna har både pojken och flickan blivit dömda och rättvisan har skipats. Fair enough; men det är inte de svenska rättsystemets som ska diskuteras i den här krönikan, ej heller det utspridda våldet som figurerar bland Sveriges ungdomar.
Denna krönika är sprungen ur det dokumenterade sms-samtal som de skyldiga ungdomarna hade precis efter att mordet hade skett.
"Jag har gjort det"
"Vadå? Vad har du gjort?"
"Jag har dödat henne!"
"Va?"
"Ja. Men vad ska vi göra nu? Tänk om någon kommer på oss?"
"Vet inte. Men nu har vi i alla fall varandra"
Den långsynte skulle hålla världens samtliga religioner och alla de martyrer som kommer med dem skyldiga; det är idag något av en inofficiell norm bland dagens ungdomar att ta sig an någon sorts martyrstatus när livet ter sig så hårt och tonårens hormonella humörsvängningar blir mer påfrestande och angelägna än ett lass med stenblock i huvudet. Man intalar sig själv att man är ensam i världen och att ingen förstår sig på en. Man tror att man är ensam och börjar se sig som den enda personen i världen som kämpar för något gott i världen.
Den kortsynte skulle skylla på Hollywood och dess massproduktiva inställning gentemot dagens filmkultur. Dag in och dag ut tvångsmatas vi av putslustiga romcoms och sötsliskiga dramahistorier, signerade någon världsfrånvand regissör som inte ser annat än dollartecken i det han skapar.
Och med dessa filmer som sina ledstjärnor faller de svenska ungdomarna i ett näst intill obrutbart mönster där dagarna kantas av drömmar där deras liv ska bli precis som i dessa filmer; där prinsen kommer till undsättning i slutet och räddar prinsessan från ett liv i ensamhet och misär.
Givetvis inträffar aldrig detta i verkligheten och de snörvlande tonårstjejerna, som trodde att deras liv var ett långdraget drama där huvudkaraktären (i det här fallet dem själva) väntar på det goda i livet, blir så småningom varse om att världen och det mänskliga sociala psyket är så mycket mer komplicerat än så som den beskrivs i "Pretty Woman", "Twilight" och "Ännu en film som ger en falsk bild av verkligheten med Jennifer Lopez i huvudrollen."
En människas uppväxt handlar i mångt och mycket om ett uppvaknande; att man ser bort från barndomens glättiga drömvärldar och inser att världen inte är som en vanlig dag på jobbet för Julia Roberts eller Sandra Bullock. Det är ett grymt uppvaknande och inget som man vänjer sig vid i första taget.
Det är just detta uppvaknande - i kombination med en masskonsumtion av romcoms från Hollywood och det patetiska martyrfenomenet - som har gett upphov till den så kallade Martyrgenerationen. En åldersgrupp av ungdomar som går omkring och drömmer om kärlekens glada dagar, väntar på sin prins/prinsessa och upplever livet som ett totalt nederlag när de inser att de inte kan nå upp till västvärldens romantiserade bild av den perfekta kärleken; ett fenomen som lever tryggt i våra sinnen men som så gott som aldrig tar steget ut i vår verklighet.
"När kommer jag att hitta den rätta?"
"Varför händer detta just mig?"
"Varför råkar bara jag ut för det här?"
Martyrgenerationens ögon ses ur den pretentiösa persones synvinkel som delar upp världen i svart och vitt och som inte inser att allt egentligen är en enda gråskala. En person av martyrgenerationen undrar om han/hon någonsin kommer finna kärleken och förbannar att alla han/hennes kompisar verkar ha hittat "den rätta" medan han/hon själv insluter sig i en osocial sfär, där endast självdestruktiva tankar och ett evigt gnällande om livets orättvisa är beviljade besökstillstånd.
Ett sanningens ord vore på sin plats:
Världen är inte god; men den är samtidigt inte ond heller. Den figurerar i en ständig gråskala där den egocentriska självkritiken och tårögt livshat - baserat på avsaknaden av något som möjligtvis kunde kallas för ett leverne - inte har någon rättmätig plats.
Sluta att vara sådana egoister och gnälla över ert eget miserabla liv och inse att världen är mycket mer komplicerad än vad den tycks vara; släpp den barnsliga världsbild ni har kvar från barndomen och väx upp. Få ett perspektiv på världen och på folket omkring er - bara då kan ni verkligen hitta den rätta.
Godspeed You! Black Emperor - Yanqui U.X.O
Recension: musik
Genre: Post rock
Betyg: 6/10
Världens knepigaste band med världens knepigaste albumtitlar presenterar en knepig historia på det knepiga tredje givet Yanqui U.X.O, och efter ett antal genomlyssningar dyker bara ett ord upp i huvudet på mig - knepigt.
F# A# (Infinty) var en guidad rundtur genom ett postapokalyptiskt ljudlandskap där så vitt skilda instrument såsom gitarrer, cellos och tågvisslor samarbetade i en oemotståndlig fusion; det var nästan omedelbar kärlek vid första ögonkastet ifrån min sida, trots skivans bistra och svåråtkomliga yttre. Albumet är i mångt och mycket den totala definitionen av fenomenet känt som Post rock/metal och borde ha en särskild plats i din skivhylla - oavsett om du gillar pop, hip hop, techno, metal eller afrikansk folkmusik spelad på hemmagjorda bongotrummor och blåsintrument som får ett jamande kattskrälles rop på mat att framstå som den ljuvligaste av musik.
Med detta sagt kanske ni förstår att jag hade ganska uppskruvade förväntningar på GY!BE's tredje skiva - liksom många andra av sina genrekollegor svänger GY!BE sig med ett mäkta svårtolkat sound och det är inte många som förstår sig på deras musik; men den som orkar sitta ner och verkligen lyssna på musiken har mycket att hämta.
Yanqui U.X.O är inte lika svårgriplig som sin förfader; inte lika mycket avant garde. GY!BE verkar ha övergett diverse vardagliga ljud (marknadssorl, stadsljud och nämnda tågvisslor) till förmån för ett mer traditionellt rock-sound, men utan att utesluta impulserna från sin überexperimentiella ådra som gjort dem kända (åtminstone på undergroundscenen).
Det är instrumentala ljudlandskap som gäller och frånvaron av vokala insatser gör att musiken får mer slagkraft än vanligt; för om det är något GY!BE bra på att göra så är det att skapa musik som inte behöver förklaras eller trilskas med. Allt som behövs är ett ödesmättat omslag komplett med ett flummigt häfte som klottrats proppfull med såväl anarkistiska som nihilistiska slagord. Lyssnaren behöver inte bli påtvingad en massa skitnödiga förklaringar till varför musiken låter som den gör; det är mycket upp till lyssnaren själv att skaffa sig en egen bild. Redan där är GY!BE svårslagna.
Dock måste jag säga att Yanqui U.X.O är något av en besvikelse. Musiken känns inte så levande och engagerande som förut och det verkar som om gruppen mest står och trampar vatten. Jag kan till och med gå så långt och säga att det låter väldigt tråkigt emellanåt och man lätt tappar koncentrationen, speciellt de gånger då bandet envisas med att tvångsmata mig med ett evigt riffande som pågår i kanske tio, femton minuter.
Nog för att det låter melankoliskt och bittert, och den apokalyptiska känslan som infinner sig i mastodontlåten "Rockets Fall on Rocket Falls" skulle lätt platsa på F# A# Infinty, men skivan verkar plågas av ett ständigt antiklimax, för så fort det bränner till lite går man in i ett drömskt gitarrplink igen och fortsätter så i tjugo minuter tills nästa gång. Så håller det på skivan ut och jag kan inte säga annat än jag känner mig lite snuvad på konfekten.
Yanqui U.X.O är, som jag tidigare nämnt, en väldigt surrealistisk resa, fylld med allt vad en drogmättad lördagskväll innebär - de lugna passagerna är drömska som få, den apokalyptiska känslan och melankolin går hand i hand och det är ett genomgående välgjort album. För vilket band som helst hade det varit högsta betyg minst, men för att vara ett alster signerat Godspeed You! Black Emperor är det besvärande intetsägande och oinspirerat.
Fotnot: en video gjord av en random person på YouTube. Låten som spelas är "Rockets Fall on Rocket Falls." Videon passar ganska bra ihop med låtens ödesdigra känsla. Låten börjar först vid 1.20.
