2012
Recension: film
Genre: katastroffilm
Betyg: 3,5/5
Det ligger en viss tjusning i att se världen gå under på vita duken - oavsett om det handlar om annalkande meteorer, jättelika tsunamis eller invasioner av diverse äckelheter från Vintergatans baksida så är det alltid kul att se hur den mänskliga civilisationen går under med buller och bång. Man kan ju ställa sig frågan "varför;" personligen tror jag att det ligger i fascinationen av att vi alla någon gång kommer att dö ut, vare sig med eller utan sentimentala tal till världens samtliga nationer.
Den tyske regissören Roland Emmerich är i dagsläget synonym med västerländsk pampig undergångs-action. Efter filmer som Independence Day och Day After Tomorrow har han etablerat sig ett namn som husfadern till den extremt korkade, men likväl väldigt underhållande apokalyps-genren. Man har, och kommer, aldrig kunna beröma mannen för något vidare gott handlag eller smidigt regisserande men vad han däremot kan göra är att utföra appampiga action-scener utan dess like. Jag menar, vem minns inte hur USA:s samtliga storstäder förintades i en enda stor mastodontfjärt i Independence Day? Sedan att filmen drogs ned av en sällsynt sliskig sentimentalitet och ett evigt tjat om mänsklighetens (läs "USA:s") storslagna prakt och skönhet var något som man motvilligt tog till sig av. Det var ju ändå ett pris man fick betala för att se världen gå under - och det var det ju värt, om än med en ganska sötsliskig eftersmak.
Med 2012 krämar Emmerich på med allt han har och levererar tittarna en undergång som skulle få Peter Jackson att hoppa upp och ned av frustrerad avundsjuka.
2012 är, enligt vad den gamla Mayasägnen förtäljer, året då världen går under och mänskligheten med den. Ett ganska hett ämne med tanke på den rädsla för klimathotet som florerar världen över samt den undergångscynism som vi tvångsmatas med dag ut och dag in via nyheterna. Dessa faktorer har herr Emmerich givetvis sett som en ursäkt till att tillverka en undergångsrulle som innehåller allt ifrån enormt storslagna supernaturkatastrofer till pinsamt löjliga religiösa referenser - allt klumpigt inlindat i en moralkaka som fullkomligt skriker ut värdet av att värna om sin familj samt att ta väl vara om vår jord; alltså marker som Emmerich redan revirpinkat in mer än nog.
Man kan anklaga 2012 för väldigt mycket; den dramatiska delen av filmen - som Emmerich alltid envisas med ska vara osannolikt sötsliskig - är direkt skrattretande och utgörs av en frånskild författares (John Cusack, som man kan se i skräckisen 1408) patetiska kamp om att återfå sin ex-frus gunst, samt sina två snorungar som blivit förälskade i sin nya styvfar (som påpassligt nog dör en allt annat än välförtjänt död i filmens slutskede) samtidigt som världen kollapsar runt omkring dem.
Dessutom får man stifta bekantskap (helt onödigt egentligen) med en rysk girig affärspamp som ter sig hjälpsam men som egentligen är ett riktigt svin samt en vis ung kines som under filmens gång blir fullpropad med visdomsord från den stor vise Dalai Laman.
Givetvis får vi också se hur de högre makterna (USA:s president givetvis som gestaltas av en åldrad Danny Glover med ständigt darrande underläpp) i vanlig ordning kämpar med dilemmat huruvida om man ska berätta för allmänheten att världens undergång ligger runt hörnet eller om man bara ska skita i det och rädda sina administriva arslen och säkra mänsklighetens fortlevnad genom att fly till några arker som kineserna turligt nog har byggt i underjordiska tunnlar i Himaliya.
Och ja, det finns en också galning som vet om allt i förväg och som såklart dör en, i ordets bästa bemärkelse, förkrossande död samtidigt som han betraktar "skönheten" i apokalypsen han själv har förutspått
Redan nu finns det skäl nog att fisa Roland Emmerich i ansiktet och låtsas om att 2012 aldrig gjordes, men det vore detsamma som att begå någon form av moralisk seppuku, särskilt om man gillar pampiga action-scener, för det, gott folk, är inte en bristvara i 2012.
För mitt i den urusla dialogen och det mediokra skådespeleriet finns det en action-rulle som gör ett bestående intryck. Jag skämtar inte när jag säger att de senaste fem årens actiontitlar har ingenting att sätta emot den minst sagt imponerande orgien av effekter som 2012 sitter inne på; knappt har man hunnit hämta andan från den förra gastkramande actionscenen innan nästa sparkar igång.
Och så håller det på filmen ut, vilket är ganska unikt för en Emmerich-film som vanligtvis bränner av allt krut den har inom loppet av en halvtimme och sedan ägnar sina resterande fyra, fem timmar åt att förklara allting med korkad dialog och melodramatiska scener ackompanjerade till snyftande stråkar.
Skyskrapor rasar samman, marken spricker, tsunamis slukar hela kontinenter och vulkaner vänder upp och ned på hela den mänskliga civilisationen. Det är så löjligt mäktigt att man för en stund glömmer vem det är som egentligen har gjort filmen och med ens är alla ens fördomar borta. Det enda som finns kvar är att fånigt leende på ens läppar och ett par ögon som fullkomligt njuter av undergången.
2012 är en mäktig film! Det går inte att förneka. Nog för att den dras av Emmerichs så typiska signatur att slänga in helt orelevanta sidostorys och urkorkade kärlekshistorier samt att fylla filmen till bristningsgränsen med diverse religiöst flum och klumpigt utförda referenser till människans samtliga synder, men man förlåter den för det i slutändan.
Hur illa ordkombinationen än smakar så har Emmerich gjort den perfekta katastroffilmen, fast helt på sina egna villkor såklart. Det är sötsliskigt, klyschigt och kommer förmodligen bli det framtida favoritrunkobjektet för den amerikanska patriotismen, men samtidigt är den magnifik. Det dåliga jämnas ut väl av de goda aspekterna och i slutändan är det ändå filmens huvudnummer - apokalypsen - som gör det här till en helt klart sevärd film. Har man bara vett nog att stänga av öronen under de dramatiska delarna har man en grym film att vänta.
Mnemic - Passenger
Recension: musik
Genre: Industrial metal, Nu metal
Betyg: 7/10
Förutom Slipknot och KoRn är Nu metallens stjärnhimmel en ganska så ljusfattig historia. Den nedtrampade och av hårdrocksmobben till dödagar hatade genren som växte fram under 90-talet och bröt mot samtliga konservativa hårdrocksregler har en väldigt fattig reportar av kompetenta band. Det är bara ovan nämnda band som verkligen lyckas med att koka till en hyffsad maträtt av de ingredienser Nu metallen består av - Slipknot har styrkan och intensiteten och undviker fallgropen med att bli för mesiga när de medryckande refrängerna sparkar in och KoRn har ett sound som speglar det mänskliga ursinnet med mycket gott resultat (speciellt på sina två första album). Mnemic är ett danskt Nu metal band och med sin tredje giv börjar de på allvar ta upp kampen för att erhålla erkännelse i den hårda mediala världen som är hårdrocksmobben.
Mnemic kanske inte är ett band som bär på ett arv av överdriven popularitet, men den skara av fans de erhållit genom åren kommer nog inte - i alla fall inte till en början - av deras stenhårda sound med allsångsrefränger; det beror snarare på sångarens något egensinnige efternamn.
Michael Bögballe (japp, du läste rätt) förgyllde bandets två första album med stabila sånginsatser innan han lämnade över facklan till fransmannen Guillaume Bideau (ex. Scarve), vilken nu står får gapandet på bandets tredje album - "Passenger." Kvalitetmässigt anser jag att franska sniglar är att föredra över dansk pölse i det här fallet - Bideau har ett riktigt riv i sin röst som inte går av för hackor, även om hans ständiga vrålape-teknik blir rätt så tjatig mot albumets sista minuter.
Med "Passenger" tar bandet ett steg närmare sina genrekollegors stenhårda intesitet och skruvar upp tempot avsevärt och resultatet är över förväntan - "Passenger" slår sina båda föregångare ("Mechanical Spin Phenomena" och "The Audio Injected Soul") på fingrarna med en sällan skådad dynamik; det är ibland totalt omöjligt att förutse när nästa melodiska refräng kommer avlösa ett snuskhårt riffande och detta, gott folk, är ovisshet i dess allra renaste form.
Det är kul och spännande att lyssna på "Passenger." Även om själva grundformulan blir en smula uttjatad i längden så går det inte att ta ifrån bandets dess aggressivitet.
Den übertunga dängan efter den andra avhandlar varandra i vad som kan kallas en headbangers julafton och favoriterna avlöses på löpande band. "In the Nothingess Black" har förmodligen albumets starkaste refräng, singelsläppet "Meaningeless" är dynamisk och trallvänlig och efterföljande "Psykorgasm", "Stuck Here" och "Shape of the Formless" är bara några exempel på albumets stenhårda ryggmärg. Det är helt enkelt grymt från början till slut.
Givetvis kan denna kavalkad av käftsmällar tära på sinnet efter ett tag och man är i ordets bästa bemärkelse helt slutkörd mot slutet - både på gott och ont. Dessutom kan man anklaga bandet för att helt sakna viljan att variera sig i sitt låtskrivande, men i ärlighetens namn tror jag de inte bryr sig; de verkar ju ha hittat en formel de är nöjda med (och använder till fördömelse).
Men summan av kardemumman pekar ändå på ett ytterst stabilt album. "Passenger" är stenhård, en fröjd att lyssna på och tuff nog att skrämma livet ur de flesta politiskt korrekta tanter (en skrattframkallande sysselsättning som alla borde testa någon gång tycker jag).
Det blir en stark sjua att polera bögball... jag menar pokalerna med i fortsättningen.
Fotnot: videon till singeln "Meaningless". Embrace the benhårdhet in the sound.
Mänsklig intelligens eller djurisk idioti; vad väljer du?
Människan är i grund och botten en ganska primitiv varelse; bland simpla begär såsom hunger och sex finner man även betydligt mörkare företeelser såsom hämnd, ilska och hat som håller arvet från våra förfäder levande.
Det kvittar hur mycket vi skyltar med våra innovativa uppfinningar, banbrytande filosofiska teorier eller för all del högt utvecklade hjärna, för människan förblir ett djur; vår höga intelligens är bara en fasad, ett ytterst tunnt hölje som döljer våra verkliga personligheter.
Trots detta faktum envisas vi människor med att bevisa vår så kallade överhet över djuren och tveksamt måste jag medge att vi ibland lyckas med hedern i behåll. Men såklart så finns det tillfällen då vår djuriska sida kryper fram; tillfällen som dessa brukar oftast skapa panik, kaos och ångest i våra vanligtvis så harmoniska samhällen och ett av dessa tillfällen skall idag vara denna krönikas huvudämne.
Ämnet i fråga är huliganism.
Sport har alltid varit ett sett för oss människor att hävda våra kulturella värderingar under fredliga former. Ända sedan grekernas tid (och med största sannolikhet ännu längre bak) har människan villigt deltagit i tävlingar för att hävda sig själv; både på en individuell och nationell nivå.
Detta har givetvis skapat grupperingar och motsättningar emellan lägrena och ibland har det urartat till våldsamma skärmsytslingar där den djuriska ilskan och viljan att bevisa sin överhet varit de två viktigaste drivkrafterna.
I veckan spelade AIK och IFK om äran att kalla sig SM-mästare 2009; givetvis innebar detta att hundratals supportrar valfärdade till matchen för att stödja sina respektiva lag.
Man behöver knappast vara klärvoajant för att kunna förutse vad denna tillsynes oskyldiga folkfest skulle utvecklas till.
Både innan och efter matchen deklarerades det vilka av lagen som förtjänade titeln mest och likt en löpeld spreds så småningom våldet bland supportrana och den för huliganismen kännetecknande djuriska idiotin visade sitt fula ansikte i form av tusentals kötthuvuden som skrek halsarna av sig för att proklamera sina åsikter över det andra lagets påstådda uselhet.
Jag vill till en början försvara mig genom att säga att jag absolut inte har något emot fotboll eller för all del den lugna sektorn av sportens fanbase.
Eftersom jag är en person som värderar självständighet och induvidialitet i en människas leverne ser jag inget fel i de personer som finner styrka och samhörighet (en viktig del av en hållbar individuell självständighet) genom att titta på när deras idoler frälsar sina lag.
Jag kan känna igen mig i den euforin när ens idoler (eller vad du nu vill kalla det) gör mål och åstadkommer sina fans att jubla i en blandning av överlycklig förtjusning och bindgalen triumf - jag har nämligen själv känt den när jag tittat på VM eller EM och skrikit för glatta livet när vårat vanligtvis pissdåliga landslag kvitterar och går vidare i mästerskapen.
Men där drar jag gränsen; fotboll kommer aldrig vara mer för mig än vad Anna Anka är en kärleksfull och ärlig fru till Paul Anka. Det är ett tidsfördriv, en nationell pirande känsla i magen i dess bästa stunder men inte mer.
Dock, för att börja avhandla huvudämnet, förstår jag inte på mig den totala idiotin och omdömeslöshet som sprider sig likt en abstrakt form av svininfluensan bland huliganer.
Jag förstår inte vad själva logiken i denna totalla dumhet ligger. Är det ett sätt att hävda sig själv genom att slåss och hata sina motståndare så till den milda grad att Satan skulle gå och gömma sig?
Det, gott folk, är inte vad jag kallar ett logiskt handlande - jag kallar det ett omoget beteende och den idiotiska sidan av människans allra dunklaste och mest primitiva sidor.
Det finns ingen som helst glasklar logik att hämta här, förutom möjligen att hata motståndaren och bevisa sitt lags överhet. Det kan finnas ett litet uns av mänsklig åsiktsfilosofi här, men så fort knytnävarna börjar flyga i luften förlorar jag all tro på det mänskliga intellektets överhet och allt jag ser är djur som går bärsärk.
Nej, rättelse föresten, för djur brukar vanligtvis inte vara så korkade att de oprovocerat går fram och nitar en fiende; de betraktar sin fiende noggrant, överser situationer och bedömer den hotfull eller inte. Det är vid såna här tillfällen som huliganismen tappar all sin koppling till den påstådda mänskliga intelligensen genom att föredra oprovocerat våld framför mänskligt resonemang.
Människan brukar påstå att hon står över djuren, men faktum är att hon har tillfällen (och de är många!) då hon säger emot sig själv och sänker sig till en tankenivå som till och med skulle få fiskar att fnysa av förakt.
Om människan vore så intelligent som hon säger så skulle hon aldrig sänka sig till och lyda så banala företeelser såsom hämnd och hat; hennes egna djuriska dumhet som ligger djupt begravd med den omdömelösa idiotin som kommer av att hon ibland korkat nog bortser från sitt förnuftiga tänkande gör henne till en reptil med en så löjligt låg IQ-nivå att ett Corn Flakes-paket kunde kandidera till att erhålla något av Nobels otaliga priser.
Kanske är det något som jag inte kan förstå; kanske är det en känsla jag aldrig kommer kunna ta till mig.
Men jag kan helt enkelt inte finna någon sorts mänsklig samhörighet med dessa idioter som väljer knytnävarna framför förnuftigt resonemang.
Jag är en person som (åtminstone försöker) se ett värde i allt vad människor gör och tycker; dock blir denna filosofi extra svår att bruka när det finns så många intelligensbefriade puckon där ute.
Och ännu en gång tvivlar jag på mänsklighetens överhet, när jag slår upp tidningen och läser om nästa fotbollsmatch; denna gång mellan IIF (Idioternas Idiotiförening) och KAK (Kötthuvudenas Allmäna Klubb).
