Construcdead - Violadead
Recension: musik
Genre: Metalcore, Melodic Death metal
Betyg: 3/10
Nämen har man sett på maken! Ett band från Sverige som spelar en melodisk form av den kalifornska dödsmetallen som växte fram under 90-talet; och hör och häpna, sångaren växlar mellan vresig dödsgrowl och mesig rensång och varenda låt låter faktiskt exakt likadant. Detta måste väl vara något helt nytt och banbrytande inom dagens mainstreamhårdrock, eller? Visst, och påven lirar elgura och visar djävulstecknet mellan prednikningarna.
Alla har rätt till en egen vilja och får göra det dem känner för; ingen kan ta det ifrån dig trots att man påpekar för dig att det du tänker göra har gjorts tusentals gånger förut.
Så. Med det sagt kan vi alltså fortsätta med artikelens huvudsakliga tema - recensionen av svenska Construcdeads andra fullängdare "Violadead."
Efter en liten granskning av Construcdeads musikaliska inriktning kan jag konstatera två saker; för det första känner jag att jag har hört det här förut - allting känns väldigt, på gränsen till kusligt bekant. För det andra så får jag intrycket att Construcdead har haft en ganska idéfattig eftermiddag när de spelat in "Violadead."
Vad har Construcdead att erbjuda världen? Ingenting! Absolut ingenting! Ingenting, nada, nothing, nichts, nihil, zilch!
Man lirar i en väääääääääldigt uttjatad genre (metalcore) och grötar ned sig så djupt i ett träsk av moderna hårdrocksklyschor att man riskerar att komma till jordens mittpunkt lagom till eftermiddagsfikat. Det här är mainstreamhårdrock enligt regel nummer ett, sida nummer ett, paragraf nummer ett och rad absolute-fucking-numero-uno i mainstreamhårdrockens lönnfeta bok av uråldriga rocklyschor. Här finns inget som kan anses nyskapande; inte en enda tillstymmelse av eget tänk. Bara trötta imitationer av betydligt mer kända (men knappast bättre) band såsom Killswitch Engage, In Flames och Soilwork.
Det som irriterar mig mest med musik av den här sorten är att den har inga vettiga användingsområden. Visst, de svängiga refrängerna och de feta riffen kan säkert vara uppskattade inslag på en stökig förfest med alkoholiserade snorungar i fjortonårsåldern, men det är allt jag kan komma på just nu. Lyriken ger knappast något vettigt att diskutera över (förutom möjligtvis dess patetiskt politiskt korrekta inriktning som man kan spy galla över i timmar) och är inte djupare än de urkorkade tonårsfilmer som allmänheten tvångsmatas med år ut och år in.
Det finns förvisso tillfällen då musik som den här kan vara riktigt njutbar. Utmärkta exempel är stenhårda All Shall Perish och att inte förglömma Halmstadgruppen Art Like Destruction, men där ALD och Perish lyckas engagera lyssnaren genom att vara på gränsen till löjligt brutala så presterar Construcdead absolut ingenting. Det är pretentiöst på ett väldigt motbjudande sätt och så uppenbart anpassat till den stora marknaden att man slår pannbenet mot knäskålarna i ren frustration.
Det är omöjligt att välja ut några favoritlåtar i denna härva av chugga-chugga-riff och vrålsång mixat med equaliserad rensång; allting låter precis likadant - det är omöjligt att urskilja något igenkännbart mönster, något som skiljer låtarna åt. Det är ta mig fan helt hopplöst.
Finns det något som är bra med den här sörjan då? Tja, gruppen har ett ganska snyggt namn ändå, det måste erkännas...
Genre: Metalcore, Melodic Death metal
Betyg: 3/10
Nämen har man sett på maken! Ett band från Sverige som spelar en melodisk form av den kalifornska dödsmetallen som växte fram under 90-talet; och hör och häpna, sångaren växlar mellan vresig dödsgrowl och mesig rensång och varenda låt låter faktiskt exakt likadant. Detta måste väl vara något helt nytt och banbrytande inom dagens mainstreamhårdrock, eller? Visst, och påven lirar elgura och visar djävulstecknet mellan prednikningarna.
Alla har rätt till en egen vilja och får göra det dem känner för; ingen kan ta det ifrån dig trots att man påpekar för dig att det du tänker göra har gjorts tusentals gånger förut.
Så. Med det sagt kan vi alltså fortsätta med artikelens huvudsakliga tema - recensionen av svenska Construcdeads andra fullängdare "Violadead."
Efter en liten granskning av Construcdeads musikaliska inriktning kan jag konstatera två saker; för det första känner jag att jag har hört det här förut - allting känns väldigt, på gränsen till kusligt bekant. För det andra så får jag intrycket att Construcdead har haft en ganska idéfattig eftermiddag när de spelat in "Violadead."
Vad har Construcdead att erbjuda världen? Ingenting! Absolut ingenting! Ingenting, nada, nothing, nichts, nihil, zilch!
Man lirar i en väääääääääldigt uttjatad genre (metalcore) och grötar ned sig så djupt i ett träsk av moderna hårdrocksklyschor att man riskerar att komma till jordens mittpunkt lagom till eftermiddagsfikat. Det här är mainstreamhårdrock enligt regel nummer ett, sida nummer ett, paragraf nummer ett och rad absolute-fucking-numero-uno i mainstreamhårdrockens lönnfeta bok av uråldriga rocklyschor. Här finns inget som kan anses nyskapande; inte en enda tillstymmelse av eget tänk. Bara trötta imitationer av betydligt mer kända (men knappast bättre) band såsom Killswitch Engage, In Flames och Soilwork.
Det som irriterar mig mest med musik av den här sorten är att den har inga vettiga användingsområden. Visst, de svängiga refrängerna och de feta riffen kan säkert vara uppskattade inslag på en stökig förfest med alkoholiserade snorungar i fjortonårsåldern, men det är allt jag kan komma på just nu. Lyriken ger knappast något vettigt att diskutera över (förutom möjligtvis dess patetiskt politiskt korrekta inriktning som man kan spy galla över i timmar) och är inte djupare än de urkorkade tonårsfilmer som allmänheten tvångsmatas med år ut och år in.
Det finns förvisso tillfällen då musik som den här kan vara riktigt njutbar. Utmärkta exempel är stenhårda All Shall Perish och att inte förglömma Halmstadgruppen Art Like Destruction, men där ALD och Perish lyckas engagera lyssnaren genom att vara på gränsen till löjligt brutala så presterar Construcdead absolut ingenting. Det är pretentiöst på ett väldigt motbjudande sätt och så uppenbart anpassat till den stora marknaden att man slår pannbenet mot knäskålarna i ren frustration.
Det är omöjligt att välja ut några favoritlåtar i denna härva av chugga-chugga-riff och vrålsång mixat med equaliserad rensång; allting låter precis likadant - det är omöjligt att urskilja något igenkännbart mönster, något som skiljer låtarna åt. Det är ta mig fan helt hopplöst.
Finns det något som är bra med den här sörjan då? Tja, gruppen har ett ganska snyggt namn ändå, det måste erkännas...
Fotnot: videon till singeln "Wounded." Bästa sättet att avnjuta metalcore på är i små doser, så därför kommer säkert många undra "men Iskariot, det här låter ju jättebra, hur kan du då såga Construcdead längs med fotknölarna?"
Varför? Du vill veta varför? I'll show you why!? Gör så här att du lyssnar på den här låten typ fjorton, femton gånger och räkna sedan hur många garv det ger.
Varför? Du vill veta varför? I'll show you why!? Gör så här att du lyssnar på den här låten typ fjorton, femton gånger och räkna sedan hur många garv det ger.
Kommentarer
Trackback
