Slipknot - Iowa
Genre: Nu metal
Betyg: 8/10
Är du arg? Är du riktigt jävla förbannad? Är du så där oförklarligt pissed of på din omgivning att du inte vet vad du skall ta dig till? Hjälper det inte att lyssna på musik eller att titta på en god gammal film eller att mysa med en närastående? Bege dig då till kurator Slipknot och dennes assisten Iowa så garanterar jag att du kommer att må bättre efteråt - för efter den här utskällningen kommer du inte våga att vara arg, punk!
Det debatteras ständigt och ofta hetsigt huruvida Slipknots karriär som ett erkänt metal-band är ett befogat faktum. Konservativa och principfasta hårdrockare tittar konstigt på dig om du säger att du lyssnar på Slipknot och mer "casual-hårdrockare" prisar Slipknot som det bästa metal-bandet i världen. Vems åsikt ska man följa och vems är egentligen rätt? Skitsamma, huvudsaken just nu är att Slipknots andra fullängdare, Iowa, äger!
Slipknot kommer inte av den subtila och finstämda hårdrocksskolan utan det handlar snarare om villkorslös och vansinnig hårdrock som i det närmsta kan beskrivas som Hulken injicerad med en alltför stor dos av adrenalin. Vansinnet och den avtrubbade mentaliteten som präglar hela skivan blir ett faktum redan under introts första sekunder då bandets grymt duktiga sångare, Corey Taylor, skriker ut sina känslor till tonerna av en brusande gitarr och en domedagssynt i bakgrunden. Sedan sparkas det gång med den monumentala People = Shit (vilken låttitel har någonsin kunnat beskriva lyriken på ett så slående och fortfarande så enkelt vis förut?) för att därifrån fortsätta i samma ohälsosamt höga fart till skivans ödedigra avslutningsspår - det över femton minuter långa titelspåret Iowa.
Ska man snacka om höjdpunkter så är Iowa fullständigt proppfull med oförglömliga käftsmällar utan dess like. Everything Ends, My Plague, The Heretic Anthem, New Abortion - listan kan göras lång. Det handlar om ursinnig och hatisk nu metal som kommer att etsas fast i ens hjärna som ett glödgat järnspett. Det är svårt att dra några referenser mellan Slipknot och andra band men om du tar brutaliteten från band som Nile, Cryptopsy och Slayer och blandar den med modern metal a lá Fear Factory och Divine Heresy så kommer du ganska nära.
Men styrkan ligger faktiskt inte i låtskrivandet utan snarare i den emotionella känsla och atmosför som skivan fullkomligt dryper av. Det är inte många band som kan återge mänskliga urkänslor i musikform på ett så fläckfritt och levande sätt som Slipknot gör och med Iowa är det med sällsynt bravur man visar det. Den bitvis uppenbara frånvaron på ordentliga slagkraftiga hits med rejäla och minnesvärda refränger (som är något av Slipknots signum) gör att Iowa kan bli något att antingen älska eller hata. Jag för min del älskar varenda sekund av skapelsen och kan inte vänta till skivans nästa urladdning.
Iskariot
Funeral - From These Wounds
Typ av recension: musik
Genre: Death/Doom metal
Betyg: 6/10
Ett skapligt bandnamn och en sångare med depressionskomplex räcker inte för att göra succé av festen - det är norska Death/Doom metal-bandet Funerals tredje fullängdare, From These Wounds, ett rykande hett bevis på. Det är ganska uppenbart att Funeral föredrar att köra på säkra kort och leverar oss ett habilt verk utan vare sig nytänkande eller några direkt minnesvärda finesser (ett väldigt utmärkande drag när det kommer till hårdrock och framförallt metal kan tillägas). Men sen går det ju inte att bortse ifrån att det här en bra platta.
Det inleds lovande med ödesdigra This Barren Skin - en ensemble av änglakörer öppnar upp till ett tungt och dystert huvudriff som heter duga och refrängen sitter som den ska mycket tack vare sångaren Frode Forsmos duktiga insats. Det hörs direkt att det här är Doom metal i stil med Swallow the Sun, Daylight Dies och även My Dying Bride, vilket i min bok inte kan vara annat än grymt bra.
Det efterföljande titelspåret släpper lite på melankolin och fyller högtalarna med ett riff som luktar ond, bråd död och andas atmosfärer som hämtade ur valfri framtidsdystopi.
Så långt är allting mycket lovande och man tänker hoppfullt för sig självt att "nu borde det ändå komma ett riktigt epos till l åt snart." Men det gör det inte... Plattans ganska korta speltid i förhållande till genren är över på ett vink och man hinner knappt ta intryck av det sju låtarna som avverkas. Nog finns det minnesvärda partier men de brukar som oftast föregås av ett mer eller mindre tråkigt malande på gitarrerna och man inser snart att det inte blir mycket mer än så här - något som är lite sorgligt då bandet verkligen har talang för de har utan tvekan hajat hur man skapar vacker, dyster och sorglig metal. Slöseri med potential? Kanske, för med tanke på den atmosfär som skapas så får man ändå intrycket att Funeral kan bättre än så här.
Därmed är det inte sagt att detta är en dålig platta - långtradaren The Architecture of Loss (som har en speltid på över nio minuter) är så nära det mäktiga epos man hela tiden väntat på och självklara Pendulum är skivans klart mest lysande tillskot med sin minnesvärda refräng och klockrena sång.
Funerals tredje album är ingen vidare hit i min skivsamling men samtidigt är den inte fy skam heller - den går snarare på en ständig och lutar ibland åt det mer klyschiga och förutsägbara för att i andra stunder vara riktigt bra. Men i slutändan blir det som att äta en semla ungefär; man vet vad man får, njuter att äta av det för att sedan glömma bort helt hur den smakade eftersom ens smaklökar är sugna på att smaka något nytt och exotiskt.
Nytänkande är inte det första jag efterlyser till uppföljaren - man använder sig ju ändå av ett vinnande koncept alla redan - utan snarare lite mer engagemang i själva låtskrivandet så att allting blir mer än bara lovligt bra.
Iskariot
Callisto - True Nature Unfolds
Genre: Post metal
Betyg: 7/10
Det första man tänker på när man hör de första riffen på Callistos förstlingverk, True Nature Unfolds, är "skamlös rip off av ett tidigare beprövat och ofta lyckat koncept." Musiken är löjligt lik den som genrekollegorna Isis och svenska Cult of Luna har förgyllt vemodiga och tungsinta hårdrockare med de senaste tio åren så rent musikaliskt sett bidrar Callisto med ingenting till genren.
Men nu är det ju inte så att man måste skapa en helt ny genre eller ett helt nytt sound för att nå framgång - ensmeblen som utgör Callisto är en kompetent samling musiker som vet vilka instrument de ska använda och inte använda för att kunna skapa ett verk som kommer falla de flesta Cult of luna- och Isis-fans i smaken. Dessutom har man varit djärv nog att inkorporera ett helt nytt instrument som ingen av genrekollegorna aldrig har vågat använda sig av tidigare; nämligen saxofon. Jo, jag tackar ja! Även om den inte alla gånger är alltför framträdande i musiken så är den ett väldigt fräscht och intressant tillägg som förgyller tillvaron lite grann - så nog drivs gruppen av ett nytänkande alltid, om än ett ganska tillbakadraget sådant som inte alltid får komma till sin rätt.
Rent låtmässigt så erbjuder True Nature Unfolds en del i övrigt att önska. Faktum är att de enda låtarna som är värda att minnas är de tre första Blackhole, Limb: Diasporas och mäktiga Cold Stare. De följande låtarna tenderar till att flyta ihop med varandra vilket resulterar i att större delen av skivan blir inte mer än lovligt njutningsvärd. Nog för att de harmoniska och melankoliska riffen sitter som de ska, men Callisto har helt enkelt uppenbara problem med att toppa de inledande tre låtarna. Dock ska man ha i åtanke att de sätter ribban högt redan från början - Blackhole har ett oförglömligt huvudriff medan Limb: Diasporas lånar (inget nytt där) friskt från Cult of Luna och inkorporerar en cello mitt bland allt annat brötande och malande medan Cold Stare har en så otroligt melankolisk melodi att ingen kan höra den utan att bli berörd.
Så vad kan man säga om Callistos debutalbum? På minussidan ligger den pinsamt uppenbara bristen på nytänkande (saxofonen till trots) och att skivan tenderar till att bli lite väl seg och intetsägande under större delen av sin speltid. På plussidan ligger framförallt den inledande trio av låtar som lätt kan mäta sig med de odödliga verk som Isis, Neurosis och Cult of Luna skapat genom åren samt att man trots allt lånande till höger och vänster visar att man är redo att omdana genren en smula. Det blir med andra ord inte kattpiss i slutändan - däremot uteblir grädden till våfflorna.
Iskariot
