Mänsklig intelligens eller djurisk idioti; vad väljer du?
Människan är i grund och botten en ganska primitiv varelse; bland simpla begär såsom hunger och sex finner man även betydligt mörkare företeelser såsom hämnd, ilska och hat som håller arvet från våra förfäder levande.
Det kvittar hur mycket vi skyltar med våra innovativa uppfinningar, banbrytande filosofiska teorier eller för all del högt utvecklade hjärna, för människan förblir ett djur; vår höga intelligens är bara en fasad, ett ytterst tunnt hölje som döljer våra verkliga personligheter.
Trots detta faktum envisas vi människor med att bevisa vår så kallade överhet över djuren och tveksamt måste jag medge att vi ibland lyckas med hedern i behåll. Men såklart så finns det tillfällen då vår djuriska sida kryper fram; tillfällen som dessa brukar oftast skapa panik, kaos och ångest i våra vanligtvis så harmoniska samhällen och ett av dessa tillfällen skall idag vara denna krönikas huvudämne.
Ämnet i fråga är huliganism.
Sport har alltid varit ett sett för oss människor att hävda våra kulturella värderingar under fredliga former. Ända sedan grekernas tid (och med största sannolikhet ännu längre bak) har människan villigt deltagit i tävlingar för att hävda sig själv; både på en individuell och nationell nivå.
Detta har givetvis skapat grupperingar och motsättningar emellan lägrena och ibland har det urartat till våldsamma skärmsytslingar där den djuriska ilskan och viljan att bevisa sin överhet varit de två viktigaste drivkrafterna.
I veckan spelade AIK och IFK om äran att kalla sig SM-mästare 2009; givetvis innebar detta att hundratals supportrar valfärdade till matchen för att stödja sina respektiva lag.
Man behöver knappast vara klärvoajant för att kunna förutse vad denna tillsynes oskyldiga folkfest skulle utvecklas till.
Både innan och efter matchen deklarerades det vilka av lagen som förtjänade titeln mest och likt en löpeld spreds så småningom våldet bland supportrana och den för huliganismen kännetecknande djuriska idiotin visade sitt fula ansikte i form av tusentals kötthuvuden som skrek halsarna av sig för att proklamera sina åsikter över det andra lagets påstådda uselhet.
Jag vill till en början försvara mig genom att säga att jag absolut inte har något emot fotboll eller för all del den lugna sektorn av sportens fanbase.
Eftersom jag är en person som värderar självständighet och induvidialitet i en människas leverne ser jag inget fel i de personer som finner styrka och samhörighet (en viktig del av en hållbar individuell självständighet) genom att titta på när deras idoler frälsar sina lag.
Jag kan känna igen mig i den euforin när ens idoler (eller vad du nu vill kalla det) gör mål och åstadkommer sina fans att jubla i en blandning av överlycklig förtjusning och bindgalen triumf - jag har nämligen själv känt den när jag tittat på VM eller EM och skrikit för glatta livet när vårat vanligtvis pissdåliga landslag kvitterar och går vidare i mästerskapen.
Men där drar jag gränsen; fotboll kommer aldrig vara mer för mig än vad Anna Anka är en kärleksfull och ärlig fru till Paul Anka. Det är ett tidsfördriv, en nationell pirande känsla i magen i dess bästa stunder men inte mer.
Dock, för att börja avhandla huvudämnet, förstår jag inte på mig den totala idiotin och omdömeslöshet som sprider sig likt en abstrakt form av svininfluensan bland huliganer.
Jag förstår inte vad själva logiken i denna totalla dumhet ligger. Är det ett sätt att hävda sig själv genom att slåss och hata sina motståndare så till den milda grad att Satan skulle gå och gömma sig?
Det, gott folk, är inte vad jag kallar ett logiskt handlande - jag kallar det ett omoget beteende och den idiotiska sidan av människans allra dunklaste och mest primitiva sidor.
Det finns ingen som helst glasklar logik att hämta här, förutom möjligen att hata motståndaren och bevisa sitt lags överhet. Det kan finnas ett litet uns av mänsklig åsiktsfilosofi här, men så fort knytnävarna börjar flyga i luften förlorar jag all tro på det mänskliga intellektets överhet och allt jag ser är djur som går bärsärk.
Nej, rättelse föresten, för djur brukar vanligtvis inte vara så korkade att de oprovocerat går fram och nitar en fiende; de betraktar sin fiende noggrant, överser situationer och bedömer den hotfull eller inte. Det är vid såna här tillfällen som huliganismen tappar all sin koppling till den påstådda mänskliga intelligensen genom att föredra oprovocerat våld framför mänskligt resonemang.
Människan brukar påstå att hon står över djuren, men faktum är att hon har tillfällen (och de är många!) då hon säger emot sig själv och sänker sig till en tankenivå som till och med skulle få fiskar att fnysa av förakt.
Om människan vore så intelligent som hon säger så skulle hon aldrig sänka sig till och lyda så banala företeelser såsom hämnd och hat; hennes egna djuriska dumhet som ligger djupt begravd med den omdömelösa idiotin som kommer av att hon ibland korkat nog bortser från sitt förnuftiga tänkande gör henne till en reptil med en så löjligt låg IQ-nivå att ett Corn Flakes-paket kunde kandidera till att erhålla något av Nobels otaliga priser.
Kanske är det något som jag inte kan förstå; kanske är det en känsla jag aldrig kommer kunna ta till mig.
Men jag kan helt enkelt inte finna någon sorts mänsklig samhörighet med dessa idioter som väljer knytnävarna framför förnuftigt resonemang.
Jag är en person som (åtminstone försöker) se ett värde i allt vad människor gör och tycker; dock blir denna filosofi extra svår att bruka när det finns så många intelligensbefriade puckon där ute.
Och ännu en gång tvivlar jag på mänsklighetens överhet, när jag slår upp tidningen och läser om nästa fotbollsmatch; denna gång mellan IIF (Idioternas Idiotiförening) och KAK (Kötthuvudenas Allmäna Klubb).
Martyrgenerationen
Löpsedlarna skvallrar om ett mord på en femtonårig flicka. De skyldiga: en jämnårig flicka och dennes pojkvän.
I dagarna har både pojken och flickan blivit dömda och rättvisan har skipats. Fair enough; men det är inte de svenska rättsystemets som ska diskuteras i den här krönikan, ej heller det utspridda våldet som figurerar bland Sveriges ungdomar.
Denna krönika är sprungen ur det dokumenterade sms-samtal som de skyldiga ungdomarna hade precis efter att mordet hade skett.
"Jag har gjort det"
"Vadå? Vad har du gjort?"
"Jag har dödat henne!"
"Va?"
"Ja. Men vad ska vi göra nu? Tänk om någon kommer på oss?"
"Vet inte. Men nu har vi i alla fall varandra"
Den långsynte skulle hålla världens samtliga religioner och alla de martyrer som kommer med dem skyldiga; det är idag något av en inofficiell norm bland dagens ungdomar att ta sig an någon sorts martyrstatus när livet ter sig så hårt och tonårens hormonella humörsvängningar blir mer påfrestande och angelägna än ett lass med stenblock i huvudet. Man intalar sig själv att man är ensam i världen och att ingen förstår sig på en. Man tror att man är ensam och börjar se sig som den enda personen i världen som kämpar för något gott i världen.
Den kortsynte skulle skylla på Hollywood och dess massproduktiva inställning gentemot dagens filmkultur. Dag in och dag ut tvångsmatas vi av putslustiga romcoms och sötsliskiga dramahistorier, signerade någon världsfrånvand regissör som inte ser annat än dollartecken i det han skapar.
Och med dessa filmer som sina ledstjärnor faller de svenska ungdomarna i ett näst intill obrutbart mönster där dagarna kantas av drömmar där deras liv ska bli precis som i dessa filmer; där prinsen kommer till undsättning i slutet och räddar prinsessan från ett liv i ensamhet och misär.
Givetvis inträffar aldrig detta i verkligheten och de snörvlande tonårstjejerna, som trodde att deras liv var ett långdraget drama där huvudkaraktären (i det här fallet dem själva) väntar på det goda i livet, blir så småningom varse om att världen och det mänskliga sociala psyket är så mycket mer komplicerat än så som den beskrivs i "Pretty Woman", "Twilight" och "Ännu en film som ger en falsk bild av verkligheten med Jennifer Lopez i huvudrollen."
En människas uppväxt handlar i mångt och mycket om ett uppvaknande; att man ser bort från barndomens glättiga drömvärldar och inser att världen inte är som en vanlig dag på jobbet för Julia Roberts eller Sandra Bullock. Det är ett grymt uppvaknande och inget som man vänjer sig vid i första taget.
Det är just detta uppvaknande - i kombination med en masskonsumtion av romcoms från Hollywood och det patetiska martyrfenomenet - som har gett upphov till den så kallade Martyrgenerationen. En åldersgrupp av ungdomar som går omkring och drömmer om kärlekens glada dagar, väntar på sin prins/prinsessa och upplever livet som ett totalt nederlag när de inser att de inte kan nå upp till västvärldens romantiserade bild av den perfekta kärleken; ett fenomen som lever tryggt i våra sinnen men som så gott som aldrig tar steget ut i vår verklighet.
"När kommer jag att hitta den rätta?"
"Varför händer detta just mig?"
"Varför råkar bara jag ut för det här?"
Martyrgenerationens ögon ses ur den pretentiösa persones synvinkel som delar upp världen i svart och vitt och som inte inser att allt egentligen är en enda gråskala. En person av martyrgenerationen undrar om han/hon någonsin kommer finna kärleken och förbannar att alla han/hennes kompisar verkar ha hittat "den rätta" medan han/hon själv insluter sig i en osocial sfär, där endast självdestruktiva tankar och ett evigt gnällande om livets orättvisa är beviljade besökstillstånd.
Ett sanningens ord vore på sin plats:
Världen är inte god; men den är samtidigt inte ond heller. Den figurerar i en ständig gråskala där den egocentriska självkritiken och tårögt livshat - baserat på avsaknaden av något som möjligtvis kunde kallas för ett leverne - inte har någon rättmätig plats.
Sluta att vara sådana egoister och gnälla över ert eget miserabla liv och inse att världen är mycket mer komplicerad än vad den tycks vara; släpp den barnsliga världsbild ni har kvar från barndomen och väx upp. Få ett perspektiv på världen och på folket omkring er - bara då kan ni verkligen hitta den rätta.
15 saker som man inte kan vara riktigt säker på
1. Guds existens - eftersom det finns så många olika åsikter och tankar om huruvida människan skapades av en allsmäktig ande eller genom en kaosartad fjärt i rymden borde man inte vara helt säker på när man, som kristen, basunerar ut och förkunnar Guds ord till höger och vänster.
2. Bermuda triangelns påstådda mysticism - innehåller verkligen denna mytomspunna plats i södra Atlanten fenomen som ingen kan förklara eller är det bara ytterliggare en lögn baserad på människans alltid så typiska karaktärsdrag att sprida rykten om allt som verkar konstigt?
3. Melodisfestivalens underhållningsvärde - en folkfest där Sveriges samtliga invånare omfamnar varandra i en enda stor glittrande, glamourös bamsekram eller ett årsmöte för patetiska wannabes som plagierar sina idoler å det grövsta? Välj själv.
4. Om Björn Gustafssons påstådda komikergeni verkligen är så befogat som det sägs vara - visst, snorungen vet hur man får folk att skratta men kan han verkligen ersätta Robert Gustafsson som Sveriges störstaa komiker? Åsikterna är många och den ena tröttsamma diskussionen efter den andra om ämnet avhandlas samtidigt som fjortisarna över landet skriker halsarna av sig varje gång Björn säger att han "kissar hårt." Haha...
5. Vad som kommer hända när Motörheads frontman, Ian "Lemmy" Kilmister, dör - karlen är över 65 år; och med tanke på att han inte kan överleva utan sitt kolsvarta blod som bär på alla sorters kemikalier - från LSD till betydligt trevligare saker såsom alkohol och frosties - vore en alltför tidig död inte helt otänkbar. Men vad händer sedan? Motörhead upphör att existera, ja, men vad händer med hårdrocksvärlden? Försvinner den med Lemmy eller stärks den av att ännu en av dess ledstjärnor avlider under olyckliga förhållanden? Vojne vojne.
6. Idolvinnaren Kevin Borgs påstådda heterosexuella läggning - ja... mycket, mycket osäkert...
7. Månlandningen - med tanke på alla konspirationsteorier som i detta nu omsvärmar 40-årsjubileet av den amerikanska månlandningen så vore det inte konstigt om ett frö av osäkerhet sätts i ens maskineri. Lurade den amerikanska regeringen hela världen (inklusive den den dåvarande Sovjetunionen som fick ta emot ett svidande "pilutta dig" från den samlade västvärlden) eller var det verkligen något som genomfördes och mot alla odds roddes i hamn?
8. ... och vem fan bryr sig i ärlighetens namn? - ja, vem bryr sig om Louis Armstrong knallade runt på kattfejjans huvud? Folk har väl problem nog här hemma med att bara bestämma vad de ska äta till middag? Uppenbarligen är det väldigt osäkert...
9. Facebooks värde som socialt handikappshjälpmedel - kan ens sociala oflyt elimineras genom att man sitter vid en dator dagarna i ända, säger upp sin kontakt med omvärlden, lever på Coca Cola och chips, slutar att duscha och borsta tänderna, glömmer vad ens kompisar heter (om man nu inte redan är vän med dem på sidan i fråga) och inser att såren på ens armbågar INTE är ett resultat av klimatförändringarna som gör det varmare och sedermera torkar ut din hud? Forskarna kliar sina huvuden och lägger sina pannor i djupa veck.
10. Kvinnor - kan det bli mer osäkert?
11. Klimatförändringarna och den politiska korrektheten som genomsyrar var och varannan trädkramare - ligger det något i pratet om att den nästa generationen kommer att betala dyrt för våra miljöovänliga handlingar idag eller är det bara ännu ett sätt för världens samlade trädkramar- och miljöaktivistkår (de allra ondskefullaste människorna på jorden - now that's fact!) att erhålla makt och inflytande över världens regeringar och bli ekonomiskt oberoende?
12. Om ens mage verkligen har en inflammatorisk tarmsjukdom eller om den varit ett tillfälligt boende för en främmande livsform från yttre rymden de senaste tolv åren - det finns så herrans massa saker som man inte vet att om att de finns. Jag menar, Michael Jacksons storhet som popartist insågs först för bara en månad sedan då han avled under olyckliga omständigheter. Duh!
13. Om solen kommer att gå upp nästa morgon - vi lever i en värld där bindgalna diktatorer viftar med kärnvapen mot sina fiender dagarna i ända, glaciärerna smälter, en komet från Andromedagalaxen kan komma på besök och sparka vårt klot till solens skuggsida, ett virus kan när som helst bryta ut och förvandla världens befolkning till allt annat än kramgoa zombies och människans ständiga tillökning gör att världssvälten blir allt mer aktuell ju fler vi blir; ja, tro fan om solen inte skulle ha lust att gå upp ur sängen då när allt den ser ned på är elände.
14. Om den här listan har något slut - funderingarna börjar tryta nu så, ja; den har ett slut. Fast det kan man ju inte vara riktigt säker på eftersom den dök upp på en lista över saker som man inte kan vara riktigt säker på...
15. Hur många som verkligen läser det här - care to leave a mark?
Det omöjliga blev just möjligt!
Ett av dagens mest omstridda I-landsproblem måste väl ändå vara fruktan för att inte passa in. Människor i alla åldrar iklär sig roller under vardagen och använder dessa som en sköld både för att bli accepterade av sina så kallade jämlikar och för att finna trygghet i en värld som ibland kan te sig så stor och hotfull.
Jag vill erinra mig att sensommaren 2005 var jag precis vad alla tonåringar brukar vara innerst inne - osäkra, blyga och rädda för att inte passa in. 2005 var året som stavades nystart för mig - första året på gymnasiet lovade mig lika många chanser till att rätta till alla sociala felsteg jag gjort under tidigare år som det lovade risker om att allting kunde gå rent käpprätt åt helvete. Det var, för att citera en intern skämtare, det "kritiska ögonblicket" som närmade sig - det handlade om vinna eller försvinna.
Resten av min gymnasietid kan nog bäst sammanfattas med två ord. Dessa ord är "utveckling" och till en viss grad "mognad." Utvecklingen kom i form av att jag äntligen fann mig en personlighet/roll i hårdrockens värld och mognaden kom utav att jag äntligen fick lite socialt flyt. Gymnasietiden kantades av diverse pinsamheter till följd av alltför stora alkoholkonsumtioner, känslor jag inte ens visste att jag hade och framförallt musiken som plötsligt var det enda man kände man villkorslöst kunde älska.
Hårdrocken fanns alltid där för mig.
Men med tryggheten kom även en trångsynhet och en särskild mentalitet som ratade all annan musik och som bara tillät att hårdrock spelades i min närvaro - all annan musik var ovärdig och tråkig.
Man kan säga att jag tvingades betala ett stort pris för att finna trygghet, för plötsligt hade jag förändrats från en relativt osäker person med öppet musiksinne till något vresigt vrånghuvud som vägrade lyssna på allt annat som lät mjukare än In Flames. Jag inslöt mig i ett skal och höll långsamt på att kvävas av min egen trygghet.
Så här i efterhand tittar jag tillbaka på det här och undrar lite försiktigt "vad fan höll jag på med?"
Enkelt - för att jag var en osäker tonåring som mot alla odds hade hittat trygghet och säkerhet. En säkerhet som skulle beskyddas till varje pris och som inte skulle slås i spillror av något så banalt som musiken som spelades på RixFM dygnet runt, året runt.
Denna drift att iklä sig en roll kan vara direkt dödlig på ett visst sätt - den hämmar ens sociala utveckling. Jag kan säga att idag har jag faktiskt lyckats växa ur min gamla hårdrockarroll och kan ta till mig av det mesta i musikväg (så länge den är bra vill säga). Till exempel hade jag för kanske två, tre år sedan vägrat lyssna på något av The Smashing Pumpkins material - nu är dem en av de bästa grupper jag känner till. Dessutom växer Glasvegas musik för var gång jag lyssnar på dem och gamla klassiker som Scatman och rysska TATU's odödliga hit They not gonna get us är nästintill omöjliga att sluta lyssna på. Även Depeche Mode kan nämnas vars oljiga, melankoliska syntmattor toppar det mesta som jag hört inom hårdrock de senaste månaderna. Herrejävlar, jag har även börjat fattat tycke för Veronica Maggio som förför med sin originella, om än lättuttjatade, radiopop som är mysig att lyssna på under sommarkvällarna.
Ja, jag har växt ur mitt hårdrockarstadie, däremot inte sagt att jag vårdar min fascination för Ozzy Osbournes och hans jämlikars världsarv. Hårdrockaren i mig står fast, men mitt sinne har blivit mer öppet än någonsin. Synd bara att man inte lär sig detta ifrån barnsben utan tvingas i sina unga tonår att iklä sig en roll som man kanske inte alls känner sig komfortabel i. Antar att det krävs för att man ska mogna en gång i livet.
Mainstream
Jag säger "relativt" eftersom dessa båda fenomen har mer och mer börjat stagnera som pålitlig och för evigt närvarande underhållning de senaste åren. Anledningen är lika uppenbar som den är tråkig och skulle kunna kallas en fortsättning på kapitalismens korståg över världen efter att de "segrade" över kommunsimen för snart tjugo år sedan.
Kommersialismen är ett gift och det är ett gift som tycks ha skapats endast för ett förinta allt det som vi vanliga människor håller kärt.
Att musik (hårdrocken inräknad) är starkt amerikaniserad och uppå det äckligt kommersiell i dessa dagar är ett faktum som barn födda efter 2010 borde vara inlärda i samma ögonblick som de flyger ut i denna ogästvänliga värld. Mitt musikintresse är förvisso relativt ungt och jag har egentligen ingen tvättäkta erfarenhet gällande den hårdrock som förmedlades allmänhetens öron under det högteknologiska 90-talet, men jag har åtminstone musiköra nog för att inse att den musik som skapades på andra sidan millenieskiftet präglades av en överlägset bättre kvalite än den vi ser nu för tiden.
Ta bara band som Entombed - ett utmärkt exempel på hur ett tråkigt koncept kan omvandlas till flera album där nästan samtliga anses som milstolpar inom den extrema musikens historia.
Mudvayne är också ett ytterliggare bra exempel på att musik var bättre förr; en jämförelse mellan Mudvaynes tidigare alster och deras nyare skapelser pekar på att det fanns en tydligare, mer variationsrik och framförallt njutbar musik stod att finna på bandets första album LD 50. I dessa dagar är gruppen bara ännu ett dussinband som skriver "låtar" på rullande band som låter exakt likadana och som tillför hårdrocken absolut ingenting nytt.
TV-spel är också ett medie som får se sig i det närmsta besegrat av den obskyra pengahungriga attityd som genomsyrar vår dags underhållningsfenomen. Den så kallade sjunde generationen av spelkonsoler (vilket är en sammanfattning av de tre konsolerna Playstation3, Xbox360 och Nintendo Wii) har hittills inte erbjudit mig något utöver det vanliga (med undantag för MGS4 då, men som mer var en tillfredställelse av fans världen över än ett riktigt bra spel).
När jag som yngre spelade Super Nintendo var varje spel en fantastisk upplevlese. Playstation 1 och 2 erbjöd virtuella äventyr som såg oerhört snygga ut och samtidigt var väldigt roliga att spela.
Men nu när jag sitter här med mitt PS3 och efter att ha spelat över tio PS3-spel så känner jag bara en retsam och frustrerande tomhet - var är höjdpunkterna?
GTA4 skulle vara ett grymt bra spel men för mig var det inte mer än en grymt fin målning av Manhattan och ingenting mer. Visst, du hade möjligheten att stöka om i målningen lite men det var allt = ingen tillfredställelse alls.
Resident Evil 5 såg jag fram emot oerhört mycket och för varje ny lovande trailer höjdes förväntningarna allt mer. Vad händer? Luften går ur mig som en ballong när jag inser att det jag spelar är en kopia av den betydligt roligare föregångaren Resident Evil 4.
Spelvärlden är helt enkelt så kommersialiserad och så hungrig efter mer pengar att den glömmer att göra spel som faktiskt är roliga. Det verkar ha skapats en helt ny standard inom spelskapandet där den som gapar högst vinner. Det är hela tiden den "otroliga, fräna och nydanande" spelidén efter den andra och allt eftersom skaparprocessen fortgår och fansen börjar bli allt mer triggade glömmer man helt att tillsätta den mest viktiga ingrediensen i sina spel - nämligen nöjet.
Spelhusen världen över försöker bara överträffa varandra genom att säga hur snygga, inovativa och banbrytande deras spel är och lägger ingen som helst vikt på att spelarna ska ha kul medan de spelar. Att man köper spelen verkar bara vara ännu en anledning till att ett spelhus kan gnugga in överlägsna kommentarer som vått grus i deras konkurenters ansikten. I ett ordkrig mellan spelvärldens maffiabossar har den lilla spelaren glömts bort helt.
Mainstream-hårdrock och mainstream-tv-spel. Mainstream. Ett ord synonymt med kommersialism, ekonomiskt oberoende och ondskan själv. Det är synd att en en gång så underbar värld befolkad av underhållningens alldeles egna Che Guevara har stagnerat till något jävla slagfält där så kallade konstnärer av de respektive medierna istället ägnar sig åt att påstå sig vara bättre än andra istället för att verkligen vissa vad de kan.
Jag är så förbannat trött på den skiten som sprids över världen och känner att om jag skulle varit en av dessa stora konstnärer som figurerade på 80- och 90-talet och som gick en alltför tidigt död till mötes så skulle jag vrida mig som ett grillspett i graven.
