Metallica - Ride The Lightning
Recension: musik
Genre: (Old Shool) Thrash metal
Betyg: 8/10
"Det var bättre förr" brukar det heta när nostalgikern förkunnar sina åsikter om det moderna samhällets svar på medial och kulturell underhållning. Allt som oftats brukar det vara ett uttalande taget ur en högst subjektiv synvinkel och att det är ett epitet som tillskrivs många hårdrocksband som under sina respektive karriärer valt att utveckla sin musik och avvikit från sin grundformula är knappast någon hemlighet. Dagen till ära har jag haft nöjet att utöka min eviga nostalgitripp om ovan nämnda musiksort och den har sin utgångspunkt i, som synes, genombrottsalbumet av ett av de största metalbanden genom tiderna - Metallica.
Pretentiösa utlägg åsido; Metallica är ett löjligt överskattat band. Okej att musikererna som figurerar bakom namnet kan sin grej och lite mer där till, det ska jag inte sticka under stol med, men jag har alltid haft svårt att älska bandet fullt ut; det handlare snarare om någon slags hatkärlek.
Min första bekantskap med bandet kom i form med det omåttligt populära tredje albumet Master of Puppets som en skolkamrat och filosofisk jämlike var så hygglig att låna ut till mig. Jag behöver väl knappast tilläga att mina förväntningar var skyhöga, så det var med en bitter eftersmak som jag fällde min dom över albumet - skittråkigt och blekt!
Detta var för lite mer än två år sedan och min musiksmak har med tiden växt liksom Metallica har blivit bättre och bättre i mina ögon; så när jag nuförtiden hör Master of Puppets nämnas tänker jag på ett av tre grymma album, exceptionellt tillverkade av ett band som var - just det - bättre förr.
Ride The Lightning är i mångt och mycket en blandning av sin föregångare - debutalbumet Kill 'em All - och efterföljande Master of Puppets. Här finns den punkiga och ilskna aspekten som man hittar i gamla rökare såsom Whiplash och Hit the Lights samt de välkomponerade och mäktiga styckena från senare år (bl.a One och Master of Puppets). Redan där borde det stå klart för gemene man att Ride The Lightning är ett av Metallicas starkaste släpp - det är ett tidsdokument från en tid då Hetfield med kompani började lära sig på riktigt hur man hanterar en gura och spelar på trummorna för att få till den rätta känslan; man utvecklar sitt koncept men är fortfarande starkt förankrad i det förgångna. Detta hörs extra tydligt i magnifika balladen Fade to Black som är en mäktig blandning av pampiga gitarriff och svinsnygga solon som får en att rysa.
Problemet med Master of Puppets var (och fortfarande är) att det komplexa låtarrengemanget gavs på tok för mycket utrymme, vilket resulterade i att de thrashiga aspekterna av bandets formula fick stryka på foten. Nog för att Battery hade ett grymt riff som saknade motstycke, men ilskan och jävlar anammat hade polerats till någon sorts skådespelad semi-aggresivitet som kändes sådär. På Ride The Lightning får de som tycker att Masters of Puppets var för pretto sitt lystmäte i form av stenhårda stycken såsom Trapped Under Ice, det mäktiga titelspåret och, framförallt, inledande käftsmällen Fight Fire With Fire. Även catchiga Escape kan nämnas som något av en liten utstickare som har en riktig klistrig refräng, omfamnat av genomgående snyggt spel.
Kill 'em All, Ride The Lightning och Masters of Puppets är utan tvekan eran då Metallica var som bäst; allt som kommer därefter kan man antingen mista eller ha. Gitarronanin som känns krystad och tillgjord på de senare albumen känns helt befogad och, för att inte säga, imponerande, på bandets tre första album.
Ride The Lightning är självklart inget fläckfritt album. Liksom sin föregångare ger prouktionen mycket att önska och det krävs ett visst mått av öppenhet om man ska orka ta till sig av musiken med tanke på vilket håll bandet tog sin musik vid tillfället. En undermålig kritiker skulle anmärka på Lars Ulrichs enkelspåriga trumspel, men då jag anser att detta ämne redan diskuteras på, what, 95% av internets samlade musikforum låter jag det ligga.
Men allt som allt är Ride The Lightning ett grymt bra album som ingen person som kallar sig hårdrockare borde vara utan.
En live-spelning av balladen Fade to Black... Nuff said
