My Dying Bride - Turn Loose The Swans
Recension: musik
Genre: Doom/Death metal
Betyg: 9/10
Fonot: det finns ingen video till låten (tror det inte finns någon video till någon av skivans låtar eftersom bandet vid tillfället var ganska underground och därmed inte gjorde musikvideo), men jag hittade en fan-made video som är riktigt bra, trots sin amatörstämpel. Låten heter "Your River."
Genre: Doom/Death metal
Betyg: 9/10
Mörker. Mörker, mörker och ännu mera mörker. Så mycket mörker att ett smaklöst skämt baserat på rasistiska värderingar passerar mina tankegångar, men med tanke på att jag är en person som ser lika mycket värde i alla individer så låter jag bli att skriva ned det här. Vad jag i alla fall vill ha sagt är att My Dying Bride, det brittiska vemodets fanbärare, är något av det mörkaste man kan lyssna på - både förr, nu och om hundra år.
My Dying Bride har alltid varit mitt absoluta favoritband. Trots att de på senare år har blivit omkörda av betydligt mer melankoliska akter såsom Cult of Luna och Celtic Frosts nyare material så kan jag inte förneka den fascination och samhörighet jag känner till dem.
Det jag alltid krävt mest av ett band är att de spelar musik som på ett eller annats sätt anspelar på den dystra eller sorgsna delen av mitt psykiska tillstånd. Jag vet inte varför jag dras till den här sortens musik egentligen; kanske är det en förkärlek för det faktum att livet aldrig är perfekt eller att jag helt enkelt är masochist. Nåväl, det har ingen betydelse och det fråntar inte bandets andra albumsläpp dess löjligt förkrossande tyngd och kolsvarta goth-approach. "Turn Loose The Swans" är ett mästerverk kommet ur människans allra djupaste mardrömmar.
När jag lyssnar på musik brukar jag alltid associera till någonting; en bild, ett landskap eller kanske en historisk händelse. När Cult of Luna drar igång och grusar ned min tillvaro med sina überfeta gitarrer och evigt melankoliska gitarrpling tänker jag på en ensam person som går längs med en oändligt lång vägsträcka en grådaskig höstdag. När Celtic Frost ljuder ur mina högtalare tänker jag på satanistiska biskopar som står i mitten av ett bottenlöst mörker och predikar för allsköns demoner från Helvetets djupaste vråer.
Men när jag lyssnar på My Dying Brides skiva från 1993 - "Turn Loose The Swans" - är det enda jag ser för min inre syn ett mörker. Bara ett ändlöst mörker. Men det är inget tråkigt eller oinspirerat mörker, utan ett mörker fyllt av färglösa känslor, som tvingats in i ett trångt mörkt utrymme och vrålar i panik att få släppas ut. Det är då det går upp för mig - mörkret jag ser är egentligen inget vakuum-artat mörker, utan mörkret som befinner sig djupt inom oss. Det mörker som alla människor besitter men som ytterst sällan släpps lös och tillåts fri passage upp till ytan.
Eftersom ett mörker av denna sort nästan aldrig ser dagens ljus är det väldigt svårt att beskriva, men det är precis vad My Dying Bride lyckas med. Mäktigt är bara förordet.
Här finns inga dåliga låtar. Allting är ihopsvetsat till en enda helhet och är så monumetalt mäktigt, så löjligt deprimerande att det får båda ovan nämnda bands samtliga alster att blekna i en jämförelse.
Förmodligen kommer jag få äta upp dessa ord i framtiden men just nu känns My Dying Bride som det absolut bästa bandet i världen. Efter något års tystnad (nyaste given "For Lies I Sire" var förvisso bra men imponerade inte nämnvärt) dyker denna gothiska best upp från ingenstans och slukar mig med hull och hår och introducerar mig till ett hopplöst ingemansland som ingen kan överleva en längre tid i. Och det måste medges, för det här är musik som man omöjligt kan lyssna på en längre tid. Antingen tröttnar man eller så (mest troligast) blir man så nedstämd att man slutligen skriker efter något gladare. Vad som helst, bara det går i lite gladare tongångar.
Som sagt finns här inga dåliga låtar. Samtliga orginallåtar (jag äger nämligen exemplaret som innefattar tre bonuslåtar som inte var med på skivan när den först gavs ut för sexton år sedan) är komponerade på ett obeskrivbart snyggt sätt och det finns egentligen inget mer att säga.
Bonuspåren utgörs av "Le Cerf Malade", "Transcending (Into the Exquisite)" och en live-spelning av en av bandets yngre låtar - "Your Shameful Heaven." Den första är skivans mörka signum väldigt troget och består mest av ett evigt muller från en synt samt lite annat elektroniskt ljud som inte går att placera i någon mall. "Transcending" skulle förmodligen passa rätt så bra på den utskällda 1998-årsgiven "34,788 %... Complete" med sitt techno-inspirerade beat. Jag för min del gillar faktiskt låten trots att den tar uppmärksamheten från skivans förkrossande mörker.
Det finns inget mer att säga om My Dying Bride - med sin andra fullängdare har de åter igen övertygat mig, som de gjorde för runt tre år sedan, att de är det bästa bandet i världen. Punkt!
>My Dying Bride har alltid varit mitt absoluta favoritband. Trots att de på senare år har blivit omkörda av betydligt mer melankoliska akter såsom Cult of Luna och Celtic Frosts nyare material så kan jag inte förneka den fascination och samhörighet jag känner till dem.
Det jag alltid krävt mest av ett band är att de spelar musik som på ett eller annats sätt anspelar på den dystra eller sorgsna delen av mitt psykiska tillstånd. Jag vet inte varför jag dras till den här sortens musik egentligen; kanske är det en förkärlek för det faktum att livet aldrig är perfekt eller att jag helt enkelt är masochist. Nåväl, det har ingen betydelse och det fråntar inte bandets andra albumsläpp dess löjligt förkrossande tyngd och kolsvarta goth-approach. "Turn Loose The Swans" är ett mästerverk kommet ur människans allra djupaste mardrömmar.
När jag lyssnar på musik brukar jag alltid associera till någonting; en bild, ett landskap eller kanske en historisk händelse. När Cult of Luna drar igång och grusar ned min tillvaro med sina überfeta gitarrer och evigt melankoliska gitarrpling tänker jag på en ensam person som går längs med en oändligt lång vägsträcka en grådaskig höstdag. När Celtic Frost ljuder ur mina högtalare tänker jag på satanistiska biskopar som står i mitten av ett bottenlöst mörker och predikar för allsköns demoner från Helvetets djupaste vråer.
Men när jag lyssnar på My Dying Brides skiva från 1993 - "Turn Loose The Swans" - är det enda jag ser för min inre syn ett mörker. Bara ett ändlöst mörker. Men det är inget tråkigt eller oinspirerat mörker, utan ett mörker fyllt av färglösa känslor, som tvingats in i ett trångt mörkt utrymme och vrålar i panik att få släppas ut. Det är då det går upp för mig - mörkret jag ser är egentligen inget vakuum-artat mörker, utan mörkret som befinner sig djupt inom oss. Det mörker som alla människor besitter men som ytterst sällan släpps lös och tillåts fri passage upp till ytan.
Eftersom ett mörker av denna sort nästan aldrig ser dagens ljus är det väldigt svårt att beskriva, men det är precis vad My Dying Bride lyckas med. Mäktigt är bara förordet.
Här finns inga dåliga låtar. Allting är ihopsvetsat till en enda helhet och är så monumetalt mäktigt, så löjligt deprimerande att det får båda ovan nämnda bands samtliga alster att blekna i en jämförelse.
Förmodligen kommer jag få äta upp dessa ord i framtiden men just nu känns My Dying Bride som det absolut bästa bandet i världen. Efter något års tystnad (nyaste given "For Lies I Sire" var förvisso bra men imponerade inte nämnvärt) dyker denna gothiska best upp från ingenstans och slukar mig med hull och hår och introducerar mig till ett hopplöst ingemansland som ingen kan överleva en längre tid i. Och det måste medges, för det här är musik som man omöjligt kan lyssna på en längre tid. Antingen tröttnar man eller så (mest troligast) blir man så nedstämd att man slutligen skriker efter något gladare. Vad som helst, bara det går i lite gladare tongångar.
Som sagt finns här inga dåliga låtar. Samtliga orginallåtar (jag äger nämligen exemplaret som innefattar tre bonuslåtar som inte var med på skivan när den först gavs ut för sexton år sedan) är komponerade på ett obeskrivbart snyggt sätt och det finns egentligen inget mer att säga.
Bonuspåren utgörs av "Le Cerf Malade", "Transcending (Into the Exquisite)" och en live-spelning av en av bandets yngre låtar - "Your Shameful Heaven." Den första är skivans mörka signum väldigt troget och består mest av ett evigt muller från en synt samt lite annat elektroniskt ljud som inte går att placera i någon mall. "Transcending" skulle förmodligen passa rätt så bra på den utskällda 1998-årsgiven "34,788 %... Complete" med sitt techno-inspirerade beat. Jag för min del gillar faktiskt låten trots att den tar uppmärksamheten från skivans förkrossande mörker.
Det finns inget mer att säga om My Dying Bride - med sin andra fullängdare har de åter igen övertygat mig, som de gjorde för runt tre år sedan, att de är det bästa bandet i världen. Punkt!
Fonot: det finns ingen video till låten (tror det inte finns någon video till någon av skivans låtar eftersom bandet vid tillfället var ganska underground och därmed inte gjorde musikvideo), men jag hittade en fan-made video som är riktigt bra, trots sin amatörstämpel. Låten heter "Your River."
Face Down - The Will to Power
Recension: musik
Genre: Thrash metal
Betyg: 8/10
I väntan på att Metallica ska få upprättelse i form av förstlingsverket "Kill 'Em All" och adrenalinkicken "Ride the Lightning" förgylls min tillvaro av en hyffsat okänd, men likväl grymt skicklig grupp av herrar som går under namnet Face Down.
Genre: Thrash metal
Betyg: 8/10
I väntan på att Metallica ska få upprättelse i form av förstlingsverket "Kill 'Em All" och adrenalinkicken "Ride the Lightning" förgylls min tillvaro av en hyffsat okänd, men likväl grymt skicklig grupp av herrar som går under namnet Face Down.
Ska man köra på högsta växel från början till slut gör man bäst i att göra det fullt ut annars så faller konceptet ganska platt. Metallica har ju som känt en tendens att gröta ned sig i evighetslånga riff och repetiva ackord som bara får en att snegla hungrigt på fast-forward-knappen (tänk "Death Magnetic" och "...And Justice for All"). Face Down kör förvisso nästan i samma spår som Metallica, men med en sådan intensitet och hunger som gör att man sitter taggad från början till slut. Det här är sinnessjukt bra!
Det första som gjorde mig intresserad av att höra mer av Face Down var det faktum att de använde sig av en mycket duktig sångare - den föredetta sångaren i The Haunted. Marco Aro har en kraft i sin röst som gör de flesta hårdrockssångare gröna av avund och i kombination med de feta riffen och skivans i övrigt ganska mörka ton passar det perfekt.
Utan att följa en direkt story-line så är "The Will to Power" ett konceptalbum som bygger på utforskning av psykopaters mentalitet. Vad är det som rör sig i deras hjärnor och vad är det som driver dem till utföra sina illdåd? För den som är intresserad finns det väldigt mycket att hämta i albumets lyrik och duger inte det kan man ju alltid lägga ögonen på albumets dösnygga omslag. Mums!
"The Will to Power" är en samling av högkvalitativa Thrash metal-låtar. Feta dängor som "Drained", "Heroin" och den blytunga "War Hogs" kvalificerar utan större ansträngningar in i min lista över de fetaste låtarna någonsin (och tro mig, jag har hört en hel del låtar i mina dar). Även titelspåret imponerar med sitt cyniska intro (en voice-over som säger något i stil med "I hate the fucking human race") samt efterföljande "Grey" som spinner vidare på föregående "The Will to Powers" atmosfäriska piano-outro och sedan exploderar i en nebulosa av ångest och hat.
För att vara relativt okända pekar Face Down på ett gediget handlag när det kommer till att skriva låtar och det är konstigt att de inte är mer kända än vad de är. Det kan givetvis bero på deras uppenbara brist på nytänkande - det här handlar inte om något banbrytande eller revulotionerande utan helt enkelt om vansinnig, straight-to-the-face, überaggressiv Thrash metal. Men det borde väl i ärlighetens namn räcka?
Fotnot: Ingen video tyvärr så ni får nöja er med en bild. Låten som spelas är "Heretic."
Grand Theft Auto IV
Recension: spel
Genre: Action
Betyg: 9/10
Stående ovationer från tusentals och åter tusentals spelare världen över. Högsta betyg från varenda spelmagasin som finns och några till. Grand Theft Auto IV (eller GTA4 för den som har ont om tid) kunde ha varit ett tacksamt objekt för allsköns bespottningar och gliringar från mitt håll (cynisk och trångsynt som jag ibland har en vana att vara); men det visade sig att till och med jag föll för spelhuset Rockstars fjärde installation av deras omåttligt populära gangsterfranchize - om än efter många timmars spelande.
Grand Theft Auto IV är förmodligen ett av de mest välgjorda spelen som någonsin tillverkats - franchizestämpeln skiner från dess cyniska innehåll värre än en spotlight och man behöver inte vara klärvoajant för att förstå att MÅNGA spelutvecklare kommer att titta både en och två gånger åt GTA4's håll innan de börjar utveckla sina egna kreationer i framtiden.
Det är egentligen inte klokt vilken stor hype som omsvärmade spelet innan dess release och det faktum att Rockstar lyckades infria så gott som varenda liten förhoppning som hypen innebar är så groteskt episkt att man inte kan göra annat än att gapa - något som jag gör flera gånger om under spelets gång kan tillägas.
För det första; den digitala avbildningen av New York City (som i spelet går under sitt alias "Liberty City") är så magnifikt storslagen, så grandiost välgjord att man inte kan göra annat än att (just det) gapa hänfört när man i spelets inledninsgscen går iland i stadens kaj som den iskalle huvudpersonen Nico Bellic. Rockstar har gjort en perfekt avbildning av The Great Apple och lyckats knåda in den på en liten skiva - något som övergår mitt förstånd - och även om uppdateringen av texturerna haltar lite ibland så grusas inte illusionen av att man verkligen är där. GTA4's version av New York City är tamejfan så nära den verkliga upplagan (åtminstone sett till våra fördomar och föreställningar av staden) som det är tekniskt möjligt.
Storyn då? Jodå, den är minst lika välgjord och omsorgsfullt författad som staden dess karaktärer figurerar i.
Man spelar som Nico Bellic - en krigsveteran från östeuropa som rest till "Drömmarnas land" i hopp om att glömma sitt sorgsna och våldsamma förflutna. Utlösaren till hans färd är hans jovialiske kusin Roman Bellic som i sina e-mail till hemlandet lovordat Amerika och lovat Nico "american tittie and pussy and a life in luxuary" om han någon gång skulle komma på besök. Ganska snart (säg fem minuter in i spelet) visar det sig att Romans påstådda luxösa leverne i "Möjligheternas land" var rent förtal och Nico hystas in i en fallfärdig kåk i stadsdelen Broker (spelets motsvarighet till Harlem om jag inte har helt fel). Det är här hans resa från botten till toppen börjar.
Spelets upplägg är hyffsat enkelt - gör jobb åt dina vänner, tjäna pengar, avancera i historien, gå ytterliggare ett ärende åt en annan snubbe, tjäna mer pengar. Det låter enkelt och det är enkelt, men aldrig så att det blir banalt. Även om uppdragen tenderar till att bli lite tjatiga i längden och inte bjuder på något mer varierande än lite sinneslöst pang-pang ackompanjerat av härliga New York-haranger såsom "motha fukka!", så är det omöjligt att värja sig från spelets välskrivna story.
Det är en modern gangsterhistoria vi talar om här, fylld till bredden med allt vad det innebär; våld, sex och droger är vanligt förekommande inslag och det bygger på spelets orubbliga atmosfären. Det är cyniskt, våldsamt och ett ständigt filosoferande om det otillräckliga i att dela upp världen i en svart och en vit del när den för det mesta håller sig i en ständig gråzon. Spelet bryter med den annars så uttrötade företeelsen i spel med att det alltid måste finnas en absolut god och en absolut ond sida - ingen är riktigt din vän men ingen är heller din fiende. Detta är ett mycket uppskattat inslag av mig som älskade den politiskt inkorrekta världsynen som florerade i Hideo Kojimas perfekta spionsimulator Metal Gear Solid 3: Snake Eater.
Ytterliggare en aspekt som stärker den verklighetskänsla som genomsyrar spelet är det galleri av sympatiska karaktärer. Alla har de sina egna personligheter, syner på livet och stilar. Mina personliga favoriter är den cyniske föredettingen Dwayne som efter en lång tid på kåken blivit frisläppt bara för att inse att allt han byggt upp innan han åkte in stulits ifrån honom, samt den pårökte rastafarin Little Jacob som både förbryllar och underhåller med sin jamaikansk-engelska gibberish.
Jag hade väldigt svårt att tycka om GTA4 i början - jag hade förmodligen föreställt mig ett spel som bröt mot alla regler och omdanade hela spelbranschen fullkomligt. Nu blev det ju inte så superlativiskt, men efter ett bra tags spelande har jag slutligen insett att spelet duger som det är. Det är ingen total omvandling av dagens spelbransch men det är fan så nära det kan komma.
Det finns så vansinnigt mycket att göra och är så löjligt välgjort att man omöjligt kan ha tråkigt med det; du kan ringa en vän och gå på restaurang (eller strippklubb om du har lust till det), råna en bank tillsammans med ett gäng irländska bröder, sno en helikopter och flyga runt skyskraporna medan du betraktar solnedgången, lyssna på en av de runt tjugo radiokanalerna i bilen som spelar riktiga låtar (bland annat The Smashing Pumpkins har bidragit med sin låt "1979"!), köpa fräsiga kläder, gå bärsärk och döda alla du ser - spelet sätter inga gränser för din fantasi.
Det enda jag har att klaga på är nog något som jag delar med samtliga kritiker världen över och det är att kontrollen är bångstyrig som få och gör så att Nico är lika smidig som ett kylskåp i trängda situationer. Det är väldigt frustrerande, främst när man dör helt i onödan och tvingas börja om där man startade och måste gå den långa vägen tillbaka där uppdraget utförs bara för att i värsta fall dö igen! Tack gudskelov då att man kan ringa en taxi och få skjuts till platsen i fråga direkt.
Grand Theft Auto IV är ett mästerverk. Det kan inte förnekas. Bristerna finns där, men de hamnar i skuggan av spelets atmosför, dess engagerande story och välskrivna manus samt de otroliga röstskådespelarinsatserna och de sympatiska karaktärerna. Det är en milsten - en ram som framtidens spelutvecklare kommer använda sig av när de försöker överträffa ett av de bästa spelen som någonsin gjorts. Nämligen Grand Theft Auto IV.
Genre: Action
Betyg: 9/10
Stående ovationer från tusentals och åter tusentals spelare världen över. Högsta betyg från varenda spelmagasin som finns och några till. Grand Theft Auto IV (eller GTA4 för den som har ont om tid) kunde ha varit ett tacksamt objekt för allsköns bespottningar och gliringar från mitt håll (cynisk och trångsynt som jag ibland har en vana att vara); men det visade sig att till och med jag föll för spelhuset Rockstars fjärde installation av deras omåttligt populära gangsterfranchize - om än efter många timmars spelande.
Grand Theft Auto IV är förmodligen ett av de mest välgjorda spelen som någonsin tillverkats - franchizestämpeln skiner från dess cyniska innehåll värre än en spotlight och man behöver inte vara klärvoajant för att förstå att MÅNGA spelutvecklare kommer att titta både en och två gånger åt GTA4's håll innan de börjar utveckla sina egna kreationer i framtiden.
Det är egentligen inte klokt vilken stor hype som omsvärmade spelet innan dess release och det faktum att Rockstar lyckades infria så gott som varenda liten förhoppning som hypen innebar är så groteskt episkt att man inte kan göra annat än att gapa - något som jag gör flera gånger om under spelets gång kan tillägas.
För det första; den digitala avbildningen av New York City (som i spelet går under sitt alias "Liberty City") är så magnifikt storslagen, så grandiost välgjord att man inte kan göra annat än att (just det) gapa hänfört när man i spelets inledninsgscen går iland i stadens kaj som den iskalle huvudpersonen Nico Bellic. Rockstar har gjort en perfekt avbildning av The Great Apple och lyckats knåda in den på en liten skiva - något som övergår mitt förstånd - och även om uppdateringen av texturerna haltar lite ibland så grusas inte illusionen av att man verkligen är där. GTA4's version av New York City är tamejfan så nära den verkliga upplagan (åtminstone sett till våra fördomar och föreställningar av staden) som det är tekniskt möjligt.
Storyn då? Jodå, den är minst lika välgjord och omsorgsfullt författad som staden dess karaktärer figurerar i.
Man spelar som Nico Bellic - en krigsveteran från östeuropa som rest till "Drömmarnas land" i hopp om att glömma sitt sorgsna och våldsamma förflutna. Utlösaren till hans färd är hans jovialiske kusin Roman Bellic som i sina e-mail till hemlandet lovordat Amerika och lovat Nico "american tittie and pussy and a life in luxuary" om han någon gång skulle komma på besök. Ganska snart (säg fem minuter in i spelet) visar det sig att Romans påstådda luxösa leverne i "Möjligheternas land" var rent förtal och Nico hystas in i en fallfärdig kåk i stadsdelen Broker (spelets motsvarighet till Harlem om jag inte har helt fel). Det är här hans resa från botten till toppen börjar.
Spelets upplägg är hyffsat enkelt - gör jobb åt dina vänner, tjäna pengar, avancera i historien, gå ytterliggare ett ärende åt en annan snubbe, tjäna mer pengar. Det låter enkelt och det är enkelt, men aldrig så att det blir banalt. Även om uppdragen tenderar till att bli lite tjatiga i längden och inte bjuder på något mer varierande än lite sinneslöst pang-pang ackompanjerat av härliga New York-haranger såsom "motha fukka!", så är det omöjligt att värja sig från spelets välskrivna story.
Det är en modern gangsterhistoria vi talar om här, fylld till bredden med allt vad det innebär; våld, sex och droger är vanligt förekommande inslag och det bygger på spelets orubbliga atmosfären. Det är cyniskt, våldsamt och ett ständigt filosoferande om det otillräckliga i att dela upp världen i en svart och en vit del när den för det mesta håller sig i en ständig gråzon. Spelet bryter med den annars så uttrötade företeelsen i spel med att det alltid måste finnas en absolut god och en absolut ond sida - ingen är riktigt din vän men ingen är heller din fiende. Detta är ett mycket uppskattat inslag av mig som älskade den politiskt inkorrekta världsynen som florerade i Hideo Kojimas perfekta spionsimulator Metal Gear Solid 3: Snake Eater.
Ytterliggare en aspekt som stärker den verklighetskänsla som genomsyrar spelet är det galleri av sympatiska karaktärer. Alla har de sina egna personligheter, syner på livet och stilar. Mina personliga favoriter är den cyniske föredettingen Dwayne som efter en lång tid på kåken blivit frisläppt bara för att inse att allt han byggt upp innan han åkte in stulits ifrån honom, samt den pårökte rastafarin Little Jacob som både förbryllar och underhåller med sin jamaikansk-engelska gibberish.
Jag hade väldigt svårt att tycka om GTA4 i början - jag hade förmodligen föreställt mig ett spel som bröt mot alla regler och omdanade hela spelbranschen fullkomligt. Nu blev det ju inte så superlativiskt, men efter ett bra tags spelande har jag slutligen insett att spelet duger som det är. Det är ingen total omvandling av dagens spelbransch men det är fan så nära det kan komma.
Det finns så vansinnigt mycket att göra och är så löjligt välgjort att man omöjligt kan ha tråkigt med det; du kan ringa en vän och gå på restaurang (eller strippklubb om du har lust till det), råna en bank tillsammans med ett gäng irländska bröder, sno en helikopter och flyga runt skyskraporna medan du betraktar solnedgången, lyssna på en av de runt tjugo radiokanalerna i bilen som spelar riktiga låtar (bland annat The Smashing Pumpkins har bidragit med sin låt "1979"!), köpa fräsiga kläder, gå bärsärk och döda alla du ser - spelet sätter inga gränser för din fantasi.
Det enda jag har att klaga på är nog något som jag delar med samtliga kritiker världen över och det är att kontrollen är bångstyrig som få och gör så att Nico är lika smidig som ett kylskåp i trängda situationer. Det är väldigt frustrerande, främst när man dör helt i onödan och tvingas börja om där man startade och måste gå den långa vägen tillbaka där uppdraget utförs bara för att i värsta fall dö igen! Tack gudskelov då att man kan ringa en taxi och få skjuts till platsen i fråga direkt.
Grand Theft Auto IV är ett mästerverk. Det kan inte förnekas. Bristerna finns där, men de hamnar i skuggan av spelets atmosför, dess engagerande story och välskrivna manus samt de otroliga röstskådespelarinsatserna och de sympatiska karaktärerna. Det är en milsten - en ram som framtidens spelutvecklare kommer använda sig av när de försöker överträffa ett av de bästa spelen som någonsin gjorts. Nämligen Grand Theft Auto IV.
Listen up, fuckers!
Från och med denna dag kommer jag att starta en ny blogg! givetvis kommer www.iskariot.blogg.se fortfarande finnas kvar, men kommer nu fokusera endast på recensioner av filmer och skivor samt krönikor av alla dess slag.
I skrivande stund är jag fullt upptagen med att rusta upp och ge min nya blogg - som för tillfället går under kodnamn "mupputvandringen" - ett så tilltalande och fräckt utseende som möjligt och den skall inom kort se tillräckligt anständig ut för att kunna ta emot tusentals med besökare (pytt...).
Bloggens huvudsakliga syfte är att främst agera personlig dagbok åt dess upphovsman (det vill säga mig - Iskariot) och istället för att hitta inlägg med en massa tillkrånglade metaforer och flummiga referenser till hårdrocksband ni aldrig hört talas om så kommer ni få läsa anteckningar om och rapporter från min... "händelserika" vardag. Fokus kommer att läggas på mina dagliga funderingar på allt och ingeting, samt vad som händer i mitt liv. Ni kommer förhoppningsvis inte hitta skitnödiga utlägg om album och dylikt eftersom dessa vänligt men bestämt kommer att hänvisas till min andra blogg.
Med andra ord - jag kommer att skapa en helt "vanlig" blogg med helt "vanliga" inlägg vid sidan om mitt kulturella högcentra som är www.iskariot.blogg.se. Nuff said...
Stay tuned!
Iskariot
Red Sparowes - Every Red Heart Shines Toward The Red Sun
Recension: musik
Genre: Post metal/rock
Betyg: 7/10
Fotnot: låten "Like The Howling Glory Of The Darkest Winds, The Voice Was Thunderous And The Words Holy, Tangling Their Way Around Our Hearts And Clutching Our Innocent Awe." Titeln säger allt.
Genre: Post metal/rock
Betyg: 7/10
Är Post metal hårdrockens framtid? Kommer orkestrala låtstrukturer ta över efter verse-chorus-verse-systemet? Är Red Sparowes en grupp världsvana depparjeppar som skriver låtar med löjligt långa titlar? Är Hasse Aro kusligt lik Serverus Snape ibland? Ja, det är han, och ja Red Sparowes är ta mig fan konstnärer ända in i benmärgen, för aldrig kunde jag väl tro att man kunde förena trist nutidspolitik med Post metallens melankoliska tongångar; och med så pass gott resultat i slutändan.
Trogna läsare av den här bloggen är nog hyffsat medvetna om vad termen Post metal innebär vid det här laget; låtar som strukturellt sett har mycket gemensamt med klassiska musikstycken signerade Mozart och Beethoven, stillsamma inledningar som övergår i ett inferno av ångestframkallande crescendon samt stycken som mer än ofta passerar tio-minuters-strecket.
Red Sparowes musikella stil är inget nytt; det står klart redan från första stund att man hämtat mycket inspiration från genrens grundare, Neurosis, och att man även kikat på ångestens högborg, Cult of Luna, mer än två gånger. Alltså har gamla Post metal-rävar som jag själv inte mycket nytt att vänta. Dock kan man förvänta sig något helt annat - nämligen en skön stund med kvalitativ Post metal.
Den som kan sin nutidspolitik kommer förmodligen snabbt inse albumets tema - Red Sparowes tar med oss på en euforisk resa till 50-talets Kina där den nyinsatta kommunistikonen Mao Zedong utövar sin något rubbade politik över den arma kinesiska befolkningen.
De historiska lärdomarna jag erhöll under gymnasiet har så sakteliga börjat försvinna i en ogenomtränglig dimma skapad av minnsförlusten himself, men minns jag inte helt fel så ska Zedong bland annat ha beordrat hela den kinesiska befolkningen att skrämma alla sparvar de såg. Tanken med detta var att rädda skörden från att bli uppäten och därmed öka Kinas ekonomiska inkomster för att på lång sikt rädda Kina ur det trångmål som kommit av andra världskrigets globala konflikter. Dock bakslog det hela när allsköns småkryp förökade sig till bristningsgränsen och käkade upp alla odlingar till en följd av att miljontals sparvar dog av stress när folk kom och gapade och skrek så fort de landade för att vila. En konsekvens av Mao Zedongs förvridna idéer - han rubbade det kinesiska ekosystemet och förintade därmed ett av landets viktigaste resurser. Way to go.
Med denna lilla historielektion i åtanke kan vi ta itu med låten som går under namnet "Annihilate The Sparrow, That Stealer Of Seed, And Our Harvest Will Abound; We Will Watch Our Wealth Flood In" (Pust!) och den efterföljande lilla godbiten "And By Our Own Hand Did Every Last Bird Lie Silent In Their Puddles, The Air Barren Of Songs As The Clouds Drifted Away, For Killing Their Greatest Enemy, The Locusts Noisily Thanked Us and Turned Their Jaws Toward Our Crops, Swallowing Our Greed Whole" - två postmoderna mästerverk som speglar en dyster realitet där mänskligt vansinne tillåtits erhålla alltför stor makt och där underkastelsens maktlösa lammungar lyder i blind förhoppning om att en ljus framtid nalkas dem, bara de följer sina ledares ord.
Det är så vackert och beskriver detta historiska ögonblick i Kinas historia på ett så melankoliskt, ett så hopplöst deprimerande sätt att man inte kan göra annat än att le fånigt i ett ögonblick av inre frid.
Red Sparowes målar upp ett konstverk av en historisk händelse ur ett perspektiv som jag tror ingen tidigare gjort; det galna i att beordra ett helt land att döda miljontals sparvar och det faktum att man lydde denna heltokiga befallning är både skrämmande och fascinerande men det är samtidigt väldigt sorgligt - något som Red Sparowes poängterar genom att låta musiken tala för sig själv och utelämnar allt som heter sång och lyrik. Att föreställa sig barätna slätter fyllda med småfåglars kadaver under en kommuniströd sol är en ganska deprimerande tanke, som blir smärtsamt uppenbar till tonerna av den vemodiga musiken.
Red Sparowers förmedlar något skrämmande, något som vi alla ser som galet, ur den deppade cynikerns perspektiv - en manifestation av den galna människan och konsekvernserna av hennes handlade. Och det är en väldigt sorglig bild som målas upp; ett konstverk målat i melankolins svarta akvarellfärger men även i euforins och den inre harmonins grälla färger. Det är väldigt deprimerande men samtidigt så märkligt lyckobringande att jag inte finner ord att beskriva det. Därför sätter jag punkt här och låter er istället lyssna på smakprovet nedan.
Trogna läsare av den här bloggen är nog hyffsat medvetna om vad termen Post metal innebär vid det här laget; låtar som strukturellt sett har mycket gemensamt med klassiska musikstycken signerade Mozart och Beethoven, stillsamma inledningar som övergår i ett inferno av ångestframkallande crescendon samt stycken som mer än ofta passerar tio-minuters-strecket.
Red Sparowes musikella stil är inget nytt; det står klart redan från första stund att man hämtat mycket inspiration från genrens grundare, Neurosis, och att man även kikat på ångestens högborg, Cult of Luna, mer än två gånger. Alltså har gamla Post metal-rävar som jag själv inte mycket nytt att vänta. Dock kan man förvänta sig något helt annat - nämligen en skön stund med kvalitativ Post metal.
Den som kan sin nutidspolitik kommer förmodligen snabbt inse albumets tema - Red Sparowes tar med oss på en euforisk resa till 50-talets Kina där den nyinsatta kommunistikonen Mao Zedong utövar sin något rubbade politik över den arma kinesiska befolkningen.
De historiska lärdomarna jag erhöll under gymnasiet har så sakteliga börjat försvinna i en ogenomtränglig dimma skapad av minnsförlusten himself, men minns jag inte helt fel så ska Zedong bland annat ha beordrat hela den kinesiska befolkningen att skrämma alla sparvar de såg. Tanken med detta var att rädda skörden från att bli uppäten och därmed öka Kinas ekonomiska inkomster för att på lång sikt rädda Kina ur det trångmål som kommit av andra världskrigets globala konflikter. Dock bakslog det hela när allsköns småkryp förökade sig till bristningsgränsen och käkade upp alla odlingar till en följd av att miljontals sparvar dog av stress när folk kom och gapade och skrek så fort de landade för att vila. En konsekvens av Mao Zedongs förvridna idéer - han rubbade det kinesiska ekosystemet och förintade därmed ett av landets viktigaste resurser. Way to go.
Med denna lilla historielektion i åtanke kan vi ta itu med låten som går under namnet "Annihilate The Sparrow, That Stealer Of Seed, And Our Harvest Will Abound; We Will Watch Our Wealth Flood In" (Pust!) och den efterföljande lilla godbiten "And By Our Own Hand Did Every Last Bird Lie Silent In Their Puddles, The Air Barren Of Songs As The Clouds Drifted Away, For Killing Their Greatest Enemy, The Locusts Noisily Thanked Us and Turned Their Jaws Toward Our Crops, Swallowing Our Greed Whole" - två postmoderna mästerverk som speglar en dyster realitet där mänskligt vansinne tillåtits erhålla alltför stor makt och där underkastelsens maktlösa lammungar lyder i blind förhoppning om att en ljus framtid nalkas dem, bara de följer sina ledares ord.
Det är så vackert och beskriver detta historiska ögonblick i Kinas historia på ett så melankoliskt, ett så hopplöst deprimerande sätt att man inte kan göra annat än att le fånigt i ett ögonblick av inre frid.
Red Sparowes målar upp ett konstverk av en historisk händelse ur ett perspektiv som jag tror ingen tidigare gjort; det galna i att beordra ett helt land att döda miljontals sparvar och det faktum att man lydde denna heltokiga befallning är både skrämmande och fascinerande men det är samtidigt väldigt sorgligt - något som Red Sparowes poängterar genom att låta musiken tala för sig själv och utelämnar allt som heter sång och lyrik. Att föreställa sig barätna slätter fyllda med småfåglars kadaver under en kommuniströd sol är en ganska deprimerande tanke, som blir smärtsamt uppenbar till tonerna av den vemodiga musiken.
Red Sparowers förmedlar något skrämmande, något som vi alla ser som galet, ur den deppade cynikerns perspektiv - en manifestation av den galna människan och konsekvernserna av hennes handlade. Och det är en väldigt sorglig bild som målas upp; ett konstverk målat i melankolins svarta akvarellfärger men även i euforins och den inre harmonins grälla färger. Det är väldigt deprimerande men samtidigt så märkligt lyckobringande att jag inte finner ord att beskriva det. Därför sätter jag punkt här och låter er istället lyssna på smakprovet nedan.
Fotnot: låten "Like The Howling Glory Of The Darkest Winds, The Voice Was Thunderous And The Words Holy, Tangling Their Way Around Our Hearts And Clutching Our Innocent Awe." Titeln säger allt.
Construcdead - Violadead
Recension: musik
Genre: Metalcore, Melodic Death metal
Betyg: 3/10
Nämen har man sett på maken! Ett band från Sverige som spelar en melodisk form av den kalifornska dödsmetallen som växte fram under 90-talet; och hör och häpna, sångaren växlar mellan vresig dödsgrowl och mesig rensång och varenda låt låter faktiskt exakt likadant. Detta måste väl vara något helt nytt och banbrytande inom dagens mainstreamhårdrock, eller? Visst, och påven lirar elgura och visar djävulstecknet mellan prednikningarna.
Alla har rätt till en egen vilja och får göra det dem känner för; ingen kan ta det ifrån dig trots att man påpekar för dig att det du tänker göra har gjorts tusentals gånger förut.
Så. Med det sagt kan vi alltså fortsätta med artikelens huvudsakliga tema - recensionen av svenska Construcdeads andra fullängdare "Violadead."
Efter en liten granskning av Construcdeads musikaliska inriktning kan jag konstatera två saker; för det första känner jag att jag har hört det här förut - allting känns väldigt, på gränsen till kusligt bekant. För det andra så får jag intrycket att Construcdead har haft en ganska idéfattig eftermiddag när de spelat in "Violadead."
Vad har Construcdead att erbjuda världen? Ingenting! Absolut ingenting! Ingenting, nada, nothing, nichts, nihil, zilch!
Man lirar i en väääääääääldigt uttjatad genre (metalcore) och grötar ned sig så djupt i ett träsk av moderna hårdrocksklyschor att man riskerar att komma till jordens mittpunkt lagom till eftermiddagsfikat. Det här är mainstreamhårdrock enligt regel nummer ett, sida nummer ett, paragraf nummer ett och rad absolute-fucking-numero-uno i mainstreamhårdrockens lönnfeta bok av uråldriga rocklyschor. Här finns inget som kan anses nyskapande; inte en enda tillstymmelse av eget tänk. Bara trötta imitationer av betydligt mer kända (men knappast bättre) band såsom Killswitch Engage, In Flames och Soilwork.
Det som irriterar mig mest med musik av den här sorten är att den har inga vettiga användingsområden. Visst, de svängiga refrängerna och de feta riffen kan säkert vara uppskattade inslag på en stökig förfest med alkoholiserade snorungar i fjortonårsåldern, men det är allt jag kan komma på just nu. Lyriken ger knappast något vettigt att diskutera över (förutom möjligtvis dess patetiskt politiskt korrekta inriktning som man kan spy galla över i timmar) och är inte djupare än de urkorkade tonårsfilmer som allmänheten tvångsmatas med år ut och år in.
Det finns förvisso tillfällen då musik som den här kan vara riktigt njutbar. Utmärkta exempel är stenhårda All Shall Perish och att inte förglömma Halmstadgruppen Art Like Destruction, men där ALD och Perish lyckas engagera lyssnaren genom att vara på gränsen till löjligt brutala så presterar Construcdead absolut ingenting. Det är pretentiöst på ett väldigt motbjudande sätt och så uppenbart anpassat till den stora marknaden att man slår pannbenet mot knäskålarna i ren frustration.
Det är omöjligt att välja ut några favoritlåtar i denna härva av chugga-chugga-riff och vrålsång mixat med equaliserad rensång; allting låter precis likadant - det är omöjligt att urskilja något igenkännbart mönster, något som skiljer låtarna åt. Det är ta mig fan helt hopplöst.
Finns det något som är bra med den här sörjan då? Tja, gruppen har ett ganska snyggt namn ändå, det måste erkännas...
Genre: Metalcore, Melodic Death metal
Betyg: 3/10
Nämen har man sett på maken! Ett band från Sverige som spelar en melodisk form av den kalifornska dödsmetallen som växte fram under 90-talet; och hör och häpna, sångaren växlar mellan vresig dödsgrowl och mesig rensång och varenda låt låter faktiskt exakt likadant. Detta måste väl vara något helt nytt och banbrytande inom dagens mainstreamhårdrock, eller? Visst, och påven lirar elgura och visar djävulstecknet mellan prednikningarna.
Alla har rätt till en egen vilja och får göra det dem känner för; ingen kan ta det ifrån dig trots att man påpekar för dig att det du tänker göra har gjorts tusentals gånger förut.
Så. Med det sagt kan vi alltså fortsätta med artikelens huvudsakliga tema - recensionen av svenska Construcdeads andra fullängdare "Violadead."
Efter en liten granskning av Construcdeads musikaliska inriktning kan jag konstatera två saker; för det första känner jag att jag har hört det här förut - allting känns väldigt, på gränsen till kusligt bekant. För det andra så får jag intrycket att Construcdead har haft en ganska idéfattig eftermiddag när de spelat in "Violadead."
Vad har Construcdead att erbjuda världen? Ingenting! Absolut ingenting! Ingenting, nada, nothing, nichts, nihil, zilch!
Man lirar i en väääääääääldigt uttjatad genre (metalcore) och grötar ned sig så djupt i ett träsk av moderna hårdrocksklyschor att man riskerar att komma till jordens mittpunkt lagom till eftermiddagsfikat. Det här är mainstreamhårdrock enligt regel nummer ett, sida nummer ett, paragraf nummer ett och rad absolute-fucking-numero-uno i mainstreamhårdrockens lönnfeta bok av uråldriga rocklyschor. Här finns inget som kan anses nyskapande; inte en enda tillstymmelse av eget tänk. Bara trötta imitationer av betydligt mer kända (men knappast bättre) band såsom Killswitch Engage, In Flames och Soilwork.
Det som irriterar mig mest med musik av den här sorten är att den har inga vettiga användingsområden. Visst, de svängiga refrängerna och de feta riffen kan säkert vara uppskattade inslag på en stökig förfest med alkoholiserade snorungar i fjortonårsåldern, men det är allt jag kan komma på just nu. Lyriken ger knappast något vettigt att diskutera över (förutom möjligtvis dess patetiskt politiskt korrekta inriktning som man kan spy galla över i timmar) och är inte djupare än de urkorkade tonårsfilmer som allmänheten tvångsmatas med år ut och år in.
Det finns förvisso tillfällen då musik som den här kan vara riktigt njutbar. Utmärkta exempel är stenhårda All Shall Perish och att inte förglömma Halmstadgruppen Art Like Destruction, men där ALD och Perish lyckas engagera lyssnaren genom att vara på gränsen till löjligt brutala så presterar Construcdead absolut ingenting. Det är pretentiöst på ett väldigt motbjudande sätt och så uppenbart anpassat till den stora marknaden att man slår pannbenet mot knäskålarna i ren frustration.
Det är omöjligt att välja ut några favoritlåtar i denna härva av chugga-chugga-riff och vrålsång mixat med equaliserad rensång; allting låter precis likadant - det är omöjligt att urskilja något igenkännbart mönster, något som skiljer låtarna åt. Det är ta mig fan helt hopplöst.
Finns det något som är bra med den här sörjan då? Tja, gruppen har ett ganska snyggt namn ändå, det måste erkännas...
Fotnot: videon till singeln "Wounded." Bästa sättet att avnjuta metalcore på är i små doser, så därför kommer säkert många undra "men Iskariot, det här låter ju jättebra, hur kan du då såga Construcdead längs med fotknölarna?"
Varför? Du vill veta varför? I'll show you why!? Gör så här att du lyssnar på den här låten typ fjorton, femton gånger och räkna sedan hur många garv det ger.
Varför? Du vill veta varför? I'll show you why!? Gör så här att du lyssnar på den här låten typ fjorton, femton gånger och räkna sedan hur många garv det ger.
KoRn - Issues
Recension: musik
Genre: Nu metal, rap metal
Betyg: 6/10
Om KoRns självbetitlade debutalbum var ett tillbakahållet raseriutbrott så var efterföljande Life is Peachy ett skri från ursinnets djupaste hålor. Den så kallade genombrottsplattan Follow the Leader figurerade i en mer sansad skola och kan väl jämföras med den känsla av tomhet som infinner sig efter varje lyckat känsloutbrott; då är det väl passande att fjärde plattan, Issues, bär på ett sound som är signerat melankolin själv - ett sinnestillstånd som alltid följer nyss nämnda hopplösa tomhet.
Jag kan väl lika gärna fastslå det redan nu: KoRn var och kommer förmodligen aldrig bli bättre än vad dem var på sina två första fullängdare som båda var fullkomligt förkrossande och två välbehövliga käftsmällar i min annars så trista tillvaron. Inget av det material som släppts efter KoRn och Life is Peachy håller samma ursinniga klass och bär inte på samma emotionella djup som de tvenne albumen i fråga. Follow the Leader var bra men det kändes som att man bara stod och trampade vatten, oförmögen att komma på nya idéer till att förnya sitt sound med.
Issues är liksom Follow the Leader något av ett oinspirerat verk som känns halvklart och utsöndrar en doft som härrör från idéfattigdomens unkna bakgårdar. Många låtar känns som ren utfyllnad, för att inte säga tråkiga och intetsägande och vid en första genomlyssning är det kanske två, tre, högst fyra av de totalt sexton (!) låtarna som fastnar och blir kvar i minnet.
Med detta sagt behöver det nödvändigtvis inte låta dåligt; trots att man släppt lite på hip hop-influenserna till förmån för ett mer alternativt och industriellt ljud så kvarstår ändå det så typiska groovet som vi lärde oss att älska på de två första skivorna. Basen har fortfarande erhållits stort utrymme, även om den tonats ned en aning, och trumspelet är lika gediget som det är enkelt i all sin funkighet. Sångaren Jonathan Davis har övergett primalskriken för att släppa in lite finlir i sjungandet med övervägande gott resultat (även om jag fortfarande föredrar när han kukar ut helt i äldre låtar såsom "Daddy", "Good God" och "Chi").
Men mest kännetecknande för Issues är att man numera - istället för att låta varenda låt genomsyras av ilska och vansinne - gottar ner sig i sorgsna och rent av melankoliska tongångar. Majoriteten av låtarna fylls av en ångestfylld och cynisk atmosfär, vilken förvaltas väldigt väl i låten "Falling Away From Me." Andra låtar som bär på detta kännetecknande signum är bland annat "Trash", "Beg For Me" och den feta "Wake Up" och mixat med det tunga groovet får man ett sound som nästan kan jämföras med The Smashing Pumpkins; bara att det är mycket, mycket tyngre men fortfarande med rötterna kvar i ångestens djupa grav .
Issues är KoRns sista skiva som bär på en tung kvalitetsstämpel - allt som kommer efter den kan man antingen mista eller ha. Det är visserligen en aning oinspirerat och emellanåt riktigt tråkigt att lyssna på, men detta är helt enkelt en skiva anpassad för de där svaga ögonblicken i ens tillvaro då allting verkar hopplöst och allt man begär är lite tröst i form av funkig fetrock ackompanjerad av ångestens subtila gitarrslingor.
Det är inte ett mästerverk. Det är snäppet bättre än Follow the Leader, sparkar knäskålarna av allt som bandet presterat efter den men bleknar i ljusets hastighet i en jämförelse med sina äldre syskon KoRn och Life is Peachy.
Genre: Nu metal, rap metal
Betyg: 6/10
Om KoRns självbetitlade debutalbum var ett tillbakahållet raseriutbrott så var efterföljande Life is Peachy ett skri från ursinnets djupaste hålor. Den så kallade genombrottsplattan Follow the Leader figurerade i en mer sansad skola och kan väl jämföras med den känsla av tomhet som infinner sig efter varje lyckat känsloutbrott; då är det väl passande att fjärde plattan, Issues, bär på ett sound som är signerat melankolin själv - ett sinnestillstånd som alltid följer nyss nämnda hopplösa tomhet.
Jag kan väl lika gärna fastslå det redan nu: KoRn var och kommer förmodligen aldrig bli bättre än vad dem var på sina två första fullängdare som båda var fullkomligt förkrossande och två välbehövliga käftsmällar i min annars så trista tillvaron. Inget av det material som släppts efter KoRn och Life is Peachy håller samma ursinniga klass och bär inte på samma emotionella djup som de tvenne albumen i fråga. Follow the Leader var bra men det kändes som att man bara stod och trampade vatten, oförmögen att komma på nya idéer till att förnya sitt sound med.
Issues är liksom Follow the Leader något av ett oinspirerat verk som känns halvklart och utsöndrar en doft som härrör från idéfattigdomens unkna bakgårdar. Många låtar känns som ren utfyllnad, för att inte säga tråkiga och intetsägande och vid en första genomlyssning är det kanske två, tre, högst fyra av de totalt sexton (!) låtarna som fastnar och blir kvar i minnet.
Med detta sagt behöver det nödvändigtvis inte låta dåligt; trots att man släppt lite på hip hop-influenserna till förmån för ett mer alternativt och industriellt ljud så kvarstår ändå det så typiska groovet som vi lärde oss att älska på de två första skivorna. Basen har fortfarande erhållits stort utrymme, även om den tonats ned en aning, och trumspelet är lika gediget som det är enkelt i all sin funkighet. Sångaren Jonathan Davis har övergett primalskriken för att släppa in lite finlir i sjungandet med övervägande gott resultat (även om jag fortfarande föredrar när han kukar ut helt i äldre låtar såsom "Daddy", "Good God" och "Chi").
Men mest kännetecknande för Issues är att man numera - istället för att låta varenda låt genomsyras av ilska och vansinne - gottar ner sig i sorgsna och rent av melankoliska tongångar. Majoriteten av låtarna fylls av en ångestfylld och cynisk atmosfär, vilken förvaltas väldigt väl i låten "Falling Away From Me." Andra låtar som bär på detta kännetecknande signum är bland annat "Trash", "Beg For Me" och den feta "Wake Up" och mixat med det tunga groovet får man ett sound som nästan kan jämföras med The Smashing Pumpkins; bara att det är mycket, mycket tyngre men fortfarande med rötterna kvar i ångestens djupa grav .
Issues är KoRns sista skiva som bär på en tung kvalitetsstämpel - allt som kommer efter den kan man antingen mista eller ha. Det är visserligen en aning oinspirerat och emellanåt riktigt tråkigt att lyssna på, men detta är helt enkelt en skiva anpassad för de där svaga ögonblicken i ens tillvaro då allting verkar hopplöst och allt man begär är lite tröst i form av funkig fetrock ackompanjerad av ångestens subtila gitarrslingor.
Det är inte ett mästerverk. Det är snäppet bättre än Follow the Leader, sparkar knäskålarna av allt som bandet presterat efter den men bleknar i ljusets hastighet i en jämförelse med sina äldre syskon KoRn och Life is Peachy.
Fotnot: videon till singeln "Falling Away From Me" - en rapport från ett band under en pågående förvandling.
Black Stone Cherry - Black Stone Cherry
Recension: musik
Genre: Heavy metal, Southern rock
Betyg: 8/10
Jag planerade att skriva en recension av KoRns självbetitlade album här, men något annat kom i vägen - nämligen ett attitydrikt stencoolt sydstatsband känt som Black Stone Cherry som mycket väl kan gå en framgångsrik framtid till mötes.
Motörhead, Black Label Society, Clutch, Freak Kitchen - fyra instrumentalt imponerande band som osar av ett påtagligt blueskryddat sound och som figurerar stadiga pelare till grunden av min nyfödda fascination för den bluesiga metallen, som jag så sakteliga börjat bygga på den senaste tiden. Det är något med den bluesiga ådran i de flesta Heavy metal band som tilltalar mig skarpt och för var dag som går växer mitt intresse allt eftersom jag upptäcker nya band. Black Stone Cherry leder mig succesivt vidare i mina utforskningar och liksom dagens svenska konjuktur ligger jag nu nere för räkning. Satan, vad bra det här är!
Black Stone Cherrys musikala inriktning behöver väl knappast någon närmare förklaring - det här är Heavy metal spelad med en tydlig touch av blues (vilket inte kan passa bättre med tanke på att bandet är just ifrån den amerikanska södern) och refränger som är så vansinnigt medryckande och tuffa att jag vill springa ut och brotta ner första bästa alligator jag stöter på. Just like they do it in the south.
Både Zakk Wyldes Black Label Society och Clutch borde känna en viss konkurans med ett så kompetent band som BSC på scen.
Det finns två, nej tre, saker som gör BSC's debutalbum till en sådan grymt snygg platta. 1) Vokalisten Chris Robertson är en sångare som utan vidare kan mäta sig med danska Volbetas karismatiske karbonkopia av Johnny Cash, 2) nyss nämnda refränger är otroligt medryckande samt att 3) trumspelet är lika snyggt som det är eldfängt. Alltså väldigt.
Det finns egentligen inte så mer mycket att säga om BSC's debut; det är välspelat, välsnickrat och med överjävligt medryckande melodier. Samtliga tretton låtar är alla bra på sina sätt men ska man nämna några som favoriter så blir det inledande "Rain Wizard", de båda singlarna "Lonely Train" och "Hell and High Water" samt "Maybe Someday" och "Drive" som båda har så löjligt bra refränger att man nästan spyr glädjetårar av den musikalt upplysta eufori man erhåller.
På minussidan då? Tja, vissa låtar kan tendera att flyta ihop med varandra och i mitten någonstans är jag faktiskt nära på att tappa intresset, men sen så kommer de underbara melodierna och refrängerna och sparkar in tänderna på mig och dagen är med ens räddad.
Black Stone Cherry är ett mycket lovande band och med tanke på att man redan har släppt ytterliggare ett album så skulle det inte vara konstigt om genombrottet stod bakom hörnet eftersom inte debuten av någon konstig anledning inte tagit bandet till de höjder som det förtjänar.
Genre: Heavy metal, Southern rock
Betyg: 8/10
Jag planerade att skriva en recension av KoRns självbetitlade album här, men något annat kom i vägen - nämligen ett attitydrikt stencoolt sydstatsband känt som Black Stone Cherry som mycket väl kan gå en framgångsrik framtid till mötes.
Motörhead, Black Label Society, Clutch, Freak Kitchen - fyra instrumentalt imponerande band som osar av ett påtagligt blueskryddat sound och som figurerar stadiga pelare till grunden av min nyfödda fascination för den bluesiga metallen, som jag så sakteliga börjat bygga på den senaste tiden. Det är något med den bluesiga ådran i de flesta Heavy metal band som tilltalar mig skarpt och för var dag som går växer mitt intresse allt eftersom jag upptäcker nya band. Black Stone Cherry leder mig succesivt vidare i mina utforskningar och liksom dagens svenska konjuktur ligger jag nu nere för räkning. Satan, vad bra det här är!
Black Stone Cherrys musikala inriktning behöver väl knappast någon närmare förklaring - det här är Heavy metal spelad med en tydlig touch av blues (vilket inte kan passa bättre med tanke på att bandet är just ifrån den amerikanska södern) och refränger som är så vansinnigt medryckande och tuffa att jag vill springa ut och brotta ner första bästa alligator jag stöter på. Just like they do it in the south.
Både Zakk Wyldes Black Label Society och Clutch borde känna en viss konkurans med ett så kompetent band som BSC på scen.
Det finns två, nej tre, saker som gör BSC's debutalbum till en sådan grymt snygg platta. 1) Vokalisten Chris Robertson är en sångare som utan vidare kan mäta sig med danska Volbetas karismatiske karbonkopia av Johnny Cash, 2) nyss nämnda refränger är otroligt medryckande samt att 3) trumspelet är lika snyggt som det är eldfängt. Alltså väldigt.
Det finns egentligen inte så mer mycket att säga om BSC's debut; det är välspelat, välsnickrat och med överjävligt medryckande melodier. Samtliga tretton låtar är alla bra på sina sätt men ska man nämna några som favoriter så blir det inledande "Rain Wizard", de båda singlarna "Lonely Train" och "Hell and High Water" samt "Maybe Someday" och "Drive" som båda har så löjligt bra refränger att man nästan spyr glädjetårar av den musikalt upplysta eufori man erhåller.
På minussidan då? Tja, vissa låtar kan tendera att flyta ihop med varandra och i mitten någonstans är jag faktiskt nära på att tappa intresset, men sen så kommer de underbara melodierna och refrängerna och sparkar in tänderna på mig och dagen är med ens räddad.
Black Stone Cherry är ett mycket lovande band och med tanke på att man redan har släppt ytterliggare ett album så skulle det inte vara konstigt om genombrottet stod bakom hörnet eftersom inte debuten av någon konstig anledning inte tagit bandet till de höjder som det förtjänar.
Fotnot: lite annorlunda video den här gången - Black Stone Cherry spelar "Lonely Train" live på Download festival 2009.
Harry Potter och Halvblodsprinsen
Recension: film
Genre: Fantasy, Äventyr, Drama
Betyg: 3/5
De Vises Sten och Hemligheternas Kammare kan ni behålla; Fången från Azkaban var en positiv överraskning som raderade mina fördomar om Harry Potter-serien som en töntig familjefilm skapad för mainstreampubliken, och Den Flammande Bägaren spann vidare på den nya mörkare tonen som filmerna tagit med ett övervägande gott resultat i slutändan. Fenixorden var mörkare än Honmonstrets ändalykt men levde inte upp till de förväntningarna som föregående film hade byggt upp och kändes väldigt seg och utdragen trots en otroligt maffig slutstrid mellan allas våran mysfarbror Albus Dumbeldore (Michael Gambon) och den allra ondskefullaste personen utan näsa - Lord Voldemort (Ralph Fiennes).
Med denna sammanfattning bakom oss, vad kan vi då förvänta oss av Harry Potter och Halvblodsprinsen, den sjätte av totalt åtta (den sista filmen kommer delas upp i två delar) filmatiseringar av Harry Potter-fenomenet?
Genom åren har det klagats flitigt på filmatiseringarna av J.K Rowlings magnum opus; att dem inte alltid håller måttet och att regissörerna ofta väljer att helt utelämna viktiga nyckelscener vilket gör att stora delar av böckernas magi går om intet när de överförs till bioduken.
Själv har jag aldrig riktigt brytt mig (nej, jag har inte läst böckerna - så vadå? Stäm mig!) och därför har jag alltid kunnat njuta fullt ut av filmerna (eller i alla fall trean och fyran och till en viss grad av femman) utan att knussla. Men nu börjar till och med jag känna att frånvaron av böckernas allt mer utökade bakgrundsfakta och enorma bibliotek av sidostorys börjar ta ut sin rätt på filmerna. Många gånger känner jag att mycket mer kan ha sagts, att mycket mer kan ha lagts till. Det gör att filmen känns mer splittrad än dess föregångare och att filmen dessutom nästan helt saknar imponerande actionscener är ett faktum som bygger på den stora högen av besvikelser som filmen innehåller.
Självklart är inte allting bara trollkarlspiss och häxspya - humorn har fått större utrymme än någonsin (vilket egentligen är lite underligt med tanke på att filmerna blir mörkare och mörkare ju äldre dess karaktärer blir) och många scener är väldigt roliga, näst intill att man brister ut i gapskratt. Det gör att man sympatiserar med karaktärerna mer än någonsin och speciellt Dumbledore har fått en extra biroll som comic relief (fast det beror nog mest på de sorgliga händelserna i slutet; som för att man ska ha lättare för att sympatisera med karaktären) samt att vi nu äntligen får bekräftat hans sexuella läggning (ingen panik! vi kommer inte att tvingas stå ut med en utdragen kärleksscen mellan Harry Potter och Dumbledore). Och ska vi tala om sexuella läggningar så är huvudkaraktärerna kärleksliv mer centrerat än någonsin och vi får flera vinkningar om vem som verkligen är kär i vem. Det är gulligt och fluffigt på ett väldigt bekant vis och det balanserar filmens i övrigt domedagssvarta ton väldigt väl.
Jag vill inte gärna kalla Halvblodsprinsen för en besvikelse men på grund av de rådande omständigheterna så kan jag inte hjälpa att känna ett sting av missnöje. Specialeffekterna är som vanligt snygga och välgjorda, skådespeleriet är väl godkänt och att storyn är bra behövs väl knappast tilläggas.
Dock kan jag inte bortse ifrån den känslan som säger mig att någonting är fel. Jag är inget inbitet Harry Potter-fan, men något står helt klart inte rätt till när även jag hajar till då man i slutet får reda på vem Halvblodsprinsen är i form av ett korthugget "It's true, Potter! I am the Half Blood Prince!" och inget mer efter det. Själv hade jag förväntat mig en lång utläggning om bakgrunden till det hela och vad som drev karaktären i fråga till att göra det han gjorde fem minuter tidigare. Istället sätts Hagrids hydda i brand av något skrikande mähä i bakgrunden i ett hopplöst försök att injicera lite explosiv dramatik till det rumphuggna meningsbytet. Det är nästan som om regissören själv (David Yates) insåg scenens tveksamma dramatiska värde och slänger in lite snygga explosioner som en avledande manöver; som för att skrämma vettet ur publiken så att den får något annat att tänka på.
Halvblodsprinsen spinner, på både gott och ont, vidare på Fenixordens mörka, av mig, väldigt uppskattade ton men den förlorar samtidigt poäng genom att vara alltför tempofattig. Och att den utelämnar information som är så uppenbart viktigt att till och med en hopplös eftersläntrare som jag börjar undra om saker inte kunde ha lagts till är inget vidare bra betyg. Jag är ganska skeptisk inför seriens två avslutande delar med tanke på att även de har regisserats av David Yates. Förhoppningsvis har karln insett (filmerna är redan inspelade as we speak) tills nästa gång att verkstad är att föredra över snack och att man delat upp den sista filmen i två kan göra storyn åtminstone någorlunda rättvis.
Fotnot: ingen filmrecension är komplett utan en trailer. Dock kunde jag varit utan HD-formatet... den gör så att hela inlägget ser fult ut :'(
D(ragon)-War
Recension: film
Genre: Action, Fantasy
Betyg: 2/5
Ibland kan filmer vara så dåliga att de blir roliga. D-War är en sådan typisk film; det var länge sedan jag fick uppleva en så gravt klyschig, så urbota korkad och så skrattretande dåligt agerad film att jag faktiskt gillar det i slutändan. Till en viss grad vill säga.
Genre: Action, Fantasy
Betyg: 2/5
Ibland kan filmer vara så dåliga att de blir roliga. D-War är en sådan typisk film; det var länge sedan jag fick uppleva en så gravt klyschig, så urbota korkad och så skrattretande dåligt agerad film att jag faktiskt gillar det i slutändan. Till en viss grad vill säga.
Innan jag såg filmen läste jag någonstans att D-War var "lika imponerande som Tranformers." Halvvägs in i filmen undrar jag om citatets upphovsman och jag ens har tittat på samma film eller om han bara har låtit sitt begär för skumma substanser gå till överdrift. D-War imponerar på intet vis de inledande minutrarna; på rekordsnabb tid introduceras man till de klyschiga karaktärerna och lika skoningslöst toksnabbt får vi en bakgrundstory till sjäva huvudberättelsen som även den är i det klyschigaste, för att inte säga töntigaste, laget.
Det förefaller sig nämligen så att för femhundra år sedan, i det medeltida Korea, föddes det en flicka. Denna flicka skulle i sin tur föda en allsmäktig och god drake när hon fyllde 20 för att sedermera besegra den onda drakkungen Baruki som med sitt anhang av pterosaurie-liknande drakar, stormtropperkloner och mjölktandade ödlor av fett och muskler skall finna flickan i fråga för att erhålla ostridbar makt. Nu, femhundra år senare, får storyns två huvudpersoner reda på att de är reinkarnationer av legendens hjältar (flickan och dennes älskare) och tillsammans måste de besegra bläbläbläbläblääh... Låter det löjligt tycker ni? Vänta bara, för vid det laget har inte ens hälften av filmens samtliga fantasy-scener avhandlats.
Så långt är D-War ungefär lika imponerande som det onödiga vetandet på bakisdan av ett mjölkpaket. Visst, jag är underhållen men kanske inte på det viset regissören har tänkt sig. Dialogen är en total jävla katastrof och skådespelarnas insatser skulle platsa lika bra i en skolpjäs. Manuset, som ni kanse redan har räknat ut, är lika originellt och genomtänkt som ett avsnitt av valfri japansk anime och plothålen haglar lika tätt som glåporden på en Carola-konsert.
Kort sagt - D-War är en jävla katastrof. Manus- och dialogförfattarna samt skådespelarna har gjort så löjligt dåliga insatser att jag inte kan göra annat än att hånskratta åt det jag ser.
Jag kan inte för mitt liv tro att någon kan tycka att det här är imponerande. Än mindre att det figurerar i samma skola som Transformers (i en jämförelse framstår ju Michael Bays filmer som både nytänkande och banbrytande, for crying out loud!). Men plötsligt inser jag var man fått inspiration till att kläcka ur sig något så till synes dumt; slutscenerna är faktiskt underhållande på riktigt när ondingarna vänder ut och in på Los Angelse i sitt sökande efter huvudpersonen samtidigt som ett fullskaligt krig rasar på gatorna mellan drakar och militärer. Det är mäkta (vågar jag säga det?) imponernade med tanke på filmens uppenbara B-stämpel. Plötsligt förstår jag att allting innan de feta stridsscenerna bara har varit ett nödvändigt ont; något som samtliga inblandade i produktionen tvingats ha med bara för att det skulle finnas en anledning till att bjuda på lite pang-pang.
D-War är en typisk B-film. Manus, dialog och teatrealiska insatser har alla fått stå åt sidan för att regissören ska få möjlighet till att visa upp ett övervägande gott visuellt handlag. Det är löjligt tydligt vad man lagt större delen av filmens budget på. Både specialeffekterna och explosionerna ser riktigt fräna ut och filmens samtliga fantasyinslag kan faktiskt mäta sig med Hollywoods sommarblockbusters.
Dock kvarstår det faktum att filmen är hopplöst dåligt gjort på alla andra övriga plan. Plothålen är de som bidrar mest till irritationen; ett exempel är när huvudpersonerna knockas medvetslösa och senare vaknar upp i något jävla fattigmans-Mordor utan vare sig någon förklaring eller vettig anledning. Värre blir det när man uppenbart lånar från Sagan om Ringen-trilogin och omotiverat slänger in ett torn, som ska figurera storslagen kuliss, men som bara förvirrar i slutändan. Var vi inte i Los Angelse nyss? Var fan är vi nu? Förklaring snarast, tack!
D-War underhåller, men på helt fel sätt. Det är en okej rulle när man väl tagit sig igenom den sega introduktionen och får bevittna lite gammal hederlig action utan rim och reson, men på det stora hela suger den drakb*lle. Hårt och mycket.
Fotnot: en trailer till filmen. Lyckligtvis visar den mest bilder från filmens klart sevärda stridsscener så man riskerar inte att drabbas av akut tönt-epilepsi. Eller, jah, det beror på om du väljer att se hela trailern eller inte; rösten som triumferande basunerar ut filmens titel i slutet är så löjlig att det är stört omöjligt att inte brista ut i gapskratt. D-WAAAAAAAAR...!
