Iskariot

Recension: musik
Genre: Nu metal
Betyg: 8/10

Jag har ägnat den gångna helgen åt att utveckla och (hur kan man beskriva det?) "finjustera" min musiksmak - min dator har rensats från diverse gamla hårdrocksfavoriter som jag tröttnat på (hej då Divine Heresy, Slayer och Hypocrisy) för att ge plats åt ett mer alternativt sound. Den senaste tidens musikala stimulans har erhållits via The Smashing Pumpkins, Glasvegas och Tomahawk; alltså musik som inte på långa vägar når upp till den hårdnackade sortens kaliber min musiksmak hade för bara ett par månader sedan.
Let's face it - min musiksmak genomgår en radikal ansiktslyftning och det brutala har bytts ut mot den progressiva och något mer sansade alternativa rockscenen. Varje dag tar jag intryck från nya intressanta akter inom den alternativa rock- och hårdrocksscenen. Dagens ämne behandlar min purfärska fascination för ett av de mest underskattade banden i världen - KoRn. 

Det finns gånger då ens tillvaro fullkomligt sprängs i bitar, främst då på grund av upptäckten av ett nytt (eller nytt och nytt; KoRn har ju varit en etablerad hårdrocksakt sedan 1994) och spännande band.
Jag har länge betraktat KoRn med den dogmatiske översittarens ögon; jag har alltid sett dem som ett ganska simpelt band, tillverkat endast för att blidka världens unga hårdrockare med poppig snäll-metal som inkorporerar ett funkigt och hip hoppigt groove mellan de öronbedövande gitarrerna. 

Efter en genomlyssning av Life is Peachy kan jag bekräfta (som så många gånger förut) att mina fördomar var helt obefogade. 

KoRns andra fullängdare är fullkomligt förkrossande! Eller - för att dra till med en riktigt gammal klyscha - det finns inga ord som kan beskriva den brutala tyngd som ligger bakom de näst intill löjligt lågt stämda gitarrerna och de fladdrande bassträngarna. Aldrig hade jag för mitt liv kunnat ana att KoRns musik kunde rymma så mycket mörker, så mycket mänsklig ångest. 
Sångaren Jonathan Davis växlar ofta mellan de olika röstlägena "småpsykotisk viskare", "fuck-you-mother-fucker-attityd" och "fullkomligt bindgalen neadertalare." Det ger musiken väldigt mycket variation och balanserar det feta, men ganska monotona, gitarrbruset på ett ypperligt vis. 

Givetvis gör sig KoRns musik (som så här i förbihand kan beskrivas som en blandning av Slipknots tidigare verk, funkigt vansinne och Entombeds karakteristiska gitarrgurgel) bäst på löjligt hög ljudvolym; alltså kan större delen av en genomlyssnings behållning suddas bort på ett ögonblick om ens steroeanläggning är av alltför undermålig kvalitiet. För det är först när väggarna håller på att rämna omkring en som man verkligen kan njuta av ångestfyllda, svartmålade mästerverk såsom "Chi", Good God", "Mr, Rogers" och "No Place To Hide." "Chi" är en fullkomlig överraskning när den sparkar igång ögonblicket efter skivans rappiga intro och söndertrasar alla samtliga fördomar man möjligtvis kan ha om bandets sorgliga mainstream-stämpel som de tyvärr fått erhålla de senaste åren. 
"Mr. Rogers" och "No Place To Hide" är bevis på när bandet kan vara som coolast och i "Good God" visar Davis prov på all den ångest och ilska han bär inom sig efter sin hårda barndom - inte ens Corey Taylor kan komma upp i de uppenbart skitförbannade tonerna som Davis gör i låtens slutskede. Magnifikt är ordet!

Givetvis finns det fler låtar att nämna men jag tror ni har rätt klart för er vad tycker om Life is Peachy vid det här laget - bredvid Slipknots Iowa utgör den en av de få mästerverk som kan hämtas från Nu metallens magra reportar av kompetenta band. Med ångest, ilska och allmänt vanvett vid sin sida och världens fladdrigaste bassträngar samt den mänskliga misärens röst personifierad som ledare är Life is Peachy en utmärkt kandidat till en av de bästa skivorna jag någonsin har lyssnat på.