Iskariot

Recension: film
Genre: Fantasy, Äventyr, Drama
Betyg: 3/5

De Vises Sten och Hemligheternas Kammare kan ni behålla; Fången från Azkaban var en positiv överraskning som raderade mina fördomar om Harry Potter-serien som en töntig familjefilm skapad för mainstreampubliken, och Den Flammande Bägaren spann vidare på den nya mörkare tonen som filmerna tagit med ett övervägande gott resultat i slutändan. Fenixorden var mörkare än Honmonstrets ändalykt men levde inte upp till de förväntningarna som föregående film hade byggt upp och kändes väldigt seg och utdragen trots en otroligt maffig slutstrid mellan allas våran mysfarbror Albus Dumbeldore (Michael Gambon) och den allra ondskefullaste personen utan näsa - Lord Voldemort (Ralph Fiennes).
Med denna sammanfattning bakom oss, vad kan vi då förvänta oss av Harry Potter och Halvblodsprinsen, den sjätte av totalt åtta (den sista filmen kommer delas upp i två delar) filmatiseringar av Harry Potter-fenomenet?

Genom åren har det klagats flitigt på filmatiseringarna av J.K Rowlings magnum opus; att dem inte alltid håller måttet och att regissörerna ofta väljer att helt utelämna viktiga nyckelscener vilket gör att stora delar av böckernas magi går om intet när de överförs till bioduken.
Själv har jag aldrig riktigt brytt mig (nej, jag har inte läst böckerna - så vadå? Stäm mig!) och därför har jag alltid kunnat njuta fullt ut av filmerna (eller i alla fall trean och fyran och till en viss grad av femman) utan att knussla. Men nu börjar till och med jag känna att frånvaron av böckernas allt mer utökade bakgrundsfakta och enorma bibliotek av sidostorys börjar ta ut sin rätt på filmerna. Många gånger känner jag att mycket mer kan ha sagts, att mycket mer kan ha lagts till. Det gör att filmen känns mer splittrad än dess föregångare och att filmen dessutom nästan helt saknar imponerande actionscener är ett faktum som bygger på den stora högen av besvikelser som filmen innehåller.

Självklart är inte allting bara trollkarlspiss och häxspya - humorn har fått större utrymme än någonsin (vilket egentligen är lite underligt med tanke på att filmerna blir mörkare och mörkare ju äldre dess karaktärer blir) och många scener är väldigt roliga, näst intill att man brister ut i gapskratt. Det gör att man sympatiserar med karaktärerna mer än någonsin och speciellt Dumbledore har fått en extra biroll som comic relief (fast det beror nog mest på de sorgliga händelserna i slutet; som för att man ska ha lättare för att sympatisera med karaktären) samt att vi nu äntligen får bekräftat hans sexuella läggning (ingen panik! vi kommer inte att tvingas stå ut med en utdragen kärleksscen mellan Harry Potter och Dumbledore). Och ska vi tala om sexuella läggningar så är huvudkaraktärerna kärleksliv mer centrerat än någonsin och vi får flera vinkningar om vem som verkligen är kär i vem. Det är gulligt och fluffigt på ett väldigt bekant vis och det balanserar filmens i övrigt domedagssvarta ton väldigt väl. 

Jag vill inte gärna kalla Halvblodsprinsen för en besvikelse men på grund av de rådande omständigheterna så kan jag inte hjälpa att känna ett sting av missnöje. Specialeffekterna är som vanligt snygga och välgjorda, skådespeleriet är väl godkänt och att storyn är bra behövs väl knappast tilläggas.
Dock kan jag inte bortse ifrån den känslan som säger mig att någonting är fel. Jag är inget inbitet Harry Potter-fan, men något står helt klart inte rätt till när även jag hajar till då man i slutet får reda på vem Halvblodsprinsen är i form av ett korthugget "It's true, Potter! I am the Half Blood Prince!" och inget mer efter det. Själv hade jag förväntat mig en lång utläggning om bakgrunden till det hela och vad som drev karaktären i fråga till att göra det han gjorde fem minuter tidigare. Istället sätts Hagrids hydda i brand av något skrikande mähä i bakgrunden i ett hopplöst försök att injicera lite explosiv dramatik till det rumphuggna meningsbytet. Det är nästan som om regissören själv (David Yates) insåg scenens tveksamma dramatiska värde och slänger in lite snygga explosioner som en avledande manöver; som för att skrämma vettet ur publiken så att den får något annat att tänka på.  

Halvblodsprinsen spinner, på både gott och ont, vidare på Fenixordens mörka, av mig, väldigt uppskattade ton men den förlorar samtidigt poäng genom att vara alltför tempofattig. Och att den utelämnar information som är så uppenbart viktigt att till och med en hopplös eftersläntrare som jag börjar undra om saker inte kunde ha lagts till är inget vidare bra betyg. Jag är ganska skeptisk inför seriens två avslutande delar med tanke på att även de har regisserats av David Yates. Förhoppningsvis har karln insett (filmerna är redan inspelade as we speak) tills nästa gång att verkstad är att föredra över snack och att man delat upp den sista filmen i två kan göra storyn åtminstone någorlunda rättvis.