Resident Evil 5
Typ av recension: spel
Genre: action, skräck
Betyg: 6/10
Don't fix it it ain't broken - det är ett väldigt passande epitet på det japanska megaspelföretaget Capcoms allra mest grundläggande policy. Capcom är (ö)kända i spelvärlden för att vara både bakåtsträvande och något arkaiska i sitt sätt att tillverka spel; finner de en spelidé som går hem bland publiken är dem aldrig sena med att mjölka ut allt vad den kan erbjuda tills det enda som finns kvar av den är en ynklig, illaluktande fläck som möjligtvis kan härledas till en gång ha varit en del av ett nytänkande, inspirerande och framförallt underhållande spelkoncept. Resident Evil 5 är ett lysande exempel på denna kommersiella och hänsynslösa massakrering av ett lika lysande som bottenlöst forum av underhållande idéer.
Jag såg väldigt mycket fram emot Resident Evil 5. Dess föregångare (som passande nog går under namnet Resident Evil 4) var en perfekt balansgång mellan genuin skräck som skapades genom omsorgsfullt uppbyggda atmosfärer tillsammans med hjärndöd och, framförallt, rolig masslakt av tusentals horder med zombies, rubbade sektmedlemmar och diverse äckelheter. Det var omöjligt att inte älska det så det var med högt skruvade förväntningar jag inhandlade RE5 till mitt Playstation 3.
Jag hade läst ett par oroande recensioner innan jag inhandlade mitt exemplar; oron låg i att recensenterna underströk det faktum att frånvaron av riktiga skräckelement (ett av spelseriens signum och något som gjorde fyran så genial) i spelet var irriterande och att dess utvecklare hade gjort upplevelsen mer actionbetonad än någonsin förr. "Pytt", tänkte jag, det kan väl ändå inte vara så farligt som det låter. Det skulle jag få äta upp visade det sig.
Den första halvan av spelet pendlar mellan att vara uttrötande repitivt och en total besvikelse. Nog för att omgivningarna är snyggare än någonsin (en stekhett afrikansk kåkstad, vars befolkning följer ens fotsteg med paranoida och fördomsfulla ögon) men det räcker inte på långa vägar för att imponera på mig - jag måste erbjudas spänning för att jag ska kunna njuta fullt ut av det. Och nog får jag spänning alltid, men det känns fortfarande som att nånting saknas. Det tar mig ungefär tio minuter att räkna ut vad det är som fattas; och det är skräcken är så gott som försvunnen. Det finns inget att bli skrämd av. En av spelvärldens allra största skräckserier har istället gått på gym och biffat upp sig för att bli ännu en klon av de senare årens mastodontactiontitlar (läs Gears of War).
Jag kan helt enkelt få kvitt mig den irriterande insikten om att det jag håller på att spela inte är ett skräckspel med all den äran utan bara ett repitivt (men fortfarande skitsnyggt) springa-och-skjuta-spel där horder av hjärndöda människor vill se dig död. Jag suckar uttråkat när spelet slänger ännu en hord av gapande zombies på mig och jag finner knappt något nöje i spelandet.
Dessutom så är Capcoms ovan nämnda så utnötta policy tydligare än någonsin, för de som har spelat Resident Evil 4 kommer att bli ytterst besvikna och påpeka den uppenbara idétorkan som spelteamet verkar ha haft under utvecklingen av spelet. Ett exempel är de motorsågsbärande galningarna som i stort sett är en kopia av de spansktalande diton (som dessutom var betydligt läskigare) som man mötte i fyran. Ända skillnaden här är väl att dem nu är svarthyade och mest bara är irriterande att slåss mot, dels för att de har omöjligt mycket liv, dels för att man vet att det man skjuter på inte är ett lyckat försök till att skrämma spelaren utan bara ett resultat av ren och skär lathet.
Det är som om Michael Bay (ni vet han som gjort Armageddon och Tranformers) skulle göra en remake av Alien och påstå att filmens skräckelement är både nyskapande och skrämmande när den egentligen bara är snäppet snyggare än orginalet och presenterar ett innehåll som är lika intellektuelt stimulerande som en påse gummisnoddar.
Resident Evil 5 är en kavalkad av åternavända idéer och en visualisering av idétorkans allra mörkaste tillhåll. Det speciella med Resident Evil 4 var att man omdanade spelserien helt och ryckte upp den ur det träsk av medelmåttiga spelserier den hade gått ner sig i. Nu verkar det som att man har fått för sig att köra ner serien i samma träsk en gång till och se om den överlever tills näste uppryckning. Den repitiva skjutandet, frånvaron av riktiga skräckelement och bristen på fräscha idéer drar ned betyget mer än vad jag vågar erkänna.
Men om vi för en stund skulle bortse från spelets svagheter och fokusera på de positiva aspekterna så hittar vi under den idéfattiga ytan ett mycket välgjort actionspel. Trots att skräcken är borta så återfinns här en del riktigt adrenalinska spänningsmoment då man till varje pris måste skydda sin partner (den tuffa afrikanskan Sheva) från att gå en våldsam och blodig död till möttes. Just med att rädda henne misslyckas jag med pinsamt många gånger, men trots att jag blir sur och frustrerad får det mig aldrig att tappa sugen på att spela vidare.
Och när det gäller spelets andra hälft så är det en klar uppryckning jämfört med den första där man faktiskt stöter på ett av spelens få skräckpasseger och två, tre stycken riktigt mäktiga bossfighter utan dess like.
När det gäller historien finns det en del saker jag skulle vilja nämna. Spelare som söker djup och filosofiska resonemang kan glömma att hitta något här, för här babblas det friskt på om zombies, ondskefulla blommor, ännu ondare företag och medelålders gubbar som klär sig som emos. Det är alltså ingen högkvalitativ milstolpe inom manusskrivande vi snackar om här.
Men sen har serien aldrig heller varit menad att agera amatörfilsosfiskt metaflum utan har alltid nöjt sig med att vara sådär lagom fjantig och det vinner spelet faktiskt på. Nog för att jag himmlar med ögonen mer än någonsin åt den skrattretande ploten (ett ruskigt ont företag känt som Umbrella utvecklar ett virus för att skapa ett helt nytt vapen att sälja till terrorister världen över), att alla repliker tycks ha nedtecknats på en kafferast och att spelet ideligen tangerar till att följa en rent av löjlig intrig - ett av huvudexemplena är seriens alldeles egna überbrutalt onda Mr. Smith, Albert Wesker, som larvar omkring i mörka solglasögon, skinnrock och flashar med omöjliga Matrix-moves - men i slutändan accepterar man det ända; det är helt enkelt en del av seriens charm och det är antingen att ha eller mista - gillar man det så gör man och gör man det inte så gör man det inte. Nuff said.
Resident Evil 5 är inte vad jag hoppades på att det skulle vara. Det är en upprepning av ett lyckat spelkoncept och redan nu kan man ana seriens slutgiltiga spik i kistan då man åter igen kör den i fördärvet efter att ha exploaterat den på alltför många sätt.
Spelet erbjuder så gott som inga skräckelement, är farligt tråkigt och repitivt alldeles för många gånger och storyn är inte djupare än ett mjölkpaket (ett enliterspaket till råga på allt). Visst kan man ana ett djupgående resonemang rörandes vikten av partnerskap och lojalitet i spelets slutskede men det dras inte längre än till att spelets huvudperson (den biffige Chris Redfield) i en tårdrypande återföreningsscen läxas upp av sin gamla partner med orden "she is your partner." Det kunde ha blivit något djupare av det hela, men som det är nu bottnar intrigen vid vristdjupt vatten utan att dra ämnet vidare. Inte för att det är något vi förväntar oss av ett Resident Evil-spel - serien är och ska ju vara lite charmigt löjlig och ytlig rent story-mässigt sett.
Resident Evil 5 är mer av en besvikelse än en självklar fortsättning på ett av de bästa actionspelen någonsin. Men med tanke på att spelet efter sin mediokra inledning artar sig allt eftersom man närmar sig spelets explosiva klimax och att man på vägen dit bjuds på ett par hyffsade skräckscener, några riktigt minnesvärda bosstrider och vyer som hämtade ur ett vykort så måste jag säga att det bidde ett riktigt bra actionspel av det hela ändå. Den starkaste sexan i mannan minne.
Iommi - Fused
Typ av recension: musik
Genre: Heavy metal, Traditional Doom metal
Betyg: 4/10
Har du betraktat ett stenras någon gång? Det kan vara ett mäktigt skådespel som får marken under en att vibrera och som avslutas på ett synnerligen öronbedåvande vis. Men sen kan man ju fråga sig hur mycket man egentligen får ut av att titta på ett gäng rullande stenbumlingar. Gitarrguden Tony Iommis senaste skiva kan mycket väl vara en musikell personifakation av jordens fundament i rörelse men någon glömde visst tala om för honom att det också ska vara roligt att lyssna på.
Alla vet väl vid det här laget vem Tony Iommi är; en av orginalmedlemmarna i ett av världens största hårdrocksband någonsin - Black Sabbath. Sabbath är hårdrocken personifierad; utan Black Sabbath kunde vi mycket väl levat i en värld där frånvaron av band såsom Metallica, Iron Maiden, Judas Priest och Pantera hade varit lika påtaglig som den blytunga produktionen som genomsyrar Iommis senaste skapelse.
För det går inte att häckla med att Fused (den andra skivan i Iommis självbetitlade soloprojekt) är löjligt tung. Black Sabbaths forne yxman lyckas här förena läckra 70-tals gitarrackord med ett ofärskämt modernt sound som kan få de mest inbitna Slipknot- och Mudvayne-fans att höja på ögonbrynen av förtjusning (jag borde veta för jag är ett av dem). Tyngden och det feta gitarrspelet går som en röd tråd igenom albumet och märks särskilt väl i den doomiga Grace som leds av ett av de mest genuina ackord jag någonsin hört. Det är inte för intet som Iommi kallas för metalsoundets fader, så sant som det är sagt.
Andra nämnvärda spår är den fartiga What You're Living For och framförallt inledande Dopamine - två blytunga låtar som kommer att spelas många gånger på min dator.
Sångaren är för mig en helt ny bekantskap. Glen Hughes är säkert AC/DC-fansens våta dröm i röstform men kanske inte den mest klockrena sångaren på vår jord, men nog fan kan jag medge att karln sjunger med en beundransvärd inlevelse och ett djävulskt riv alltid.
Fused är en välgjord skapelse - nog sagt om det - men det dras dock med ett överhängande problem som inte går att bortse ifrån - det blir djävulskt tråkigt att lyssna på efter ett tag. Ovannämnda Dopamine lovar mycket med sin klistriga refräng, men när nästa låt tar sin början känner man sig redan uttråkad och inser så småningom att man kommer förbli det för resten av speltiden.
Rent tekniskt sett får samtliga av dagens moderna hårdrocksband smisk på fingrarna av duktiga Tony Iommi och Glen Hughes är som sagt en kompetent sångare utan krussiduller men mitt bland allt spelande och sjungande verkar man ha glömt att krydda tillvaron med lite spänning. Allt går på i en ganska maklig takt och man bjuds inte på några större överraskningar. Det är kanske ett riff som skiner till här och ett annat som fångar ens uppmärksamhet där men man blir bara trött på det till slut. Det är som att få en bult igenom skallen - det är en omtumlande och blytung upplevelse men inte fan är det något man föredrar att göra om det finns mer underhållande och tilldragande alternativ.
Fans av Black Sabbath och Candlemass kommer säkert tjuta av lycka när de får lyssna till Iommis gitarronani men jag för min del kräver mycket mera an monotoma gitarrbrus dramatiska tjut. Här finns ljusglimtar men det räcker inte för att rycka upp mig ur tristessen som lika påtaglig som ett hundra tons stenblock i skallen.
Alla vet väl vid det här laget vem Tony Iommi är; en av orginalmedlemmarna i ett av världens största hårdrocksband någonsin - Black Sabbath. Sabbath är hårdrocken personifierad; utan Black Sabbath kunde vi mycket väl levat i en värld där frånvaron av band såsom Metallica, Iron Maiden, Judas Priest och Pantera hade varit lika påtaglig som den blytunga produktionen som genomsyrar Iommis senaste skapelse.
För det går inte att häckla med att Fused (den andra skivan i Iommis självbetitlade soloprojekt) är löjligt tung. Black Sabbaths forne yxman lyckas här förena läckra 70-tals gitarrackord med ett ofärskämt modernt sound som kan få de mest inbitna Slipknot- och Mudvayne-fans att höja på ögonbrynen av förtjusning (jag borde veta för jag är ett av dem). Tyngden och det feta gitarrspelet går som en röd tråd igenom albumet och märks särskilt väl i den doomiga Grace som leds av ett av de mest genuina ackord jag någonsin hört. Det är inte för intet som Iommi kallas för metalsoundets fader, så sant som det är sagt.
Andra nämnvärda spår är den fartiga What You're Living For och framförallt inledande Dopamine - två blytunga låtar som kommer att spelas många gånger på min dator.
Sångaren är för mig en helt ny bekantskap. Glen Hughes är säkert AC/DC-fansens våta dröm i röstform men kanske inte den mest klockrena sångaren på vår jord, men nog fan kan jag medge att karln sjunger med en beundransvärd inlevelse och ett djävulskt riv alltid.
Fused är en välgjord skapelse - nog sagt om det - men det dras dock med ett överhängande problem som inte går att bortse ifrån - det blir djävulskt tråkigt att lyssna på efter ett tag. Ovannämnda Dopamine lovar mycket med sin klistriga refräng, men när nästa låt tar sin början känner man sig redan uttråkad och inser så småningom att man kommer förbli det för resten av speltiden.
Rent tekniskt sett får samtliga av dagens moderna hårdrocksband smisk på fingrarna av duktiga Tony Iommi och Glen Hughes är som sagt en kompetent sångare utan krussiduller men mitt bland allt spelande och sjungande verkar man ha glömt att krydda tillvaron med lite spänning. Allt går på i en ganska maklig takt och man bjuds inte på några större överraskningar. Det är kanske ett riff som skiner till här och ett annat som fångar ens uppmärksamhet där men man blir bara trött på det till slut. Det är som att få en bult igenom skallen - det är en omtumlande och blytung upplevelse men inte fan är det något man föredrar att göra om det finns mer underhållande och tilldragande alternativ.
Fans av Black Sabbath och Candlemass kommer säkert tjuta av lycka när de får lyssna till Iommis gitarronani men jag för min del kräver mycket mera an monotoma gitarrbrus dramatiska tjut. Här finns ljusglimtar men det räcker inte för att rycka upp mig ur tristessen som lika påtaglig som ett hundra tons stenblock i skallen.
Donkey Kong Country - Soundtrack
Typ av recension: musik
Genre: OST (Original Soundtrack)
Betyg: 9/10
Genre: OST (Original Soundtrack)
Betyg: 9/10
Det har gått lite mindre än femton år sedan det numera legendariska (och dessvärre nedlagada) spelhuset Rareware släppte ett av sina främsta spel någonsin - Donkey Kong Country. Redan innan det hade släppts prisades det som ett av de snyggaste spelen någonsin (många trodde till och med att det var ett spel utvecklat för Nintendo 64 och inte dess föregångare Super Nintendo) och dess popularitet visste inga gränser när det slutligen nådde spelhyllorna. Men trots mästerlig spelgrafik att dö för så var DKC mer en uppvisning i hur man förenade texturer av undersköna djungler, skrymmande grottor och kyliga isvidder med ett odödligt soundtrack, vars omutbara suveränitet bara kan beskrivas med ett noga utvalt ord - genialitet!
Allt handlar egentligen om nostalgi; Donkey Kong Country var ett av de första spelen jag någonsin spelade och upplevelsen den gav förändraade min syn på allt som hette underhållning. I grunden är spelet egentligen inget mer än en betydligt sexigare och snyggare version av Super Mario Bros och med en slipsbärande gorilla i huvudrollen - helt klart en skamlös stöld av ett av världens mest lyckade (men samtidigt mest simpla) spelkoncept, men vad brydde sig en femåring om det? Donkey Kong Country var drömmarnas drömland, ett hemligt rum att fly till när världen blev för hård och där allting var lummigt, lyckligt, oskyldigt och där det fanns ett euforiskt mantra att luta sig tillbaka i för att lyssna på ambienta synttoner när den är som allra bäst.
I stort sett varenda låt är ett litet mästerverk i sig. Allt från den 8-bits-doftande introslingan på Simian Seuge, det mysiga swinget i Jungle Groove till de episka värstingtrummorna i Bad Boss Boogie - allt är skapat med millimeterprecision och inget har lämnats åt slumpen. Det är närapå obegripligt hur det verkligen finns personer som kan få musik att låta så levande med tanke på den begränsade tekniken som Super Nintendon (även känd som SNES) använde sig av.
Det är snudd på omöjligt att välja några favoriter då varenda låt är så unik och bär på en helt egen historia; det här är musik som verkligen skapar atmosfär och målar upp hundratals med världar i ens hjärna. Hör man den grymt lågmålda och finstämda Aquatic Ambience så är det omöjligt att inte referera till vatten i stora mängder (även om man inte smygkikat på låtens titel innan).
Något som även går upp för mig är att det faktiskt inte bara handlar om djungeltrummor och apvrål - Donkey Kong Countrys soundtrack präglas emellanåt av en väldigt mytisk, förunderlig och nästan hotfull stämning. Ta bara låtar som Mine Cart Madness, Life in the Mines och den fantastiska Misty Menace - ett litet urval av glänsande kristalldroppar som sprutar ur en fontän byggd utav den mystiska stämningens egna händer.
Att påstå att soundtrackets breda innehåll lider av någon sorts välavvägd struktur vore att ljuga, för här har man nämligen bara slängt in varenda låt som finns i spelet och blandat det till brokig skara av ambient djungelflum och atmosfäriska jazz-passager. Lyckligtvis är detta inget som skadar eller rubbar den euforiska upplevelsen utan det handlar snarare om outtrötlig njutning för öronen från början till slut. Nog för att man hittar "låtar" på knappt femton sekunder (som den ödesdigra Game Over) i utbudet och man kunde kanske ha önskat att man hade tagit sig tid och remixat dessa så att de kanske kunde få lite av en egen karaktär - så som det är nu slängs de bara in mitt i smeten och det känns lite slarvigt utfört för att uttrycka det milt.
Donkey Kong Countrys soundtrack är ett historiskt dokument; en milstolpe i TV-spelsmusikens historia och en livsviktig lektion i hur man faktiskt kan vara kapabel till att uträtta storverk även när det finns vissa begränsingar. Rent strukturellt kunde det ha gjorts snyggare, men med tanke på hur snuskigt bra alla låtarna är så orkar jag inte klaga. Det känns liksom helt ondöigt att dra upp helt orelevanta petitesser när man egentligen bara borde sitta ner, hålla käften och lyssna på ett av världens främsta bevis på att TV-spel minsann också innehåller kultur.
Låttips? Äh, gå in på www.youtube.com och sök på "Donkey Kong Country OST" istället. Välj vilken video som helst och ni är ready to go. Tänk er bara; euforisk och fulländad avkoppling bara några knapptryck bort.
Allt handlar egentligen om nostalgi; Donkey Kong Country var ett av de första spelen jag någonsin spelade och upplevelsen den gav förändraade min syn på allt som hette underhållning. I grunden är spelet egentligen inget mer än en betydligt sexigare och snyggare version av Super Mario Bros och med en slipsbärande gorilla i huvudrollen - helt klart en skamlös stöld av ett av världens mest lyckade (men samtidigt mest simpla) spelkoncept, men vad brydde sig en femåring om det? Donkey Kong Country var drömmarnas drömland, ett hemligt rum att fly till när världen blev för hård och där allting var lummigt, lyckligt, oskyldigt och där det fanns ett euforiskt mantra att luta sig tillbaka i för att lyssna på ambienta synttoner när den är som allra bäst.
I stort sett varenda låt är ett litet mästerverk i sig. Allt från den 8-bits-doftande introslingan på Simian Seuge, det mysiga swinget i Jungle Groove till de episka värstingtrummorna i Bad Boss Boogie - allt är skapat med millimeterprecision och inget har lämnats åt slumpen. Det är närapå obegripligt hur det verkligen finns personer som kan få musik att låta så levande med tanke på den begränsade tekniken som Super Nintendon (även känd som SNES) använde sig av.
Det är snudd på omöjligt att välja några favoriter då varenda låt är så unik och bär på en helt egen historia; det här är musik som verkligen skapar atmosfär och målar upp hundratals med världar i ens hjärna. Hör man den grymt lågmålda och finstämda Aquatic Ambience så är det omöjligt att inte referera till vatten i stora mängder (även om man inte smygkikat på låtens titel innan).
Något som även går upp för mig är att det faktiskt inte bara handlar om djungeltrummor och apvrål - Donkey Kong Countrys soundtrack präglas emellanåt av en väldigt mytisk, förunderlig och nästan hotfull stämning. Ta bara låtar som Mine Cart Madness, Life in the Mines och den fantastiska Misty Menace - ett litet urval av glänsande kristalldroppar som sprutar ur en fontän byggd utav den mystiska stämningens egna händer.
Att påstå att soundtrackets breda innehåll lider av någon sorts välavvägd struktur vore att ljuga, för här har man nämligen bara slängt in varenda låt som finns i spelet och blandat det till brokig skara av ambient djungelflum och atmosfäriska jazz-passager. Lyckligtvis är detta inget som skadar eller rubbar den euforiska upplevelsen utan det handlar snarare om outtrötlig njutning för öronen från början till slut. Nog för att man hittar "låtar" på knappt femton sekunder (som den ödesdigra Game Over) i utbudet och man kunde kanske ha önskat att man hade tagit sig tid och remixat dessa så att de kanske kunde få lite av en egen karaktär - så som det är nu slängs de bara in mitt i smeten och det känns lite slarvigt utfört för att uttrycka det milt.
Donkey Kong Countrys soundtrack är ett historiskt dokument; en milstolpe i TV-spelsmusikens historia och en livsviktig lektion i hur man faktiskt kan vara kapabel till att uträtta storverk även när det finns vissa begränsingar. Rent strukturellt kunde det ha gjorts snyggare, men med tanke på hur snuskigt bra alla låtarna är så orkar jag inte klaga. Det känns liksom helt ondöigt att dra upp helt orelevanta petitesser när man egentligen bara borde sitta ner, hålla käften och lyssna på ett av världens främsta bevis på att TV-spel minsann också innehåller kultur.
Låttips? Äh, gå in på www.youtube.com och sök på "Donkey Kong Country OST" istället. Välj vilken video som helst och ni är ready to go. Tänk er bara; euforisk och fulländad avkoppling bara några knapptryck bort.
Slipknot - All Hope Is Gone
Typ av recension: musik
Genre: Nu metal
Betyg: 6/10
Åter igen vill det ökända kollektivet känt som "Slipknot" få oss att skrika ut våra ursinneskänslor och bekänna vårt hat inför allt som vi... ja, inte tycker om helt enkelt. Den här gången görs det däremot en smula mer sansat och man har till och med lyckats klämma in ett par riktigt skapliga ballader, men som mest verkar ha som syfte att värva ännu fler intet ont anade själar till den onda, pengadrivna cirkel som har Slipknot som sitt epikcentrum.
Som de flesta säkert vet föredrar jag att band kör brutalt och besinningslöst på högsta växel (alternativt nedtonat och dramatiskt) från början till slut utan några krussiduller och totalt bortser ifrån den mjäkiga "tyck-synd-om-mig-skiten" som majoriteten av dagens allmänt accepterade rock/hårdrock/metalband verkar ha en viss omutbar tendens till att alltid klämma in på sina i övrigt oklanderliga album. Är detta bettende ett resultat av ett alltför stort behov efter att fylla sina plånböcker eller bara ett sätt att vissa att man minsann kan spela fina låtar också? Ja, vad detta fenomen än kommer ifrån så har det i alla fall klämt in sig och gjort sig riktigt hemmastatt på Slipknots fjärde fullängdare, All Hope Is Gone, för så här snällt och tillbakadraget kunde jag väl aldrig tro att Slipknot skulle kunna låta.
Nu är det ju inget dåligt med att tona ned sig lite ibland - som oftats visar det sig vara riktigt lyckats faktiskt, så även i fallet med Slipknot som här visar upp en kavalkad av lättsmälta historier som brusar på med snygga refränger och helt okej skönsång (trots att jag som alltid föredrar när bandets eminenta sångare, Corey Taylor, skriker lungorna av sig). Till en början var jag redo att helt avfärda albumets andra singelsläpp, den minnesvärda Dead Memories, som ännu ett försök till att mjölka mer pengar ur sina hungriga konsumenter men det visar sig att jag utan protester faktiskt blir lite fäst vid låten. Trots att det är en ballad skapad efter dagens hårdrocksballadsmodell 1A så kan man inte helt bortse ifrån att det är en snygg låt - det är ju trots allt Slipknot som sitter vid spakarna och inte en grupp med kaxiga skolungdomar som vill charma klassens snyggaste tjejer genom att sjunga fint.
Den mestadels akustiska Snuff är snäppet bättre än Dead Memories och toppar min lista över albumets bästa låtar. Det är storslaget och svulstigt, ostigt och tårdrypande; alltså helt olikt det Slipknot vi är vana vid men det låter ändå förbaskat snyggt.
Men samtidigt som balladerna visar sig, oväntat nog, vara albumets starka kort visar sig det sedvanliga Slipknot-tugget mest bara vara irriterande och repetivt. Nog för att stentuffa duon Sulfur och Psychosocial klarar livhanken utan större problem är ingen större överraskning då det är två väldigt snyggt utförda och bra skrivna låtar, men resten av materialet visar sig vara en aning oinspirerat och trots att Butcher's Hook känns ganska fräsch med sin oväntade refräng och Fear Factory-liknande rytmik och sång så räddar den inte albumet från att kännas lite trött och haltande.
Det lyfter aldrig som i vansinnesfärden Iowa (gruppens andra släpp) och det är lite sorgset att man måste konstatera att Slipknot anno 2008 inte är så hippa och coola som de en gång var. Nog för att det stundom överdrivna (men alltid så charmiga) ursinnet ibland tenderade till att bli löjligt hatiskt och explosionsartat på bandets föregående album men det var liksom en grej som man accepterade och mot all förmodan tyckte om. Det Slipknot man hör på All Hope Is Gone kanske har mognat som grupp och man visar upp en fyndighet och ett sinne för musikalisk skicklighet - både teknisk och estetisk - och verkar vara stolt över det, men det går inte att undkomma det faktum att det fortfarande låter oinspirerat, tröttsamt och, ja, uttråkande kommersiellt.
Iskariot
Länkar till singlarna Psychosocial och Dead Memories - två mycket typiska låtar för albumets låtmaterial.
Psychosocial - http://www.youtube.com/watch?v=Zf0GqJCcB7w
Dead Memories - http://www.youtube.com/watch?v=i9IixYR_p-4
Genre: Nu metal
Betyg: 6/10
Åter igen vill det ökända kollektivet känt som "Slipknot" få oss att skrika ut våra ursinneskänslor och bekänna vårt hat inför allt som vi... ja, inte tycker om helt enkelt. Den här gången görs det däremot en smula mer sansat och man har till och med lyckats klämma in ett par riktigt skapliga ballader, men som mest verkar ha som syfte att värva ännu fler intet ont anade själar till den onda, pengadrivna cirkel som har Slipknot som sitt epikcentrum.
Som de flesta säkert vet föredrar jag att band kör brutalt och besinningslöst på högsta växel (alternativt nedtonat och dramatiskt) från början till slut utan några krussiduller och totalt bortser ifrån den mjäkiga "tyck-synd-om-mig-skiten" som majoriteten av dagens allmänt accepterade rock/hårdrock/metalband verkar ha en viss omutbar tendens till att alltid klämma in på sina i övrigt oklanderliga album. Är detta bettende ett resultat av ett alltför stort behov efter att fylla sina plånböcker eller bara ett sätt att vissa att man minsann kan spela fina låtar också? Ja, vad detta fenomen än kommer ifrån så har det i alla fall klämt in sig och gjort sig riktigt hemmastatt på Slipknots fjärde fullängdare, All Hope Is Gone, för så här snällt och tillbakadraget kunde jag väl aldrig tro att Slipknot skulle kunna låta.
Nu är det ju inget dåligt med att tona ned sig lite ibland - som oftats visar det sig vara riktigt lyckats faktiskt, så även i fallet med Slipknot som här visar upp en kavalkad av lättsmälta historier som brusar på med snygga refränger och helt okej skönsång (trots att jag som alltid föredrar när bandets eminenta sångare, Corey Taylor, skriker lungorna av sig). Till en början var jag redo att helt avfärda albumets andra singelsläpp, den minnesvärda Dead Memories, som ännu ett försök till att mjölka mer pengar ur sina hungriga konsumenter men det visar sig att jag utan protester faktiskt blir lite fäst vid låten. Trots att det är en ballad skapad efter dagens hårdrocksballadsmodell 1A så kan man inte helt bortse ifrån att det är en snygg låt - det är ju trots allt Slipknot som sitter vid spakarna och inte en grupp med kaxiga skolungdomar som vill charma klassens snyggaste tjejer genom att sjunga fint.
Den mestadels akustiska Snuff är snäppet bättre än Dead Memories och toppar min lista över albumets bästa låtar. Det är storslaget och svulstigt, ostigt och tårdrypande; alltså helt olikt det Slipknot vi är vana vid men det låter ändå förbaskat snyggt.
Men samtidigt som balladerna visar sig, oväntat nog, vara albumets starka kort visar sig det sedvanliga Slipknot-tugget mest bara vara irriterande och repetivt. Nog för att stentuffa duon Sulfur och Psychosocial klarar livhanken utan större problem är ingen större överraskning då det är två väldigt snyggt utförda och bra skrivna låtar, men resten av materialet visar sig vara en aning oinspirerat och trots att Butcher's Hook känns ganska fräsch med sin oväntade refräng och Fear Factory-liknande rytmik och sång så räddar den inte albumet från att kännas lite trött och haltande.
Det lyfter aldrig som i vansinnesfärden Iowa (gruppens andra släpp) och det är lite sorgset att man måste konstatera att Slipknot anno 2008 inte är så hippa och coola som de en gång var. Nog för att det stundom överdrivna (men alltid så charmiga) ursinnet ibland tenderade till att bli löjligt hatiskt och explosionsartat på bandets föregående album men det var liksom en grej som man accepterade och mot all förmodan tyckte om. Det Slipknot man hör på All Hope Is Gone kanske har mognat som grupp och man visar upp en fyndighet och ett sinne för musikalisk skicklighet - både teknisk och estetisk - och verkar vara stolt över det, men det går inte att undkomma det faktum att det fortfarande låter oinspirerat, tröttsamt och, ja, uttråkande kommersiellt.
Iskariot
Länkar till singlarna Psychosocial och Dead Memories - två mycket typiska låtar för albumets låtmaterial.
Psychosocial - http://www.youtube.com/watch?v=Zf0GqJCcB7w
Dead Memories - http://www.youtube.com/watch?v=i9IixYR_p-4
