Korn - Untouchables
Recension: musik
Genre: Nu metal, Industrial metal
Utgivningsår: 2002
Betyg: 6/10
Låtlista:
1. Here to Stay
2. Make Believe
3. Blame
4. Hollow Life
5. Bottled up Inside
6. Thoughtless
7. Hating
8. One More Time
9. Alone I Break
10. Embrace
11. Beat it Upright
12. Wake up Hate
13. I'm Hiding
14. No One's There
"Untouchables" var skivan som visade att de hatiska tokstollarna i KoRn verkligen satt inne på gediget musikerande och var kapabla till att göra musik som hade båda fötterna i det melodiska och refrängstarka lägret samt i det mörka och ilskna. Dock behöver detta inte vara ett tecken på att musiken i sig är helt felfri - "Untouchables" lyckas inte alltid engagera mig som lyssnare och det lite väl breda utbudet av material gör att halva skivan känns fullkomligt fullpropad med utfyllningslåtar.
Första gången "Untouchables" hade snurrat klart i min CD-spelare var jag gravt besviken - det var inget i stil med den mästerliga "Life is Peachy" från 1996 eller den två år äldre Funk metal-festivalen "KoRn." Nog för att ljudproduktionen var fet som få, men det lät inte tillräckligt... "Korn-igt." Jag kan ju med gott samvete säga att jag var ganska bortskämd på de primalbrutalarga verken man hittade på ovannämnda skivor och att dessutom basen - det klart coolaste inslaget - hade tonats ner rejält till förmån för en mer rockig och sammansvetsad ljudbild gick inte hem hos mig.
Hade jag recenserat "Untouchables" vid det tillfället hade den fått en trea, eller kanske en fyra om jag hade varit på gått humör. Men samtidigt kände jag att skivan förtjänade att lyssnas på några gånger till innan jag fällde min slutgiltiga dom och det visade sig att skivan hade lite mer att bjuda på än vad jag först trott.
Trots att bandet hade tagit sin musik till helt nya nivåer (man hade gått från ett påtagligt rap-influerat metal-sound till mer industriellt doftande marker) och "mognat" med åren så finns ilskan kvar djupt där under - det gäller bara att lyssna noga.
Låtar som "Blame", "Bottled up Inside", "Beat it Upright" och den uppenbart förbannade "Wake up Hate" sitter på ett kokande ursinne - som en knuten näve i byxfickan. Sångaren Jonathan Davis har förvisso lagt av helt med growlandet, men hans raspiga, ångestladdade och nästan gråtfärdiga stämma övertygar bättre än de flesta av dagens så kallade ilskna hårdrockssångare.
Man har även givit utrymme för mer melankoliska bitar i vars fack "Hollow Life", den oerhört refrängstarka "Thoughtless" och "Alone I Break" kvalar in som de allra bästa låtarna.
Så långt är runt hälften av albumets låtar uppräknade och det är utan tvekan en liten samling starka låtar som säkert har en särskild plats i de flesta Korn-fans hjärtan. Men det är tyvär där, när man räknar upp albumets bästa sidor, som problemen börjar för det är lika många låtar kvar som INTE är värdiga varumärket känt som KoRn. Resten av skivans låtar är rent av skit och trots att många av dem bär på ett säreget groove och kan ge upphov till frenetiskt headbangande så lämnar dem inget bestående intryck.
Det känns som att bandet i slutskedet av albumets inspelning stod klara med sju überfeta och starka låtar och slängde in ytterliggare sju halvdana och halvfärdiga låtar för att fylla ut lite speltid bara för att få lite valuta för pengarna. Resultatet blir att "Untouchables" blir riktigt tråkig att lyssna på och inte blir det bättre av att låtarna i stort sett låter exakt likadana och inte engagerar för fem öre.
Av alla KoRns album som kom ut under 00-talet så står sig "Untouchables" som deras klart bästa släpp - produktionen är fet och mustig, musikerandet överlag bra och Jonathan Davis gör skäl för att vara en av de tjugo bästa hårdrocksvokalisterna någonsin. Dock - och jag känner att jag har sagt det här förut i andra KoRn-recensioner - så står det sig slätt mot "Life is Peachy" och bandets självbetitlade debutalbum från 80-talisternas nostalgiska våta dröm - 1990-talet.
Låttips: "Thoughtless", "Wake up Hate" och "Bottled up Inside"
Liknande band: Rage Against the Machine och Deftones
Videon till singeln "Thoughtless." Skivans klart bästa låt.
My Dying Bride - For Lies I Sire
Recension: musik
Genre: Death/Doom metal
Utgivningsår: 2009
Betyg: 5/10
Låtlista:
1. My Body, A Funeral
2. Fall With Me
3. The Lies I Sire
4. Bring Me Victory
5. Echoes From A Hollow Soul
6. ShadowHaunt
7. Santuario Di Sangue
8. A Chapter in Loathing
9. Death Triumphant
Efter tre års frånvaro återvänder My Dying Bride med sitt tionde album sedan starten 1990 och det till gemene depparjeppes stora förtjusning. Det man hittar på skivan är ett MDB som börjat vänja sig vid sin nya 2000-talsskrud och som inte verkar ha några som helst avsikter att avvika från den tydliga gothinfluens deras musik erhållet sedan det tårdrypande mästerverket "Songs of Darkness, Words of Light" (2004). Huruvida detta är bra eller dåligt låter jag förbli osagt (personligen föredrar jag både gamla och nya MDB), men däremot så går frågan om huruvida "For Lies I Sire" är en värdig comeback eller inte att om älta i dagar.
Det börjar som vanligt bra - "My Body, A Funeral" är ett snyggt stycke MDB-historia som inte lämnar ett öga torrt (i positiv bemärkelse då alltså) och när väl violinen, som varit frånvarande sedan 1996, sparkar igång med ett rysligt vackert tjut viskar en röst i bakhuvudet på mig att de följande femtionio minuterna kommer att bli underbara.
Nå, nu blir det kanske inte riktigt så bra som man hoppas. My Dying Bride må vara ett extremt rutinerat band och vet hur man skapar harmonier som sprungna ur en målning av ett regnhärjat brittiskt höstlandskap men i "For Lies I Sire" verkar rutinen ha en motsatt effekt på låtskapandet. Stora delar av materialet låter oinspirerat och tråkigt och de flesta låtar tänder inte till förrän violinen tillåts lite utrymme, och då endast under korta tillfällen. Ett bra exempel är andra låten "Fall With Me" som har en oerhört repetiv och tråkig första del men som direkt blir en mycket mer angenämare historia när violinisten får till ett kusligt, shreddande ljud när hälften av speltiden gått.
I det stora hela är "For Lies I Sire" ett gediget verk som knappast gör något fan besviket men samtidigt inte gör det översvallat av glädje. Det välkända MDB-soundet finns där och gnistan och skaparglädjen är ständigt närvarande, men det känns som att bandet börjar bli lite väl bekväma i sitt skapande. Man kör sitt delvis kusliga, delvis melankoliska race och slänger in ödesdigra syntar där det passar, ett tuggande riff för att sätta en efter-döden-atmosfär, en violin för att poängtera bandets mörka sida; allt i sällskap med sångaren Aaron Stainthorpe som som vanligt gör en väl godkänd insatts.
Dock är det inte felfritt till hundra procent; titelspåret är rent av skittråkigt, nämnda "Fall With Me" är ojämn som få, singelvalet "Bring Me Victory" engagerar på intet vis och "ShadowHaunt"... ja, uppenbarligen ger den inget bestående intryck alls eftersom jag helt har glömt hur den låter.
Men "For Lies I Sire" sitter inte helt lottlös; "Echoes From A Hollow Soul" är skivans klart deppigaste spår och räddar dagen med hedern i behåll och urladdningen "A Chapter in Loathing" är en naturlig fortsättning på förra albumets ("A Line of Deathless Kings", 2006) avslutande spår och ger albumet lite dynamik med sitt, för bandet, sjukt höga tempo.
Jag hade relativt höga förväntningar på det här albumet, vilket säkert kan förklara det sting av besvikelse jag känner när jag lyssnar på "For Lies I Sire." Det är inte inspiration eller gnista som fattas, däremot hade lite gammalt hederligt jävlar anamma inte suttit fel - så som det är nu lämnar albumet en känsla av tomhet efter sig och aldrig förr har ordet "jaha" varit mer passande i beskrivning av ett album.
Låttips: "My Body, A Funeral", "Echoes From A Hollow Soul", Santuario Di Sangue" och "A Chapter in Loathing"
Liknande band: Draconian, Skepticism, 1000 Funerals och Paradise Lost
Videon till singeln "Bring Me Victory." Hyffsad...
1000 Funerals - Portrait of a Dream
Recension: musik
Genre: Ambient, Funeral Doom metal
Utgivningsår: 2005
Betyg: 7/10
Låtlista:
1. Igneous Lips
2. Final Wish
3. Your Fancy
4. Moon's Heart
5. Portrait of a Dream
Det är inte varje dag man hör talas om ett metalband från Iran; och det är inte varje dag man hör något så andlöst vackert och fulländat deprimerande som "Portrait of a Dream." Det här är en högoktanig fix för alla depparjeppar där ute som suktar efter mulen, klagande orgelmusik ackompanjerat av dova trummor och gråtande gitarrer.
Även den mest likgiltigaste av läsare förstår säkert redan vad för sorts musik det handlar om - det här är så långt ifrån du kan komma dagens hysteriska schlagerdängor och kärlekskranka emorock. Inte den minsta ljusglimt tillåts skina igenom det mörker av ambienta orgelyl och entoniga gitarrslingor som långsamt, malande, krypande och krälande sipprar ur högtalarna. Det här är ingen lek; det här är inget för positiva pretton som larvar omkring i vardagen och sjunger om studentens lyckliga dagar; det här är musik anpassad för den cyniska och deppade massan av världens befolkning. Och det är - för att tala i klarspråk - riktigt bra.
Tonen sätts direkt i inledande nio-minuters-eposet "Igneous Lips" - från en synt hörs ett ständigt monotont muller och ett efter ett gör de olika instrumenten sina entrér i form av små, känslosamma utsvängningar. Först några pianoklink sedan ett enda långdraget skrik från en gitarr och sedan ett evighetslångt trumbeat - det är så vackert, så vackert.
Från låtens inledande sekunder är man totalt fast i 1000 Funerals musik. Det är nästintill omöjligt att värja sig ifrån och inte beröras av de oändligt melankoliska styckena som mer eller mindre domineras av olycksbådande orglar, mullrande syntar och emotionella pianoklink. Under skivans knappt fyrtio minuter långa speltid (en relativt kort sådan i jämförelse med andra band i genren) sitter man i ner stolen och är totalt inne i musiken; ens omgivning har reducerats till en scen med kulisser där man sitter i sin alldeles egen grekiska tragedi och ser svår ut.
Det hade varit enkelt att bara ge "Portrait of a Dream" full pott direkt, men nu ska vi inte ha så roligt. Så som jag nämnt tidigare så är det här musik anpassad för cyniska individer och personer som har någon form av gothfetisch och därför är det en ganska liten skara av människor som kan ta till sig av musiken. Jag önskar inte att bandet skulle slänga in någon klämkäck refräng eller soligt gitarrsolo eller så (nej, gudbevare mig), men det hela kan bli lite väl otillgängligt och deprimerande ibland. Musiken bör uppskattas mest under de där dystra höstregnen när man känner hur den årliga mörkerdeprissionen ligger och lurar bakom ryggen på en - inte under en 25-gradig högsommardag på västkusten.
Dessutom är speltiden närapå löjligt kort. Bara trettiosju minuter!? Det kanske verkar som ett fjuttigt problem, men med tanke på att bandet lade av kort efter att albumet släpptes (fästmannen till bandets kvinnliga frontman var emot hårdrock och beordrade henne att upphöra med sin hobby innan giftemålet - dumma religiösa skitprinciper...) så känns det ganska dråpligt och rent av snålt. Hade det varit för mycket begärt med ytterliggare femton minuters speltid? Jaja, man får väl se det som att 1000 Funerals slutade med fanan i topp antar jag...
"Portrait of a Dream" är en väldigt trevlig bekantskap, så länge man älskar milslånga, melankoliska syntpassager som får änglar att gråta. Nog för att musiken har ett väldigt smalt användningsområde, men den blir desto bättre när den väl kommer till sin rätt (det vill säga under höstregn och en eller annan begravning).
Frågan nu är bara vad som är mest sorgligast - musiken själv eller det faktum att vi aldrig mer kommer höra av 1000 Funerals i framtiden. Den religiösa fanatismen har skördat ännu ett offer...
Låttips: "Igneous Lips", "Final Wish" och "Your Fancy"
Liknande band: Skepticism och My Dying Bride
Inledande låten "Igneous Lips." Blir du inte berörd av det här är du antingen sjukligt positiv eller bara döv.
Sunn 0))) - Monoliths & Dimensions
Recension: musik
Genre: Drone metal, experimentiell minimalism
Utgivningsår: 2009
Betyg: 9/10
Låtlista:
1. Aghartha - 17:34
2. Big Church (Megszentségteleníthetetlenségeskedéseitekért) - 09:43
3. Hunting & Gathering - 10:02
4. Alice - 16:21
Drone metal. Där har vi en genre om någon som verkligen vänder ut och in på och förintar alla fördomar och förutfattade meningar gemene man möjligtvis kan ha om hårdrocken. I spetsen för den här, milt sagt, avvikande utgreningen av den långsamma och malande (och betydligt mer utbredda) Doom metal-genren går Sunn 0))) - ett avgrundens monster som slukar dig med hull och hår oavsett om du är hårdrockare, emo, hip hopare eller (som den allmäna befattningen lyder) "normal."
Jag var hyffsat bekant med Sunn 0))) innan jag inhandlade deras nyaste album, "Monoliths & Dimensions", och visste mer eller mindre vad jag hade att vänta - flummiga megamantran skapade ur extremt nedtonade gitarrer och oändligt långa passager av bara oljud och förstärkarmuller. Så för att göra upplevlesen så total som möjligt släckte jag ner mitt rum, drog för rullgardinen, stängde dörren, matade in skivan i CD-spelaren, tryckte på play och lade mig i lugnt ned i sängen för att börja njuta.
BOOOOOOoooooooom!!
Herrejävlar! Mina högtalare håller på att sprängas!
Ett evigt mörker i ljudform dryper ut ur mina gamla högtalare från tidigt 1800-tal och fullkomligt dränker mitt rum i en atmosfär som inte är lik någon annan. Med ett enda mäktigt slag på gitarren lyckas Sunn 0))) trollbinda mig på bara ett par sekunder. Högtalarna mullrar. Mitt trumset som står bredvid sängkanten rasslar olyckbådande och fönsterrutan skallrar. Jag riktigt känner hur väggarna omkring mig nästan rämnar under det djupa mullret från Stephen O'Malleys feta gitarr och jag hoppar till lite överraskat när Attila Csihar börjar mässa ondskefullt framför oljudet. Hemska ljud som får mig att tänka på tusentals skrikande själar i Helvetet vars lemmar långsamt slits loss av jättedemoner fyller långsamt högtalarna och ansluter sig till det öronbedövande förstärkarmullret.
Låten heter "Aghartha" och med sin nästan arton minuter långa speltid är det en öppnare värd namnet - en ogenomtränglig atmosfär lägger sig över rummet och håller mig fast ända till de sista skälvande minuterna av albumets speltid när en trombons ljuva toner stillsamt tystar när en av de kraftfullaste musikala upplevelserna i manna minne.
"I search for the riddle of the clouds/from where a new world shall form/a tunnel gouges in the shapes/of the stream in the great abyss/of the sky"
Många tankar och undringar far igenom mitt huvud medan jag lyssnar och förundras över den kavalkad av oljud som dryper ur mina högtalare likt ett stelnande lavaflöde. Kan det här verkligen kallas hårdrock? Kan det överhuvudtaget kallas musik? Nog för att skivomslagets minimalititiska inramning får en att osökt tänka på diverse Black metal-band som på fritiden sysslar med att bränna kyrkor och offra getter, men jag vet inte riktigt.
Sunn 0))) är inte Black metal; det är något helt annat. Visst, Drone metal kanske, men med tanke på "musikens" unika klang och påtagliga mysticism är det näst intill omöjligt att kategorisera bandets... konst. För konst det är det, det, om något, är jag rörande övertygad om, för det här berör verkligen - ända in i märgen. Ytligt sett är det inte mer än ett evigt oljud men tar man sig tid att lyssna och gör det på bandets villkor så inser man snart att det Sunn 0))) skapar är lika mycket konst som vilken artistisk kulturinriktining som helst.
Konstnärer har i århundraden målat upp och skapat atmosfärer och känslor med sina färger - Sunn 0))) spelar mer eller mindre i samma liga som snubbar som Leonardo da Vinci eller Michelangelo men har ersatt penslarna och målarfärgerna med gitarrer och förstärkare istället.
"Where tunnels open into the great nothing/and the giant spaces that rent gravitiy/unto the depths of the earth/aligth becomes the riddle of the labyrinth/where the channels of the junction/reform the ethos/and forget/everything"
Med bandets svårkategoriserade sound i åtanke borde det vara omöjligt att jämföra dem med något annat nu levande band. Och jag måste medge att det är inte lätt att hitta några likheter, men efter ett tags grunnande kommer jag fram till att bandet bygger upp en mörk atmosfär lika succesivt skrämmande som den man fann på Celtic Frosts giv "Monotheist" från 2006. Det monotona malandet och de evighetslånga oljudspassagerna som till och med kan få ett berg att skruva rastlöst på sig delar bandet med likasinnande Earth som kanske inte går lika långt som Sunn 0))) men som ändå bjuder på låtar som kan mala samma riff om och om igen i över tio minuter.
Rent experimentiellt sett kan bandet känna gemenskap med postrockarna i Godspeed You! Black Emperor - båda blandar de hårdrocksinstrument med, för musiken, mindre vanliga aspekter såsom cellos, tromboner, saxofoner och gregorianska körer.
"The sun has moved/where the lines of the compass lay vertical/at the gates/where the world inside/stands alone in front of eternity/in the 4 fields of the hollow earth"
Jag kan tänka mig att det var den här känslan folk hade när Black Sabbath blev allmänt kända - en total helrenovering av ett gammalt sound och presentationen av något helt nytt och skrämmande som är omöjligt att kategorisera. Det är väldigt få förunnade som kan uppskatta den här sortens musik/konst; många kommer att bli bortskrämda redan de första sekunderna då vågorna av monotona ljudväggar sköljer över medan många andra kommer ge det en chans och sen ge upp på grund utav musikens otillgänglighet och ovilja att öppna upp sig själv och bjuda på lite mer lättsmält material.
Vi som orkar sitta kvar och lyssna och inser storheten i det hela (vilket givetvis är en fråga om smak) har mycket att hämta. Nu är det dags att börja längta efter Sunn 0)))'s nästa spelning i Sverige.
Låttips: så gott som hela albumet, men bäst är ändå "Big Church (Megszentségteleníthetetlenségeskedéseitekért)" och "Aghartha"
Liknande band: Godspeed You! Black Emperor, Earth, Celtic Frost nyare verk (d.v.s albumet "Monotheist") och Triptykon
Låten "Big Church" vars fullständiga namn jag aldrig mer ska försöka skriva. Ett utmärkt exempel på musikens trollbindande kraft.
Fear Factory - Mechanize
Recension: musik
Genre: Industrial Death metal
Utgivningsår: 2010
Betyg: 7/10
Efter fem år och ytterliggare tre veckors väntan (sabla cdon.com!) är det äntligen här! Comebackalbumet som, i min värld, är ett av de viktigaste någonsin. Det har viskats mycket på internet om att sångaren Burton C. Bells nyfunna vänskap med den forne dödsfienden tillika gitarristen Dino Cazarez har talat sitt egna självklara språk och att "Mechanize" skulle bli en tillbakagång till bandets grundkoncept - nämligen überbrutal, tuggande och hatisk industridöds; alltså en helt annorlunda historia än halvmesyren "Trangression" från 2005. Och jovisst, nog har oljepumpen gått varm i maskineriet alltid, för så här fräscht har Fear Factory inte låtit på år och dar.
Fear Factory var det första riktigt tunga hårdrocksbandet jag lyssnade på. Dåvarande favoriter såsom Rammstein, Deathstars och ack så uttjatade Killswitch Engage kändes ganska så mesiga i en jämförelse med den benknäckande och öronbedåvande monsterdöds som FF spelade/spelar. Till och med de betydligt mjukare albumen ("Archetype" från 2004 och ovannämnda "Transgression) bjöd på hårdrock med al dente i och fullkomligt blåste iväg allt annat jag lyssnade på. Så det är knappast en överdrift när jag säger att jag har sett fram emot det här albumet väldigt länge. Snarare tvärtom.
Det öppnar upp otroligt lovande! Titelspåret bankas in som en rälspik i huvudet och är så vansinnigt brutal och aggressiv att jag för en stund blir rädd att bandet när som helst ska hoppa ut ur högtalarna och vrida nacken av mig. Jag menar lyssna bara på det dynamiska stoppet mitt i refrängen där tokmanglet tystnar i en och en halv sekund för att fullkomligt explodera i ett vrål signerat sångaren Burton - "Mechaniiiiiiiize!!!" Vid det tillfället känns Fear Factory näst intill ostoppbara. Okrossbara. Ouppnåliga.
Efter en sådan adrenalinkick är det svårt att hålla nere förväntningarna på vad resten av albumet kan erbjuda. Det är inte varje dag som man får en sådan delikat knogmacka serverad OCH på silverfat dessutom för albumet är snuskigt bra producerat, det måste inflikas. Dock känner jag att albumet vacklar lite efter den magnifika inledningen - efterföljande "Industrial Discipline" och "Fear Campaign" känns som upprepningar av titelspåret och på grund av det relativt monotona tokmanglet flyter dem ihop en smula. "Fear Campaign" må ha ett solo (ett av väldigt få i bandets historia kan tilläggas) som heter duga men det hindrar mig inte från att bli lite skeptisk.
Men sedan drar det igång igen! "Powershifter" är en självsäker liten läckerbit som levererar med stenhård vers och syntig refräng med en skönsjungande Burton. Efterföljande "Christploitation" är albumets bästa låt som börjar härligt olycksbådande med ett stilla piano för att sedan få ett vulkanartat utbrott där hatets magnaströmmar och ilskans pyroklastiska flöden dränker mina öron och med ens inser jag att jag lyssnar på årets hittills hårdaste låt. Fullkomligt lysande!
Och så fortsätter det; nästa låt, "Oxidizer", känns ganska oinspirerad; knivskarpa "Controlled Demolition" doftar det rejält mycket Divine Heresy (gitarristen Dino Cazares sidoprojekt) om och lyckas få upp farten på skivan igen bara för att den ska segas till igen i de följande låtarna "Designing the Enemy" och den obegripliga "The Metallic Division." Kalaset avslutas med den ömsom flummiga, ömsom megabrutala "Final Exit" som är ett fint tillskott till bandets sparsamma samling av mer melodiska och sansade låtar, samt en nyinspelad version av låten "Crash Test" från debutalbumet "Soul of a new Machine" från 1992, som visserligen är fet och har ett bra groove men känns mest som en axelryckning i jämförelse med, säg, "Christploitation."
För att vara ett så monotont ljudande album så är "Mechanizer" ironiskt nog ett ganska ojämnt släpp; ena stunden låter det brutalt och är njutningsfullt ända ut i öronspetsarna medan det den andra stunden bara låter såsigt och oinspirerat. FF's sound är typiskt på det sättet att det balanserar på en hårfin gräns mellan att vara repetiv och dynamisk; det är inte mycket som ska till för att en låt som kanske till en början låter grym totalhavererar i nästa sekund för att bandet missade en liten detalj i låtskrivandet.
Men i slutändan ger jag "Mechanize" ett gott betyg ändå, för trots att allas våran favoritskinnsmiskare, Raymond Herrera, mer eller mindre sparkades från sin plats bakom trummorna så fylls hans plats upp väl av Gene Hoglan (Death, Strapping Young Lad, Testament) - faktum är att man inte kunde hitta en bättre ersättare. Dessutom är det väl inte många som klagar över att Dino har fyllt upp Christian Olde Wolbers plats som strängmanglare? Karln är ju ändå en av de bästa shreddare som finns.
Albumet är inte perfekt, det har sina brister, men det är inte direkt genomgående och det har allt som man kan önska av ett comebackalbum plus att det är det bästa FF-albumet på mycket, mycket länge. Mitt enda huvudbry just nu är hur jag i hela friden kunde missa att bandet spelade i Göteborg för en knapp vecka sedan. *Snyft*
Låttips: "Mechanize", "Powershifter" och "Chistplotation"
Videon till singeln "Fear Campaign." Personligen hade jag hoppats på en video till "Powershifter" eller kanske "Christploitation", men det här får duga - låten är ju representativ för bandet och kan ge mersmak.
Killswitch Engage - As Daylight Dies
Recension: musik
Genre: Melodic metalcore
Utgivningsår: 2006
Betyg: 3/10
Om det finns någon genre som kan definieras som hårdrockens ansikte utåt under 00-talet så är det utan tvekan den melodiska metalcoren. Receptet är enkelt; ta det feta groovet från death metal och groove metal, släng in lite skriksång kontra skönsång a lá screamo och hardcore punk och slutligen dekorera det med sötsliskig lyrik så har du tjusat de flesta självmordsbenägna ungdomar som lever i sina egna egocentriska låtsastragedier. Gudfäderna till denna karusell är Killswitch Engage från USA (var annars?). "As Daylight Dies" är deras fjärde giv och det verkar som att de inte har några som helst planer att ändra sitt sound. "Bra" säger emomobben; "bu" säger jag.
Jag kan helt ärligt medge att Killswitch Engage en gång i tiden var ett bra band. Tredje skivan "The End of Heartache" (2004) är förmodligen ett av de bästa albumen inom melodisk metalcore under 00-talet då det rönte stor framgång, både bland konsumenter och kritiker. Därför är det ju inte konstigt att hundratals andra grupper hoppade på den trenden som skivan och bandet i fråga gav upphov till.
Vid det tillfället var Killswitch Engage sin tidsålders obestridde kungar; trots alla kloner som ploppade upp runt omkring dem så stod de fast och deras framgångar kände inget slut.
Detta var för sex år sedan och mycket (jag repeterar; MYCKET) har hänt sedan dess. Nya band har tagit KsE's plats och ett band som en gång verkade ha världen för sina fötter visade sig bara vara en högst kortlivad fjärt i rymden.
Det var nog när "As Daylight Dies" släpptes som det började gå utför. Skivan älskades av konsumenterna, men sågades av kritikerna och därmed började KsE's stjärna att sakta fallna.
"As Daylight Dies" bär inte på den uppenbara skaparglädje som förra skivan hade och trots att inledande "Daylight Dies" och singelsläppen "My Curse" och "In The Arms of Sorrow" är en trio riktigt fräscha låtar från den melodiska metalcorens bästa sida så kan man inte förneka att det här är outgrundligt urvattnat, oinspirerat och rent av dåligt.
Killswitch Engage satsar på säkra kort och begår därmed en av de värsta synderna inom hårdrocken. Här finns inget jävlar anamma, inte en tillstymmelse till att vilja utveckla sitt koncept till högre höjder. Fjortistjejerna och emorockarna kommer jubla när Howard Jones (bandets karimsmatiske sångare) sjunger om brusten kärlek i de otroligt repetiva refrängerna, men jag säger stopp redan när andra låten sparkar igång med ett slött riff kopierat från valfritt In Flames-album. Det är pinsamt tydligt att grabbarna inte hade någon inspiration när de gick in i studion; det går inte att någon som helst spelglädje i den här härvan av pretentiösa refränger och karbonkopierade chugga-chugga-riff. Det låter som att bandet helt enkelt är urlessa på det kommersiella monster de själva har skapat.
Och med facit i hand skulle det inte vara så konstigt om Howard Jones, Adam Dutkiewicz och kompani är trötta - melodisk metalcore är den mest uttjatade (eller i alla fall den näst mest uttjatade om man tar med schlager i beräkningen) genren som skådat världens ljus sen, ja, sen grungens tid i början av 90-talet. Det är en överprofiterad och livlös genre som stora musikföretag som NuclearBlast och RoadRunner kramat ut den sista droppen ur. Liksom punken och grungen före den så har melodisk metalcore gått sitt öde till mötes i den hårda mainstream-världen där det är viktigare att smida järnet medan det fortfarande är varmt istället för att, säg, vidga vyerna.
Det enda vettiga i nuläget vore att ge genren ett välbehövligt skott i nacken och begrava den; eller - om det känns för drastiskt - ge den en total jävla helrenovering, för så här får det helt enkelt inte gå till. Det är så fabulöst dåligt, oinspirerat och tråkigt att lyssna på. Jag, för min del, skulle inte sörja KsE's bortgång utan istället minnas deras glansdagar samt den storhetstid de fick avnjuta tillsammns med genren de skapade.
Melodisk metalcore har blivit en näst intill outtömlig källa för pengakåta musikföretag och en urvattnad musikform som ungdomar i yngre tonåren inte har vett att bojkotta. Det får vara nog nu; "As Daylight Dies" var den sista spiken i genren och dess upphovsmans kistor. Kurt Cobain och Dee Dee Ramone vrider sig som grillspett i sina gravar.
En av albumets få bra låtar. Ett skri från en svunnen tid och ett bevis på en genre som inte vet åt vilket håll den ska utvecklas.
Nirvana - Bleach
Recension: musik
Genre: Alternativ hårdrock, Pre-Grunge
Utgivningsår: 1989
Betyg: 8/10
Jag har varit väldigt givmild och delat ut många höga betyg de senaste inläggen, och det verkar som att ödet är fast beslutet om att jag ska förbli i den trenden när jag nu hyffsat oväntat får Nirvanas debutalbum slängt rakt i ansiktet. Tack för det, "ödet" (du vet vem du är), nu kommer den här bloggen bli så full av positiva utrop och annat joller att jag blir tvungen att gräva ner mig någonstans tillsammans med satanistbibeln och slå mig själv maniskt på axlarna tills jag blir mig själv igen. Fy!
Nirvana behöver väl knappast någon närmare presentation; att allena vara skyldiga till att närapå utrota "The Metal" i början av 90-talet är väl en bedrift som bara den röner tillräckligt mycket popularitet till fördömelse. Sen att bandets något... specielle frontman Kurt Cobain skjöt huvudet av sig så att hjärnsubstansen flög och sedermera satte stopp för bandets framgångar - tja, det har väl världens hårdrockare den globala destruktiva mentaliteten att tacka för.
Men, skämt åsido, enligt mig ligger Nirvanas storhet inte i 1991 års (Cobain-puritaner får ursäkta) grymt överskattade Nevermind utan det är ämnet för den här recension som ska ha den anmärkningsvärda, öh, anmärkningen. Bleach är i motsats till sitt två år yngre syskon en mycket tyngre och mörkare historia än vad Nevermind någonsin blev.
Musikaliskt är Bleach inte vad de flesta skulle associera Nirvana med. Först och främst så ligger basen mycket längre fram i ljudbilden än i efterföljande album och trummandet är tungt, pang på rödbettan och inte alls lika funkigt galet som man möjligtvis är van vid. Bortsett från den karakteristiska rösten som Cobain sitter på kunde det här lika gärna varit ett helt annat band.
Det är med ord svårt att förklara den unika touch musiken besitter men föreställer man sig ett Faith No More som knullar fram en bastard med, säg, valfritt Nu metalband (Korn, Coal Chamber, Rage Against the Machine - välj själv!) och tvångsmatar den med lite psykadeliskt rockflum så kommer man hyffsat nära.
Det kanske låter som en olycksalig blandning av en sjuhelvetes massa funkiga och halvgrungiga band, men det funkar; och det funkar fantastiskt bra dessutom. Inledande "Blew" tjusar lyssnaren med sitt feta basintro stenhårda riffande och "Floyd the Barber" är även den fet som få med ett väldigt annorlunda groove och ett astight outro. Fler låtar värda att kolla upp är "Paper Cuts", "Negative Creep", "Scoff", och den trallvänliga "Mr. Moustache" - alla lika stenhårt svängiga i all sin skitiga prakt.
Ska man dra en gastronomisk liknelse så kan man likna Bleach vid en trave våfflor; det är ett jävligt gott att äta (speciellt med grädde och hallonsylt - rekomenderas varmt), ger en mustig och mäktig mätthetskänsla och liknar inget annat. Nog för att man kan bli nog så mätt på det efter en liten stund, men resan till den där mätthetskänslan är inget annat än, just det, mäktig och fet!
Andra spåret "Floyd the Barber." Feel the groove.
