Calm - Army Of A Few
Recension: musik
Genre: Alternative/Groove metal
Betyg: 7/10
Det finns väldigt många vettiga hårdrocks- och metalband där ute som aldrig någonsin kommer nå en större publik, det ska gudarna veta. Man kan ju fråga sig varför egentligen, när majoriteten av dessa grupper pekar på ett snuskigt gott handlag och har allt det som krävs för att slå igenom; antagligen handlar det mycket om tur. Nåväl, det var inte hårdrockens mediala utbredning som skulle recenseras utan Eskilstunagruppen Calms debut Army Of A Few.
Calm skulle kunna sammanfattas på följande vis: en grupp med vildhjärnor som stämmer ner sina stränginstrument halvvägs ner till Helvetet och som har en försmak för helgalna låtarrengemang a lá The Dillinger Escape Plan och SiKTh samt i viss mån System of a Down. Lägg ovanpå det ett par galningar bakom micken och ett imponerande och äckligt tekniskt trumspel så har man dagordningen på ett av bandets många jamsessioner.
Den som lyssnade på hårdrockslektionerna i skolan förstår säkert redan nu att bandets namn INTE är någon referens till själva musiken; det är snarare raka motsatsen som gäller. På en dryg halvtimme dras det av tio stycken (med undantag för ett mellanspel bestående av brus och lite harmoniskt gitarrspel) helgalna låtar som bollar våldsamt med lyssnarens öron utan någon som helst självbehärskning.
Det feta gunget går som en röd tråd igenom hela albumet och är speciellt påtagligt i de stenhårda rökarna "One Moment To Sieze", "Introduction To Nothing To Be" (som för övrigt har ett av de snyggaste outron i mannaminne) och "Restore The Sky." Det är välspelat, nedstämt och helgalet; en kavalkad av musikala cp-ryck och abstinensbesvär.
Calm är ett riktigt orginal; en outsider i hårdrocks-communityn som antingen kommer älskas eller hatas; vissa kommer säkert att avskräckas av hysterin i låtarrengemanget medan visa kommer avguda det oförutsägbara i musiken. Personligen tillhör jag den senare sektorn och trots att vildhjärneattityden kan bli påtagligt tröttsam mot skivans slutskede är Army Of A Few ett gediget hantverk, inget snack om saken. Riktigt bra!
Fotnot: inledande "One Moment To Sieze." Galenskap i dess renaste form.
Brütal Legend
Recension: TV-spel
Genre: Action/strategy
Betyg: 6/10
TV-spel och hårdrock har alltid känts som två sidor av samma mynt - deras mångfacetterade naturer har på ett eller annat sätt alltid lyckats tilltala de flesta människor. Dessutom drar de väldigt mycket nytta av varandra för att kunna utnyttja stordåd; den nostalgiske TV-spelaren minns säkert de stenhårda dängorna som man kunde hitta i Keiji Inafunes banbrytande Mega Man-serie på 90-talet och hårdrockens lyrik gränsar allt som oftast till många av actionspelens våldsamma strider mot zombies och allsköns slödder. Tim Schafers nyaste är en klockren hyllning till hårdrockskulturen och även om det spelmässigt sett är ganska mediokert så är det ett spel skapat med kärlek och värme.
Jag har länge varit osäker på vad jag ska tycka om Brütal Legend; det borde vara gemene hårdrockares plikt att älska det här spelet lika mycket som musiken han eller hon tillber, men ett spel kan inte bara leva på sin attityd - det måste vara lika mycket kul att spela det som det är att se och lyssna på det.
Jag har bollat för- och nackdelar fram och tillbaka ett tag nu utan att komma fram till någon vettig slutsats. Recensenter världen över har gett det övervägande bra betyg, men jag är helt enkelt inte villig att stämma in i kören (eller i growl-sången om man så vill). Men jag tror i alla fall att jag nu har kommit fram till något som i mångt och mycket kan kallas en gångbar recension. Here goes.
Roadien Eddie Riggs (vars röst karakteriseras av en briljant Jack Black) jobbar åt ett av många massproducerade Nu metal-band; han är dock långt ifrån nöjd med sin tillvaro och han känner att han är född i helt fel tidsperiod. Han drömmer om att leva på tiden då hårdrocken var som allra störst och livet verkade så enkelt och härligt (förmodligen i gränslandet runt slutet av 70-talet och början av 80-talet; hårdrockens guldålder).
Genom en scenolycka besannas hans dagdrömmeri och han återfödds i en värld som bäst kan beskrivas som en blandning mellan Metaltown och Midgård. I detta underliga land, där berg och träd har formen av välkända hårdrockssymboler, stöter Eddie på ett gäng av frikämpar som slåss för att befria landet från den onde kejsaren Deviculus. Utan att lyfta på ögonbrynen ett endaste dugg över detta faktum (att slakta demoner till frukost och droppa klyschiga one-liners verkar vara en del av hans vardag) kastar sig Eddie huvudstupa in i ett äventyr där han kämpar för att frälsa landets invånare och för att lära dem vad "tr00 brütal heavy metal" och "to rock hard" innebär. 
Som ni redan förstår så är storyn inte i det djupaste laget; klyschorna staplas på varandra och Schafer verkar inte ha några som helst avsikter att omdana spelmediets dramatiska delar. Men där många andra spel skulle snubbla på sin egen töntighet så vinner Brütal Legend på att vara så löjligt och förutsägbart; det driver med både TV-spel och hårdrock i allmänhet och spelets relativt gladlynta ton gör det lätt att ta till sig. Till exempel så skulle jag hånskrattat åt vilket annat spel som helst om det hade en slutboss som ser ut och pratar som en dålig ripof av Häxmästaren, men här skrattar jag igenkännande och varmt - Schafer vill att man ska skratta åt (eller ska man kanske säga "med"?) hans skapelse och han lyckas verkligen med gott resultat.
Dock skrattar jag inte lika hjärtligt när jag spelar själva spelet. I grund och botten handlar det om att slåss mot ondskans underhuggare och detta gör man på speciella slagfält där man rekryterar otalet lustiga hårdrocksstereotyper ("Headbangers" är de klart roligaste figurerna som agerar som ett slags fotsoldater som med sina överdimensionerade nackmuskler kan headbanga ihjäl de flesta fiender) för att slutligen kunna stå som stridens segrare. Själva idén med att blanda strategi med action är förvisso ganska tilltalande och på pappret så kan den förefalla lysande - men så hade vi ju det här med det praktiska också...
I sina bästa stunder är striderna måttligt underhållande och enda anledningen till att jag spelar igenom dem är för att kunna fortskrida i storyn och se en ny aprolig filmsekvens. I och för sig går det uppgradera sitt arsenal av feta specialattacker men när det hundrafemtielfte demonhuvudet flyger av sitt fäste i en fontän av rödsvart blod gäspar jag likgiltigt.
Brütal Legend saknar inte själ och hjärta men däremot är hjärnan i stort sett obefintlig. Det är tydligt att man har satsat mer pengar på att hylla hårdrocken än att utveckla ett bra spel baserat på den; något som märks extra tydligt när stora hårdrocksikoner såsom Ozzy Osbourne och Ian "Lemmy" Kilmister (sångare och bassist i stenhårda Motörhead) lånat ut sina röster till att figurera comic relifs medan kontrollen känns klumpig och oprecis och skulle vara i stort behov av en ordentlig rundsmörjning.
Visserligen finns det mycket att göra även efter att man har klarat huvudstoryn; i sitt egenhändigt tillverkade vrålåk har Eddie en radio som det strömmar gamla hårdrocksklassiker ur. Såvitt skilda band såsom de symfoniska svartmetallarna Dimmu Borgir och festprissarna Mötley Crüe till dödsrockarna Autopsy och (lite överraskande) gothsyntarna Deathstars bidrar med minst varsin låt ur sina respektive kataloger och det är faktiskt riktigt kul att leta reda på alla upplåsbara låtar. Lessnar man på att leta mystiska artefakter och befria statyettdrakar från sina ihopbundna öden kan man ägna sig åt små trevliga sidouppdrag - dessa faktorer höjer spelets betyg en smula och ökar omspelningsvärdet.
Brütal Legend är inte Tim Schafers bästa spel; det har den rätta attityden och humorn för att bli en klassiker i min samling, men samtidigt är det på tok för tråkigt att spela för att kunna bli en riktig hit. Jag tänker inte sticka under stol med att det är en solklar hyllning till hårdrocken och en lekfull parodi på både TV-spel och hårdrock, men det behövs som sagt mer vettiga spelmässiga inslag för att jag ska bli helt nöjd. Det blir en medioker sexa i slutbetyg.
