Sammanfattning
På lite mer än ett halvår har jag blivit tolv spelningserfarenheter rikare (om man räknar förband då). Kvaliten har varit genomgående god när samtliga band har framfört sina alster live, trots att det alltid finns de som lämnar övrigt i att önska. Här följer en sammanfattning av alla band jag sett det senaste året (spelningarna bedöms på en skala från 1 till 5).
Lisebergshallen: Bleeding Through, Lacuna Coil, BULLET FOR MY VALENTINE
Scandinavium: Witchcraft, Airbourne, MOTÖRHEAD
Gitarrmässan: FREAK KITCHEN
Metaltown: Dead by April, Napalm Death, Meshuggah, Disturbed, Slipknot
Airbourne 3/5 - Scandinavium
Vad jag visste om Airbourne innan jag såg dem var följande; ett helt okej rockband som inte drog sig för att kopiera AC/DC's sound rakt av.
Jag hade inga större förhoppningar på bandet eftersom jag aldrig riktigt kommit in i AC/DC, dock, som så många gånger förut, blev mina onda föraningar tystade. Airbourne hymlar inte med var de får sin inspiration ifrån (det hade ju bara varit ovärdigt att sticka under stol med med tanke på att halva jordklotet någon gång hört något av det AC/DC skapat genom åren) men de bjuder ändå på en jävla show. Det är inte en lugn stund på scenen och bandet ger verkligen allt.
Bandet lyckas med vad bandet före, Witchcraft, INTE lyckades med - att få mig peppad och taggad inför kvällens huvudakt och absoluta höjdpunkt - legenden känd som Motörhead.
Bleeding Through 4/5 - Lisebergshallen
Trots deras relativa anonymitet och det faktum att jag inte hade hört någon av deras låtar tidigare så var jag ganska nyfiken på Bleeding Through - jag menar, att få öppna upp för ett av de största ungdomsbanden någonsin måste ju ändå betyda någonting, eller hur?
Och nog fan var det ett stenhårt röj den relativt lilla skaran av fans som bandet från Kalifornien bjussade på; det ena feta Metalcore-riffet efter det andra revs av och ljudnivån var sådär sanslöst hög så det kändes som att man blev knäad i magen varje gång trummisen trampade på baspedalerna.
Bleeding Through gjorde verkligen skäl för sig som förband - de värmde upp publiken (och framförallt mig) med all sin heder i behåll. Dock är det synd att större delen av publiken (som ingalunda förvånande har en genomsnittsålder på femton-sexton år med tanke på vilka spelningens huvudakt är) ser mer eller mindre livrädd ut när Bleeding Throughs sångare tar i så att lungorna spricker. Det verkar som att publiken är lite för ung för att orka ta till sig av det rens som man bjuds på och det gör att öppningsakten haltar lite. Men själv var jag grymt nöjd och kände att jag hade fått mitt lystmäte eftersom jag inte var alltför taggad inför de betydligt mesigare Bullet For My Valentine.
Bullet For My Valentine 3/5 - Lisebergshallen
Det rådde ingen tvekan om vem majoriteten av publiken hade kommit för att se i Lisebergshallen den där svinkalla midvinternatten; jublet och skrikandet verkade inte veta några gränser när det unga bandet från Wales gjorde entré. Därefter följer en hårdrocksfest som till och med jag känner mig nöjd med så här i efterhand, trots mitt obefintliga intresse av gruppen.
Publiken började äntligen komma igång och även om det störde mig att ha en massa jävla högstadieungar runt fötterna som lät sina aggressioner gå ut över närmsta granne när bandet körde igång "4 Words To Choke Upon" kände jag hur rysningarna gick längs med ryggraden.
Bullet For My Valentine gjorde en godkänd spelning men efteråt kände jag ändå att Bleeding Through var kvällens stora överraskning och behållning.
Dead by April 2/5 - Metaltown
När man står i mitten av en hord av svettiga överkroppar, är farligt nära att sugas in i en moshpit skapad av några svinfulla rötägg som bara kommit för att förstöra för andra och känner hur humöret fallnar när man mer och mer tänker på hur vidriga människor kan vara i alltför stora samlingar förväntar man sig att ett band man bara hört en låt av borde dra av just denna låt. Tänk er min reaktion när det är precis vad de INTE gör.
Dead by April kör sina smöriga poppiga hårdrockshymner som säkert får var och varannan fjortis att svimma av lycka, men jag (som jag alltid framhåller) som är väldigt intolerant mot band som kör ett sound som lika gärna kunde ha ingått i ett jordgubbsmilkshake med extra grädde vill helst att bandet kör den där sången ("Losing You" i det här fallet) så att jag sedan kan ta mig ur horderna av svett och slippa nyss nämnda ovärdiga fyllesvin.
Men det får jag inte - jag tvingas genomlida en halvtimme, trekvart i helvetet (mycket tack vare solen) bara för att höra hur bandets sångare plötsligt säger lite förstrött "Ööh, vi har inte tid att spela mer." Då blir jag sur och när jag blir sur blir jag bitter och bitter är just vad jag inte vill vara när jag är på en av de största hårdrocksfestivalerna i världen. Tack för det, Dead by April. Tack som fan.
Disturbed 2/5 - Metaltown
Jag vet ärligt talat inte varför jag ens kollade på Disturbed. Visst, som storebror har man ju sitt ansvar så jag antar väl det var mest därför fick mig att genomlida det hela. Annars vette fan om jag ens hade brytt mig och istället väntat den där sista timmen innan dagens (eller snarare nattens) stora höjdpunkt gjorde entré - Slipknot.
Trängseln är ännu värre än under Dead by Aprils spelning och jag känner åter igen hur irritationen växer i takt med att allt fler fyllehundar ansluter sig till publiken och tvingar mig till att ta ytterliggare ett steg åt vänster och hindra den där klanderfria impulsen som säger åt mig "slå ner den jäveln!" Jag fattar inte hur folk kan vara så fascinerade av ett band att så att de glömmer att det faktiskt finns andra människor runt omkring dem som försöker genomlida ännu ett migränanfall, signerat herr Utmattning.
Nåväl, jag ska väl inte vara för grinig - är man på festival får man väl stå ut med ett och annat.
Angående själva spelningen har jag inte mycket att säga. Jag har som sagt svårt att njuta fullt ut och måste nog i slutändan säga att Disturbed tyvär får ta emot priset för den sämsta spelningen någonsin (men detta främst tack vare att jag tvingas stå bredvid allsköns slödder). Ett extra plus skall dock ges till sångarens finurliga scenentré - iklädd tvångströja och Hannibal Lecter-mask ger han ett teatraliskt snyggt intryck.
Freak Kitchen 5/5 - Gitarrmässan
Freak Kitchens spelning på gitarrmässan i Göteborg hade nog allt en bekväm mupp som jag kunde be om - sköna sittplatser, en pratglad och putslustig sångare, lagom hög ljudvolym, ett grymt tight gitarrspel; jag skulle kunna hålla på i evigheter.
Det finns inte mycket mer att säga, mer än det som redan är sagt. Freak Kitchen var helt okänt för mig innan spelningen och fullkomligt spränger lokalen med den mest originella Heavy metal jag hört på år och dar och jag kan inte göra annat än att njuta. Full pott direkt!
Lacuna Coil 2/5 - Lisebergshallen
Mellan Bleeding Through och Bullet For My Valentine körde italienska (!) Lacuna Coil några stycken låtar för att... ja, för att vadå då kan man undra?
Lacuna Coils spelning känns lite avtrubbad och inte fullt nödvändig efter att man hade blivit så lagom uppvärmd av Bleeding Throughs eldfängda publikfrieri. Jag hade faktiskt störst förväntningar på det italienska femmannabandet, som dessutom kan skryta med att det har båda en kvinnlig och en manlig sångare (som båda faktiskt är riktigt bra), eftersom de spelar en snarlik version av mitt absoluta favoritband - My Dying Bride - dock visar det sig att Lacuna Coil mer få ses som en kissepaus, en ren transportsträcka innan kvällens huvudakt.
Jag har aldrig direkt tyckt att Lacuna Coil är något vidare band att lyssna på, men jag hade som sagt mina förväntningar efter det lilla jag hade hört av dem. Men när det hela var slut visade det sig vara en besvikelse.
Meshuggah 3/5 - Metaltown
Meshuggah är levande legender. Det är inte många band som kan skryta med att ha ett sound som i stort varenda jävel i hårdrocksvärlden har lyssnat på i alla fall mer än en gång när de skapat egna alster. Därför är det med stora förhoppningar (som vanligt) som jag masar mig iväg till the Black Scene under den tidiga fredagskvällen på Metaltown.
Solen står på värre än någonsin och Meshuggahs sångare, den något psykadeliska och ganska softa Jens Kidman, konstaterar detta genom att få med publiken på att basunera ut orden "krossa solen!" Bara där visar Meshuggah vilken respekt de har bland sina fans. Det är humor på en ganska skrämmande nivå - jag menar hur många av bandets fans hade inte röstat på Kidman om han hade ställt upp som presidentkandidat i USA?
Skämt åsido, rent showmässigt verkar Meshuggah gå på rutin idag - det headbangas systematiskt till de übertunga och sjukt komplicerade riffen och Thomas Haake presterar lika bra bakom trumsetet live som på skiva (vilket är imponerande med tanke på vilket komplex spel karln svänger sig med). Dock gör Fredrik Thordendal (bandets ena gitarrist) ett par missar under de i övrigt fräna solona och det drar ned betyget en aning. I övrigt gör Meshuggah en godkänd spelning trots att jag hade hoppats på lite mer... röj.
Motörhead 4/5 - Scandinavium
Stencoole Ian "Lemmy" Kilmister entrar scenen och vrider upp volymen på sin basförstärkare till vad som egentligen borde ses som mer än nödvändigt. Han ser hyffsat gammal ut och jag kommer på mig själv att undra hur länge till karln verkligen kommer att orka med att spela i ett av världens mest legendariska hårdrocksband.
Ett bra tag till verkar det som, för han visar intet tecken på att vekna när bandet drar av en kavalkad av röjarlåtar utan att darra på manscheten ett endaste dugg.
Mikkey Dees trummor mullrar så jag tror att hela jävla läktarn ska rasa ihop vilken sekund som helst och det låter så löjligt högt så att mina något undermåliga hörselskydd knappt räcker till. Det är en riktigt hårdrocksfest - precis så som den ska vara och jag önskar mer än en gång att jag befann mig nere framför scenen, fulltankad med öl och headbangandes som en galning till legendarnas pyrotekniska och jordbävningsmäktiga show.
Men jag befinner mig inte nere framför scenen. Och jag är spiknykter. Och jag känner mig hämmad. Och det gör att jag inte kan njuta fullt ut (mycket säkert på grund utav att i stort alla låtar som bandet spelar är för mig totalt okända). Men först under slutet, då man drar av "Ace of Spades" och klockrena "Overkill", börjar det hetta till, båda bildligt och bokstavligt talat, och Motörhead känns med ens som ett av de mest självklara banden i världen.
Napalm Death 5/5 - Metaltown
Allt jag visste om Napalm Death innan jag såg deras spelning på Metaltown var att de var grundarna till världens roligaste hårdrocksgenre, Grindcore, och att de på grund av detta numera klassas som legender. Okej, tänkte jag, jag ger dem en chans så får vi väl se vad jag tycker om det.
Efter Napalms spelning har jag förstått att man inte ska ha några förhoppningar, för bandet överraskar mig nått så in i helvete - jag börjar till och med skrika trots att jag är så nykter man kan bli.
Bandets sångare Mark "Barney" Greenway ser ut som en galning och dansar omkring som om han vore en studsboll med ADHD och trots att man fnissar lite åt hans sångsätt (som låter ungefär som en gläffsande minigodzilla med dödsrosslingar) går det inte att förneka att det är en grymt bra spelning.
När sen bandets signumslåt, "You Suffer", dyker upp från ingen-jävla-stans så är det humor och adrenalin på löjligt hög nivå. Napalm Death kan verkligen det här med att spela toksnabba och löjligt korta låtar utan att bli utskrattade för det. Utan tvekan en av de bästa spelningarna jag sett.
Slipknot 5/5 - Metaltown
Michael Jacksons "Beat it" spelas ur högtalarna efter att niomannabandet Iowa har dragit av kvällens sista låt, "Spit It Out". En hyllning till kungen av pop av ett av världens hårdaste hårdrocksband - det om något borde väl kännas lite tabu bland hårdrockare, eller?
Men nej, för denna till synes oskyldiga flört får mig att känna hur förenad all musik egentligen är och hur artister emellan, oavsett genre, respekterar varandra som kollegor. Det är mäktigt och det är snyggt.
Slipknot är ett bra band. Jag fattar inte varför vissa inte ens vill kalla dem hårdrock - bandet har ju allt av vad hårdrocken står för; ilska, galenskap, hat, aggressioner, ren och skär lycka - varför är det då så svårt för folk att acceptera dem?
Slipknot bjuder på en monumental spelning; det är den ena mäktiga hårdrockshymnen efter den andra och jag känner att det inte kan bli bättre (delvis för att jag är totalt utmattad efter att ha sprungit omkring i solen hela dagen). Corey Taylor får publiken att hoppa, klappa händera, vissa djävulstecknet - ett publikhav på 20 000 pers är helt förtrollade av de nio herrarnas uppvisning.
I slutändan hittar jag bara en dålig sak med konserten och det är det snöpliga slutet - helt plötsligt är det bara slut. Skulle dem inte hålla på till klockan tolv? Hon är ju för fan bara tjugo i! Fy skäms, Slipknot.
Witchcraft 2/5 - Scandinavium
Det finns band som kopierar och så finns det band som KOPIERAR!
Svenska Witchcraft låter så mycket Black Sabbath att efterföljande Airbournes AC/DC-flörtar framstår som nyskapande och unika. Jag får ingen som helst ro i sinnet under Witchcrafts spelning får det låter så satans mycket Black Sabbath; men det är för att jag inte tycker Osbournes skötebarn är dåligt utan för att det låter så jäkla oinspererat: vad är "egna idéer" för något?
Jag hade vissa funderingar på att köpa bandets senaste album som var till salu utanför arenan men jag ändrade mig i sista sekund. Jag kände helt enkelt att det inte var värt pengarna.
Bandet skulle fått en etta om det inte hade vart för två saker - för det första så är bandets trummis en fröjd att se (inte ens Mikkey Dee kunde se lika energisk och barnsligt lycklig ut som honom) och för att man slapp stå bland en massa fyllehundar som på en viss spelning, på en viss festival, med ett visst "stört" band.
Metallica - ... And Justice For All
Genre: Thrash metal
Betyg: 5/10
Eeeh... jag försökte faktiskt att njuta av den här genomlyssningen; jag försökte verkligen se Metallica för vad de är utan att gnälla över de på tok för långa låtarna och den mediokra produktion. Men i slutändan har jag haft lika roligt som en igelkott på motorvägen med Metallicas kanske största och mest uttjatade platta någonsin.
För det första: Metallica är ett bra band. Jag förnekar det inte. James Hetfield med kompani vet hur man skriver snygga låtar; Kirk Hammet vet hur man hanterar en elgura; Lars Ulrich är en helt okej trummis.
För det andra: jag tycker däremot inte att deras material är så pass bra att det förtjänas höjas till skyarna så som det har gjorts genom åren. Visst, på 80-talet var den här sortens musik nytänkande, spännande och revolutionerande, men nu för tiden har vi redan fullt upp med att hantera intryck från nya band som omdanar metalscenen medan Metallicas storhetstid ter sig allt blekare i horisonten.
Det här är ingen dålig skiva. Den har faktiskt tillfällen då den glänser till. "The Shortest Straw" och "Dyers Eve" är två stenhårda låtar där den första innehåller det, enligt mig, fetaste Metallica-riffet någonsin.
Men resten känns bara som ren jävla utfyllnad. Visst, "One" är ett mästerverk, men jag har hört det så jävla många gånger nu så jag är redo att hugga av mina öron och sälja dem på E-bay om jag hör det en gång till. Jag känner hur jag är ofokuserad under större delen av skivan och vaknar bara till när Hammets läckra solon sparkar in och knappt då - det om något är väl inte ett gott betyg?
Nej, jag fångas inte av Metallica. Det kanske fanns en tid när jag kunde möjligtvis ha fångats av deras musik men den tiden är förbi. Jag kräver mer än bara ett evigt malande. Jag kräver musik som utmanar. Visst, Metallica gör/gjorde utmanande musik men det vill sig helt enkelt inte. Jag. Kan. Inte.
"... And Justice For All" är Metallicas bästa skiva. Men det är också den bästa skivan från ett band som jag alltid kommer ha en väldigt ljummen inställning till. "Meh" är ordet. "Meh" stavat med trååååkiga, bleeeka bokstäääveeeeer.
Glasvegas - Glasvegas
Genre: Poprock
Betyg: 7/10
Det brittiska vemodet dumpar ännu en last på de svenska kajerna, denna gång klädsamt iklädd en härlig skotsk dialekt. Glasvegas verkar vara det "nya stora" inom brittisk pop (för att inte säga popmusik överhuvudtaget). Öppensinnad som jag är bestämde jag mig för att se döden i vitögat och trotsa mina närmast psykotiska hårdrocksprinciper och inhandlade (LJUGHALS!) ett exemplar av Glasvegas debutalbum som tydligen fått stående ovationer av Sveriges samtliga kritikerkår. Nå, jag vill inte påpeka att Glasvegas är något att jämföra med mina största musikfavoriter men nog fan är det här välgjord, vemodig och till och med (hör och häpna!) bra popmusik.
Personligen anser jag att poprockens styrka alltid legat i lyriken, hur banal och bagatellartad den än är, för i en genre där det är viktigare att ha en bra sångare och utmärkande lyrik än, säg, en gedigen trummis borde man ju inte förvänta sig något mer. Anledningen till att Glasvegas har erhållit så många lovord över hela Europa beror nog främst på att deras texter är lätta att ta till sig av samtidigt som de erbjuder ett visst djup - den som skrev texterna vet verkligen hur man fångar lyssnaren med vemodiga texter utan att riskera att framstå som alltför svårsmälta för radion.
Nu är jag inte den personen som lyssnar på ett bands lyrik för att fångas av dem utan föredrar istället att lyssna på själva musiken innan jag fäller min dom. Glasvegas är inte ett band som skyltar med ett snuskigt avancerat låtskriveri, ej heller har de mycket att komma med rent instrumentalt. Dock måste jag säga att jag fångas ändå och det för att det här är musik som gjorts med omsorg och utan en ivrig hunger efter pengar.
Det börjar snyggt och finstämt med "Flowers & Football Tops" - en svävande och lite sorglig historia om en moder som väntar på att hennes bortrövade son ska komma hem igen (lyriken är faktiskt baserad på en sann händelse som utspelades i Glasgow för några år sedan då en liten pojke rövades bort av några män och som sedermera mördade honom). Redan här sätter bandet en omisskänlig känsla som är omöjlig att inte känna igen - vemod.
Visst, att tralla om längtan och brusten kärlek är ett välkänt - för att inte säga extremt uttjatat - ämne inom popmusiken och om dessa ämnen känns äkta eller ej kan diskuteras; vanligtvis blir det bara pannkaka av allting där känslan av upprepning inte går att skaka av sig. Men Glasvegas lyckas få det att kännas äkta - man kanske inte berörs men nog fan får de en att spetsa öronen.
Skivans absoluta höjdpunkt kommer med andra låten "Geraldine" som börjar så vackert, så vackert när rundgången från föregående låt sakta tystas ned och förvandlas till en ensam slinga som gråter lågmält och i hemlighet; precis som den brittiska arbetarklassens själar gör var dag i sin bittra hårda verkligheten. Det känns verkligen äkta och det är nog ta mig fan äkta också. Det är så här pop ska vara! Vemodig och äkta. Inte svamlig och oengagerande som de dussinprojekt vi tvångsmatas av dag ut och dag in på radion och av pretentiösa och farsartade spektakel som Melodifestivalen.
Glasvegas debutskiva är givetvis ingen fläckfri sådan - bandet har en viss tendens att upprepa sig och låtarna smälter, speciellt mot slutet, ihop i en svart, sörjig soppa som man varken kan eller vill komma ihåg. Skivan skiner som mest under sina inledande minuter, vilka innefattar de fyra första låtarna "Flowers & Football Tops", "Geraldine", "It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry" och "Lonesome Swan." Man kan lika gärna stänga av efter fjärde låten, för det tillförs inget nytt efter det vilket är lite sorgligt med tanke på hur bra det verkligen kunde bli om man hade fokuserat mer på att variera sig istället för att köra på i exakt samma spår skivan ut.
Nåja, jag ska väl inte vara grinig - att hitta pop som är så här bra nu för tiden är näst intill omöjligt och Glasvegas ska ha all beröm i världen för att de faktiskt lyckats fånga en en gång så principfast hårdrockare som mig.
Det omöjliga blev just möjligt!
Ett av dagens mest omstridda I-landsproblem måste väl ändå vara fruktan för att inte passa in. Människor i alla åldrar iklär sig roller under vardagen och använder dessa som en sköld både för att bli accepterade av sina så kallade jämlikar och för att finna trygghet i en värld som ibland kan te sig så stor och hotfull.
Jag vill erinra mig att sensommaren 2005 var jag precis vad alla tonåringar brukar vara innerst inne - osäkra, blyga och rädda för att inte passa in. 2005 var året som stavades nystart för mig - första året på gymnasiet lovade mig lika många chanser till att rätta till alla sociala felsteg jag gjort under tidigare år som det lovade risker om att allting kunde gå rent käpprätt åt helvete. Det var, för att citera en intern skämtare, det "kritiska ögonblicket" som närmade sig - det handlade om vinna eller försvinna.
Resten av min gymnasietid kan nog bäst sammanfattas med två ord. Dessa ord är "utveckling" och till en viss grad "mognad." Utvecklingen kom i form av att jag äntligen fann mig en personlighet/roll i hårdrockens värld och mognaden kom utav att jag äntligen fick lite socialt flyt. Gymnasietiden kantades av diverse pinsamheter till följd av alltför stora alkoholkonsumtioner, känslor jag inte ens visste att jag hade och framförallt musiken som plötsligt var det enda man kände man villkorslöst kunde älska.
Hårdrocken fanns alltid där för mig.
Men med tryggheten kom även en trångsynhet och en särskild mentalitet som ratade all annan musik och som bara tillät att hårdrock spelades i min närvaro - all annan musik var ovärdig och tråkig.
Man kan säga att jag tvingades betala ett stort pris för att finna trygghet, för plötsligt hade jag förändrats från en relativt osäker person med öppet musiksinne till något vresigt vrånghuvud som vägrade lyssna på allt annat som lät mjukare än In Flames. Jag inslöt mig i ett skal och höll långsamt på att kvävas av min egen trygghet.
Så här i efterhand tittar jag tillbaka på det här och undrar lite försiktigt "vad fan höll jag på med?"
Enkelt - för att jag var en osäker tonåring som mot alla odds hade hittat trygghet och säkerhet. En säkerhet som skulle beskyddas till varje pris och som inte skulle slås i spillror av något så banalt som musiken som spelades på RixFM dygnet runt, året runt.
Denna drift att iklä sig en roll kan vara direkt dödlig på ett visst sätt - den hämmar ens sociala utveckling. Jag kan säga att idag har jag faktiskt lyckats växa ur min gamla hårdrockarroll och kan ta till mig av det mesta i musikväg (så länge den är bra vill säga). Till exempel hade jag för kanske två, tre år sedan vägrat lyssna på något av The Smashing Pumpkins material - nu är dem en av de bästa grupper jag känner till. Dessutom växer Glasvegas musik för var gång jag lyssnar på dem och gamla klassiker som Scatman och rysska TATU's odödliga hit They not gonna get us är nästintill omöjliga att sluta lyssna på. Även Depeche Mode kan nämnas vars oljiga, melankoliska syntmattor toppar det mesta som jag hört inom hårdrock de senaste månaderna. Herrejävlar, jag har även börjat fattat tycke för Veronica Maggio som förför med sin originella, om än lättuttjatade, radiopop som är mysig att lyssna på under sommarkvällarna.
Ja, jag har växt ur mitt hårdrockarstadie, däremot inte sagt att jag vårdar min fascination för Ozzy Osbournes och hans jämlikars världsarv. Hårdrockaren i mig står fast, men mitt sinne har blivit mer öppet än någonsin. Synd bara att man inte lär sig detta ifrån barnsben utan tvingas i sina unga tonår att iklä sig en roll som man kanske inte alls känner sig komfortabel i. Antar att det krävs för att man ska mogna en gång i livet.
Metallica - Death Magnetic
Recension: musik
Genre: Thrash metal, "gitarronani" metal
Betyg: 4/10
Jaha, då var det alltså dags igen för världens samlade hårdrocksskaror att headbanga loss till det onekligen mest prisade/bespottade, älskade/hatade, tuffaste/mesigaste och skickligaste/överskattade hårdrocksbandet någonsin. Det märks att Hetfield med kompani verkligen vill visa sina tvivlande fans att de minsann kan vara så råa och fräcka som de var på 80-talet och att föregående plattan, St. Anger, bara var ett litet misslyckat steg i helt jävla fel riktning. Personligen kan jag inte vara mer ointresserad och helhetsintrycket jag får av bandets så kallade "nytändning" kan uttryckas med orden: "frankly my dear, I don't give a damn."
Jag har alltid tycket att Metallica är ett väldigt mediokert band. Det är inte så att de gör dålig musik - faktum är att deras färdigheter med instrumenten är imponerande och de har faktiskt ett brett register med minnesvärda låtar som heter duga. Dock har jag alltid haft svårt för att gilla bandet helt vilkorslöst och det vill sig inte riktigt den här gången heller.
Eftersom mitt intresse för Metallica är i stort sett obefintligt så har jag en ganska lättsam inställningen till deras bespottade karriär - så de ändrade sin stil i samband med albumet Load, so what? Detta borde ju i ärlighetens namn göra mig som klippt och skuren för att recensera en av deras skivor; jag varken hatar eller älskar dem ju.
Så, direkt från mitt objektiva hjärta, kommer här domen över Death Magnetic - det är en väldigt tråkig platta.
I skrivande stund är det bara "Broken, Beat & Scarred" som gjort intryck på mig. Givetvis har "The Day That Never Comes" sina poänger men det är alltför lik sin betydligt snyggare förfader - "One" - för att kunna bli en odödlig hit.
Jag har svårt att egentligen hitta en enda låt som riktigt faller mig i smaken här. Allting flyter ihop i en enda salig röra av blytunga riff, helvilda solon och Hetfields alltid så mjukhårda röst. Rent instrumentalt är bandets medlemmar rena rama dygdemönster men det gör mig inte blind för att det är så sabla tråkigt att lyssna på. Det är bara den ena tröttsamma gitarronanin efter den andra och det rör mig inte i ryggen - Metallica lyckas inte få mig att headbanga i takt till Lars Ulrichs endimensionella trummor, Hammets och Hetfields Jazplanskvicka solon eller Trujilios mummlande bas.
Nej, det här var inte kul alls. Metallica kanske vet hur man hanterar sina instrument men det ursäktar inte att det är tråkigt att lyssna på. En knapp timmes skryt kan bli olidligt jobbig att lyssna på. Vid det här laget är säkert Sveriges samlade Metallicafanbase i full fart med att skicka lönnmördare efter mig, men jag står likväl vid mitt ord - Death Magnetic är en summering av bandets karriär, ett instrumentalt mästerverk men ett känslokallt monster som skryter om hur stort det en gång var.
Fotnot: videon till singelsläppet "The Day That Never Comes."
Motörhead - Motörizer
Genre: Heavy/Speed metal, Rock 'n' Roll
Betyg: 6/10
Människopsyket är väl ändå en ganska lustig sak? Det kan skryta om att lagra tusentals minnen, lära sig ett stort antal språk samt att få folk att komma ihåg vad alla medlemmar i Paradise Hotel heter och vad de har för skostorlek samt IQ-nivå (men med tanke på att de deltar i en dokusåpa vars grundlägande koncept kan summeras med orden "eeh" och "uuh" så kan det väl inte vara alltför svårt att räkna ut var den intellektuella ribban står).
Jag har haft nöjet att läsa Lemmys självbiografi så här inför de annalkande sommardagarna och jag kan inte påstå annat än att de är en grymt bra bok. Den var såpass bra att jag till och med börjat att gilla Lemmys skötebarn - det legendariska rockbandet Motörhead - mer än någonsin. Innan dess hade jag en ganska stillsam inställning till bandet och tyckte musiken de tryckte ur sig var riktigt bra men inget mer. Därför kan det här mycket vare en av de mest svårbedömda skivor jag recenserat.
Motörheads recept för framgång är ingen större hemlighet - det handlar om gammal hederlig hårdrock i 200 knyck som behandlar så vitt skilda ämnen såsom livet, kärleken, sex, droger och alkoholhaltiga drycker. Det är alltså hårdrock så som den ska vara; äkta, ölstinn, ärlig, rökdoftande, svettig och rå. Det är raka puckar från början till slut. Som en gammal svensk porrfilm från 90-talet ungefär.
Alla (och jag menar alla) har vid det här laget säkert hört bandets tveklöst mest uttjatade låt - "Ace of Spades." En låt som är bandets grundidé trogen och en riktig konsertfavorit. Så den som letar efter låtar i stil med ovannämnda odödliga hårdrockshymn får verkligen sitt lystmäte på Motörizer.
"Rock Out" är nästan skamligt lik sin adrenalistinna förfader, men tappar för all del inte fart för det. Låten inleds med en fet basslinga och fullkomligt exploderar därefter i en sjuhelvetes rockfest. Headbangandet är ett faktum och man sjunger med i den självklara refrängen (allvarligt, vem kan inte gilla när Lemmy - bandets bassist och sångare - sjunger "Rock out, rock out, with your cock out"?) allt eftersom öl framstår mer och mer som den mest fulländade drycken i universum. Perfa!
Andra höjdpunkter är mangelmonstret "Buried Alive", stilsäkra "English Rose" med en Lemmy på riktigt lönnkrogshumör samt inledande mastodonttunga "Runaround Man." Även "Teach you how to Sing the Blues" tåls att nämnas med sitt effektiva riffande.
Dock så har vi ju den här skittråkiga delen där man som recensent måste gnälla lite; det måste ju finnas en anledning till att skivan fått ett såpass lågt betyg. Först och främst innehåller skivan lika mycket starka låtar som det finns material som man kan mista eller ha. Det är ganska uppenbart att det här är ett album som producerats på rutin utan några egentliga idéer att utveckla sitt sound med (vilket på ett sätt inte behöver vara dåligt - Motörhead är ju redan bra som de är).
Dessutom så känner jag att självbiografin som jag nämnde i början förstör lite för mig. Innan jag hade läst boken i fråga hyste jag inga starkare känslor för Motörizer och det känns nästan som att jag agerar omedeveten hycklare genom att sätta en sjua eller åtta. Men missförstå mig rätt, det här är ett bra album, men som recensent måste jag förbli objektiv och inte låta mina känslor ta över. Jag måste stå fast vid mitt första intryck av skivan helt enkelt.
Så för att avrunda det hela kan man säga att Motörizer är ett genomgående bra album helt enligt Motörheads flitigt uttjatade sound. Det är klassisk hårdrock och det borde ju egentligen vara nog för att göra alla och några till nöjda.
Fotnot: videon till singeln "Rock Out". Skruva upp ljudet till ohälsosamt högt och njut. Nuff said.
Art Like Destruction - She's Dead By Dawn (Demo)
Genre: Deathcore
Betyg: 7/10
Det ligger i människans natur att avvisa och hålla sig undan sånt som hon anser främmande eller skrämmande; därför är det med kritikeryxan i högsta hugg som jag hugger in på Halmstadbandet Art Like Destructions andra demoskiva.
Som jag ofta framhåller har jag en väldigt grinig attityd gentemot band som väljer att beskriva sin musik med ord som slutar på "core" så jag måste säga att jag var ganska skeptisk och förväntade mig inget vidare nytt eller banbrytande, för att inte säga orginellt.
Så här med facit i hand kan jag säga att jag hade fel. I alla fall till femtio procent.
Trots skivans smala utbud på låtar (vilket i och för sig bara är naturligt med tanke på att det är en demoskiva) så kan jag inte göra annat än att kapitulera inför ALD's überaggressiva pungsparksmetal. Efter en finstämd om än knappast oväntad inledning i form av det en och en halv minut långa titelspåret så levereras jag en knytnäve som har orden "sitt ner och häll käften" inbrända på knogarna - vilket ultrarens!
"Why can't you" har en inledning som kommer från ingenstans och fullkomligt krossar ens tillvaro; förlåt att jag tvivlade! Det här bandet vet verkligen hur man får skeptiker att hålla käften och om det skulle finnas undantagsfall som likväl spyr galla över och förstör låten med verbala fördomar såsom "förutsägbar" och "gammalmodig" så kommer ingen ändå att höra dem på grund av (eller skulle man kanske säga "tack vare") låtens fenomenala refräng - hårdare rens får man leta länge efter.
Efterföljande "Pay For My Sins" och avslutande "Part Of Something We Don't Need" rusar på i samma ohälsosamma takt som sin föregångare trots att de aldrig riktigt når upp till samma höjder. Likväl är de väldigt snygga och bandets samtliga medlemmar briljerar med sina respektive beudransvärda instrumentala skickligheter (speciellt sångaren som lika gärna kunde vara Lord Worms onda tvilling).
Med ett sound som luktar amerikansk Brutal Death metal a lá All Shall Perish och i vissa fall Cryptopsy kan jag bara säga att Art Like Destruction är något på spåren här - det är skickligt spelat, vansinnigt aggressivt och svårt att inte älska om man är en lutrad Death metal-veteran. Jag förväntar mig storverk i framtiden!
Jag skulle kunna hålla på att älta om bristen på orginalitet i all evighet men som det är nu känner jag bara för att släppa på mina principer och lyssna på "Why Can't You" en gång till helt utan krussiduller och förutfattade meningar. Bandet kanske låter som en svensk version av All Shall Perish men eftersom gruppen i fråga är ett av mina absoluta favoritband borde jag väl veta bättre än att klaga.
En väldigt stark sjua! Ett givet köp för de som älskar villkorslös Brutal Death metal.
