Iskariot

Recension: musik
Genre: Hardcore, kängpunk
Utgivningsår: 2002
Betyg: 8/10

Låtlista:
1. Nej Till Livet
2. Ursäkta Min Uppriktighet
3. Fildelningsprocessen
4. Fremskrittspartiet
5. Kapitalet Knullar Oss
6. Städa Efter Din Egen Skit
7. Möjligheternas Stad
8. Ordets Makt
9. Om Mao Var Här
10. Eko
11. Krossa Flaskan i Mitt Ansikte
12. PK - Poliskonstapel
13. Brev Från TJM #1
14. JA!
15. Brev Från TJM #2
15. Shocking Nymoralism
16. Sista Utposten  



Kapitalisterna och deras anhängare får sätta sig i skamvrån, för här kommer en knytnäve iklädd ett av den extrema vänsterns mest slipade knogjärn. TOTALT JÄVLA MÖRKERs vax från 2002 är ett blodrött dokument nedklottrat med alla möjliga och omöjliga anklagelser mot den mest konservativa och kapitalistiska sektorn av samhället. Ja, och så är det ett jävligt bra album också.

Punk ska låta som punk ska låta - som punk det vill säga. Detta har TOTALT JÄVLA MÖRKER förstått till fullo och därför är musiken inte mycket mer avancerad än den sorts old-school-punk som var vanlig på 80-talet - bortsett från att den här är stöpt i den mest hatiska och bittraste sinnesstämmningen du kan tänka dig. Här finns inga pauser, inga lugna intervaller, inga chanser till att hämta andan. Det är stenhårt, kompromisslöst och in your face från början till slut. Det är bara att välja - antingen hatar du det eller så älskar du det.

Bandets starkaste sida har alltid varit dess lyrik, och på "Det Ofrivilliga Lidandets Maskineri" finns det gott om bitska texter att frossa i. Självklart är den extremt vänstervriden, vilket låttitlar såsom "Kapitalet Knullar Oss" och "Om Mao Var Här" skvallrar högljutt om, och skulle säkerligen få Fredrik Reinfeldt att bli högröd i ansiktet. Personligen tycker jag att många av texterna är både insiktsfulla och på ett eller annat sätt intelligenta trots att de ibland kan luta åt det lite väl extrema hållet. Favoriten är dock refrängen i våldsamma "JA!":

Tredje Riket - nu är det här
Kapitalismen - är totalitär

En klockren skildring av Sveriges del i EU där landets resurser utnyttjas å det grövsta till fördel för den europeiska unionen. Vidare är "PK - Poliskonstapel" (ett retsamt långfinger mot allsköns individer som tror sig veta bättre än alla andra), "Städa Efter Din Egen Skit", "Ordets Makt" och "Ursäkta Min Uppriktighet" självklara favoriter; alla med sina egna budskap och sprängfyllda med adrenalin och jävlar anamma som kan få de flesta rutinerade band att storkna.

Gör dig sjäv en tjänst och inhandla "Det Ofrivilliga Lidandets Maskineri." Eller ännu bättre - ladda ned den; så länge du inte gynnar den kapitalistiska utsugningen inom musikindustrin skiter jag fullständigt i vad eller hur du gör!  


Låttips: "JA!", "PK - Poliskonstapel", "Kapitalet Knullar Oss", "Sista Utposten" och "Städa Efter Din Egen Skit"
Bandtips: SKITSYSTEM, SLAYER och SYSTEM OF A DOWN

Recension: musik
Genre: Depressive Rock
Utgivningsår: 2010
Betyg: 7/10

Låtlista:
1. Army of One
2. From the Hands of Sinners
3. Harvest
4. Osiris
5. A Final Storm
6. Inqusition
7. The Tide
8. All like Serpents
9. In it for Fighting
10. By the Gallows
11. Mist



Stockholmarna i KATATONIA får nog se upp i framtiden, för med sitt tredje album etablerar sig norrländska KHOMA som en kraft att räkna med på den svenska depp-rock-scenen. Det här är ett band på uppgång.

KHOMA (tidigare känt som enbart "KOMA") är knappast några nykläckta fågelungar i sammanhanget; samtliga inblandade i bandet är eller har varit medlemmar av hyffsat framgångsrika band såsom THE PERISHERS och DEPORTEES och, att inte förglömma, melankolins fanbärare CULT OF LUNA. Den sistnämnda meriten bör tveklöst ha mest slagkraft då bandet är ett välkänt, för att inte säga dyrkat, fenomen bland de flesta hårdrockare (mig själv inräknad).   

Beskrivningen kan till en början ha en tveksam klang; KHOMA lirar hyffsat tung depp-rock och kan ses som ett "lättsammare" alternativ till ISIS och nämnda CULT OF LUNA. Medan sistnämnda band tenderar till att dra ut sina låtar till tio-minuters-epos håller KHOMA hårt på den traditionella låtlängstandarden och kryper sällan över fyraminutersstrecket. Detta har dock övervägande positiv inverkan då många låtar får mer slagkraft då man släpper på pretentionerna och hellre slänger känslorna direkt i ansiktet på lyssnaren. Vid ett fåtal tillfällen känns låtarna lite väl korta och man känner ofta att man vill ha mer, men det är ju därför människan uppfann repeat-knappen antar jag.

Samtliga låtar på "A Final Storm" är produktionsmässigt av högsta klass och alla instrument - inklusive basen som ofta kommer bort i dånet i den här sortens musik - ges tillräckligt med andningsrum.

Låtmässigt kan man ibland känna att frånvaron av riktigt minnesvärda dängor är lite frustrerande och låtarna tenderar att flyta ihop med varandra till en början, men tar man sig bara tid och låter skivan snurra ett par varv i skivspelaren hittar man så småningom sina favoriter. Undertecknad finner förvånande nog balladerna som de bästa låtarna där "The Tide", "Harvest" och avslutande "Mist" glänser med sina djupt melankoliska tongångar och dynamiska lyten. Andra låtar värda att nämna är det mullrande titelspåret, klagande "In it for Fighting" och den finfina "Inqusition."

I striden om depparjepparnas gunst är KHOMA en bataljon som man varken kan eller ska fnysa åt - med sin blandning av CULT OF LUNA-förtvivlan och KATATONIA-melankoli lär bandet hitta hem till många hårdrockares hjärtan och jag ser inget konstigt i att utnämna bandet till en av de bättre konstellationerna som vuxit fram under det senaste decenniet. Det är melankoliskt och smäcktande utan att för den delen bli alltför pretentiöst eller fånigt och med en så karasmatisk sångare som Jan Jämte kan bandet komma långt. Mycket långt.

Låttips: "The Tide", "Mist" och "In it for Fighting"
Bandtips: KATATONIA och CULT OF LUNA

Recension: musik
Genre: Rock 'n' Roll, Hårdrock
Utgivningsår: 2010
Betyg: 2/10

Låtlista:
1. Ghost (feat. Ian Astbury)
2. Crucify the Dead (feat. Ozzy Osbourne)
3. Beautiful Dangerous (feat. Fergie)
4. Back from Cali (feat. Myles Kennedy)
5. Promise (feat. Chris Cornell)
6. By the Sword (feat. Andrew Stockdale)
7. Gotten (feat. Adam Levine)
8. Doctor Alibi (feat. Lemmy)
9. Watch this Dave (feat. Dave Grohl and Duff McKagan)
10. I Hold On (feat. Kid Rock)
11. Nothing to Say (feat. M. Shadows)
12. Starlight (feat. Myles Kennedy)
13. Saint is a Sinner to (feat. Rocco Deluca)
14. We're all Gonna Die (feat. Iggy Pop)

Det ska till mycket för att jag ska såga en skiva som huserar en av de öligaste, fräckaste och coolaste rockrösterna någonsin (hoppas att du aldrig lämnar oss, Ian "Lemmy" Kilmister); Slash's solodebut är om något en väldigt sömnig historia som inte engagerar för fem öre. Alla de unika rockrösterna som allas vår gitarrhjälte från Los Angeles lejt känns i slutändan som försäkringar om att så många omdömeslösa rockers som helst ska köpa en skiva som är fylld till bredden med... absolut ingenting.

Man kan undra vad som tagit åt rockvärldens äldre akter det senaste decenniet - gamla rävar såsom Judas Priest, Scorpions och Iron Maiden gör mer eller mindre godkända comebacks (enligt internets otaliga rockforum då alltså - jag har ingen personlig åsikt i ämnet) och ingen kan väl ha undgått Guns 'n' Roses bespottade comeback "Chinese Democracy" häromåret, som fick Slash-purister att se rött. 
   I Slash's självbetitlade solodebut verkar ålderdomshemmets dörrar ha stått öppna på vid gavel en solig dag för så gott som varenda låt huserar en vokalist som sett både de sämre och bättre sidorna av rockens fyrtio år långa liv med undantag får några yngre förmågor som antagligen tryckts in för att locka yngre lyssnare. Detta kan antingen ses som ett sista desperat rosslande andetag från rockens guldålder (80-talet) eller... tja, vad fan vet jag, för det är svårt att hitta något annat än negativa synvinklar i det här med att en enda skiva sitter på så många äldre talanger. 

Med tanke på att skivan är en stor samling av många olika musikaliska förmågor (stora som små) vore det nog på sin plats att ge varje låt en alldeles egen spalt. 

Låt nummer 1 - "Ghost" med Ian Astbury
Hyffsad öppnare, är lika slätstruken och snäll som ett marsvin och saknar någon som helst låga men inger ändå ett visst hopp om att det knappast kan bli värre...

Låt nummer 2 - "Crucify the Dead" med Ozzy Osbourne
... men det blir det. Jag förstår mig helt enkelt inte på Ozzys tendens att skapa och, dessvärre, medverka i snyftande ballader i vilka han inte kan sjunga rent i om så jordens framtida öde hängde på det. Var tog mörkret, ångesten och framförallt den kusliga känslan vägen som hans stämband satt inne på under hans glansdagar i Black Sabbath? Kallas man "The Prince of Darkness" borde man väl för bövelen leva upp till det. Skärpning!

Låt nummer 3 - "Beautiful Dangerous" med Fergie
Äh, dra åt helvete...

Låt nummer 4 - "Back from Cali" med Myles Kennedy
Nej, aldrig igen.

Låt nummer 5 - "Promise" med Chris Cornell
Det är först här som skivan börjar förstå att den har en publik att engagera - Chris Cornells (Soundgarden) känslosamma stämma passar utmärkt i de protogrunge-iga tongångarna och gör detta till en av skivans tre bästa spår.

Låt nummer 6 - "By the Sword" med Andrew Stockdale
Om Slash mening var att söva MTV's läsare med skivans första singel så kan jag inte säga annat än att han lycakdes väl. Jag vill minnas att sångarens röst var riktigt bra men att jag glömde bort hans insats helt på grund av låtens anonymitet. Jag somnar!

Låt nummer 7 - "Gotten" med Adam Levine
*zzzzzzzzzzz*

Låt nummer 8 - "Doctor Alibi" med Lemmy
*zzz...* Va? Lemmy på sång? Yeah, awesome!! Äntligen börjar den här skitskivan ta fart! En låt enligt Motörheads samtliga regler blandat med en tydlig Guns 'n' Roses-touch. Skivans bästa låt! Detta måste väl vara starskottet på skivans förmodade bättre hälft?

Låt nummer 9 - "Watch this Dave" med Dave Grohl och Duff McKagan
Vad ser jag? Dave Grohl!? Den funkiga trummisen från Nirvana och sedermera den sköna sångaren från Foo Fighters - det här kan väl knappast gå fel. Men... varför sjunger han inte? Nej! Det är en instrumental låt! Nej!! ARGH!!

Låt nummer 10 - "I Hold On" med Kid Rock
Måste jag fortsätta lyssna?

Låt nummer 11 - "Nothing to Say" med M. Shadows
Tuff emorocklåt som faktiskt sitter på en sångare med riktigt riv i rösten och ett tungt groove. Glöms dock bort i samma stund som den slutar.

Låt nummer 12 - "Starlight" med Myles Kennedy
Känner jag igen den här rösten? Nej, förmodligen inte...

Låt nummer 13 - "Saint is a Sinner Too" med Rocco DeLuca
Nåja - titeln är i alla fall rätt snygg...

Låt nummer 14 - "We're All Gonna Die" med Iggy Pop
Skivans avslutare och en riktigt trivsam historia som åtminstone försöker knyta ihop påsen på ett någorlunda snyggt sätt och lyckas över förväntan. Iggy har en väldigt skön röst och riffet är somrigt och får mungiporna att resa sig i samband med att man försiktigt börjar stampa takten i den klistriga refrängen.

Tro mig; det smärtar mig djupt att såga en skiva signerad en av de bästa gitarristerna någonsin. Jag menar, har man skrivit de underbara riffen till låtar som "Welcome to the Jungle", "Paradise City" och framförallt en av hårdrockens bästa ballader - "Sweet Child O' Mine" - så förtjänar man att inte smutskastas hursomhelst, men jag kan på inget vis se något gott i den här skapelsen. Sånginsatserna är i i bästa fall (fast Lemmy är ju stencool som vanligt och Iggy Pop har faktiskt växt i mina ögon) bleka, låtstrukturerna helt utan finess och skivans tempo är ungefär lika såsig som Slash ansikte är ourskiljbart bakom hans solglasögon, hår, hatt och fan vet vad. 
   Slash solodebut är albumet som gamla Guns 'n' Roses glömde bort - det är en uppvisning i hur man inte skapar musik och rakt igenom en enda stor besvikelse. Tur ändå att jag inte hade några höga förväntningar...  

Låttips: "Doctor Alibi", "We're All Gonna Die" och "Promise"
Liknande band: Guns 'n' Roses, Motörhead och i viss mån Foo Fighters

Recension: musik
Genre: Nu metal, Industrial metal
Utgivningsår: 2002
Betyg: 6/10

Låtlista:
1. Here to Stay
2. Make Believe
3. Blame
4. Hollow Life
5. Bottled up Inside
6. Thoughtless
7. Hating
8. One More Time
9. Alone I Break
10. Embrace
11. Beat it Upright
12. Wake up Hate
13. I'm Hiding
14. No One's There



"Untouchables" var skivan som visade att de hatiska tokstollarna i KoRn verkligen satt inne på gediget musikerande och var kapabla till att göra musik som hade båda fötterna i det melodiska och refrängstarka lägret samt i det mörka och ilskna. Dock behöver detta inte vara ett tecken på att musiken i sig är helt felfri - "Untouchables" lyckas inte alltid engagera mig som lyssnare och det lite väl breda utbudet av material gör att halva skivan känns fullkomligt fullpropad med utfyllningslåtar.
 
Första gången "Untouchables" hade snurrat klart i min CD-spelare var jag gravt besviken - det var inget i stil med den mästerliga "Life is Peachy" från 1996 eller den två år äldre Funk metal-festivalen "KoRn." Nog för att ljudproduktionen var fet som få, men det lät inte tillräckligt... "Korn-igt." Jag kan ju med gott samvete säga att jag var ganska bortskämd på de primalbrutalarga verken man hittade på ovannämnda skivor och att dessutom basen - det klart coolaste inslaget - hade tonats ner rejält till förmån för en mer rockig och sammansvetsad ljudbild gick inte hem hos mig.
   Hade jag recenserat "Untouchables" vid det tillfället hade den fått en trea, eller kanske en fyra om jag hade varit på gått humör. Men samtidigt kände jag att skivan förtjänade att lyssnas på några gånger till innan jag fällde min slutgiltiga dom och det visade sig att skivan hade lite mer att bjuda på än vad jag först trott.

Trots att bandet hade tagit sin musik till helt nya nivåer (man hade gått från ett påtagligt rap-influerat metal-sound till mer industriellt doftande marker) och "mognat" med åren så finns ilskan kvar djupt där under - det gäller bara att lyssna noga.
   Låtar som "Blame", "Bottled up Inside", "Beat it Upright" och den uppenbart förbannade "Wake up Hate" sitter på ett kokande ursinne - som en knuten näve i byxfickan. Sångaren Jonathan Davis har förvisso lagt av helt med growlandet, men hans raspiga, ångestladdade och nästan gråtfärdiga stämma övertygar bättre än de flesta av dagens så kallade ilskna hårdrockssångare.
   Man har även givit utrymme för mer melankoliska bitar i vars fack "Hollow Life", den oerhört refrängstarka "Thoughtless" och "Alone I Break" kvalar in som de allra bästa låtarna.

Så långt är runt hälften av albumets låtar uppräknade och det är utan tvekan en liten samling starka låtar som säkert har en särskild plats i de flesta Korn-fans hjärtan. Men det är tyvär där, när man räknar upp albumets bästa sidor, som problemen börjar för det är lika många låtar kvar som INTE är värdiga varumärket känt som KoRn. Resten av skivans låtar är rent av skit och trots att många av dem bär på ett säreget groove och kan ge upphov till frenetiskt headbangande så lämnar dem inget bestående intryck.
   Det känns som att bandet i slutskedet av albumets inspelning stod klara med sju überfeta och starka låtar och slängde in ytterliggare sju halvdana och halvfärdiga låtar för att fylla ut lite speltid bara för att få lite valuta för pengarna. Resultatet blir att "Untouchables" blir riktigt tråkig att lyssna på och inte blir det bättre av att låtarna i stort sett låter exakt likadana och inte engagerar för fem öre.

Av alla KoRns album som kom ut under 00-talet så står sig "Untouchables" som deras klart bästa släpp - produktionen är fet och mustig, musikerandet överlag bra och Jonathan Davis gör skäl för att vara en av de tjugo bästa hårdrocksvokalisterna någonsin. Dock - och jag känner att jag har sagt det här förut i andra KoRn-recensioner - så står det sig slätt mot "Life is Peachy" och bandets självbetitlade debutalbum från 80-talisternas nostalgiska våta dröm - 1990-talet.

Låttips: "Thoughtless", "Wake up Hate" och "Bottled up Inside"
Liknande band: Rage Against the Machine och Deftones

Recension: musik
Genre: Death/Doom metal
Utgivningsår: 2009
Betyg: 5/10

Låtlista:
1. My Body, A Funeral
2. Fall With Me
3. The Lies I Sire
4. Bring Me Victory
5. Echoes From A Hollow Soul
6. ShadowHaunt
7. Santuario Di Sangue
8. A Chapter in Loathing
9. Death Triumphant

Efter tre års frånvaro återvänder My Dying Bride med sitt tionde album sedan starten 1990 och det till gemene depparjeppes stora förtjusning. Det man hittar på skivan är ett MDB som börjat vänja sig vid sin nya 2000-talsskrud och som inte verkar ha några som helst avsikter att avvika från den tydliga gothinfluens deras musik erhållet sedan det tårdrypande mästerverket "Songs of Darkness, Words of Light" (2004). Huruvida detta är bra eller dåligt låter jag förbli osagt (personligen föredrar jag både gamla och nya MDB), men däremot så går frågan om huruvida "For Lies I Sire" är en värdig comeback eller inte att om älta i dagar.

Det börjar som vanligt bra - "My Body, A Funeral" är ett snyggt stycke MDB-historia som inte lämnar ett öga torrt (i positiv bemärkelse då alltså) och när väl violinen, som varit frånvarande sedan 1996, sparkar igång med ett rysligt vackert tjut viskar en röst i bakhuvudet på mig att de följande femtionio minuterna kommer att bli underbara.
   Nå, nu blir det kanske inte riktigt så bra som man hoppas. My Dying Bride må vara ett extremt rutinerat band och vet hur man skapar harmonier som sprungna ur en målning av ett regnhärjat brittiskt höstlandskap men i "For Lies I Sire" verkar rutinen ha en motsatt effekt på låtskapandet. Stora delar av materialet låter oinspirerat och tråkigt och de flesta låtar tänder inte till förrän violinen tillåts lite utrymme, och då endast under korta tillfällen. Ett bra exempel är andra låten "Fall With Me" som har en oerhört repetiv och tråkig första del men som direkt blir en mycket mer angenämare historia när violinisten får till ett kusligt, shreddande ljud när hälften av speltiden gått.

I det stora hela är "For Lies I Sire" ett gediget verk som knappast gör något fan besviket men samtidigt inte gör det översvallat av glädje. Det välkända MDB-soundet finns där och gnistan och skaparglädjen är ständigt närvarande, men det känns som att bandet börjar bli lite väl bekväma i sitt skapande. Man kör sitt delvis kusliga, delvis melankoliska race och slänger in ödesdigra syntar där det passar, ett tuggande riff för att sätta en efter-döden-atmosfär, en violin för att poängtera bandets mörka sida; allt i sällskap med sångaren Aaron Stainthorpe som som vanligt gör en väl godkänd insatts.
   Dock är det inte felfritt till hundra procent; titelspåret är rent av skittråkigt, nämnda "Fall With Me" är ojämn som få, singelvalet "Bring Me Victory" engagerar på intet vis och "ShadowHaunt"... ja, uppenbarligen ger den inget bestående intryck alls eftersom jag helt har glömt hur den låter.
   Men "For Lies I Sire" sitter inte helt lottlös; "Echoes From A Hollow Soul" är skivans klart deppigaste spår och räddar dagen med hedern i behåll och urladdningen "A Chapter in Loathing" är en naturlig fortsättning på förra albumets ("A Line of Deathless Kings", 2006) avslutande spår och ger albumet lite dynamik med sitt, för bandet, sjukt höga tempo.

Jag hade relativt höga förväntningar på det här albumet, vilket säkert kan förklara det sting av besvikelse jag känner när jag lyssnar på "For Lies I Sire." Det är inte inspiration eller gnista som fattas, däremot hade lite gammalt hederligt jävlar anamma inte suttit fel - så som det är nu lämnar albumet en känsla av tomhet efter sig och aldrig förr har ordet "jaha" varit mer passande i beskrivning av ett album.

Låttips: "My Body, A Funeral", "Echoes From A Hollow Soul", Santuario Di Sangue" och "A Chapter in Loathing"  
Liknande band: Draconian, Skepticism, 1000 Funerals och Paradise Lost 

Recension: musik
Genre: Ambient, Funeral Doom metal
Utgivningsår: 2005
Betyg: 7/10

Låtlista:
1. Igneous Lips
2. Final Wish
3. Your Fancy
4. Moon's Heart
5. Portrait of a Dream

Det är inte varje dag man hör talas om ett metalband från Iran; och det är inte varje dag man hör något så andlöst vackert och fulländat deprimerande som "Portrait of a Dream." Det här är en högoktanig fix för alla depparjeppar där ute som suktar efter mulen, klagande orgelmusik ackompanjerat av dova trummor och gråtande gitarrer.

Även den mest likgiltigaste av läsare förstår säkert redan vad för sorts musik det handlar om - det här är så långt ifrån du kan komma dagens hysteriska schlagerdängor och kärlekskranka emorock. Inte den minsta ljusglimt tillåts skina igenom det mörker av ambienta orgelyl och entoniga gitarrslingor som långsamt, malande, krypande och krälande sipprar ur högtalarna. Det här är ingen lek; det här är inget för positiva pretton som larvar omkring i vardagen och sjunger om studentens lyckliga dagar; det här är musik anpassad för den cyniska och deppade massan av världens befolkning. Och det är - för att tala i klarspråk - riktigt bra.

Tonen sätts direkt i inledande nio-minuters-eposet "Igneous Lips" - från en synt hörs ett ständigt monotont muller och ett efter ett gör de olika instrumenten sina entrér i form av små, känslosamma utsvängningar. Först några pianoklink sedan ett enda långdraget skrik från en gitarr och sedan ett evighetslångt trumbeat - det är så vackert, så vackert. 
   Från låtens inledande sekunder är man totalt fast i 1000 Funerals musik. Det är nästintill omöjligt att värja sig ifrån och inte beröras av de oändligt melankoliska styckena som mer eller mindre domineras av olycksbådande orglar, mullrande syntar och emotionella pianoklink. Under skivans knappt fyrtio minuter långa speltid (en relativt kort sådan i jämförelse med andra band i genren) sitter man i ner stolen och är totalt inne i musiken; ens omgivning har reducerats till en scen med kulisser där man sitter i sin alldeles egen grekiska tragedi och ser svår ut.

Det hade varit enkelt att bara ge "Portrait of a Dream" full pott direkt, men nu ska vi inte ha så roligt. Så som jag nämnt tidigare så är det här musik anpassad för cyniska individer och personer som har någon form av gothfetisch och därför är det en ganska liten skara av människor som kan ta till sig av musiken. Jag önskar inte att bandet skulle slänga in någon klämkäck refräng eller soligt gitarrsolo eller så (nej, gudbevare mig), men det hela kan bli lite väl otillgängligt och deprimerande ibland. Musiken bör uppskattas mest under de där dystra höstregnen när man känner hur den årliga mörkerdeprissionen ligger och lurar bakom ryggen på en - inte under en 25-gradig högsommardag på västkusten.
   Dessutom är speltiden närapå löjligt kort. Bara trettiosju minuter!? Det kanske verkar som ett fjuttigt problem, men med tanke på att bandet lade av kort efter att albumet släpptes (fästmannen till bandets kvinnliga frontman var emot hårdrock och beordrade henne att upphöra med sin hobby innan giftemålet - dumma religiösa skitprinciper...) så känns det ganska dråpligt och rent av snålt. Hade det varit för mycket begärt med ytterliggare femton minuters speltid? Jaja, man får väl se det som att 1000 Funerals slutade med fanan i topp antar jag...

"Portrait of a Dream" är en väldigt trevlig bekantskap, så länge man älskar milslånga, melankoliska syntpassager som får änglar att gråta. Nog för att musiken har ett väldigt smalt användningsområde, men den blir desto bättre när den väl kommer till sin rätt (det vill säga under höstregn och en eller annan begravning).
   Frågan nu är bara vad som är mest sorgligast - musiken själv eller det faktum att vi aldrig mer kommer höra av 1000 Funerals i framtiden. Den religiösa fanatismen har skördat ännu ett offer... 

Låttips: "Igneous Lips", "Final Wish" och "Your Fancy"
Liknande band: Skepticism och My Dying Bride


Inledande låten "Igneous Lips." Blir du inte berörd av det här är du antingen sjukligt positiv eller bara döv.

Recension: musik
Genre: Drone metal, experimentiell minimalism
Utgivningsår: 2009
Betyg: 9/10

Låtlista:
1. Aghartha - 17:34
2. Big Church (Megszentségteleníthetetlenségeskedéseitekért) - 09:43
3. Hunting & Gathering - 10:02
4. Alice - 16:21

Drone metal. Där har vi en genre om någon som verkligen vänder ut och in på och förintar alla fördomar och förutfattade meningar gemene man möjligtvis kan ha om hårdrocken. I spetsen för den här, milt sagt, avvikande utgreningen av den långsamma och malande (och betydligt mer utbredda) Doom metal-genren går Sunn 0))) - ett avgrundens monster som slukar dig med hull och hår oavsett om du är hårdrockare, emo, hip hopare eller (som den allmäna befattningen lyder) "normal."

Jag var hyffsat bekant med Sunn 0))) innan jag inhandlade deras nyaste album, "Monoliths & Dimensions", och visste mer eller mindre vad jag hade att vänta - flummiga megamantran skapade ur extremt nedtonade gitarrer och oändligt långa passager av bara oljud och förstärkarmuller. Så för att göra upplevlesen så total som möjligt släckte jag ner mitt rum, drog för rullgardinen, stängde dörren, matade in skivan i CD-spelaren, tryckte på play och lade mig i lugnt ned i sängen för att börja njuta.
   BOOOOOOoooooooom!!
   Herrejävlar! Mina högtalare håller på att sprängas!
   Ett evigt mörker i ljudform dryper ut ur mina gamla högtalare från tidigt 1800-tal och fullkomligt dränker mitt rum i en atmosfär som inte är lik någon annan. Med ett enda mäktigt slag på gitarren lyckas Sunn 0))) trollbinda mig på bara ett par sekunder. Högtalarna mullrar. Mitt trumset som står bredvid sängkanten rasslar olyckbådande och fönsterrutan skallrar. Jag riktigt känner hur väggarna omkring mig nästan rämnar under det djupa mullret från Stephen O'Malleys feta gitarr och jag hoppar till lite överraskat när Attila Csihar börjar mässa ondskefullt framför oljudet. Hemska ljud som får mig att tänka på tusentals skrikande själar i Helvetet vars lemmar långsamt slits loss av jättedemoner fyller långsamt högtalarna och ansluter sig till det öronbedövande förstärkarmullret.
   Låten heter "Aghartha" och med sin nästan arton minuter långa speltid är det en öppnare värd namnet - en ogenomtränglig atmosfär lägger sig över rummet och håller mig fast ända till de sista skälvande minuterna av albumets speltid när en trombons ljuva toner stillsamt tystar när en av de kraftfullaste musikala upplevelserna i manna minne.

"I search for the riddle of the clouds/from where a new world shall form/a tunnel gouges in the shapes/of the stream in the great abyss/of the sky"

Många tankar och undringar far igenom mitt huvud medan jag lyssnar och förundras över den kavalkad av oljud som dryper ur mina högtalare likt ett stelnande lavaflöde. Kan det här verkligen kallas hårdrock? Kan det överhuvudtaget kallas musik? Nog för att skivomslagets minimalititiska inramning får en att osökt tänka på diverse Black metal-band som på fritiden sysslar med att bränna kyrkor och offra getter, men jag vet inte riktigt.
   Sunn 0))) är inte Black metal; det är något helt annat. Visst, Drone metal kanske, men med tanke på "musikens" unika klang och påtagliga mysticism är det näst intill omöjligt att kategorisera bandets... konst. För konst det är det, det, om något, är jag rörande övertygad om, för det här berör verkligen - ända in i märgen. Ytligt sett är det inte mer än ett evigt oljud men tar man sig tid att lyssna och gör det på bandets villkor så inser man snart att det Sunn 0))) skapar är lika mycket konst som vilken artistisk kulturinriktining som helst.
   Konstnärer har i århundraden målat upp och skapat atmosfärer och känslor med sina färger - Sunn 0))) spelar mer eller mindre i samma liga som snubbar som Leonardo da Vinci eller Michelangelo men har ersatt penslarna och målarfärgerna med gitarrer och förstärkare istället.

"Where tunnels open into the great nothing/and the giant spaces that rent gravitiy/unto the depths of the earth/aligth becomes the riddle of the labyrinth/where the channels of the junction/reform the ethos/and forget/everything"

Med bandets svårkategoriserade sound i åtanke borde det vara omöjligt att jämföra dem med något annat nu levande band. Och jag måste medge att det är inte lätt att hitta några likheter, men efter ett tags grunnande kommer jag fram till att bandet bygger upp en mörk atmosfär lika succesivt skrämmande som den man fann på Celtic Frosts giv "Monotheist" från 2006. Det monotona malandet och de evighetslånga oljudspassagerna som till och med kan få ett berg att skruva rastlöst på sig delar bandet med likasinnande Earth som kanske inte går lika långt som Sunn 0))) men som ändå bjuder på låtar som kan mala samma riff om och om igen i över tio minuter.
   Rent experimentiellt sett kan bandet känna gemenskap med postrockarna i Godspeed You! Black Emperor - båda blandar de hårdrocksinstrument med, för musiken, mindre vanliga aspekter såsom cellos, tromboner, saxofoner och gregorianska körer.

"The sun has moved/where the lines of the compass lay vertical/at the gates/where the world inside/stands alone in front of eternity/in the 4 fields of the hollow earth"

Jag kan tänka mig att det var den här känslan folk hade när Black Sabbath blev allmänt kända - en total helrenovering av ett gammalt sound och presentationen av något helt nytt och skrämmande som är omöjligt att kategorisera. Det är väldigt få förunnade som kan uppskatta den här sortens musik/konst; många kommer att bli bortskrämda redan de första sekunderna då vågorna av monotona ljudväggar sköljer över medan många andra kommer ge det en chans och sen ge upp på grund utav musikens otillgänglighet och ovilja att öppna upp sig själv och bjuda på lite mer lättsmält material.
   Vi som orkar sitta kvar och lyssna och inser storheten i det hela (vilket givetvis är en fråga om smak) har mycket att hämta. Nu är det dags att börja längta efter Sunn 0)))'s nästa spelning i Sverige.

Låttips: så gott som hela albumet, men bäst är ändå "Big Church (Megszentségteleníthetetlenségeskedéseitekért)" och "Aghartha"
Liknande band: Godspeed You! Black Emperor, Earth, Celtic Frost nyare verk (d.v.s albumet "Monotheist") och Triptykon 

Recension: musik
Genre: Industrial Death metal
Utgivningsår: 2010
Betyg: 7/10

Efter fem år och ytterliggare tre veckors väntan (sabla cdon.com!) är det äntligen här! Comebackalbumet som, i min värld, är ett av de viktigaste någonsin. Det har viskats mycket på internet om att sångaren Burton C. Bells nyfunna vänskap med den forne dödsfienden tillika gitarristen Dino Cazarez har talat sitt egna självklara språk och att "Mechanize" skulle bli en tillbakagång till bandets grundkoncept - nämligen überbrutal, tuggande och hatisk industridöds; alltså en helt annorlunda historia än halvmesyren "Trangression" från 2005. Och jovisst, nog har oljepumpen gått varm i maskineriet alltid, för så här fräscht har Fear Factory inte låtit på år och dar.

Fear Factory var det första riktigt tunga hårdrocksbandet jag lyssnade på. Dåvarande favoriter såsom Rammstein, Deathstars och ack så uttjatade Killswitch Engage kändes ganska så mesiga i en jämförelse med den benknäckande och öronbedåvande monsterdöds som FF spelade/spelar. Till och med de betydligt mjukare albumen ("Archetype" från 2004 och ovannämnda "Transgression) bjöd på hårdrock med al dente i och fullkomligt blåste iväg allt annat jag lyssnade på. Så det är knappast en överdrift när jag säger att jag har sett fram emot det här albumet väldigt länge. Snarare tvärtom. 

Det öppnar upp otroligt lovande! Titelspåret bankas in som en rälspik i huvudet och är så vansinnigt brutal och aggressiv att jag för en stund blir rädd att bandet när som helst ska hoppa ut ur högtalarna och vrida nacken av mig. Jag menar lyssna bara på det dynamiska stoppet mitt i refrängen där tokmanglet tystnar i en och en halv sekund för att fullkomligt explodera i ett vrål signerat sångaren Burton - "Mechaniiiiiiiize!!!" Vid det tillfället känns Fear Factory näst intill ostoppbara. Okrossbara. Ouppnåliga. 

Efter en sådan adrenalinkick är det svårt att hålla nere förväntningarna på vad resten av albumet kan erbjuda. Det är inte varje dag som man får en sådan delikat knogmacka serverad OCH på silverfat dessutom för albumet är snuskigt bra producerat, det måste inflikas. Dock känner jag att albumet vacklar lite efter den magnifika inledningen - efterföljande "Industrial Discipline" och "Fear Campaign" känns som upprepningar av titelspåret och på grund av det relativt monotona tokmanglet flyter dem ihop en smula. "Fear Campaign" må ha ett solo (ett av väldigt få i bandets historia kan tilläggas) som heter duga men det hindrar mig inte från att bli lite skeptisk.
   Men sedan drar det igång igen! "Powershifter" är en självsäker liten läckerbit som levererar med stenhård vers och syntig refräng med en skönsjungande Burton. Efterföljande "Christploitation" är albumets bästa låt som börjar härligt olycksbådande med ett stilla piano för att sedan få ett vulkanartat utbrott där hatets magnaströmmar och ilskans pyroklastiska flöden dränker mina öron och med ens inser jag att jag lyssnar på årets hittills hårdaste låt. Fullkomligt lysande!

Och så fortsätter det; nästa låt, "Oxidizer", känns ganska oinspirerad; knivskarpa "Controlled Demolition" doftar det rejält mycket Divine Heresy (gitarristen Dino Cazares sidoprojekt) om och lyckas få upp farten på skivan igen bara för att den ska segas till igen i de följande låtarna "Designing the Enemy" och den obegripliga "The Metallic Division." Kalaset avslutas med den ömsom flummiga, ömsom megabrutala "Final Exit" som är ett fint tillskott till bandets sparsamma samling av mer melodiska och sansade låtar, samt en nyinspelad version av låten "Crash Test" från debutalbumet "Soul of a new Machine" från 1992, som visserligen är fet och har ett bra groove men känns mest som en axelryckning i jämförelse med, säg, "Christploitation."  

För att vara ett så monotont ljudande album så är "Mechanizer" ironiskt nog ett ganska ojämnt släpp; ena stunden låter det brutalt och är njutningsfullt ända ut i öronspetsarna medan det den andra stunden bara låter såsigt och oinspirerat. FF's sound är typiskt på det sättet att det balanserar på en hårfin gräns mellan att vara repetiv och dynamisk; det är inte mycket som ska till för att en låt som kanske till en början låter grym totalhavererar i nästa sekund för att bandet missade en liten detalj i låtskrivandet.
   Men i slutändan ger jag "Mechanize" ett gott betyg ändå, för trots att allas våran favoritskinnsmiskare, Raymond Herrera, mer eller mindre sparkades från sin plats bakom trummorna så fylls hans plats upp väl av Gene Hoglan (Death, Strapping Young Lad, Testament) - faktum är att man inte kunde hitta en bättre ersättare. Dessutom är det väl inte många som klagar över att Dino har fyllt upp Christian Olde Wolbers plats som strängmanglare? Karln är ju ändå en av de bästa shreddare som finns.
   Albumet är inte perfekt, det har sina brister, men det är inte direkt genomgående och det har allt som man kan önska av ett comebackalbum plus att det är det bästa FF-albumet på mycket, mycket länge. Mitt enda huvudbry just nu är hur jag i hela friden kunde missa att bandet spelade i Göteborg för en knapp vecka sedan. *Snyft*

Låttips: "Mechanize", "Powershifter" och "Chistplotation"

Recension: musik
Genre: Melodic metalcore
Utgivningsår: 2006
Betyg: 3/10

Om det finns någon genre som kan definieras som hårdrockens ansikte utåt under 00-talet så är det utan tvekan den melodiska metalcoren. Receptet är enkelt; ta det feta groovet från death metal och groove metal, släng in lite skriksång kontra skönsång a lá screamo och hardcore punk och slutligen dekorera det med sötsliskig lyrik så har du tjusat de flesta självmordsbenägna ungdomar som lever i sina egna egocentriska låtsastragedier. Gudfäderna till denna karusell är Killswitch Engage från USA (var annars?). "As Daylight Dies" är deras fjärde giv och det verkar som att de inte har några som helst planer att ändra sitt sound. "Bra" säger emomobben; "bu" säger jag. 

Jag kan helt ärligt medge att Killswitch Engage en gång i tiden var ett bra band. Tredje skivan "The End of Heartache" (2004) är förmodligen ett av de bästa albumen inom melodisk metalcore under 00-talet då det rönte stor framgång, både bland konsumenter och kritiker. Därför är det ju inte konstigt att hundratals andra grupper hoppade på den trenden som skivan och bandet i fråga gav upphov till.
   Vid det tillfället var Killswitch Engage sin tidsålders obestridde kungar; trots alla kloner som ploppade upp runt omkring dem så stod de fast och deras framgångar kände inget slut. 

Detta var för sex år sedan och mycket (jag repeterar; MYCKET) har hänt sedan dess. Nya band har tagit KsE's plats och ett band som en gång verkade ha världen för sina fötter visade sig bara vara en högst kortlivad fjärt i rymden.   
   Det var nog när "As Daylight Dies" släpptes som det började gå utför. Skivan älskades av konsumenterna, men sågades av kritikerna och därmed började KsE's stjärna att sakta fallna.

"As Daylight Dies" bär inte på den uppenbara skaparglädje som förra skivan hade och trots att inledande "Daylight Dies" och singelsläppen "My Curse" och "In The Arms of Sorrow" är en trio riktigt fräscha låtar från den melodiska metalcorens bästa sida så kan man inte förneka att det här är outgrundligt urvattnat, oinspirerat och rent av dåligt.

Killswitch Engage satsar på säkra kort och begår därmed en av de värsta synderna inom hårdrocken. Här finns inget jävlar anamma, inte en tillstymmelse till att vilja utveckla sitt koncept till högre höjder. Fjortistjejerna och emorockarna kommer jubla när Howard Jones (bandets karimsmatiske sångare) sjunger om brusten kärlek i de otroligt repetiva refrängerna, men jag säger stopp redan när andra låten sparkar igång med ett slött riff kopierat från valfritt In Flames-album. Det är pinsamt tydligt att grabbarna inte hade någon inspiration när de gick in i studion; det går inte att någon som helst spelglädje i den här härvan av pretentiösa refränger och karbonkopierade chugga-chugga-riff. Det låter som att bandet helt enkelt är urlessa på det kommersiella monster de själva har skapat.
   Och med facit i hand skulle det inte vara så konstigt om Howard Jones, Adam Dutkiewicz och kompani är trötta - melodisk metalcore är den mest uttjatade (eller i alla fall den näst mest uttjatade om man tar med schlager i beräkningen) genren som skådat världens ljus sen, ja, sen grungens tid i början av 90-talet. Det är en överprofiterad och livlös genre som stora musikföretag som NuclearBlast och RoadRunner kramat ut den sista droppen ur. Liksom punken och grungen före den så har melodisk metalcore gått sitt öde till mötes i den hårda mainstream-världen där det är viktigare att smida järnet medan det fortfarande är varmt istället för att, säg, vidga vyerna.

Det enda vettiga i nuläget vore att ge genren ett välbehövligt skott i nacken och begrava den; eller - om det känns för drastiskt - ge den en total jävla helrenovering, för så här får det helt enkelt inte gå till. Det är så fabulöst dåligt, oinspirerat och tråkigt att lyssna på. Jag, för min del, skulle inte sörja KsE's bortgång utan istället minnas deras glansdagar samt den storhetstid de fick avnjuta tillsammns med genren de skapade. 
   Melodisk metalcore har blivit en näst intill outtömlig källa för pengakåta musikföretag och en urvattnad musikform som ungdomar i yngre tonåren inte har vett att bojkotta. Det får vara nog nu; "As Daylight Dies" var den sista spiken i genren och dess upphovsmans kistor. Kurt Cobain och Dee Dee Ramone vrider sig som grillspett i sina gravar.

Recension: musik
Genre: Alternativ hårdrock, Pre-Grunge
Utgivningsår: 1989
Betyg: 8/10

Jag har varit väldigt givmild och delat ut många höga betyg de senaste inläggen, och det verkar som att ödet är fast beslutet om att jag ska förbli i den trenden när jag nu hyffsat oväntat får Nirvanas debutalbum slängt rakt i ansiktet. Tack för det, "ödet" (du vet vem du är), nu kommer den här bloggen bli så full av positiva utrop och annat joller att jag blir tvungen att gräva ner mig någonstans tillsammans med satanistbibeln och slå mig själv maniskt på axlarna tills jag blir mig själv igen. Fy!

Nirvana behöver väl knappast någon närmare presentation; att allena vara skyldiga till att närapå utrota "The Metal" i början av 90-talet är väl en bedrift som bara den röner tillräckligt mycket popularitet till fördömelse. Sen att bandets något... specielle frontman Kurt Cobain skjöt huvudet av sig så att hjärnsubstansen flög och sedermera satte stopp för bandets framgångar - tja, det har väl världens hårdrockare den globala destruktiva mentaliteten att tacka för.
   Men, skämt åsido, enligt mig ligger Nirvanas storhet inte i 1991 års (Cobain-puritaner får ursäkta) grymt överskattade Nevermind utan det är ämnet för den här recension som ska ha den anmärkningsvärda, öh, anmärkningen. Bleach är i motsats till sitt två år yngre syskon en mycket tyngre och mörkare historia än vad Nevermind någonsin blev.

Musikaliskt är Bleach inte vad de flesta skulle associera Nirvana med. Först och främst så ligger basen mycket längre fram i ljudbilden än i efterföljande album och trummandet är tungt, pang på rödbettan och inte alls lika funkigt galet som man möjligtvis är van vid. Bortsett från den karakteristiska rösten som Cobain sitter på kunde det här lika gärna varit ett helt annat band. 
   
Det är med ord svårt att förklara den unika touch musiken besitter men föreställer man sig ett Faith No More som knullar fram en bastard med, säg, valfritt Nu metalband (Korn, Coal Chamber, Rage Against the Machine - välj själv!) och tvångsmatar den med lite psykadeliskt rockflum så kommer man hyffsat nära.
   Det kanske låter som en olycksalig blandning av en sjuhelvetes massa funkiga och halvgrungiga band, men det funkar; och det funkar fantastiskt bra dessutom. Inledande "Blew" tjusar lyssnaren med sitt feta basintro stenhårda riffande och "Floyd the Barber" är även den fet som få med ett väldigt annorlunda groove och ett astight outro. Fler låtar värda att kolla upp är "Paper Cuts", "Negative Creep", "Scoff", och den trallvänliga "Mr. Moustache" - alla lika stenhårt svängiga i all sin skitiga prakt.

Ska man dra en gastronomisk liknelse så kan man likna Bleach vid en trave våfflor; det är ett jävligt gott att äta (speciellt med grädde och hallonsylt - rekomenderas varmt), ger en mustig och mäktig mätthetskänsla och liknar inget annat. Nog för att man kan bli nog så mätt på det efter en liten stund, men resan till den där mätthetskänslan är inget annat än, just det, mäktig och fet! 



Andra spåret "Floyd the Barber." Feel the groove.

Recension: film
Genre: skräck
År: 2009
Betyg: 4/5

00-talet var ett decennium som genomgick ett flertal kriser - världsekonomin mer eller mindre kraschade, terroristhotet blev större än någonsin och naturens vrede gjorde sig påmind genom några av de värsta naturkatastroferna någonsin. En något mindre världslig och inte fullt så fatal kris var den som skräckfilmsgenren gick igenom. Bortsett från tortyporrfilmernas fader, Saw, så har Google-generationens årtionde varit svältfödd på riktigt bra, och framförallt vettiga, skräckfilmer. Bra då att Paranormal Activity avslutar 00-talet med en, om inte omdanande för genren så ändå en väldigt ryslig upplevelse.

Det finns inte mycket mer att säga om Paranormal Activity än det som redan är sagt på var och varannat internetforum; ett par misstänker att det spökar i deras hus och för att bevisa sina farhågor inhandlar de en kamera som ska dokumentera det kusliga som tycks hända i huset om nätterna. Givetvis visar det sig att deras farhågor är befogade (hade blivit en ganska fattig film annars) och i slutändan får de finna sig i att de har väckt vreden hos en... ja, vad det nu är för någonting som smäller i dörrar, dansar chacha på vinden och finner stort nöje i att stå och glo på sovande människor.

Storyn är inte orginell för fem öre, det ska gudarna veta. Men å andra sidan är inte manuset den drivande faktorn i filmen; den finns där som en grund, som för att ge tittaren ett litet hum om vad som försigår, inget annat.
   Intrigen är också ett enda stort objekt för ständig motargumentation. Sågspånet, tillika pojkvännen till den spökförföljda flickvännen, verkar förlora all sorts form av logiskt tänkande när gasten han bestämt sig för att filma blir allt mer närgående ju mer han provocerar den genom att gapa utmanande och droppa typiska skräckklyschor, som "I'm not afraid of you!", under de väldigt utdragna dagsscenerna; då han för övrigt  mest ägnar sig åt att ta närbilder på sin flickväns röv och flasha sin filmkamera i badrumsspegeln.
   Men som sagt så är det inte där man valt att lägga filmens fokus. 

Man har filmat med en andhållen kamera, vilket injicerar en välbehövlig dos av hjälplös, adrenalinsk skräck rakt in i hjärtat på tittaren, vilket stärker skräckaspekten av det hela. När det väl händer grejer och filmens huvudkaraktärer (nyss nämnda sågspån och dennes flickvän) rumlar runt i huset i hjärtat-i-halsgropen-jakter på något okänt sitter man på helspänn, helt övertygad om att det närsomhelst ska hoppa fram någonting mitt framför ens ögon och skrämma livet ur en. Det var briljant i Cloverfield, det är briljant här. 

Det är det okända som är den drivande kraften i filmen, och det är förvånansvärt effektivt. Skräckfilmer brukar göra misstaget att slänga allt sorts möjligt äckel på tittaren och det blir allt som oftast jävligt tjatigt efter en stund. Paranormal Activity går istället efter en mer minimalistiskt lagd filosofi genom att suggestivt bygga upp en krypande stämning med små distinkta oljud under nattscenerna för att i slutet övergå till en så ryslig upplevelse att det går gåshud över hela kroppen. Det är genuint skrämmande utan att behöva ta i ifrån tårna och är även helt befriat från alla ostiga religiösa referenser som skräckfilmsregissörer prompt ska ha med i sina halvmesyrer till skräckalster.

Paranormal Activity är en tvättäkta spökhistoria; den är simpel, enkelt tillverkad, lågbudget och bär inte på något som helst djup. Den är bara gjord för att skrämma skiten ur dig. Den kanske inte är revolutionerande, men fyller sin roll som skräckfilm väl och fördummar inte sin publik genom att vara ovanligt korkad. De flesta kommer uppskatta filmen frö vad den är om man då bortser från fjortisarna, som säkert väntar sig ännu en hjärndöd tortyrporrulle med okänd b-skådis i huvudrollen.    
  

Recension: musik
Genre: Death metal
Utgivningsår: 1989
Betyg: 8/10

Vi följer upp recensionen av Death Breath's utmärkta debut Stinking up the Night med att raskt gå på ett av de mest betydelsefulla banden i dödsmetallens historia, och denna gång handlar det inte om en nostalgisk tillbakablick i backspegeln utan nu handlar det om en äkta runsten från en svunnen tid. Morbid Angels debut Altars of Madness är en del av det stora och det lilla; samtidigt som det är en halsbrytande färd med X2000 genom helvetet och med djävulen själv som tågförare så är det också en milsten inom dödsmetallen.

Det vrålar, det mullrar, det tjuter och det skriker. Nej, det är inte dina grannar i lägenheten bredvid som blir ritualslaktade utan det är dina högtalare som nästan torteras till döds av ett av dödsmetallens allra viktigaste stunder - Altars of Madness. Här finns inte den sansades resonemang utan det är full rulle som gäller, från början till slut. Det är tempoväxlingar, höga gitarrtjut och en äkta gurgelnisse bakom micken utan dess like och trots att det kan bli nog så tjatigt att lyssna på i längden så går det inte förneka albumets benknäckande tyngd och furositet. Morbid Angels debut är vid en första genomlyssning löjligt bra!

Rent spelmässigt är Morbid Angel ett slag för sig - vid sin tid var det inte många band som både lät och dessutom erhöll lika stor kommersiell framgång som dem. Nåväl, Death och likasinnade Possesion kan nog citeras som möjliga inspirationskällor till bandet, men då banden i fråga har en mer punkig (om än en likstinkande sådan) attityd istället för den nästan lite kusliga och smått satanistiska som Morbid Angel svänger sig med så går det inte riktigt att jämföra dem. 
   Med detta sagt så är inte Morbid Angel satanister - det handlar nog snarare om den sortens plojsatanism som de flesta band inom döds- och thrashmetall (se Entombed, Slayer och i viss mån Slipknot) har en tendens att skoja runt med i sin lyrik. 

Sett till de negativa aspekterna så kan kännas att bandet verkar går på tomgång ibland, men det är nog snarare lyssnaren det är fel på i så fall. Det gäller att vara på ett visst humör när man lyssnar på ett band av den här kalibern (dock behöver man nödvändigtvis inte vara arg, den aggressiva musiken till trots) och känner man helt enkelt inte för att lyssna på när David Vincent (sång och bas) gurglar om massakrer, djävulen och kristendomens utrotning samtidigt som resten av bandet går loss på sina instrument för allt vad dem är värda, ja, då gör man det inte.
   Dessutom är det svårt att hitta några dalar och toppar i det myller av oljud som man finner på albumet. Det finns inga låtar som är rakt igenom pissdåliga men samtidigt inga låtar som är så där löjligt bra så att till och med mormor headbangar i takt - plattan håller en ganska jämn nivå - vilket kan tolkas som både gott och ont.

För alla som älskar dödsmetall (och speciellt äldre sådan) så är Altars of Madness ett givet köp, och om du redan har albumet i din ägo kan jag inte göra annat än att gratulera dig till att vara en av många lyckliga ägare till ett av de bästa dödsmetallalbumen någonsin.  
     

Recension: musik
Genre: Old school Death metal
Betyg: 7/10

Prisad vare Gud (eller djävulen kanske skulle vara mer passande)! Här kommer ett härligt läbbigt dödsmetallfyrverkeri redo att mangla skiten ur dig om du inte skärper till dig. Projektet rattas av ingen mindre än Nicke Anderson (Entombed, The Hellacopters) och med andra välkända metalartister från framgångsrika band såsom Death och Runemagick har han återupplivat dödsmetallen så som den lät i unga år. Death Breath's debut är lika komprosmisslöst våldsam som dess lyrik är rena nostalgitrippen för dödsnördar. 

På dagens "moderna" dödsmetallscen är det lätt att glömma hur den en gång i tiden lät. Storakter såsom Nile våldtar sina lyssnares öron med gitarrer så nedstämda och dova att till och med djävulen själv lägger pannan i djupa veck samtidigt som kanadensiska Cryptopsy fullkomligt förintar allt vad vett och sans heter med sin övernaturliga hastighet medan All Shall Perish blandar grisskrik och harmoniska gitarrslingor i var och varannan låt. Om Chuck Schuldiner (grundaren av legendariska Death) år 1985 skulle hoppa in i en tidsmaskin och fara tjugofem år framåt i tiden skulle han nog på både gott och ont häpnas över hur det sound han hjälpte till att grunda hade utvecklats på två och ett halvt decennie. I en jämförelse är Chuck Schuldiners och, säg, Karl Sanders (Nile) respektive projekt så långt ifrån varandra som det möjligt går, samtidigt som en distinkt likhet förenar dem. För att dra till med en gammal klyscha kan man kalla 90-talsdöds och modern Death metal två sidor av samma mynt. 

Det var nog med detta scenario i åtanke som Nicke Andersson med kompani skapade Stinking up the Night -  ett inspirerande verk som man med facit i hand kan kalla en manifestation av ett gäng dödsmetallfans nostalgitrippar till en tid då dödsmetall var mer synonymt med zombier och ett punkigt groove snarare än growlsång och överljudshastighet. 

Hela albumet riktigt osar av en distinkt 90-talsatmosfär, lika påtaglig som vilken likstank som helst. Nicke har med sina hejdukar lyckats återskapa ett sound som för många var utdött och bortglömt sedan länge. Trots att jag personligen inte var närvarande när dödsmetallen begav sig i Kalifornia känner jag ett viss sting av nostalgi när jag lyssnar på Death Breath; det är ett skri från en svunnen tid, en kista full av rikedomar som någon snabbt grävde ner och sedan glömde bort för han var för upptagen med att stifta bekantskap med 80-talets mainstreamhårdrock såsom Twisted Sister, Mötley Crüe och Guns 'n' Roses (inget illa sagt om dem dock). Man har till och medvetet gett albumet en lite sunkig och nästan otight produktion för att få till den där riktiga undergroundkänslan i ljudbilden. 

Ljudmässigt finns här inget som kan härledas till dagens stora namn inom Death metal, om man då bortser från brutaliteten och den svårtillgängliga sångstilen. Det låter mer punk än metal och trots att det uppenbarligen handlar om brutal hårdrock så är det inte så fullt lika påtagligt som i dagens läge. 
   Lyriken är liksom musiken likstinkande och sunkig (ur en positiv aspekt) och ämnen såsom zombies, blodiga massakrer och allmänt lidande på bekostnad av diverse sjukdomar och annat trevligt blir snabbt den bestående faktorn i texterna. I klartext behandlar det alltså inte djupare ämnen än hur man på bästa sätt har ihjäl en levande död, men det är helt enkelt en del av dödsmetallens appeal och gillar man det inte eller äcklas av det så är man förmodligen inte ämnad till att lyssna på döds. Resten av oss jublar av lycka när bandet drar av låtar med titlar såsom "Chopping Spree", Coffins of the Unembalmed Dead" och "Christ All Fucking Mighty."  Det är våldsamt och ondskefullt, fast med en viss självdistans. 

I korthet är Stinking up the Night ett självklart köp för den som minner om dödsmetallens ungdomsår då den fortfarande var en illaluktande snorunge som levde livet och körde sin egen grej och inte den öppensinnade och överpolerade gubbjävel den är idag. Det är inte bara ett tidsdokument stöpt efter en uråldrig formula, utan också en utmärkt nostalgitripp och flykt från verkligheten. Två tummar upp!
     

Recension: musik
Genre: (Old Shool) Thrash metal
Betyg: 8/10

"Det var bättre förr" brukar det heta när nostalgikern förkunnar sina åsikter om det moderna samhällets svar på medial och kulturell underhållning. Allt som oftats brukar det vara ett uttalande taget ur en högst subjektiv synvinkel och att det är ett epitet som tillskrivs många hårdrocksband som under sina respektive karriärer valt att utveckla sin musik och avvikit från sin grundformula är knappast någon hemlighet. Dagen till ära har jag haft nöjet att utöka min eviga nostalgitripp om ovan nämnda musiksort och den har sin utgångspunkt i, som synes, genombrottsalbumet av ett av de största metalbanden genom tiderna - Metallica.

Pretentiösa utlägg åsido; Metallica är ett löjligt överskattat band. Okej att musikererna som figurerar bakom namnet kan sin grej och lite mer där till, det ska jag inte sticka under stol med, men jag har alltid haft svårt att älska bandet fullt ut; det handlare snarare om någon slags hatkärlek. 
   Min första bekantskap med bandet kom i form med det omåttligt populära tredje albumet Master of Puppets som en skolkamrat och filosofisk jämlike var så hygglig att låna ut till mig. Jag behöver väl knappast tilläga att mina förväntningar var skyhöga, så det var med en bitter eftersmak som jag fällde min dom över albumet - skittråkigt och blekt! 
   Detta var för lite mer än två år sedan och min musiksmak har med tiden växt liksom Metallica har blivit bättre och bättre i mina ögon; så när jag nuförtiden hör Master of Puppets nämnas tänker jag på ett av tre grymma album, exceptionellt tillverkade av ett band som var - just det - bättre förr.

Ride The Lightning är i mångt och mycket en blandning av sin föregångare - debutalbumet Kill 'em All - och efterföljande Master of Puppets. Här finns den punkiga och ilskna aspekten som man hittar i gamla rökare såsom Whiplash och Hit the Lights samt de välkomponerade och mäktiga styckena från senare år (bl.a One och Master of Puppets). Redan där borde det stå klart för gemene man att Ride The Lightning är ett av Metallicas starkaste släpp - det är ett tidsdokument från en tid då Hetfield med kompani började lära sig på riktigt hur man hanterar en gura och spelar på trummorna för att få till den rätta känslan; man utvecklar sitt koncept men är fortfarande starkt förankrad i det förgångna. Detta hörs extra tydligt i magnifika balladen Fade to Black som är en mäktig blandning av pampiga gitarriff och svinsnygga solon som får en att rysa.

Problemet med Master of Puppets var (och fortfarande är) att det komplexa låtarrengemanget gavs på tok för mycket utrymme, vilket resulterade i att de thrashiga aspekterna av bandets formula fick stryka på foten. Nog för att Battery hade ett grymt riff som saknade motstycke, men ilskan och jävlar anammat hade polerats till någon sorts skådespelad semi-aggresivitet som kändes sådär. På Ride The Lightning får de som tycker att Masters of Puppets var för pretto sitt lystmäte i form av stenhårda stycken såsom Trapped Under Ice, det mäktiga titelspåret och, framförallt, inledande käftsmällen Fight Fire With Fire. Även catchiga Escape kan nämnas som något av en liten utstickare som har en riktig klistrig refräng, omfamnat av genomgående snyggt spel. 

Kill 'em All, Ride The Lightning och Masters of Puppets är utan tvekan eran då Metallica var som bäst; allt som kommer därefter kan man antingen mista eller ha. Gitarronanin som känns krystad och tillgjord på de senare albumen känns helt befogad och, för att inte säga, imponerande, på bandets tre första album. 
   Ride The Lightning är självklart inget fläckfritt album. Liksom sin föregångare ger prouktionen mycket att önska och det krävs ett visst mått av öppenhet om man ska orka ta till sig av musiken med tanke på vilket håll bandet tog sin musik vid tillfället. En undermålig kritiker skulle anmärka på Lars Ulrichs enkelspåriga trumspel, men då jag anser att detta ämne redan diskuteras på, what, 95% av internets samlade musikforum låter jag det ligga. 
   Men allt som allt är Ride The Lightning ett grymt bra album som ingen person som kallar sig hårdrockare borde vara utan. 

    

Recension: musik
Genre: Alternative/Groove metal
Betyg: 7/10

Det finns väldigt många vettiga hårdrocks- och metalband där ute som aldrig någonsin kommer nå en större publik, det ska gudarna veta. Man kan ju fråga sig varför egentligen, när majoriteten av dessa grupper pekar på ett snuskigt gott handlag och har allt det som krävs för att slå igenom; antagligen handlar det mycket om tur. Nåväl, det var inte hårdrockens mediala utbredning som skulle recenseras utan Eskilstunagruppen Calms debut Army Of A Few. 

Calm skulle kunna sammanfattas på följande vis: en grupp med vildhjärnor som stämmer ner sina stränginstrument halvvägs ner till Helvetet och som har en försmak för helgalna låtarrengemang a lá The Dillinger Escape Plan och SiKTh samt i viss mån System of a Down. Lägg ovanpå det ett par galningar bakom micken och ett imponerande och äckligt tekniskt trumspel så har man dagordningen på ett av bandets många jamsessioner. 

Den som lyssnade på hårdrockslektionerna i skolan förstår säkert redan nu att bandets namn INTE är någon referens till själva musiken; det är snarare raka motsatsen som gäller. På en dryg halvtimme dras det av tio stycken (med undantag för ett mellanspel bestående av brus och lite harmoniskt gitarrspel) helgalna låtar som bollar våldsamt med lyssnarens öron utan någon som helst självbehärskning.
   Det feta gunget går som en röd tråd igenom hela albumet och är speciellt påtagligt i de stenhårda rökarna "One Moment To Sieze", "Introduction To Nothing To Be" (som för övrigt har ett av de snyggaste outron i mannaminne) och "Restore The Sky." Det är välspelat, nedstämt och helgalet; en kavalkad av musikala cp-ryck och abstinensbesvär. 

Calm är ett riktigt orginal; en outsider i hårdrocks-communityn som antingen kommer älskas eller hatas; vissa kommer säkert att avskräckas av hysterin i låtarrengemanget medan visa kommer avguda det oförutsägbara i musiken. Personligen tillhör jag den senare sektorn och trots att vildhjärneattityden kan bli påtagligt tröttsam mot skivans slutskede är Army Of A Few ett gediget hantverk, inget snack om saken. Riktigt bra!  

Recension: TV-spel
Genre: Action/strategy
Betyg: 6/10



TV-spel och hårdrock har alltid känts som två sidor av samma mynt - deras mångfacetterade naturer har på ett eller annat sätt alltid lyckats tilltala de flesta människor. Dessutom drar de väldigt mycket nytta av varandra för att kunna utnyttja stordåd; den nostalgiske TV-spelaren minns säkert de stenhårda dängorna som man kunde hitta i Keiji Inafunes banbrytande Mega Man-serie på 90-talet och hårdrockens lyrik gränsar allt som oftast till många av actionspelens våldsamma strider mot zombies och allsköns slödder. Tim Schafers nyaste är en klockren hyllning till hårdrockskulturen och även om det spelmässigt sett är ganska mediokert så är det ett spel skapat med kärlek och värme.

Jag har länge varit osäker på vad jag ska tycka om Brütal Legend; det borde vara gemene hårdrockares plikt att älska det här spelet lika mycket som musiken han eller hon tillber, men ett spel kan inte bara leva på sin attityd - det måste vara lika mycket kul att spela det som det är att se och lyssna på det.
   Jag har bollat för- och nackdelar fram och tillbaka ett tag nu utan att komma fram till någon vettig slutsats. Recensenter världen över har gett det övervägande bra betyg, men jag är helt enkelt inte villig att stämma in i kören (eller i growl-sången om man så vill). Men jag tror i alla fall att jag nu har kommit fram till något som i mångt och mycket kan kallas en gångbar recension. Here goes.

Roadien Eddie Riggs (vars röst karakteriseras av en briljant Jack Black) jobbar åt ett av många massproducerade Nu metal-band; han är dock långt ifrån nöjd med sin tillvaro och han känner att han är född i helt fel tidsperiod. Han drömmer om att leva på tiden då hårdrocken var som allra störst och livet verkade så enkelt och härligt (förmodligen i gränslandet runt slutet av 70-talet och början av 80-talet; hårdrockens guldålder). 
   Genom en scenolycka besannas hans dagdrömmeri och han återfödds i en värld som bäst kan beskrivas som en blandning mellan Metaltown och Midgård. I detta underliga land, där berg och träd har formen av välkända hårdrockssymboler, stöter Eddie på ett gäng av frikämpar som slåss för att befria landet från den onde kejsaren Deviculus. Utan att lyfta på ögonbrynen ett endaste dugg över detta faktum (att slakta demoner till frukost och droppa klyschiga one-liners verkar vara en del av hans vardag) kastar sig Eddie huvudstupa in i ett äventyr där han kämpar för att frälsa landets invånare och för att lära dem vad "tr00 brütal heavy metal" och "to rock hard" innebär. 



Som ni redan förstår så är storyn inte i det djupaste laget; klyschorna staplas på varandra och Schafer verkar inte ha några som helst avsikter att omdana spelmediets dramatiska delar. Men där många andra spel skulle snubbla på sin egen töntighet så vinner Brütal Legend på att vara så löjligt och förutsägbart; det driver med både TV-spel och hårdrock i allmänhet och spelets relativt gladlynta ton gör det lätt att ta till sig. Till exempel så skulle jag hånskrattat åt vilket annat spel som helst om det hade en slutboss som ser ut och pratar som en dålig ripof av Häxmästaren, men här skrattar jag igenkännande och varmt - Schafer vill att man ska skratta åt (eller ska man kanske säga "med"?) hans skapelse och han lyckas verkligen med gott resultat. 
   Dock skrattar jag inte lika hjärtligt när jag spelar själva spelet. I grund och botten handlar det om att slåss mot ondskans underhuggare och detta gör man på speciella slagfält där man rekryterar otalet lustiga hårdrocksstereotyper ("Headbangers" är de klart roligaste figurerna som agerar som ett slags fotsoldater som med sina överdimensionerade nackmuskler kan headbanga ihjäl de flesta fiender) för att slutligen kunna stå som stridens segrare. Själva idén med att blanda strategi med action är förvisso ganska tilltalande och på pappret så kan den förefalla lysande - men så hade vi ju det här med det praktiska också... 
   I sina bästa stunder är striderna måttligt underhållande och enda anledningen till att jag spelar igenom dem är för att kunna fortskrida i storyn och se en ny aprolig filmsekvens. I och för sig går det uppgradera sitt arsenal av feta specialattacker men när det hundrafemtielfte demonhuvudet flyger av sitt fäste i en fontän av rödsvart blod gäspar jag likgiltigt. 

Brütal Legend saknar inte själ och hjärta men däremot är hjärnan i stort sett obefintlig. Det är tydligt att man har satsat mer pengar på att hylla hårdrocken än att utveckla ett bra spel baserat på den; något som märks extra tydligt när stora hårdrocksikoner såsom Ozzy Osbourne och Ian "Lemmy" Kilmister (sångare och bassist i stenhårda Motörhead) lånat ut sina röster till att figurera comic relifs medan kontrollen känns klumpig och oprecis och skulle vara i stort behov av en ordentlig rundsmörjning. 
   Visserligen finns det mycket att göra även efter att man har klarat huvudstoryn; i sitt egenhändigt tillverkade vrålåk har Eddie en radio som det strömmar gamla hårdrocksklassiker ur. Såvitt skilda band såsom de symfoniska svartmetallarna Dimmu Borgir och festprissarna Mötley Crüe till dödsrockarna Autopsy och (lite överraskande) gothsyntarna Deathstars bidrar med minst varsin låt ur sina respektive kataloger och det är faktiskt riktigt kul att leta reda på alla upplåsbara låtar. Lessnar man på att leta mystiska artefakter och befria statyettdrakar från sina ihopbundna öden kan man ägna sig åt små trevliga sidouppdrag - dessa faktorer höjer spelets betyg en smula och ökar omspelningsvärdet.   

Brütal Legend är inte Tim Schafers bästa spel; det har den rätta attityden och humorn för att  bli en klassiker i min samling, men samtidigt är det på tok för tråkigt att spela för att kunna bli en riktig hit. Jag tänker inte sticka under stol med att det är en solklar hyllning till hårdrocken och en lekfull parodi på både TV-spel och hårdrock, men det behövs som sagt mer vettiga spelmässiga inslag för att jag ska bli helt nöjd. Det blir en medioker sexa i slutbetyg.

Recension: film
Genre: katastroffilm
Betyg: 3,5/5

Det ligger en viss tjusning i att se världen gå under på vita duken - oavsett om det handlar om annalkande meteorer, jättelika tsunamis eller invasioner av diverse äckelheter från Vintergatans baksida så är det alltid kul att se hur den mänskliga civilisationen går under med buller och bång. Man kan ju ställa sig frågan "varför;" personligen tror jag att det ligger i fascinationen av att vi alla någon gång kommer att dö ut, vare sig med eller utan sentimentala tal till världens samtliga nationer.

Den tyske regissören Roland Emmerich är i dagsläget synonym med västerländsk pampig undergångs-action. Efter filmer som Independence Day och Day After Tomorrow har han etablerat sig ett namn som husfadern till den extremt korkade, men likväl väldigt underhållande apokalyps-genren. Man har, och kommer, aldrig kunna beröma mannen för något vidare gott handlag eller smidigt regisserande men vad han däremot kan göra är att utföra appampiga action-scener utan dess like. Jag menar, vem minns inte hur USA:s samtliga storstäder förintades i en enda stor mastodontfjärt i Independence Day? Sedan att filmen drogs ned av en sällsynt sliskig sentimentalitet och ett evigt tjat om mänsklighetens (läs "USA:s") storslagna prakt och skönhet var något som man motvilligt tog till sig av. Det var ju ändå ett pris man fick betala för att se världen gå under - och det var det ju värt, om än med en ganska sötsliskig eftersmak. 

Med 2012 krämar Emmerich på med allt han har och levererar tittarna en undergång som skulle få Peter Jackson att hoppa upp och ned av frustrerad avundsjuka. 
   2012 är, enligt vad den gamla Mayasägnen förtäljer, året då världen går under och mänskligheten med den. Ett ganska hett ämne med tanke på den rädsla för klimathotet som florerar världen över samt den undergångscynism som vi tvångsmatas med dag ut och dag in via nyheterna. Dessa faktorer har herr Emmerich givetvis sett som en ursäkt till att tillverka en undergångsrulle som innehåller allt ifrån enormt storslagna supernaturkatastrofer till pinsamt löjliga religiösa referenser - allt klumpigt inlindat i en moralkaka som fullkomligt skriker ut värdet av att värna om sin familj samt att ta väl vara om vår jord; alltså marker som Emmerich redan revirpinkat in mer än nog.  

Man kan anklaga 2012 för väldigt mycket; den dramatiska delen av filmen - som Emmerich alltid envisas med ska vara osannolikt sötsliskig - är direkt skrattretande och utgörs av en frånskild författares (John Cusack, som man kan se i skräckisen 1408) patetiska kamp om att återfå sin ex-frus gunst, samt sina två snorungar som blivit förälskade i sin nya styvfar (som påpassligt nog dör en allt annat än välförtjänt död i filmens slutskede) samtidigt som världen kollapsar runt omkring dem. 
   Dessutom får man stifta bekantskap (helt onödigt egentligen) med en rysk girig affärspamp som ter sig hjälpsam men som egentligen är ett riktigt svin samt en vis ung kines som under filmens gång blir fullpropad med visdomsord från den stor vise Dalai Laman. 
   Givetvis får vi också se hur de högre makterna (USA:s president givetvis som gestaltas av en åldrad Danny Glover med ständigt darrande underläpp) i vanlig ordning kämpar med dilemmat huruvida om man ska berätta för allmänheten att världens undergång ligger runt hörnet eller om man bara ska skita i det och rädda sina administriva arslen och säkra mänsklighetens fortlevnad genom att fly till några arker som kineserna turligt nog har byggt i underjordiska tunnlar i Himaliya. 
   Och ja, det finns en också galning som vet om allt i förväg och som såklart dör en, i ordets bästa bemärkelse, förkrossande död samtidigt som han betraktar "skönheten" i apokalypsen han själv har förutspått 

Redan nu finns det skäl nog att fisa Roland Emmerich i ansiktet och låtsas om att 2012 aldrig gjordes, men det vore detsamma som att begå någon form av moralisk seppuku, särskilt om man gillar pampiga action-scener, för det, gott folk, är inte en bristvara i 2012.
   För mitt i den urusla dialogen och det mediokra skådespeleriet finns det en action-rulle som gör ett bestående intryck. Jag skämtar inte när jag säger att de senaste fem årens actiontitlar har ingenting att sätta emot den minst sagt imponerande orgien av effekter som 2012 sitter inne på; knappt har man hunnit hämta andan från den förra gastkramande actionscenen innan nästa sparkar igång. 
   Och så håller det på filmen ut, vilket är ganska unikt för en Emmerich-film som vanligtvis bränner av allt krut den har inom loppet av en halvtimme och sedan ägnar sina resterande fyra, fem timmar åt att förklara allting med korkad dialog och melodramatiska scener ackompanjerade till snyftande stråkar.
   Skyskrapor rasar samman, marken spricker, tsunamis slukar hela kontinenter och vulkaner vänder upp och ned på hela den mänskliga civilisationen. Det är så löjligt mäktigt att man för en stund glömmer vem det är som egentligen har gjort filmen och med ens är alla ens fördomar borta. Det enda som finns kvar är att fånigt leende på ens läppar och ett par ögon som fullkomligt njuter av undergången.

2012 är en mäktig film! Det går inte att förneka. Nog för att den dras av Emmerichs så typiska signatur att slänga in helt orelevanta sidostorys och urkorkade kärlekshistorier samt att fylla filmen till bristningsgränsen med diverse religiöst flum och klumpigt utförda referenser till människans samtliga synder, men man förlåter den för det i slutändan.
   Hur illa ordkombinationen än smakar så har Emmerich gjort den perfekta katastroffilmen, fast helt på sina egna villkor såklart. Det är sötsliskigt, klyschigt och kommer förmodligen bli det framtida favoritrunkobjektet för den amerikanska patriotismen, men samtidigt är den magnifik. Det dåliga jämnas ut väl av de goda aspekterna och i slutändan är det ändå filmens huvudnummer - apokalypsen - som gör det här till en helt klart sevärd film. Har man bara vett nog att stänga av öronen under de dramatiska delarna har man en grym film att vänta.    
  

Recension: musik
Genre: Industrial metal, Nu metal
Betyg: 7/10 

Förutom Slipknot och KoRn är Nu metallens stjärnhimmel en ganska så ljusfattig historia. Den nedtrampade och av hårdrocksmobben till dödagar hatade genren som växte fram under 90-talet och bröt mot samtliga konservativa hårdrocksregler har en väldigt fattig reportar av kompetenta band. Det är bara ovan nämnda band som verkligen lyckas med att koka till en hyffsad maträtt av de ingredienser Nu metallen består av - Slipknot har styrkan och intensiteten och undviker fallgropen med att bli för mesiga när de medryckande refrängerna sparkar in och KoRn har ett sound som speglar det mänskliga ursinnet med mycket gott resultat (speciellt på sina två första album). Mnemic är ett danskt Nu metal band och med sin tredje giv börjar de på allvar ta upp kampen för att erhålla erkännelse i den hårda mediala världen som är hårdrocksmobben.

Mnemic kanske inte är ett band som bär på ett arv av överdriven popularitet, men den skara av fans de erhållit genom åren kommer nog inte - i alla fall inte till en början - av deras stenhårda sound med allsångsrefränger; det beror snarare på sångarens något egensinnige efternamn.
   Michael Bögballe (japp, du läste rätt) förgyllde bandets två första album med stabila sånginsatser innan han lämnade över facklan till fransmannen Guillaume Bideau (ex. Scarve), vilken nu står får gapandet på bandets tredje album - "Passenger." Kvalitetmässigt anser jag att franska sniglar är att föredra över dansk pölse i det här fallet - Bideau har ett riktigt riv i sin röst som inte går av för hackor, även om hans ständiga vrålape-teknik blir rätt så tjatig mot albumets sista minuter.

Med "Passenger" tar bandet ett steg närmare sina genrekollegors stenhårda intesitet och skruvar upp tempot avsevärt och resultatet är över förväntan - "Passenger" slår sina båda föregångare ("Mechanical Spin Phenomena" och "The Audio Injected Soul") på fingrarna med en sällan skådad dynamik; det är ibland totalt omöjligt att förutse när nästa melodiska refräng kommer avlösa ett snuskhårt riffande och detta, gott folk, är ovisshet i dess allra renaste form.
   Det är kul och spännande att lyssna på "Passenger." Även om själva grundformulan blir en smula uttjatad i längden så går det inte att ta ifrån bandets dess aggressivitet. 
   Den übertunga dängan efter den andra avhandlar varandra i vad som kan kallas en headbangers julafton och favoriterna avlöses på löpande band. "In the Nothingess Black" har förmodligen albumets starkaste refräng, singelsläppet "Meaningeless" är dynamisk och trallvänlig och efterföljande "Psykorgasm", "Stuck Here" och "Shape of the Formless" är bara några exempel på albumets stenhårda ryggmärg. Det är helt enkelt grymt från början till slut. 

Givetvis kan denna kavalkad av käftsmällar tära på sinnet efter ett tag och man är i ordets bästa bemärkelse helt slutkörd mot slutet - både på gott och ont. Dessutom kan man anklaga bandet för att helt sakna viljan att variera sig i sitt låtskrivande, men i ärlighetens namn tror jag de inte bryr sig; de verkar ju ha hittat en formel de är nöjda med (och använder till fördömelse).  
   Men summan av kardemumman pekar ändå på ett ytterst stabilt album. "Passenger" är stenhård, en fröjd att lyssna på och tuff nog att skrämma livet ur de flesta politiskt korrekta tanter (en skrattframkallande sysselsättning som alla borde testa någon gång tycker jag).
   Det blir en stark sjua att polera bögball... jag menar pokalerna med i fortsättningen.