Hypocrisy - Virus
Recension: musik
Genre: (Melodic) Death metal
Betyg: 8/10
Dödsmetallen är inte vad den brukade vara - ett faktum som blir desto mer uppenbart när man jämför legendariska dödsband såsom Entombed, Death och Nile med dagens så kallade extrema metalakter (känn er träffade Bullet for my fucking whining Valentine). Jag kanske inte är en bister, gnällig gammal tjugoåring going thirty som upplevde sina glansdagar under 90-talet med fester, sprit och underbar musik men bister, det är jag och (som jag ofta påstår) mina öron har finkänsla nog att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt (enligt min egna smak då vill säga era fördomsfulla baktalande Stureplans-pretton). Den för allmänheten helt okände Peter Tägtgrens skötebarn - Hypocrisy - är ett skri från en svunnen tid och bandets tionde släpp, Virus, är en oslipad diamant som uppfyller dödsmetallens allra heligaste regler.
Med risken att mina recensioner blir alltför tjatiga och ensidiga ska jag denna gång recensera på ett lite annorlunda sätt. Jag har redan spänderat nog med tid att bara säga det så jag skippar förklaringen och skriver bara.
TIO SAKER SOM GÖR VIRUS TILL ETT AV DE MEST FULLÄNDADE DEATH METAL-VERKEN NÅGONSIN
1. Lyssnaren presenteras ett, om inte så varierande, väldigt kraftfullt innehåll av låtar som bådar om ond, ödesdiger död.
2. Peter Tägtgren - bandets frontman och en av hårdrock-Sveriges största ikoner - sitter inne med en av de bästa growlrösterna som finns. Den mannen kan verkligen konsten med att få högtalarna att vibrera utan att det låter löjligt eller krystat.
3. Trummorna, som här spelas av den före detta Black metal-trummisen "Horgh", är så svintunga att man inte kan göra annat än att kapitulera (på ett särskilt underkastande vis, vill säga). Detta mycket tack vare Peters skickliga produktion men också för att Horgh är grymt skicklig och vet hur man "smiskar skinn."
4. Soundet är, trots en modern prägel som är näst intill att undkomma, skitigt, brutalt och framförallt ärligt - precis så som dödsmetall ska vara.
5. Med den rätta volymen kan man få väggarna och fönsterrutorna att skallra. Alltså på det där riktigt mullrande, olycksbådande sättet och inte det som kommer av att volymen är så sanslöst hög att det bara blir outhärdligt.
6. Skivan ligger i en grymt snygg kassette - aliens som kläcks ur gröna slemmiga ägg och som ryter ut sin ångest och panik över att födas mot ett himlavalv som talar sitt eget ödesdigra, domedagsmättade och blodsprängda språk (en känsla som förmedlas väldigt snyggt på skivans absolut bästa spår - Incised Before I've Ceased)
7. Trots sin tabustämpel inom dödsmetallen så präglas musiken av väldigt refrängbaserade låtar - och detta helt utan att tappa fart eller fokus på brutaliteten som är musikens kärna. Tecken på väldigt bra låtskrivande.
8. Skivan innehåller minst ett spår som framkallar rysningar längs med ryggen. Jag kan räkna upp några av låtarna här - Warpath, Bloddrenched, Incised Before I've Ceased, Compulsive Psychosis och A Thousand Lies. Därmed har jag nästan räknat upp mer än hälften av skivans låtar.
9. Fodralet var inte sönder när jag köpte skivan, vilket är något jag råkat ut för irriterande många gånger. Är man småaktig så är man.
10. Och slutligen - skivan är ett bevis på att det fortfarande finns folk där ute som vågar stå ut och inte ansluter sig till den, av mig, bespottade genren känd som metalcore. Man kan göra bra musik utan att det för den skull ska behöva låta ena sekunden så där lagom extremt och i den andra sekunden bryta ut i nån satans whinande rensång. Peter kör över all sång som heter "jag-är-jättearg-och-skriker-medan-jag-blinkar-förföriskt-mot-publiken-och-nu-är-jag-lessen-för-att-i-kotraktet-står-det-att-vi-bara-ska-göra-musik-som-inte-erbjuder-något-som-helst-djup-och-som...".sorry, jag tappade tråden där en stund.
Jag har några ord tillägnade er, fjortis metal posers - stop whining and grow some balls! Sluta lyssna på Bullet-whats-their-face och lyssna på RIKTIG metal. Men om ni inte vill det så, fine whit me. Nämn bara inte metal och något random metalcore-band i samma mening när jag är i närheten - då förvandlas jag nämligen till ett människohatande monster som BARA MÅSTE DÖDA närmaste Pringlesflock för att lugna ner sig igen.
Genre: (Melodic) Death metal
Betyg: 8/10
Dödsmetallen är inte vad den brukade vara - ett faktum som blir desto mer uppenbart när man jämför legendariska dödsband såsom Entombed, Death och Nile med dagens så kallade extrema metalakter (känn er träffade Bullet for my fucking whining Valentine). Jag kanske inte är en bister, gnällig gammal tjugoåring going thirty som upplevde sina glansdagar under 90-talet med fester, sprit och underbar musik men bister, det är jag och (som jag ofta påstår) mina öron har finkänsla nog att avgöra vad som är bra och vad som är dåligt (enligt min egna smak då vill säga era fördomsfulla baktalande Stureplans-pretton). Den för allmänheten helt okände Peter Tägtgrens skötebarn - Hypocrisy - är ett skri från en svunnen tid och bandets tionde släpp, Virus, är en oslipad diamant som uppfyller dödsmetallens allra heligaste regler.
Med risken att mina recensioner blir alltför tjatiga och ensidiga ska jag denna gång recensera på ett lite annorlunda sätt. Jag har redan spänderat nog med tid att bara säga det så jag skippar förklaringen och skriver bara.
TIO SAKER SOM GÖR VIRUS TILL ETT AV DE MEST FULLÄNDADE DEATH METAL-VERKEN NÅGONSIN
1. Lyssnaren presenteras ett, om inte så varierande, väldigt kraftfullt innehåll av låtar som bådar om ond, ödesdiger död.
2. Peter Tägtgren - bandets frontman och en av hårdrock-Sveriges största ikoner - sitter inne med en av de bästa growlrösterna som finns. Den mannen kan verkligen konsten med att få högtalarna att vibrera utan att det låter löjligt eller krystat.
3. Trummorna, som här spelas av den före detta Black metal-trummisen "Horgh", är så svintunga att man inte kan göra annat än att kapitulera (på ett särskilt underkastande vis, vill säga). Detta mycket tack vare Peters skickliga produktion men också för att Horgh är grymt skicklig och vet hur man "smiskar skinn."
4. Soundet är, trots en modern prägel som är näst intill att undkomma, skitigt, brutalt och framförallt ärligt - precis så som dödsmetall ska vara.
5. Med den rätta volymen kan man få väggarna och fönsterrutorna att skallra. Alltså på det där riktigt mullrande, olycksbådande sättet och inte det som kommer av att volymen är så sanslöst hög att det bara blir outhärdligt.
6. Skivan ligger i en grymt snygg kassette - aliens som kläcks ur gröna slemmiga ägg och som ryter ut sin ångest och panik över att födas mot ett himlavalv som talar sitt eget ödesdigra, domedagsmättade och blodsprängda språk (en känsla som förmedlas väldigt snyggt på skivans absolut bästa spår - Incised Before I've Ceased)
7. Trots sin tabustämpel inom dödsmetallen så präglas musiken av väldigt refrängbaserade låtar - och detta helt utan att tappa fart eller fokus på brutaliteten som är musikens kärna. Tecken på väldigt bra låtskrivande.
8. Skivan innehåller minst ett spår som framkallar rysningar längs med ryggen. Jag kan räkna upp några av låtarna här - Warpath, Bloddrenched, Incised Before I've Ceased, Compulsive Psychosis och A Thousand Lies. Därmed har jag nästan räknat upp mer än hälften av skivans låtar.
9. Fodralet var inte sönder när jag köpte skivan, vilket är något jag råkat ut för irriterande många gånger. Är man småaktig så är man.
10. Och slutligen - skivan är ett bevis på att det fortfarande finns folk där ute som vågar stå ut och inte ansluter sig till den, av mig, bespottade genren känd som metalcore. Man kan göra bra musik utan att det för den skull ska behöva låta ena sekunden så där lagom extremt och i den andra sekunden bryta ut i nån satans whinande rensång. Peter kör över all sång som heter "jag-är-jättearg-och-skriker-medan-jag-blinkar-förföriskt-mot-publiken-och-nu-är-jag-lessen-för-att-i-kotraktet-står-det-att-vi-bara-ska-göra-musik-som-inte-erbjuder-något-som-helst-djup-och-som...".sorry, jag tappade tråden där en stund.
Jag har några ord tillägnade er, fjortis metal posers - stop whining and grow some balls! Sluta lyssna på Bullet-whats-their-face och lyssna på RIKTIG metal. Men om ni inte vill det så, fine whit me. Nämn bara inte metal och något random metalcore-band i samma mening när jag är i närheten - då förvandlas jag nämligen till ett människohatande monster som BARA MÅSTE DÖDA närmaste Pringlesflock för att lugna ner sig igen.
Freak Kitchen - LIVE
Recension: live-spelning
Genre: Experimental metal, Heavy metal
Betyg: 10/10
Att recensera en live-spelning och att recensera ett studioalbum borde inte göras på samma villkor. För det första så har ett album alltid ett fuskigt övertag rent ljudmässigt sett då man med modern teknik kan få det sjaskigaste av låtmaterial låta som den allra renaste av porlande bäckar i en orörd bokskog. För det andra har ett bands medlemmar aldrig chansen att personligen muntra upp sina lyssnare med rappa utrop, komiska utlägg och främst av allt få dem att sjunga med på ett album. Så ha i åtanke att mitt betyg i den här recensionen inte har gjorts på samma villkor som om jag skulle recensera en vanlig skiva.
Hur som helst - nu till recensionen.
Freak Kitchen är en ny bekantskap för mig och trots att bandets frontman, Mattias IA Eklundh, är en mångsysslare i ordets bästa bemärkelse så måste jag svälja min stolthet och erkänna att jag aldrig hört något av deras material tidigare.
Men jag antar att man inte kan döma mig för en sån sak - bandet är ju trots allt relativt underground (alltså inte en förpestad pengaprodukt skapad i kommersialismens tecken och ett trademark inom mainstreamens uttjatade och begränsade ramar) och jag är nog inte ensam om att låtarna som spelas är för mig helt okända.
Då är det väl ändå en jäkla tur att Freak Kitchen bjuder på en sjuhelvetes show! Bandets medlemmar - som består utav Mattias Eklundh på gitarr och delvis sång, Björn Fryklundh vid skinnet och den aptokige basisten Christer Örtefors - visar upp en sällan skådad spelglädje och man ömsom skrattar åt deras tokerier på scen, ömsom diggar med i det otroligt tighta spelandet.
Musiken som den lilla men hängivna skaran av lyssnare bjuds på i den lilla lokalen håller hög klass och det bjuds på blytunga riff som hämtade från valfritt Tony Iommi-projekt, maniskt trumspel och diverse tokerier från basistens håll. Det är förstklassig metal som levereras och det görs med en självsäker men ändå ödmjuk attityd.
Jag har svårt att dra några referenser till andra band men det som först dyker upp i mitt huvud är faktiskt Megadeth, trots att jag har hört minimalt med låtar av den stora hårdrocksikonen (ja, jag vet, jag skäms). Men sen tror jag att den jämförelsen inte är helt otänkbar - det här är metal som doftar 80-tal men som genomgått en finputsning och som förgyllts med ett snuskigt modernt sound och svängiga refränger (utan för att den del bli metalcore-aktig och låta som, säg, Bullet for my Valentine).
Trots att det bara är fem-sex låtar vi bjuds på så visar bandet prov på en beudransvärd förmåga att skapa musik och det är villkorslös glädje från början till slut för alla som kallar sig hårdrockare.
Dock ligger faktiskt showens styrka i bandets attityd gentemot publiken - det är en tidig lördgeftermiddag (vilket bandets gladlynte frontman påpekar med jämna mellanrum) och trots att shower av denna sort är som mest njutningsvärda tillsammans med en kall pilsner så lyckas man skapa en väldigt mysig stämning. Mattias skojar med publiken, Christer apar sig och får alla att gapflabba och trots att Björn hamnar lite i skymundan bakom sitt feta trumset känns han alltid som en del av den goa stämningen.
Det är ett hantverk att lyckas få publiken att skratta och tycka om en utan att för den delen tappa fokus på själva spelandet så att allting lite ofrivilligt blir en stand up-show på halvfart. Freak Kitchen har publiken i ett fast grepp från början till slut, vilket märks som tydligast när Mattias får alla att ropa "goodey-goodey" på beordran trots att det fortfarande är lite för tidigt på dagen att ägna sig åt tokerier - speciellt om man befinner sig i nyktert tillstånd.
Jag har inte sett många konserter i mitt liv, det måste medges, men jag vågar nog redan nu säga att Freak Kitchen har bjudit mig på en av de bästa spelningarna någonsin. Trots en kort speltid på knappt en halvtimme förmedlar Freak Kitchen mer känslor och slagkraftig musik än vad Motörhead någonsin lyckades på nära två timmar på Skandinavium i vintras.
Kort sagt en grymt bra spelning där inte bara låtarna är snuskigt bra utan även bandet själva rent personligt. Det kan inte bli annat än högsta betyg.
Genre: Experimental metal, Heavy metal
Betyg: 10/10
Att recensera en live-spelning och att recensera ett studioalbum borde inte göras på samma villkor. För det första så har ett album alltid ett fuskigt övertag rent ljudmässigt sett då man med modern teknik kan få det sjaskigaste av låtmaterial låta som den allra renaste av porlande bäckar i en orörd bokskog. För det andra har ett bands medlemmar aldrig chansen att personligen muntra upp sina lyssnare med rappa utrop, komiska utlägg och främst av allt få dem att sjunga med på ett album. Så ha i åtanke att mitt betyg i den här recensionen inte har gjorts på samma villkor som om jag skulle recensera en vanlig skiva.
Hur som helst - nu till recensionen.
Freak Kitchen är en ny bekantskap för mig och trots att bandets frontman, Mattias IA Eklundh, är en mångsysslare i ordets bästa bemärkelse så måste jag svälja min stolthet och erkänna att jag aldrig hört något av deras material tidigare.
Men jag antar att man inte kan döma mig för en sån sak - bandet är ju trots allt relativt underground (alltså inte en förpestad pengaprodukt skapad i kommersialismens tecken och ett trademark inom mainstreamens uttjatade och begränsade ramar) och jag är nog inte ensam om att låtarna som spelas är för mig helt okända.
Då är det väl ändå en jäkla tur att Freak Kitchen bjuder på en sjuhelvetes show! Bandets medlemmar - som består utav Mattias Eklundh på gitarr och delvis sång, Björn Fryklundh vid skinnet och den aptokige basisten Christer Örtefors - visar upp en sällan skådad spelglädje och man ömsom skrattar åt deras tokerier på scen, ömsom diggar med i det otroligt tighta spelandet.
Musiken som den lilla men hängivna skaran av lyssnare bjuds på i den lilla lokalen håller hög klass och det bjuds på blytunga riff som hämtade från valfritt Tony Iommi-projekt, maniskt trumspel och diverse tokerier från basistens håll. Det är förstklassig metal som levereras och det görs med en självsäker men ändå ödmjuk attityd.
Jag har svårt att dra några referenser till andra band men det som först dyker upp i mitt huvud är faktiskt Megadeth, trots att jag har hört minimalt med låtar av den stora hårdrocksikonen (ja, jag vet, jag skäms). Men sen tror jag att den jämförelsen inte är helt otänkbar - det här är metal som doftar 80-tal men som genomgått en finputsning och som förgyllts med ett snuskigt modernt sound och svängiga refränger (utan för att den del bli metalcore-aktig och låta som, säg, Bullet for my Valentine).
Trots att det bara är fem-sex låtar vi bjuds på så visar bandet prov på en beudransvärd förmåga att skapa musik och det är villkorslös glädje från början till slut för alla som kallar sig hårdrockare.
Dock ligger faktiskt showens styrka i bandets attityd gentemot publiken - det är en tidig lördgeftermiddag (vilket bandets gladlynte frontman påpekar med jämna mellanrum) och trots att shower av denna sort är som mest njutningsvärda tillsammans med en kall pilsner så lyckas man skapa en väldigt mysig stämning. Mattias skojar med publiken, Christer apar sig och får alla att gapflabba och trots att Björn hamnar lite i skymundan bakom sitt feta trumset känns han alltid som en del av den goa stämningen.
Det är ett hantverk att lyckas få publiken att skratta och tycka om en utan att för den delen tappa fokus på själva spelandet så att allting lite ofrivilligt blir en stand up-show på halvfart. Freak Kitchen har publiken i ett fast grepp från början till slut, vilket märks som tydligast när Mattias får alla att ropa "goodey-goodey" på beordran trots att det fortfarande är lite för tidigt på dagen att ägna sig åt tokerier - speciellt om man befinner sig i nyktert tillstånd.
Jag har inte sett många konserter i mitt liv, det måste medges, men jag vågar nog redan nu säga att Freak Kitchen har bjudit mig på en av de bästa spelningarna någonsin. Trots en kort speltid på knappt en halvtimme förmedlar Freak Kitchen mer känslor och slagkraftig musik än vad Motörhead någonsin lyckades på nära två timmar på Skandinavium i vintras.
Kort sagt en grymt bra spelning där inte bara låtarna är snuskigt bra utan även bandet själva rent personligt. Det kan inte bli annat än högsta betyg.
Mainstream
I en värld som är ständigt hotad av att förgås av trycket från högerextrema ideologipretton och skenheliga religionfantaiker samt den personliga insikten om att man måste bli vuxen och ta sitt ansvar så är det skönt att veta att det finns två relativt säkra saker att luta sig tillbaka på - musik och TV-spel.
Jag säger "relativt" eftersom dessa båda fenomen har mer och mer börjat stagnera som pålitlig och för evigt närvarande underhållning de senaste åren. Anledningen är lika uppenbar som den är tråkig och skulle kunna kallas en fortsättning på kapitalismens korståg över världen efter att de "segrade" över kommunsimen för snart tjugo år sedan.
Kommersialismen är ett gift och det är ett gift som tycks ha skapats endast för ett förinta allt det som vi vanliga människor håller kärt.
Att musik (hårdrocken inräknad) är starkt amerikaniserad och uppå det äckligt kommersiell i dessa dagar är ett faktum som barn födda efter 2010 borde vara inlärda i samma ögonblick som de flyger ut i denna ogästvänliga värld. Mitt musikintresse är förvisso relativt ungt och jag har egentligen ingen tvättäkta erfarenhet gällande den hårdrock som förmedlades allmänhetens öron under det högteknologiska 90-talet, men jag har åtminstone musiköra nog för att inse att den musik som skapades på andra sidan millenieskiftet präglades av en överlägset bättre kvalite än den vi ser nu för tiden.
Ta bara band som Entombed - ett utmärkt exempel på hur ett tråkigt koncept kan omvandlas till flera album där nästan samtliga anses som milstolpar inom den extrema musikens historia.
Mudvayne är också ett ytterliggare bra exempel på att musik var bättre förr; en jämförelse mellan Mudvaynes tidigare alster och deras nyare skapelser pekar på att det fanns en tydligare, mer variationsrik och framförallt njutbar musik stod att finna på bandets första album LD 50. I dessa dagar är gruppen bara ännu ett dussinband som skriver "låtar" på rullande band som låter exakt likadana och som tillför hårdrocken absolut ingenting nytt.
TV-spel är också ett medie som får se sig i det närmsta besegrat av den obskyra pengahungriga attityd som genomsyrar vår dags underhållningsfenomen. Den så kallade sjunde generationen av spelkonsoler (vilket är en sammanfattning av de tre konsolerna Playstation3, Xbox360 och Nintendo Wii) har hittills inte erbjudit mig något utöver det vanliga (med undantag för MGS4 då, men som mer var en tillfredställelse av fans världen över än ett riktigt bra spel).
När jag som yngre spelade Super Nintendo var varje spel en fantastisk upplevlese. Playstation 1 och 2 erbjöd virtuella äventyr som såg oerhört snygga ut och samtidigt var väldigt roliga att spela.
Men nu när jag sitter här med mitt PS3 och efter att ha spelat över tio PS3-spel så känner jag bara en retsam och frustrerande tomhet - var är höjdpunkterna?
GTA4 skulle vara ett grymt bra spel men för mig var det inte mer än en grymt fin målning av Manhattan och ingenting mer. Visst, du hade möjligheten att stöka om i målningen lite men det var allt = ingen tillfredställelse alls.
Resident Evil 5 såg jag fram emot oerhört mycket och för varje ny lovande trailer höjdes förväntningarna allt mer. Vad händer? Luften går ur mig som en ballong när jag inser att det jag spelar är en kopia av den betydligt roligare föregångaren Resident Evil 4.
Spelvärlden är helt enkelt så kommersialiserad och så hungrig efter mer pengar att den glömmer att göra spel som faktiskt är roliga. Det verkar ha skapats en helt ny standard inom spelskapandet där den som gapar högst vinner. Det är hela tiden den "otroliga, fräna och nydanande" spelidén efter den andra och allt eftersom skaparprocessen fortgår och fansen börjar bli allt mer triggade glömmer man helt att tillsätta den mest viktiga ingrediensen i sina spel - nämligen nöjet.
Spelhusen världen över försöker bara överträffa varandra genom att säga hur snygga, inovativa och banbrytande deras spel är och lägger ingen som helst vikt på att spelarna ska ha kul medan de spelar. Att man köper spelen verkar bara vara ännu en anledning till att ett spelhus kan gnugga in överlägsna kommentarer som vått grus i deras konkurenters ansikten. I ett ordkrig mellan spelvärldens maffiabossar har den lilla spelaren glömts bort helt.
Mainstream-hårdrock och mainstream-tv-spel. Mainstream. Ett ord synonymt med kommersialism, ekonomiskt oberoende och ondskan själv. Det är synd att en en gång så underbar värld befolkad av underhållningens alldeles egna Che Guevara har stagnerat till något jävla slagfält där så kallade konstnärer av de respektive medierna istället ägnar sig åt att påstå sig vara bättre än andra istället för att verkligen vissa vad de kan.
Jag är så förbannat trött på den skiten som sprids över världen och känner att om jag skulle varit en av dessa stora konstnärer som figurerade på 80- och 90-talet och som gick en alltför tidigt död till mötes så skulle jag vrida mig som ett grillspett i graven.
Jag säger "relativt" eftersom dessa båda fenomen har mer och mer börjat stagnera som pålitlig och för evigt närvarande underhållning de senaste åren. Anledningen är lika uppenbar som den är tråkig och skulle kunna kallas en fortsättning på kapitalismens korståg över världen efter att de "segrade" över kommunsimen för snart tjugo år sedan.
Kommersialismen är ett gift och det är ett gift som tycks ha skapats endast för ett förinta allt det som vi vanliga människor håller kärt.
Att musik (hårdrocken inräknad) är starkt amerikaniserad och uppå det äckligt kommersiell i dessa dagar är ett faktum som barn födda efter 2010 borde vara inlärda i samma ögonblick som de flyger ut i denna ogästvänliga värld. Mitt musikintresse är förvisso relativt ungt och jag har egentligen ingen tvättäkta erfarenhet gällande den hårdrock som förmedlades allmänhetens öron under det högteknologiska 90-talet, men jag har åtminstone musiköra nog för att inse att den musik som skapades på andra sidan millenieskiftet präglades av en överlägset bättre kvalite än den vi ser nu för tiden.
Ta bara band som Entombed - ett utmärkt exempel på hur ett tråkigt koncept kan omvandlas till flera album där nästan samtliga anses som milstolpar inom den extrema musikens historia.
Mudvayne är också ett ytterliggare bra exempel på att musik var bättre förr; en jämförelse mellan Mudvaynes tidigare alster och deras nyare skapelser pekar på att det fanns en tydligare, mer variationsrik och framförallt njutbar musik stod att finna på bandets första album LD 50. I dessa dagar är gruppen bara ännu ett dussinband som skriver "låtar" på rullande band som låter exakt likadana och som tillför hårdrocken absolut ingenting nytt.
TV-spel är också ett medie som får se sig i det närmsta besegrat av den obskyra pengahungriga attityd som genomsyrar vår dags underhållningsfenomen. Den så kallade sjunde generationen av spelkonsoler (vilket är en sammanfattning av de tre konsolerna Playstation3, Xbox360 och Nintendo Wii) har hittills inte erbjudit mig något utöver det vanliga (med undantag för MGS4 då, men som mer var en tillfredställelse av fans världen över än ett riktigt bra spel).
När jag som yngre spelade Super Nintendo var varje spel en fantastisk upplevlese. Playstation 1 och 2 erbjöd virtuella äventyr som såg oerhört snygga ut och samtidigt var väldigt roliga att spela.
Men nu när jag sitter här med mitt PS3 och efter att ha spelat över tio PS3-spel så känner jag bara en retsam och frustrerande tomhet - var är höjdpunkterna?
GTA4 skulle vara ett grymt bra spel men för mig var det inte mer än en grymt fin målning av Manhattan och ingenting mer. Visst, du hade möjligheten att stöka om i målningen lite men det var allt = ingen tillfredställelse alls.
Resident Evil 5 såg jag fram emot oerhört mycket och för varje ny lovande trailer höjdes förväntningarna allt mer. Vad händer? Luften går ur mig som en ballong när jag inser att det jag spelar är en kopia av den betydligt roligare föregångaren Resident Evil 4.
Spelvärlden är helt enkelt så kommersialiserad och så hungrig efter mer pengar att den glömmer att göra spel som faktiskt är roliga. Det verkar ha skapats en helt ny standard inom spelskapandet där den som gapar högst vinner. Det är hela tiden den "otroliga, fräna och nydanande" spelidén efter den andra och allt eftersom skaparprocessen fortgår och fansen börjar bli allt mer triggade glömmer man helt att tillsätta den mest viktiga ingrediensen i sina spel - nämligen nöjet.
Spelhusen världen över försöker bara överträffa varandra genom att säga hur snygga, inovativa och banbrytande deras spel är och lägger ingen som helst vikt på att spelarna ska ha kul medan de spelar. Att man köper spelen verkar bara vara ännu en anledning till att ett spelhus kan gnugga in överlägsna kommentarer som vått grus i deras konkurenters ansikten. I ett ordkrig mellan spelvärldens maffiabossar har den lilla spelaren glömts bort helt.
Mainstream-hårdrock och mainstream-tv-spel. Mainstream. Ett ord synonymt med kommersialism, ekonomiskt oberoende och ondskan själv. Det är synd att en en gång så underbar värld befolkad av underhållningens alldeles egna Che Guevara har stagnerat till något jävla slagfält där så kallade konstnärer av de respektive medierna istället ägnar sig åt att påstå sig vara bättre än andra istället för att verkligen vissa vad de kan.
Jag är så förbannat trött på den skiten som sprids över världen och känner att om jag skulle varit en av dessa stora konstnärer som figurerade på 80- och 90-talet och som gick en alltför tidigt död till mötes så skulle jag vrida mig som ett grillspett i graven.
At the Gates - Slaughter of the Soul
Typ av recension: musik
Genre: Gothenburg metal/ Melodic Death metal
Betyg: 4/10
Jag har en ganska avig, för att inte säga intolerant, intsällningen gentemot den göteborgska dödsmetallen; i mitt tycke är det en väldigt uttjatad genre som lever på gamla meriter och som skulle klarat sig bättre om den hade lagt sig ned och dött istället för att överexploateras och användas som något tortyrredskap att tråka ihjäl andras öron med. Band såsom Arch Enemy, Dark Tranquility och grymt överskattade In Flames kanske lyckas charma större delen av Sveriges ungdomar med sin nätt och jämnt gångbara och trallvänliga tråkmetall men jag (som den filosofiska, finkulturellt krävande muppen jag är) vill ha mer än klistriga refränger och sångare som utgör sig för att vara arga på allt och alla när de egentligen inte är mer harmfulla än, säg, ett kollektiv med rullstollsbundna pacifister.
At the Gates är det svenska dödsmetallbandet som är mest kända (eller hålls mest ansvariga för kanske man skulle säga) för att ha startat den odödliga trenden känd som Gothenburg metal; Slaughter of the Soul är deras fjärde fullängdare och jag måste säga att jag aldrig finner någon riktigt fred med tråkvarningarna. Det råder snarare fullt krig.
Jag hade mina förväntningar på det här albumet. Inte så höga som jag hade på Resident Evil 5 eller på In Flames Reroute to Remain men nog fan hade jag ändå hoppats på lite mer jäklar anamma.
Tråkigheten lägger sig som ett par knotiga nävar runt min hals och vägrar släppa taget (eeh, vem uppfann alla dessa tråkiga liknelser?) redan under andra låten. Inledande spåret Blinded by Fear är ett starkt stycke überbrutal dödsmusik och jag är till en början nöjd med vad jag hör, men när så spår nummer två tar sin början börjar jag ana de där händerna som jag pratade om nyss; usch vad det låter oinspirerat och (det magiska ordet) trååååkigt!
At The Gates må vara skickliga musiker - eller åtminstone så skickliga som det anstår artister som lirar inom den här genren av extrem musik - men de kan då fan inte konsten att variera sig och erbjuda ett låtmaterial som både tål att lyssnas på flera gånger och som känns fräscht och orginellt.
Nu ska jag kanske inte vara så grinig och kalla Slaughter of the Soul för gammaldags - skivan har ju ändå nära femton år på nacken, men efter att ha hört så mycket gott om bandet förväntar jag mig något extra. Japp, gott folk, det är det ökända In Flames-syndromet vi har att göra med här - det fenomen som härstammar i rakt nedstigande led från ordpråket "mycket snack, lite verkstad."
At the Gates är ett band som i mina ögon passar de som inte är alltför vana vid extrem musik - det är ett typiskt band att börja med om man är sugen på att upptäcka mer av den enorma lagun som utgör hårdrockens värld men inte riktigt vet var man ska börja utforska. Är man trött på In Flames och Anders Fridéns eviga gnällande så är At the Gates ett ypperligt val att gå över till, för rent attitydmässigt så är ATG så fan mycket mer roliga att lyssna på än de där andra mupparna från Götet.
Att välja ut några höjdpunkter på skivan är både svårt och lätt samtidigt; eftersom alla låtar är i stort sett identiska med varandra (det känns som att man lyssnar på samma riff om och om igen fast i olika förpackningar) kan detta vara en guldgruva för den som älskar villkorslös pungsparksmetal, men om man som jag är "tråkig och inte inser storheten med At the Gates" är det en oerhört krävande uppgift att ens hitta några låtar som är värda att lägga in på min mp3. Men i slutändan - om jag nu tvunget måste välja - så tror jag ändå att Blinded by Fear och krunschiga Under a Serpent Sun är de bästa låtarna (det vill säga de som är minst tråkiga). Den första är förhållandevis kort och har både attityd och snygg refräng medan den andra bytar friskt och snabbt mellan takter och erbjuder ett väldigt minnesvärt gitarrspel.
Kanske är jag för hård i min bedömning av ATG's fjärde fullängdare - bandet är ju en samling skickliga musiker, de vet hur man gör musik, och för den som gillar dödsmetall med små anspelningar på harmoniska ljudslingor så är det här ett givet köp. Men jag kan personligen inte bortse från att det aldrig smäller till ordentligt. Det går förvisso fort och har en stenhård attityd och det går faktiskt att njuta av lite då och då men det känns helt enkelt så oorginellt att jag bara känner mig bedrövlig.
Det är ju inte ATG's fel, för man kan ju inte hindra att folk tar intryck av en och kopierar ens musik bara för att hylla sina idoler. Hade det kanske inte redan funnits elvamliljoner kloner världen över som spelar sån här musik så kanske mitt omdöme hade varit annorlunda. Jag har hört det här så jävla många gånger förut och jag är så obeskrivbart trött på det - kulturell mångfald och seriösa försöka till att skapa konst har brädats av kommersialismens maffiabossar som bolmar stora dollartecken med sina feta cigarrer.
Slaughter of the Soul hade kanske åldrats med mer värdighet om den inte hade gett upphov till en sådan hysteri över världen där varenda kotte var tvungen att imitera dess sound - sorgligt men sant. Hjärtat vill sätta ett högre betyg men hjärnan säger tvärt nej.
Genre: Gothenburg metal/ Melodic Death metal
Betyg: 4/10
Jag har en ganska avig, för att inte säga intolerant, intsällningen gentemot den göteborgska dödsmetallen; i mitt tycke är det en väldigt uttjatad genre som lever på gamla meriter och som skulle klarat sig bättre om den hade lagt sig ned och dött istället för att överexploateras och användas som något tortyrredskap att tråka ihjäl andras öron med. Band såsom Arch Enemy, Dark Tranquility och grymt överskattade In Flames kanske lyckas charma större delen av Sveriges ungdomar med sin nätt och jämnt gångbara och trallvänliga tråkmetall men jag (som den filosofiska, finkulturellt krävande muppen jag är) vill ha mer än klistriga refränger och sångare som utgör sig för att vara arga på allt och alla när de egentligen inte är mer harmfulla än, säg, ett kollektiv med rullstollsbundna pacifister.
At the Gates är det svenska dödsmetallbandet som är mest kända (eller hålls mest ansvariga för kanske man skulle säga) för att ha startat den odödliga trenden känd som Gothenburg metal; Slaughter of the Soul är deras fjärde fullängdare och jag måste säga att jag aldrig finner någon riktigt fred med tråkvarningarna. Det råder snarare fullt krig.
Jag hade mina förväntningar på det här albumet. Inte så höga som jag hade på Resident Evil 5 eller på In Flames Reroute to Remain men nog fan hade jag ändå hoppats på lite mer jäklar anamma.
Tråkigheten lägger sig som ett par knotiga nävar runt min hals och vägrar släppa taget (eeh, vem uppfann alla dessa tråkiga liknelser?) redan under andra låten. Inledande spåret Blinded by Fear är ett starkt stycke überbrutal dödsmusik och jag är till en början nöjd med vad jag hör, men när så spår nummer två tar sin början börjar jag ana de där händerna som jag pratade om nyss; usch vad det låter oinspirerat och (det magiska ordet) trååååkigt!
At The Gates må vara skickliga musiker - eller åtminstone så skickliga som det anstår artister som lirar inom den här genren av extrem musik - men de kan då fan inte konsten att variera sig och erbjuda ett låtmaterial som både tål att lyssnas på flera gånger och som känns fräscht och orginellt.
Nu ska jag kanske inte vara så grinig och kalla Slaughter of the Soul för gammaldags - skivan har ju ändå nära femton år på nacken, men efter att ha hört så mycket gott om bandet förväntar jag mig något extra. Japp, gott folk, det är det ökända In Flames-syndromet vi har att göra med här - det fenomen som härstammar i rakt nedstigande led från ordpråket "mycket snack, lite verkstad."
At the Gates är ett band som i mina ögon passar de som inte är alltför vana vid extrem musik - det är ett typiskt band att börja med om man är sugen på att upptäcka mer av den enorma lagun som utgör hårdrockens värld men inte riktigt vet var man ska börja utforska. Är man trött på In Flames och Anders Fridéns eviga gnällande så är At the Gates ett ypperligt val att gå över till, för rent attitydmässigt så är ATG så fan mycket mer roliga att lyssna på än de där andra mupparna från Götet.
Att välja ut några höjdpunkter på skivan är både svårt och lätt samtidigt; eftersom alla låtar är i stort sett identiska med varandra (det känns som att man lyssnar på samma riff om och om igen fast i olika förpackningar) kan detta vara en guldgruva för den som älskar villkorslös pungsparksmetal, men om man som jag är "tråkig och inte inser storheten med At the Gates" är det en oerhört krävande uppgift att ens hitta några låtar som är värda att lägga in på min mp3. Men i slutändan - om jag nu tvunget måste välja - så tror jag ändå att Blinded by Fear och krunschiga Under a Serpent Sun är de bästa låtarna (det vill säga de som är minst tråkiga). Den första är förhållandevis kort och har både attityd och snygg refräng medan den andra bytar friskt och snabbt mellan takter och erbjuder ett väldigt minnesvärt gitarrspel.
Kanske är jag för hård i min bedömning av ATG's fjärde fullängdare - bandet är ju en samling skickliga musiker, de vet hur man gör musik, och för den som gillar dödsmetall med små anspelningar på harmoniska ljudslingor så är det här ett givet köp. Men jag kan personligen inte bortse från att det aldrig smäller till ordentligt. Det går förvisso fort och har en stenhård attityd och det går faktiskt att njuta av lite då och då men det känns helt enkelt så oorginellt att jag bara känner mig bedrövlig.
Det är ju inte ATG's fel, för man kan ju inte hindra att folk tar intryck av en och kopierar ens musik bara för att hylla sina idoler. Hade det kanske inte redan funnits elvamliljoner kloner världen över som spelar sån här musik så kanske mitt omdöme hade varit annorlunda. Jag har hört det här så jävla många gånger förut och jag är så obeskrivbart trött på det - kulturell mångfald och seriösa försöka till att skapa konst har brädats av kommersialismens maffiabossar som bolmar stora dollartecken med sina feta cigarrer.
Slaughter of the Soul hade kanske åldrats med mer värdighet om den inte hade gett upphov till en sådan hysteri över världen där varenda kotte var tvungen att imitera dess sound - sorgligt men sant. Hjärtat vill sätta ett högre betyg men hjärnan säger tvärt nej.
Guitar Hero World Tour
Typ av recension: spel
Genre: I 'unno, typ musiksimulator?
Betyg: 8/10
När det kommer till musik (och nu menar jag musik som inkorporerar gitarrer som tjuter, alternativt spyr, värre än ett fullsatt ålderdomshem och trummor vars baskaggar imiterar en pluton med sockerberoende AK-47-bärande psychos) så kan jag vara ganska så knäsvag av mig; för inget tillfreder mitt kulturella centra i min hjärna mer än ett snuskigt snyggt gitarrsolo ovanpå en sångare från helvetet som tillsammans med sitt bands batterist har ihjäl ett pearl export trumset. Så därför borde Guitar Hero: World Tour (det fjärde spelet i den omåttligt populära GH-serien) vara rena himmelriket för mig då man nu, i motsats till föregående spel, nu kan lira både gitarr, trummor och sjunga till ett imponerande brett urval av låtar som ingen har hört förut.
Jag känner att de var länge sedan jag verkligen fick gnälla riktigt ordentligt över någon uppenbar brist i ett spel som ingen annan än jag tycks anmärka på så därför tänker jag göra det nu.
Guitar Hero-serien har alltid varit en spelserie riktad mot casual-publiken, det vill säga den del av världens spelare som ratar bra spel såsom Rome: Total War och Onimusha 3: Demon Siege men höjer massproducerade, överhypade, überambitiösa megaprojekt, såsom GTA4 och Halo-serien, till skyarna. Alltså borde man ta den hype som omsvärmar denna så världsomsvärmande spelserie med en nypa salt och kanske inte alltid tro på vad utvecklarna säger trots att det låter fränt när de nämner att du kan göra dina egna låtar och senare ta över världen (ironi) med hjälp av spelets medföljande inspelningsstudio.
Fett chans!
Nåväl, över till utlovade gnällgubbebanningar.
För det första: jag har alltid tyckt att spelserien aldrig riktigt har utnyttjat det till synes oändliga hav av underbar musik som vi kan finna bortom all den skit som vi brukar höra på radion (jo, jag får referera till tröttsamma pengaprojekt såsom EMD och BWO som skit eftersom jag är en hårdrockare och för att vi gör sånt) nu för tiden.
Nu är det ju i och för sig så att GH är ett spelmärke som nått enorma framgångar genom att låta sina fans spela odödliga låtar (inte för att de är klassiska eller tidlösa utan för att de är helt jävla omöjliga att ta död på!) och man får väl ändå klappa Activision snällt på kinden för att de föredrar att hålla sig till en ekonomiskt trygg spelutvecklingspolicy genom att låta ett GH-spelens innehåll bestå av låtar som typ halva jordklotet och en fjärdedel av Mars har hört. Jag antar att försäljningen går bättre om det på baksidan av spelkassetten står "nu kan du spela odödliga klassiker som Livin' on a Prayer, Eye of the Tiger och Dammit" istället för "rocka stenhårt loss till undergroundmusikens allra största låtar såsom Eradication, Failed Creation och New Millenium Cyanide Christ" (satan, jag hade fått orgasm om det verkligen hade stått så!).
Hur som helst, min poäng är att utbudet av låtar är, om ändå brett och utmanande, ganska så intetsägande, för även om det är kul att dra av ett solo signerat Kurt Cobain infinner sig aldrig den där riktiga "rockstjärne-känslan."
Nu är det ju såklart en fråga om smak: jag - som den enögde och paranoida härdrocksjäveln jag är - vill gärna ha låtar som passar mig mer, men så som dagsläget är nu så kommer vi nog aldrig få se ett Guitar Hero: Underground. Dock ska spelet ha pluspoäng för de tre Tool-låtarna som helt frälsar mina öron och högtalare - även om det inte är den vansinneshårda brutaldödsmetall jag letar efter får jag ändå mitt lystmäte ett litet tag.
Vidare så vill jag säga att spelet helt plötsligt har blivit på tok för lätt att klara av; i spelets föregångare (Guitar Hero 3) var det komplett möjligt att klara av alla låtar om man inte hade tio fingrar på en hand och led av någon beundransvärd savant-störning, men trots att det var otroligt frustrerande så fortsatte man att spela samma svinsvåra låt om och om igen för att kanske lyckas klara ännu ett överdimensionerat solo.
Nu när man får både gitarr och trumset med spelet för en nätt summa på nästan tvåtusen spänn är det en barnlek att låsa upp samtliga låtar i spelet och därtill bli titulerad "störst, snyggast och allmänt bäst på allting" eftersom man alltid kan hjälpa varandra. Till exempel, om den ene spelaren håller på att klanta till det och få en utkastad (game over, alltså) så kan den andre spelaren aktivera star power och få publiken att gå i saligt rus och därmed bortse från att den förste spelaren suger värre än Jenna Jameson på Razzie-galan. Det är en liten negativ aspekt som dödar själva spelglädjen och det känns verkligen inte som att man verkligen avklarat någonting när man som gitarist lika gärna kan hoppa över större delar av ett knepigt solo medan trummisen slår som besatt och har publiken i ett grepp som får den att spy regnbågsfärgad magsaft.
Ytterliggare en aspekt att klanka ner på är att trummorna kan te sig oerhört sega och lika uppmärksamma som en fyraåring, för hur bra och hur rätt du än träffar så får det förbannade setet alltid för sig att jävlas med dig genom att påstå att du missade när du egentligen TRÄFFADE. HELT. RÄTT!! Vadå, "doooom"! Jag slog ju för fan på cymbaljäveln precis som du sa att jag skulle göra! Det är nästan som att försöka få en nazist att krama en jude - du kämpar mot omöjliga odds och det finns inget du kan göra åt det!
Kort sagt: Activision har lite att jobba på om de får för sig att bygga vidare på sin franschize.
Men, för att summera det hela, måste jag säga att jag hade (och fortfarande har) väldigt kul med Guitar Hero World Tour. Nog för att låtutbudet kan vara lite väl "meh" ibland, att trumsetet är ett pundhuvud som koncentrerar sig på allting annat än just spelet och att typ ingen aldrig vågar sjunga (om man inte tvingar någon lyckligt lottad tjomme ute på gatan att förtära sjukligt stora mängder med alkohol vill säga) men jag förlåter det i slutändan; det handlar ju egentligen om att bara få sina mest erotiska rockhjältefantasier uppfyllda och med det lyckas Activision med råge.
Genre: I 'unno, typ musiksimulator?
Betyg: 8/10
När det kommer till musik (och nu menar jag musik som inkorporerar gitarrer som tjuter, alternativt spyr, värre än ett fullsatt ålderdomshem och trummor vars baskaggar imiterar en pluton med sockerberoende AK-47-bärande psychos) så kan jag vara ganska så knäsvag av mig; för inget tillfreder mitt kulturella centra i min hjärna mer än ett snuskigt snyggt gitarrsolo ovanpå en sångare från helvetet som tillsammans med sitt bands batterist har ihjäl ett pearl export trumset. Så därför borde Guitar Hero: World Tour (det fjärde spelet i den omåttligt populära GH-serien) vara rena himmelriket för mig då man nu, i motsats till föregående spel, nu kan lira både gitarr, trummor och sjunga till ett imponerande brett urval av låtar som ingen har hört förut.
Jag känner att de var länge sedan jag verkligen fick gnälla riktigt ordentligt över någon uppenbar brist i ett spel som ingen annan än jag tycks anmärka på så därför tänker jag göra det nu.
Guitar Hero-serien har alltid varit en spelserie riktad mot casual-publiken, det vill säga den del av världens spelare som ratar bra spel såsom Rome: Total War och Onimusha 3: Demon Siege men höjer massproducerade, överhypade, überambitiösa megaprojekt, såsom GTA4 och Halo-serien, till skyarna. Alltså borde man ta den hype som omsvärmar denna så världsomsvärmande spelserie med en nypa salt och kanske inte alltid tro på vad utvecklarna säger trots att det låter fränt när de nämner att du kan göra dina egna låtar och senare ta över världen (ironi) med hjälp av spelets medföljande inspelningsstudio.
Fett chans!
Nåväl, över till utlovade gnällgubbebanningar.
För det första: jag har alltid tyckt att spelserien aldrig riktigt har utnyttjat det till synes oändliga hav av underbar musik som vi kan finna bortom all den skit som vi brukar höra på radion (jo, jag får referera till tröttsamma pengaprojekt såsom EMD och BWO som skit eftersom jag är en hårdrockare och för att vi gör sånt) nu för tiden.
Nu är det ju i och för sig så att GH är ett spelmärke som nått enorma framgångar genom att låta sina fans spela odödliga låtar (inte för att de är klassiska eller tidlösa utan för att de är helt jävla omöjliga att ta död på!) och man får väl ändå klappa Activision snällt på kinden för att de föredrar att hålla sig till en ekonomiskt trygg spelutvecklingspolicy genom att låta ett GH-spelens innehåll bestå av låtar som typ halva jordklotet och en fjärdedel av Mars har hört. Jag antar att försäljningen går bättre om det på baksidan av spelkassetten står "nu kan du spela odödliga klassiker som Livin' on a Prayer, Eye of the Tiger och Dammit" istället för "rocka stenhårt loss till undergroundmusikens allra största låtar såsom Eradication, Failed Creation och New Millenium Cyanide Christ" (satan, jag hade fått orgasm om det verkligen hade stått så!).
Hur som helst, min poäng är att utbudet av låtar är, om ändå brett och utmanande, ganska så intetsägande, för även om det är kul att dra av ett solo signerat Kurt Cobain infinner sig aldrig den där riktiga "rockstjärne-känslan."
Nu är det ju såklart en fråga om smak: jag - som den enögde och paranoida härdrocksjäveln jag är - vill gärna ha låtar som passar mig mer, men så som dagsläget är nu så kommer vi nog aldrig få se ett Guitar Hero: Underground. Dock ska spelet ha pluspoäng för de tre Tool-låtarna som helt frälsar mina öron och högtalare - även om det inte är den vansinneshårda brutaldödsmetall jag letar efter får jag ändå mitt lystmäte ett litet tag.
Vidare så vill jag säga att spelet helt plötsligt har blivit på tok för lätt att klara av; i spelets föregångare (Guitar Hero 3) var det komplett möjligt att klara av alla låtar om man inte hade tio fingrar på en hand och led av någon beundransvärd savant-störning, men trots att det var otroligt frustrerande så fortsatte man att spela samma svinsvåra låt om och om igen för att kanske lyckas klara ännu ett överdimensionerat solo.
Nu när man får både gitarr och trumset med spelet för en nätt summa på nästan tvåtusen spänn är det en barnlek att låsa upp samtliga låtar i spelet och därtill bli titulerad "störst, snyggast och allmänt bäst på allting" eftersom man alltid kan hjälpa varandra. Till exempel, om den ene spelaren håller på att klanta till det och få en utkastad (game over, alltså) så kan den andre spelaren aktivera star power och få publiken att gå i saligt rus och därmed bortse från att den förste spelaren suger värre än Jenna Jameson på Razzie-galan. Det är en liten negativ aspekt som dödar själva spelglädjen och det känns verkligen inte som att man verkligen avklarat någonting när man som gitarist lika gärna kan hoppa över större delar av ett knepigt solo medan trummisen slår som besatt och har publiken i ett grepp som får den att spy regnbågsfärgad magsaft.
Ytterliggare en aspekt att klanka ner på är att trummorna kan te sig oerhört sega och lika uppmärksamma som en fyraåring, för hur bra och hur rätt du än träffar så får det förbannade setet alltid för sig att jävlas med dig genom att påstå att du missade när du egentligen TRÄFFADE. HELT. RÄTT!! Vadå, "doooom"! Jag slog ju för fan på cymbaljäveln precis som du sa att jag skulle göra! Det är nästan som att försöka få en nazist att krama en jude - du kämpar mot omöjliga odds och det finns inget du kan göra åt det!
Kort sagt: Activision har lite att jobba på om de får för sig att bygga vidare på sin franschize.
Men, för att summera det hela, måste jag säga att jag hade (och fortfarande har) väldigt kul med Guitar Hero World Tour. Nog för att låtutbudet kan vara lite väl "meh" ibland, att trumsetet är ett pundhuvud som koncentrerar sig på allting annat än just spelet och att typ ingen aldrig vågar sjunga (om man inte tvingar någon lyckligt lottad tjomme ute på gatan att förtära sjukligt stora mängder med alkohol vill säga) men jag förlåter det i slutändan; det handlar ju egentligen om att bara få sina mest erotiska rockhjältefantasier uppfyllda och med det lyckas Activision med råge.
In Flames - Reroute to Remain
Typ av recension: musik
Genre: Melodic Death metal, Gothenburg metal
Betyg: 5/10
Ända sedan de glada Göteborgs-pågarna som utgör In Flames bestämde sig för att utforska sin musikalitet och började pröva nya musikala inriktningar runt millenieskiftet så har deras musik blivit ett otacksamt offer för allmänt förlöjligande och hela bandets karriär har blivit någon sorts svensk motsvarighet till Metallicas inte alltför uppskattade Load/Reload-St.Anger-era. Reoroute to Remain är skivan som startade hatattackerna mot ett av Sveriges mest framgångsrika band och frågan är nu om all kritik om att bandet har sålt sig verkligen är så befogad som den verkar.
Låt mig först fastslå att jag aldrig har varit ett stort fan av In Flames. Jag har alltid tyckt att den metal de klämmer ur sig med jämna mellanrum saknar orginalitet och för att inte säga entusiasm. Jag kan köpa det faktum att In Flames är ett av de mest trendsättande banden i hårdrocksvärlden (jag menar femtielvamiljoner In Flames-kopior kan ju inte ha helt fel) men det har aldrig kommit för mig att upphöja deras påstådda uppfinningsrikedom eller unika musikalitet till skyarna så som många andra gör i tid och otid. Bandet är helt enkelt för intetsägande för att jag ska kunna älska dem häningslöst.
Och när det gäller bandets tveksamma helomvändning runt milleniskiftet, då bandet delade upp sin fanskaror i två läger genom att modernisera sitt sound, så har jag aldrig varit direkt benägen att stämma in i någon av de tvenne körerna som antingen högaktar eller bespottar bandets nya inriktning. För mig är bandet lika tråkigt var man än tittar i deras karriär. Whoracle från 1997 är för mig lika tråkig och intetsägande som påstådda mästerverket Come Clarity från 2006.
Så jag antar att ni redan vet vad min ställning angående bandets sjätte fullängdare är; för trots att man som sagt förnyar sitt sound i och med att 1900 blir 2000 så kvarstår det faktum att det här är musik som är väldigt lätt att ta till sig av och därmed väldigt trååååååkig att lyssna på i min åsikt.
Plattan maler på ett i ett hyffsat makligt tempo utan att någon av låtarna lyckas fånga mitt intresse. Av plattans totalt fjorton låtar kan jag nu så här i efterhand bara komma ihåg tre låtar som är värda att lyssna på och det är titelspåret, den eldfängda Transparent och den avslutande godbiten Black & White. Skivan kunde lika gärna ha tagit slut där, efter tre låtar, för jag känner att jag inte får ut något mer av det här. Det är ett fläskigt riff där, ett ylande solo där, ännu ett blytungt riff tillsammans med frustrerad skriksång och det rör man inte i ryggen. Jag sitter bara och lyssnar på det med en likgiltig min. Det är till och med så oengagerande och oinspirerat att jag till och med går och gör disken medan jag låter skivan fortsätta att tugga och det i sig är väl ändå inget gott betyg?
Jag antar att jag borde vara lite rättvis ändå - In Flames popularitet kan ju knappast vara en slump och det vore dårskap att förneka att gruppen är vädligt skickliga musiker, för det är inte minsann inte lätt att skapa låtar som ändå flyter på så bra. Trots att det är tråkigt att lyssna på så hör man att göteborgarna knappast haft tråkigt när de spelat in skivan. In Flames kan mycket väl vara, om inte skapare av engagerande metal, en grupp av livsglada pågar som visar hur kul det verkligen är att spela musik och på det stadiet är de svåra att slå. Inget band kan väl ändå återge en sådan skaparglädje (en idéfattig skaparglädje kanske, men likväl en skaparglädje) som In Flames kan?
Men som det är nu stannar betyget på knappt godkänt. Orsaken? Det är tråkigt, repitivt och ingalunda nyskapande, men när det smäller så gör det de med råge och det är mycket tack vare ett band som vågar visa att de älskar att spela metal.
Genre: Melodic Death metal, Gothenburg metal
Betyg: 5/10
Ända sedan de glada Göteborgs-pågarna som utgör In Flames bestämde sig för att utforska sin musikalitet och började pröva nya musikala inriktningar runt millenieskiftet så har deras musik blivit ett otacksamt offer för allmänt förlöjligande och hela bandets karriär har blivit någon sorts svensk motsvarighet till Metallicas inte alltför uppskattade Load/Reload-St.Anger-era. Reoroute to Remain är skivan som startade hatattackerna mot ett av Sveriges mest framgångsrika band och frågan är nu om all kritik om att bandet har sålt sig verkligen är så befogad som den verkar.
Låt mig först fastslå att jag aldrig har varit ett stort fan av In Flames. Jag har alltid tyckt att den metal de klämmer ur sig med jämna mellanrum saknar orginalitet och för att inte säga entusiasm. Jag kan köpa det faktum att In Flames är ett av de mest trendsättande banden i hårdrocksvärlden (jag menar femtielvamiljoner In Flames-kopior kan ju inte ha helt fel) men det har aldrig kommit för mig att upphöja deras påstådda uppfinningsrikedom eller unika musikalitet till skyarna så som många andra gör i tid och otid. Bandet är helt enkelt för intetsägande för att jag ska kunna älska dem häningslöst.
Och när det gäller bandets tveksamma helomvändning runt milleniskiftet, då bandet delade upp sin fanskaror i två läger genom att modernisera sitt sound, så har jag aldrig varit direkt benägen att stämma in i någon av de tvenne körerna som antingen högaktar eller bespottar bandets nya inriktning. För mig är bandet lika tråkigt var man än tittar i deras karriär. Whoracle från 1997 är för mig lika tråkig och intetsägande som påstådda mästerverket Come Clarity från 2006.
Så jag antar att ni redan vet vad min ställning angående bandets sjätte fullängdare är; för trots att man som sagt förnyar sitt sound i och med att 1900 blir 2000 så kvarstår det faktum att det här är musik som är väldigt lätt att ta till sig av och därmed väldigt trååååååkig att lyssna på i min åsikt.
Plattan maler på ett i ett hyffsat makligt tempo utan att någon av låtarna lyckas fånga mitt intresse. Av plattans totalt fjorton låtar kan jag nu så här i efterhand bara komma ihåg tre låtar som är värda att lyssna på och det är titelspåret, den eldfängda Transparent och den avslutande godbiten Black & White. Skivan kunde lika gärna ha tagit slut där, efter tre låtar, för jag känner att jag inte får ut något mer av det här. Det är ett fläskigt riff där, ett ylande solo där, ännu ett blytungt riff tillsammans med frustrerad skriksång och det rör man inte i ryggen. Jag sitter bara och lyssnar på det med en likgiltig min. Det är till och med så oengagerande och oinspirerat att jag till och med går och gör disken medan jag låter skivan fortsätta att tugga och det i sig är väl ändå inget gott betyg?
Jag antar att jag borde vara lite rättvis ändå - In Flames popularitet kan ju knappast vara en slump och det vore dårskap att förneka att gruppen är vädligt skickliga musiker, för det är inte minsann inte lätt att skapa låtar som ändå flyter på så bra. Trots att det är tråkigt att lyssna på så hör man att göteborgarna knappast haft tråkigt när de spelat in skivan. In Flames kan mycket väl vara, om inte skapare av engagerande metal, en grupp av livsglada pågar som visar hur kul det verkligen är att spela musik och på det stadiet är de svåra att slå. Inget band kan väl ändå återge en sådan skaparglädje (en idéfattig skaparglädje kanske, men likväl en skaparglädje) som In Flames kan?
Men som det är nu stannar betyget på knappt godkänt. Orsaken? Det är tråkigt, repitivt och ingalunda nyskapande, men när det smäller så gör det de med råge och det är mycket tack vare ett band som vågar visa att de älskar att spela metal.
