The Smashing Pumpkins - Mellon Collie and the Infinite Sadness (Dubbel-CD)
Recension: musik
Genre: Alternative rock
Observanta läsare ser att detta är en recension av en dubbel-CD; detta innebär att utbudet av låtar på denna tredje giv av Billy Corgans skötebarn, The Smashing Pumpkins, är dubbelt så stort än på en vanlig enkel CD. Därför, för att göra saker och ting ännu krångligare, kommer denna recension att delas upp i två delar där den första delen tar itu med albumets första CD - Dawn to Dusk - medan den andra, logiskt nog, avhandlar mitt intryck från den andra CD:n - Twilight to Starlight.
De båda skivorna kommer att erhålla varsitt betyg och sedermera kommer dessa betyg räknas ihop för att därefter divideras med två där resultatet blir albumets slutbetyg. Puh!
CD 1 - Dawn to Dusk
Betyg: 6,5/10
Till en början var jag redo att avfärda CD 1 helt - i en omedelbar jämförelse framstår Dawn to Dusk som direkt svagare än sitt betydligt vassare syskon. Dock, efter en extra genomlyssning, visar den sig inte vara så tokig ändå men tyvärr är den fortfarande en ganska maklig skapelse.
Det börjar fint med ett stillsamt pianointro på sisådär två minuter innan "Tonight, Tonight" drar igång - en drömsk ballad som säkert får de flesta sorgsna pretton att känna sig lite bättre till mods mycket tack vare Billy Corgans silkeslena röst. Det är en väldigt typisk 90-talsrockballad som tröstar lyssnaren och är rakt igenom en helt okej låt. Efterföljande "Jellybelly" figurerar i en helt annan skola och är ett kaosartat stycke musik där man slänger in bandets så typiska gitarrtjut, gärna mer än en gång.
So far so good. Skivan fortsätter i en lagom snabb takt och låtar som "Zero", "Bullet with Butterfly Wings" och "An Ode to No One" är självklara favoriter. Men sen går skivan in i en slags maklig tomgång och jag känner mig med ens mätt, för att inte säga sugen på något nytt. Billy Corgan berättar om sina mardrömsfärder lika flitigt som Stefan Gerhardsson drar dåliga buskiskämt på Vallarna och tillslut slutar man lyssna helt, fullt upptagen med att pyssla med något viktigare som att peta naglarna eller pilla näsan.
Den nio minuter långa "Porcelain of the Vast Oceans" blir den slutgiltiga spikan i kistan med sitt långvariga syntflum och plötsliga gitarrpassager och jag kommer på mig själv med att dra en lättnandens suck och tänka "äntligen" när skivans speltid är slut. Men då kommer jag på att jag har en skiva kvar att lyssna igenom...
CD 2 - Twilight to Starlight
Betyg: 9/10
Med förväntningarna nedvridna till ett minimum tar jag mig an albumets andra del - Twilight to Starlight. Dock återupplivas mitt intresse när skivan inleds explosivt med "Where Boys Fear to Tread" och redan här känner jag att de kommande trettio-fyrtio minuterna kommer bli betydligt mer givande än de föregående.
Efterföljande "Bodies" är nog något av det hårdaste bandet presterar på hela albumet och när herr Corgan i refrängen sjunger "Love is suicide" kan jag inte göra annat än att kapitulera - vilken grym låt!
Sedan går det in i ett lugnare tempo och en trio av ballader dras av ("Thirty-Three", "In the Arms of Sleep" och "1979" där den sistnämnda utan tvekan står som segrare i en jämförelse som fullkomligt krossar den urtråkiga vardagstillvaron med sin nostalgiska atmosfär) innan man bjuds på ännu en urladdning med brusiga gitarrer och en sångare som tycks ha som syfte att skrika halspulsådrorna av sig i "Tales of a Scorched Earth."
Första halvan av Twilight to Starlight är allt som CD 1 inte var - energisk, varierande och framförallt engagerande. Det är först nu som man dras med i texterna och känner de sorgsna undertonerna i balladerna och den kärlekskranka bitterheten i de snabbare låtarna.
Tyvärr går även CD 2 in i en lite släpigare takt under sin andra halva, men de återstående låtarna bjuder ändå på ett visst värde - fina "Stumbleine" klara sig med sin tralliga refräng och i den allmänt störda "X.Y.U" bjuder Billy Corgan på sig själv igen med sina raspiga vansinnesskrik.
Sammanfattning
Mellon Collie and the Infinite Sadness är som helhet sett en något haltande historia; samtliga upptempolåtar får övervägande gott betyg och detsamma kan sägas om ungefär hälften av dubbel-CD:ns otaliga ballader men det är just balladerna som får det att gnissla lite i kugghjulen. Stora delar av både CD1 och 2 känns som ren utfyllnad och lite redigering och en stor jävla sax för att klippa till det hela hade inte suttit fel. Men i slutändan är jag ändå väldigt nöjd - det här är utan tvekan en av de bästa skivorna som gavs ut under 90-talets när hårdrocksscenen var starkt belägrad av en uppsjö av halvdana kopior av framgångsrika band såsom Nirvana, Pearl Jam och Red Hot Chili Peppers. Mellon Collie and the Infine Sadness är ett poetiskt litet mästerverk som kommer att överleva långt efter att dess upphovsmakara gått ur tiden.
Slutbetyget blir därmed 6,5 + 9 = 15,5/2 = 7,75 vilket jag avrundar upp till 8
Betyg: 8/10
Fotnot: video nummer ett är musikvideon till "Zero" från CD 1 - Dawn to Dusk - och video nummer två är musikvideon till "1979" från CD 2 - Twilight to Starlight.
Genre: Alternative rock
Observanta läsare ser att detta är en recension av en dubbel-CD; detta innebär att utbudet av låtar på denna tredje giv av Billy Corgans skötebarn, The Smashing Pumpkins, är dubbelt så stort än på en vanlig enkel CD. Därför, för att göra saker och ting ännu krångligare, kommer denna recension att delas upp i två delar där den första delen tar itu med albumets första CD - Dawn to Dusk - medan den andra, logiskt nog, avhandlar mitt intryck från den andra CD:n - Twilight to Starlight.
De båda skivorna kommer att erhålla varsitt betyg och sedermera kommer dessa betyg räknas ihop för att därefter divideras med två där resultatet blir albumets slutbetyg. Puh!
CD 1 - Dawn to Dusk
Betyg: 6,5/10
Till en början var jag redo att avfärda CD 1 helt - i en omedelbar jämförelse framstår Dawn to Dusk som direkt svagare än sitt betydligt vassare syskon. Dock, efter en extra genomlyssning, visar den sig inte vara så tokig ändå men tyvärr är den fortfarande en ganska maklig skapelse.
Det börjar fint med ett stillsamt pianointro på sisådär två minuter innan "Tonight, Tonight" drar igång - en drömsk ballad som säkert får de flesta sorgsna pretton att känna sig lite bättre till mods mycket tack vare Billy Corgans silkeslena röst. Det är en väldigt typisk 90-talsrockballad som tröstar lyssnaren och är rakt igenom en helt okej låt. Efterföljande "Jellybelly" figurerar i en helt annan skola och är ett kaosartat stycke musik där man slänger in bandets så typiska gitarrtjut, gärna mer än en gång.
So far so good. Skivan fortsätter i en lagom snabb takt och låtar som "Zero", "Bullet with Butterfly Wings" och "An Ode to No One" är självklara favoriter. Men sen går skivan in i en slags maklig tomgång och jag känner mig med ens mätt, för att inte säga sugen på något nytt. Billy Corgan berättar om sina mardrömsfärder lika flitigt som Stefan Gerhardsson drar dåliga buskiskämt på Vallarna och tillslut slutar man lyssna helt, fullt upptagen med att pyssla med något viktigare som att peta naglarna eller pilla näsan.
Den nio minuter långa "Porcelain of the Vast Oceans" blir den slutgiltiga spikan i kistan med sitt långvariga syntflum och plötsliga gitarrpassager och jag kommer på mig själv med att dra en lättnandens suck och tänka "äntligen" när skivans speltid är slut. Men då kommer jag på att jag har en skiva kvar att lyssna igenom...
CD 2 - Twilight to Starlight
Betyg: 9/10
Med förväntningarna nedvridna till ett minimum tar jag mig an albumets andra del - Twilight to Starlight. Dock återupplivas mitt intresse när skivan inleds explosivt med "Where Boys Fear to Tread" och redan här känner jag att de kommande trettio-fyrtio minuterna kommer bli betydligt mer givande än de föregående.
Efterföljande "Bodies" är nog något av det hårdaste bandet presterar på hela albumet och när herr Corgan i refrängen sjunger "Love is suicide" kan jag inte göra annat än att kapitulera - vilken grym låt!
Sedan går det in i ett lugnare tempo och en trio av ballader dras av ("Thirty-Three", "In the Arms of Sleep" och "1979" där den sistnämnda utan tvekan står som segrare i en jämförelse som fullkomligt krossar den urtråkiga vardagstillvaron med sin nostalgiska atmosfär) innan man bjuds på ännu en urladdning med brusiga gitarrer och en sångare som tycks ha som syfte att skrika halspulsådrorna av sig i "Tales of a Scorched Earth."
Första halvan av Twilight to Starlight är allt som CD 1 inte var - energisk, varierande och framförallt engagerande. Det är först nu som man dras med i texterna och känner de sorgsna undertonerna i balladerna och den kärlekskranka bitterheten i de snabbare låtarna.
Tyvärr går även CD 2 in i en lite släpigare takt under sin andra halva, men de återstående låtarna bjuder ändå på ett visst värde - fina "Stumbleine" klara sig med sin tralliga refräng och i den allmänt störda "X.Y.U" bjuder Billy Corgan på sig själv igen med sina raspiga vansinnesskrik.
Sammanfattning
Mellon Collie and the Infinite Sadness är som helhet sett en något haltande historia; samtliga upptempolåtar får övervägande gott betyg och detsamma kan sägas om ungefär hälften av dubbel-CD:ns otaliga ballader men det är just balladerna som får det att gnissla lite i kugghjulen. Stora delar av både CD1 och 2 känns som ren utfyllnad och lite redigering och en stor jävla sax för att klippa till det hela hade inte suttit fel. Men i slutändan är jag ändå väldigt nöjd - det här är utan tvekan en av de bästa skivorna som gavs ut under 90-talets när hårdrocksscenen var starkt belägrad av en uppsjö av halvdana kopior av framgångsrika band såsom Nirvana, Pearl Jam och Red Hot Chili Peppers. Mellon Collie and the Infine Sadness är ett poetiskt litet mästerverk som kommer att överleva långt efter att dess upphovsmakara gått ur tiden.
Slutbetyget blir därmed 6,5 + 9 = 15,5/2 = 7,75 vilket jag avrundar upp till 8
Betyg: 8/10
Fotnot: video nummer ett är musikvideon till "Zero" från CD 1 - Dawn to Dusk - och video nummer två är musikvideon till "1979" från CD 2 - Twilight to Starlight.
Kommentarer
Postat av: Anonym
Tufft juh!
Trackback
