Iskariot

Mike Patton gör sig verkligen förtjänt av epitetet "mångsysslare" - på 90-talet var han med om att grunda rap metallen med sitt band Faith No More och tidigare hade han rönt stora framgångar på undergroundscenen med ett annat projekt känt som Mr. Bungle. Nu efter millenieskiftet har han haft fullt upp med att styra upp nya musikala projekt såsom Fantômas och Pepping Tom samt varit med på ett hörn i det alternativa hardcorebandet The Dillinger Escape Plans framgångar plus några andra miljoner grejer. Dessutom har han gjort ett av de bästa albumen någonsin med sitt sidoprojekt Tomahawk. De ni. 

Funkigt beat och postrockiga utsvävningar garnerat med rapinspirerad sång plus en subtil känsla för att placera ut vältajmade psykutbrott och allmänt flummiga syntljud. 
Det är mitt första intryck av Tomahawks andra fullängdare "Mit Gas." Det kan knappast bli mer alternativt än så här utan att det blir parodi på det hela - och det måste medges att Mike Patton med kompani är ute på väldigt djupt vatten mer än en gång; jag ömsom skrattar, ömsom förundras över de ibland obegripliga musikala  greppen som bandet tar sig för. Ta exempelvis den balladdoftande "Capt. Midnight" - Mike Pattons röst är silkesren och ska förmodligen framstå som sårbar, men hans inledande toner är allt annat än övertygande och jag undrar om karlen verkligen menar allvar. Men sedan kommer ett av de för albumets så typiska utbrott och helt plötsligt älskar jag låten - till och med de till synes sviktande vokala insatserna. 

Det är detta som gör Mike Pattons röst så unik - den besitter inte bara en så sjuk bredd (det är inte många personer som kan rappa, growla, skrika, gasta och sjunga rent med så pass bra resultat som Patton) utan den kan även vagga in lyssnaren i en falsk trygghet - många gånger tror man att det ska bli pannkaka av allting men man motbevisas gång på gång. Det gör att musiken blir väldigt spännande att lyssna på. 

Det här skulle få vilket annat band att låta spretigt och ofokuserat men inte i Tomahawks fall. "Mit Gas" presenterar ett urval av fullkomligt utflippade musikstycken som inget är direkt dåligt. Inledande "Birdsong" är ett noisecore-inspererat spektakel som efter ett olycksbådande intro exploderar i en kavalkad av finurliga riff och en bindgalen Mike Patton som växlar snyggt mellan att gasta på lyssnaren och bryta ut i spontan rensång. Det är vansinnigt snyggt gjort! 
"Rape This Day" är en annan självklar rocklåt som talar sitt tydliga alternativa rockspråk - det är helt oväntade riff som mixas med en lika oväntad refräng och en herr Patton i världsklass. 

Listan på bra låtar kan göras lång: "Mayday", "Rotgut", nämnda "Capt. Midnight" och låt oss framförallt inte glömma adrenalininjektionen "When The Stars Begin To Fall." 
Musikens styrka ligger i dess oförutsägbara vändningar - man vet aldrig vad som kommer hända härnäst eller vilken sångart Patton kommer sjunga i nästa sång. 

Det är omöjligt att inte älska det!