Iskariot

De som läst och förfasats över ryktena om att Rammstein ska ha inlett ett samarbete med den tyske rapparen Bushido kan pusta ut - "Liebe Ist Für Alle Da" har "Rammstein" skrivet över sig med en svart och überfet tuschpenna. Tyngden är lika påtaglig som ett dussin missiler i bakhuvudet och sångaren (åh, Till Lindeman, hur kunde jag sluta älska dig!?) känns argare, men samtidigt skickligare, än någonsin; ska man tala förbättringar kan man även nämna trummisen Christoph "Doom" Schneider som utvecklat ett imponerande sinne för användning av dubbla baspedaler.

Soundet är det alltså inget fel på - det är det ljudet som vi är vana vid att höra när det kommer till Rammstein, fast med både en och flera blinkningar till gruppens mest kritikerrosade album - "Mutter." Faktum är att jag tycker mig ana en tillbakagång till ett mer konservativt ljud, då man övergett de två föregående albumens ("Reise, Reise" och "Rosenrot") experimentella och något spretiga låtskriveri.

"Liebe Ist Für Alle Da" känns mer samlad och fokuserad än sina föregångare; när man på exempelvis "Reise, Reise" ena stunden bjöds på benknäckarhård tungmetall (exempelvis "Mein Teil") för att i ena stunden tvingas på en akustisk lönnkrogsballad ("Los") blev man bara förvirrad - "hur ska ni ha det egentligen?" Därför är "Liebe Für Alle Da" inte bara en väldigt solid skiva i sig utan även en av de mest självsäkra släppen bandet gjort på år och dar.

Låtmässigt sett är albumet en klanderfri insats - inledande "Rammlied" är en stenhård låt som har vissa likheter med bandets självbtitlade domedagslåt från deras första album ("Herzelied") och som kommer att bli en given konsertöppnare i framtiden. "Ich Tu Dir Weh" och "Haifisch" (som jag till en början inte tyckte om) stoltserar med starka refränger och "Frühling In Paris" är ännu ett mästerverk som kan läggas till i bandets redan breda reportar av starka ballader. Vidare kan även nämnas "Waidmanns Heil" (en marscherande tuffing som kan ses som en tredjedelskusin till "Links 123" från "Mutter"), "Weiner Blut" och "Mehr" samt titelspåret till skivans absoluta höjdpunkter; därmed är redan hälften av albumets innehåll avverkat.

Titlarna för de "sämsta" låtarna tilldeles den lite småtöntiga "Pussy" (som bär på ett visst släktskap med de två föregående albumen) och avlsutande "Roter Sand" som bara känns fisig och onödig trots det fina visslandet. Dock håller dessa låtar relativt hög nivå och för andra mindre begåvade band hade det varit en svår bedrift att matcha.

"Liebe Ist Für Alle Da" är den urstarka comebacken som jag väntade mig - men ändå överraskar den så löjligt mycket att jag knappt finner ord. Allt är så välkomponerat, så välspelat så... Rammstein. Det är nästan så att en tår av nostalgi faller från ögat när man äntligen får höra Till Lindemans röst igen efter alla dessa år - en röst som mycket väl kan ses som en referens till en tid i mitt liv då jag äntligen hittade en stil och personlighet som jag var bekväm i.

Rammstein är tillbaka! Och det är med en sådan styrka att Asagudarna hade blivit gröna av avund. Välkomna tillbaka! Välkomna tillbaka, era galna jävlar!

Fotnot: till dags dato finns det en video till singeln "Pussy", men då den innehåller sexuella inslag (eller, som vän-av-ordning skulle säga, rätt och slätt är en porrfilm) så är den inte tillåten att streamas på Youtube. Därför får det bli en livespelning av en bandets av bandets mest kända låtar - "Du Hast." Än idag går det rysningar längs med ryggen när refrängen går igång för tredje gången =)