Iskariot

Mörker. Mörker, mörker och ännu mera mörker. Så mycket mörker att ett smaklöst skämt baserat på rasistiska värderingar passerar mina tankegångar, men med tanke på att jag är en person som ser lika mycket värde i alla individer så låter jag bli att skriva ned det här. Vad jag i alla fall vill ha sagt är att My Dying Bride, det brittiska vemodets fanbärare, är något av det mörkaste man kan lyssna på - både förr, nu och om hundra år.

My Dying Bride har alltid varit mitt absoluta favoritband. Trots att de på senare år har blivit omkörda av betydligt mer melankoliska akter såsom Cult of Luna och Celtic Frosts nyare material så kan jag inte förneka den fascination och samhörighet jag känner till dem. 
   Det jag alltid krävt mest av ett band är att de spelar musik som på ett eller annats sätt anspelar på den dystra eller sorgsna delen av mitt psykiska tillstånd. Jag vet inte varför jag dras till den här sortens musik egentligen; kanske är det en förkärlek för det faktum att livet aldrig är perfekt eller att jag helt enkelt är masochist. Nåväl, det har ingen betydelse och det fråntar inte bandets andra albumsläpp dess löjligt förkrossande tyngd och kolsvarta goth-approach. "Turn Loose The Swans" är ett mästerverk kommet ur människans allra djupaste mardrömmar.

När jag lyssnar på musik brukar jag alltid associera till någonting; en bild, ett landskap eller kanske en historisk händelse. När Cult of Luna drar igång och grusar ned min tillvaro med sina überfeta gitarrer och evigt melankoliska gitarrpling tänker jag på en ensam person som går längs med en oändligt lång vägsträcka en grådaskig höstdag. När Celtic Frost ljuder ur mina högtalare tänker jag på satanistiska biskopar som står i mitten av ett bottenlöst mörker och predikar för allsköns demoner från Helvetets djupaste vråer.
   Men när jag lyssnar på My Dying Brides skiva från 1993 - "Turn Loose The Swans" - är det enda jag ser för min inre syn ett mörker. Bara ett ändlöst mörker. Men det är inget tråkigt eller oinspirerat mörker, utan ett mörker fyllt av färglösa känslor, som tvingats in i ett trångt mörkt utrymme och vrålar i panik att få släppas ut. Det är då det går upp för mig - mörkret jag ser är egentligen inget vakuum-artat mörker, utan mörkret som befinner sig djupt inom oss. Det mörker som alla människor besitter men som ytterst sällan släpps lös och tillåts fri passage upp till ytan. 
   Eftersom ett mörker av denna sort nästan aldrig ser dagens ljus är det väldigt svårt att beskriva, men det är precis vad My Dying Bride lyckas med. Mäktigt är bara förordet. 

Här finns inga dåliga låtar. Allting är ihopsvetsat till en enda helhet och är så monumetalt mäktigt, så löjligt deprimerande att det får båda ovan nämnda bands samtliga alster att blekna i en jämförelse.
   Förmodligen kommer jag få äta upp dessa ord i framtiden men just nu känns My Dying Bride som det absolut bästa bandet i världen. Efter något års tystnad (nyaste given "For Lies I Sire" var förvisso bra men imponerade inte nämnvärt) dyker denna gothiska best upp från ingenstans och slukar mig med hull och hår och introducerar mig till ett hopplöst ingemansland som ingen kan överleva en längre tid i. Och det måste medges, för det här är musik som man omöjligt kan lyssna på en längre tid. Antingen tröttnar man eller så (mest troligast) blir man så nedstämd att man slutligen skriker efter något gladare. Vad som helst, bara det går i lite gladare tongångar. 

Som sagt finns här inga dåliga låtar. Samtliga orginallåtar (jag äger nämligen exemplaret som innefattar tre bonuslåtar som inte var med på skivan när den först gavs ut för sexton år sedan) är komponerade på ett obeskrivbart snyggt sätt och det finns egentligen inget mer att säga. 
   Bonuspåren utgörs av "Le Cerf Malade", "Transcending (Into the Exquisite)" och en live-spelning av en av bandets yngre låtar - "Your Shameful Heaven." Den första är skivans mörka signum väldigt troget och består mest av ett evigt muller från en synt samt lite annat elektroniskt ljud som inte går att placera i någon mall. "Transcending" skulle förmodligen passa rätt så bra på den utskällda 1998-årsgiven "34,788 %... Complete" med sitt techno-inspirerade beat. Jag för min del gillar faktiskt låten trots att den tar uppmärksamheten från skivans förkrossande mörker. 

Det finns inget mer att säga om My Dying Bride - med sin andra fullängdare har de åter igen övertygat mig, som de gjorde för runt tre år sedan, att de är det bästa bandet i världen. Punkt!