Iskariot

Fotnot: musikvideon till singeln "A.D.I.D.A.S." Låten är i jämförelse med albumets övriga låtar ganska sansad men tappar inte kraft för det - att köra fullt ös medvetslös från början till slut behöver ju inte vara en garanti för ett gott betyg, right?
En liten lustig smågrej angående sångens lyrik är att istället för att sjunga "All Day I Dream About Sports" (som namnet på den tyska sportgiganten egentligen betyder) så gläfser Jonathan Davis istället "All Day I Dream About Sex" i refrängen. Hahaha...  

---

Recension: musik
Genre: Alternative rock 

Observanta läsare ser att detta är en recension av en dubbel-CD; detta innebär att utbudet av låtar på denna tredje giv av Billy Corgans skötebarn, The Smashing Pumpkins, är dubbelt så stort än på en vanlig enkel CD. Därför, för att göra saker och ting ännu krångligare, kommer denna recension att delas upp i två delar där den första delen tar itu med albumets första CD - Dawn to Dusk - medan den andra, logiskt nog, avhandlar mitt intryck från den andra CD:n - Twilight to Starlight. 
De båda skivorna kommer att erhålla varsitt betyg och sedermera kommer dessa betyg räknas ihop för att därefter divideras med två där resultatet blir albumets slutbetyg. Puh!

CD 1 - Dawn to Dusk
Betyg: 6,5/10

Till en början var jag redo att avfärda CD 1 helt - i en omedelbar jämförelse framstår Dawn to Dusk som direkt svagare än sitt betydligt vassare syskon. Dock, efter en extra genomlyssning, visar den sig inte vara så tokig ändå men tyvärr är den fortfarande en ganska maklig skapelse.

Det börjar fint med ett stillsamt pianointro på sisådär två minuter innan "Tonight, Tonight" drar igång - en drömsk ballad som säkert får de flesta sorgsna pretton att känna sig lite bättre till mods mycket tack vare Billy Corgans silkeslena röst. Det är en väldigt typisk 90-talsrockballad som tröstar lyssnaren och är rakt igenom en helt okej låt. Efterföljande "Jellybelly" figurerar i en helt annan skola och är ett kaosartat stycke musik där man slänger in bandets så typiska gitarrtjut, gärna mer än en gång. 

So far so good. Skivan fortsätter i en lagom snabb takt och låtar som "Zero", "Bullet with Butterfly Wings" och "An Ode to No One" är självklara favoriter. Men sen går skivan in i en slags maklig tomgång och jag känner mig med ens mätt, för att inte säga sugen på något nytt. Billy Corgan berättar om sina mardrömsfärder lika flitigt som Stefan Gerhardsson drar dåliga buskiskämt på Vallarna och tillslut slutar man lyssna helt, fullt upptagen med att pyssla med något viktigare som att peta naglarna eller pilla näsan. 

Den nio minuter långa "Porcelain of the Vast Oceans" blir den slutgiltiga spikan i kistan med sitt långvariga syntflum och plötsliga gitarrpassager och jag kommer på mig själv med att dra en lättnandens suck och tänka "äntligen" när skivans speltid är slut. Men då kommer jag på att jag har en skiva kvar att lyssna igenom...



CD 2 - Twilight to Starlight
Betyg: 9/10 

Med förväntningarna nedvridna till ett minimum tar jag mig an albumets andra del - Twilight to Starlight. Dock återupplivas mitt intresse när skivan inleds explosivt med "Where Boys Fear to Tread" och redan här känner jag att de kommande trettio-fyrtio minuterna kommer bli betydligt mer givande än de föregående. 

Efterföljande "Bodies" är nog något av det hårdaste bandet presterar på hela albumet och när herr Corgan i refrängen sjunger "Love is suicide" kan jag inte göra annat än att kapitulera - vilken grym låt! 
Sedan går det in i ett lugnare tempo och en trio av ballader dras av ("Thirty-Three", "In the Arms of Sleep" och "1979" där den sistnämnda utan tvekan står som segrare i en jämförelse som fullkomligt krossar den urtråkiga vardagstillvaron med sin nostalgiska atmosfär) innan man bjuds på ännu en urladdning med brusiga gitarrer och en sångare som tycks ha som syfte att skrika halspulsådrorna av sig i "Tales of a Scorched Earth." 

Första halvan av Twilight to Starlight är allt som CD 1 inte var  - energisk, varierande och framförallt engagerande. Det är först nu som man dras med i texterna och känner de sorgsna undertonerna i balladerna och den kärlekskranka bitterheten i de snabbare låtarna. 
Tyvärr går även CD 2 in i en lite släpigare takt under sin andra halva, men de återstående låtarna bjuder ändå på ett visst värde - fina "Stumbleine" klara sig med sin tralliga refräng och i den allmänt störda "X.Y.U" bjuder Billy Corgan på sig själv igen med sina raspiga vansinnesskrik. 



Sammanfattning

Mellon Collie and the Infinite Sadness är som helhet sett en något haltande historia; samtliga upptempolåtar får övervägande gott betyg och detsamma kan sägas om ungefär hälften av dubbel-CD:ns otaliga ballader men det är just balladerna som får det att gnissla lite i kugghjulen. Stora delar av både CD1 och 2 känns som ren utfyllnad och lite redigering och en stor jävla sax för att klippa till det hela hade inte suttit fel. Men i slutändan är jag ändå väldigt nöjd - det här är utan tvekan en av de bästa skivorna som gavs ut under 90-talets när hårdrocksscenen var starkt belägrad av en uppsjö av halvdana kopior av framgångsrika band såsom Nirvana, Pearl Jam och Red Hot Chili Peppers. Mellon Collie and the Infine Sadness är ett poetiskt litet mästerverk som kommer att överleva långt efter att dess upphovsmakara gått ur tiden. 

Slutbetyget blir därmed 6,5 + 9 = 15,5/2 = 7,75 vilket jag avrundar upp till 8

Betyg: 8/10  

---

Fotnot: video nummer ett är musikvideon till "Zero" från CD 1 - Dawn to Dusk - och video nummer två är musikvideon till "1979" från CD 2 - Twilight to Starlight.    

Följande är en lista över 15 saker i vardagen som man inte kan vara riktigt säker på...

1. Guds existens - eftersom det finns så många olika åsikter och tankar om huruvida människan skapades av en allsmäktig ande eller genom en kaosartad fjärt i rymden borde man inte vara helt säker på när man, som kristen, basunerar ut och förkunnar Guds ord till höger och vänster.

2. Bermuda triangelns påstådda mysticism - innehåller verkligen denna mytomspunna plats i södra Atlanten fenomen som ingen kan förklara eller är det bara ytterliggare en lögn baserad på människans alltid så typiska karaktärsdrag att sprida rykten om allt som verkar konstigt? 

3. Melodisfestivalens underhållningsvärde - en folkfest där Sveriges samtliga invånare omfamnar varandra i en enda stor glittrande, glamourös bamsekram eller ett årsmöte för patetiska wannabes som plagierar sina idoler å det grövsta? Välj själv.

4. Om Björn Gustafssons påstådda komikergeni verkligen är så befogat som det sägs vara - visst, snorungen vet hur man får folk att skratta men kan han verkligen ersätta Robert Gustafsson som Sveriges störstaa komiker? Åsikterna är många och den ena tröttsamma diskussionen efter den andra om ämnet avhandlas samtidigt som fjortisarna över landet skriker halsarna av sig varje gång Björn säger att han "kissar hårt." Haha...

5. Vad som kommer hända när Motörheads frontman, Ian "Lemmy" Kilmister, dör - karlen är över 65 år; och med tanke på att han inte kan överleva utan sitt kolsvarta blod som bär på alla sorters kemikalier - från LSD till betydligt trevligare saker såsom alkohol och frosties - vore en alltför tidig död inte helt otänkbar. Men vad händer sedan? Motörhead upphör att existera, ja, men vad händer med hårdrocksvärlden? Försvinner den med Lemmy eller stärks den av att ännu en av dess ledstjärnor avlider under olyckliga förhållanden? Vojne vojne.

6. Idolvinnaren Kevin Borgs påstådda heterosexuella läggning - ja... mycket, mycket osäkert... 

7. Månlandningen - med tanke på alla konspirationsteorier som i detta nu omsvärmar 40-årsjubileet av den amerikanska månlandningen så vore det inte konstigt om ett frö av osäkerhet sätts i ens maskineri. Lurade den amerikanska regeringen hela världen (inklusive den den dåvarande Sovjetunionen som fick ta emot ett svidande "pilutta dig" från den samlade västvärlden) eller var det verkligen något som genomfördes och mot alla odds roddes i hamn?

8. ... och vem fan bryr sig i ärlighetens namn? - ja, vem bryr sig om Louis Armstrong knallade runt på kattfejjans huvud? Folk har väl problem nog här hemma med att bara bestämma vad de ska äta till middag? Uppenbarligen är det väldigt osäkert... 

9. Facebooks värde som socialt handikappshjälpmedel - kan ens sociala oflyt elimineras genom att man sitter vid en dator dagarna i ända, säger upp sin kontakt med omvärlden, lever på Coca Cola och chips, slutar att duscha och borsta tänderna, glömmer vad ens kompisar heter (om man nu inte redan är vän med dem på sidan i fråga) och inser att såren på ens armbågar INTE är ett resultat av klimatförändringarna som gör det varmare och sedermera torkar ut din hud? Forskarna kliar sina huvuden och lägger sina pannor i djupa veck.
 
10. Kvinnor - kan det bli mer osäkert? 

11. Klimatförändringarna och den politiska korrektheten som genomsyrar var och varannan trädkramare - ligger det något i pratet om att den nästa generationen kommer att betala dyrt för våra miljöovänliga handlingar idag eller är det bara ännu ett sätt för världens samlade trädkramar- och miljöaktivistkår (de allra ondskefullaste människorna på jorden - now that's fact!) att erhålla makt och inflytande över världens regeringar och bli ekonomiskt oberoende? 

12. Om ens mage verkligen har en inflammatorisk tarmsjukdom eller om den varit  ett tillfälligt boende för en främmande livsform från yttre rymden de senaste tolv åren - det finns så herrans massa saker som man inte vet att om att de finns. Jag menar, Michael Jacksons storhet som popartist insågs först för bara en månad sedan då han avled under olyckliga omständigheter. Duh! 

13. Om solen kommer att gå upp nästa morgon - vi lever i en värld där bindgalna diktatorer viftar med kärnvapen mot sina fiender dagarna i ända, glaciärerna smälter, en komet från Andromedagalaxen kan komma på besök och sparka vårt klot till solens skuggsida, ett virus kan när som helst bryta ut och förvandla världens befolkning till allt annat än kramgoa zombies och människans ständiga tillökning gör att världssvälten blir allt mer aktuell ju fler vi blir; ja, tro fan om solen inte skulle ha lust att gå upp ur sängen då när allt den ser ned på är elände. 

14. Om den här listan har något slut - funderingarna börjar tryta nu så, ja; den har ett slut. Fast det kan man ju inte vara riktigt säker på eftersom den dök upp på en lista över saker som man inte kan vara riktigt säker på... 

15. Hur många som verkligen läser det här - care to leave a mark?     

Mike Patton gör sig verkligen förtjänt av epitetet "mångsysslare" - på 90-talet var han med om att grunda rap metallen med sitt band Faith No More och tidigare hade han rönt stora framgångar på undergroundscenen med ett annat projekt känt som Mr. Bungle. Nu efter millenieskiftet har han haft fullt upp med att styra upp nya musikala projekt såsom Fantômas och Pepping Tom samt varit med på ett hörn i det alternativa hardcorebandet The Dillinger Escape Plans framgångar plus några andra miljoner grejer. Dessutom har han gjort ett av de bästa albumen någonsin med sitt sidoprojekt Tomahawk. De ni. 

Funkigt beat och postrockiga utsvävningar garnerat med rapinspirerad sång plus en subtil känsla för att placera ut vältajmade psykutbrott och allmänt flummiga syntljud. 
Det är mitt första intryck av Tomahawks andra fullängdare "Mit Gas." Det kan knappast bli mer alternativt än så här utan att det blir parodi på det hela - och det måste medges att Mike Patton med kompani är ute på väldigt djupt vatten mer än en gång; jag ömsom skrattar, ömsom förundras över de ibland obegripliga musikala  greppen som bandet tar sig för. Ta exempelvis den balladdoftande "Capt. Midnight" - Mike Pattons röst är silkesren och ska förmodligen framstå som sårbar, men hans inledande toner är allt annat än övertygande och jag undrar om karlen verkligen menar allvar. Men sedan kommer ett av de för albumets så typiska utbrott och helt plötsligt älskar jag låten - till och med de till synes sviktande vokala insatserna. 

Det är detta som gör Mike Pattons röst så unik - den besitter inte bara en så sjuk bredd (det är inte många personer som kan rappa, growla, skrika, gasta och sjunga rent med så pass bra resultat som Patton) utan den kan även vagga in lyssnaren i en falsk trygghet - många gånger tror man att det ska bli pannkaka av allting men man motbevisas gång på gång. Det gör att musiken blir väldigt spännande att lyssna på. 

Det här skulle få vilket annat band att låta spretigt och ofokuserat men inte i Tomahawks fall. "Mit Gas" presenterar ett urval av fullkomligt utflippade musikstycken som inget är direkt dåligt. Inledande "Birdsong" är ett noisecore-inspererat spektakel som efter ett olycksbådande intro exploderar i en kavalkad av finurliga riff och en bindgalen Mike Patton som växlar snyggt mellan att gasta på lyssnaren och bryta ut i spontan rensång. Det är vansinnigt snyggt gjort! 
"Rape This Day" är en annan självklar rocklåt som talar sitt tydliga alternativa rockspråk - det är helt oväntade riff som mixas med en lika oväntad refräng och en herr Patton i världsklass. 

Listan på bra låtar kan göras lång: "Mayday", "Rotgut", nämnda "Capt. Midnight" och låt oss framförallt inte glömma adrenalininjektionen "When The Stars Begin To Fall." 
Musikens styrka ligger i dess oförutsägbara vändningar - man vet aldrig vad som kommer hända härnäst eller vilken sångart Patton kommer sjunga i nästa sång. 

Det är omöjligt att inte älska det!  
    

Recension: musik
Genre: Post metal
Betyg: 7/10

Sorg, sorg och åter sorg - inte undra på att det svenska folket mår så jävla dåligt när det har tillgång till musik som lika gärna kan vara soundtracket till samtliga tragedier och nederlag i mänsklighetens historia. Men nu ska vi ju inte vara så där jobbigt politiskt korrekta (tänk Tipper Gore) och beskylla våra problem på musiken, utan istället ska vi ta del av de förunderliga, euforiska och fullkomligt mind-wreckening ljudlandskapen som finska Callisto skapar med blott en samling deprimerade konstnärliga sinnen och samtliga hårdrocksinstrument som finns plus en saxofon. 

Föregående skivan True Nature Unfolds var väl egentligen ingen direkt höjdare; nog för att man lyckades skapa riktigt hyffsade dalar signerade Ångestmanlands samtliga musikerkår men det kändes som att Callisto inte var riktigt säkra på hur de skulle gå till väga för att fånga lyssnaren. Det kändes minst sagt spretigt. Dessutom gjorde saxofonen inte det hela bättre, för även om den var ett välkommet inslag i en för övrigt ganska uttjatad genre så användes den ganska sparsamt - som om man var lite rädd för att ta ut svängarna ordentligt. 

Med andra fullängdaren Noir verkar man ha hittat sin egen lilla nisch mellan Cult of Luna och Godspeed You! Black Emperor samt att man verkar ha lånat lite av den sömniga tomgången från Isis grymt underskattade drömlandskapsfärd In The Abscense Of Truth. Japp, det vi har att göra med här är malande syntpassager vars emotionella intryck förstärks av ensamma gitarrslingor och plötsliga raseriutbrott som bär på något otillgängligt underliggande lugn. 
   Blev det svårt att hänga med där? Ingen fara, jag har ändå inga som helst förhoppningar om att kunna förklara Callistos musik på ett sätt som inte får mig att framstå som någon självmordsbenägen psuedopoet som är överbeläst på metafysik så som den är beskriven på wikipedia (men erkänn åtminstone att ovanstående beskrivning ändå var riktigt grym).
 
Post metal är ingen lätt genre att beskriva - den har så mycket djup och kan tolkas på så  många olika sätt att det egentligen inte tjänar någoting till att ens försöka. Men vad man däremot kan göra är att fastslå det totala intrycket som Noir efterlämnar i ens själ.
   Låtar som "Pathos", "Folkslave" och "Woven Hands" är självklara känslobulldozrar som maler ned en med sina drömska och till synes evighetslånga passager och melankoliska raseriutbrott. Inledande "Wormwood" har ett skönt doom-sväng och kompletterar det hela med ett saxsolo som heter duga - varför fick jag plötsligt en sådan lust att kolla på samtliga svartvita filmer som gavs ut innan andra världskriget? 

De sömniga passegerna har givits större utrymme än tidigare och även om många skulle kalla det så, så refererar jag inte gärna till Noir som en studie i utstuderad tråkighet. Det är drömlikt och sömndrucket men på intet vis avvisande. Låter man säg bara dras in i det hela så har man över en timmes harmonisk Post metal som förmodligen kommer vara bortglömd imorgon men som ger väldigt mycket för stunden. 
        

Recension: some kind of music
Genre: Post rock
Betyg: 8/10

Som recensent finns det finns tillfällen då man stöter på musik som är helt enkelt omöjlig att kategorisera. Ta The Mars Volta som exempel - ett band som får Meshuggahs avancerade riffkavalkader att blekna i jämförelse med sina komplexa låtstrukturer och orkesterlånga mastodontlåtar. Godspeed You! Black Emperor (eller kort och gott GY!BE) är ett annat bra exempel på band som utmanar lyssnaren så till den milda grad att själva behållningen av att lyssna på något av deras alster upphör att existera som ren underhållning och utvecklas istället till något megaflummigt soundscape-landskap som är omöjligt att begripa på bara en genomlyssning. Det här är musik som verkligen kräver mycket av sin lyssnare - men sen ger den också mycket igen om man bara ger den tid. 

Om 80-talet var thrash metallens guldålder och om 90-talet är döds- och nu metallens högborg så är 2000-talet hemmet för post metallen och den progressiva rocken. På senare år har band som Cult of Luna, Neurosis, Tool, Isis, nyss nämnda The Mars Volta och Callisto fått en väldigt framskjuten roll inom den extrema undergroundhårdrocksscenen och frågan man kan ställa sig är "varför?" Samtliga band förärar sina lyssnare antingen milslånga proggiga/psykadeliska musikstycken (Tool och The Mars Volta) medan andra bygger upp oändligt melankoliska orkestrar som börjar lugnt och harmoniskt, exploderar senare i ett rasande inferno för att sedan mynna ut i ett ångestframkallande, minimalistiskt crescendo (Cult of Luna, Neurosis och Callisto). 
   Varför söker sig så många lyssnare till denna komplexa, melankoliska och utmanade musikgenre? Är det för att melankolin blivit en såpass utbredd folksjukdom att alla känner att de kan ta del av den och förstå den? Eller kräver folk helt enkelt bara mer av sin musik?
   Det här kan man hålla på och gaffla om i evigheter så med risk för att den här recensionen blir något helt annat än just en recension slutar jag att resonera här och går istället direkt på att recensera F# A# (Infinty). 

Det finns inte mycket man kan säga om GY!BE's första fullängdare rent låtmässigt sett. Albumet innehåller tre låtar som alla tickar in på en bra bit över femton minuter (!). Den sista låten kan dessutom stoltsera med den löjligt långa speltiden 29.02 minuter (!!). Då kan man ju som läsare verkligen undra vad GY!BE spelar för sorts musik. Tja, jag skulle inte gärna kalla det musik. Musik så som vi känner den idag brukar bestå av en inledning, vers, brygga, refräng, vers, brygga, refräng, breakdown, refräng och outro (eller något i den stilen i alla fall). GY!BE's monsterlåtar erbjuder bara förhållandevis korta orkesterarengemang blandat med trummor, gitarrer, bas (som jag dock har svårt att höra mitt bland alla andra ljud) och välbehövliga pauser av total tystnad. 
   Det går helt enkelt inte att beskriva låtstrukturerna på ett enkelt sätt. Det är en till synes oändlig berg-och-dal-bana mellan nedstämda berättarröster, kusliga ljud, säckpipor, ett par röster som talar om jordens undergång, ytterliggare ett kusligt ljud, atmosfäriska gitarrslingor lagda på euforiska syntmattor; det är så galet utmanade att jag inte vet vad jag ska ta mig till. 

Men jag gillar det. Faktum är att jag älskar det. Det tar ett tag att vänja sig vid GY!BE's egensinniga musik, men så småningom inser man storheten i det hela och hittar alltid något nytt att förundras över för varje ny genomlyssning. 
   Mina personliga favoritstycken (det går som sagt att inte bara välja ut enstaka låtar när det kommer till sånhär musik) är slutet på andra låten "East Hastings" då bandet runt 16.30 uppbådar ett av de kusligaste ljuden jag någonsin har hört - en kör av något gnällande gnissel som bara ökar i intensitet och som sedan övergår i ett ensamt gnällande som bara känns så jävla äckligt och kusligt. Det går inte att beskriva! Det är så minimalistiskt, så oerhört psykadeliskt att det blir skrämmande. Ett enda ljud som får nackhåren att resa sig. Det är konst i dess renaste form. 
   En annan favorit är de inledande minuterna på första låten, "The Dead Flag Blues (intro)", där en berättarröst förtäjer om regeringens fall till tonerna av en gråtande violin och med ett ständigt muller i bakgrunden. Ytterliggare euforiska stunder finns i avslutande låtstycket "Providence" som genomsyras av en idel melankolisk och nedstämd atmosfär. Det är helt fantastiskt! 

GY!BE är inget lätt band att älska. Det kräver så fruktansvärt mycket av en som lyssnare att man riskerar att tröttna i förtid. Dock kan jag försäkra om att den finns där - underhållningen, behållningen och känslan av att man upplevt något speciellt; någoting utöver det vanliga. Så länge man ger F# A# (Infinty) den tid den behöver så kommer man få ut mer av den än något annat album som existerar just nu. 
  

Fotnot: ett utmärkt exempel på GY!BE's (och faktiskt hela postrockens) typiska låtstruktur; börjar lugnt för att övergå i en ångestfylld vansinnesfärd för att sedan avslutas med en evighetslång tystnad. Just denna del av låten "East Hastings" användes till den dystopiska zombiefilmen "28 Days Later."