Iskariot

Recension: musik
Genre: Heavy/Thrash metal
Betyg: 9/10

Nä, nu får ni lägga av! Hur är det möjligt att två boxar med fyra Death- respektive fyra Thrash metal-skivor kan innehålla band som håller en sådan löjligt skyhög kvalitetsnivå på sina alster!? Municipal Waste's pungspark "The Art of Partying" var ett oväntat skott i nacken och satte en standard som under två-tre dagar har toppats om och om igen av andra guldklimpar av band såsom Morbid Angel, Napalm Death och att inte förglömma mangelexpressen känd som Evile. Redan efter fyra överväldigande upplevelser har man ju all rätt i världen att tvivla på att nästkommande skivor inte kommer hålla samma höga klass. Fan, vad fel man kan ha ändå.

PANG! Vad var det? Det, min vän, var startskottet till Bonded by Blood's eminenta debutalbum - ett skott som spränger ljudvallen och åstadkommer ett eko som inte klingar av förän allt omkring dig ligger i ruiner.
   "Feed the Beast" är ett sanslöst stycke musikhistoria som gör allt rätt, från början till slut.

Det går inte att beskriva med vanliga ord hur sjukt välspelat - för att inte säga välkomponerat - "Feed the Beast" är; varje slag på trumman, varje ackord och solo, varje tonart som sångaren tar känns så självklart och välskrivet att det vore konstigt om någon inte skulle bli imponerad av den adrenalinska riffkavalkad som man bjuds på.
   Till en början är jag lite tveksam; produktionen känns nästan för ren och för en stund är jag nästan bergsäker på att det hela ska övergå till ännu en trött Metalcore-klon vars syfte är suga ut mer pengar ur den intet ont anande hårdrocks-mobben. Men det visar sig att Bonded by Blood har gett sig fan på att här ska det minsann inte mesas till ett endaste dugg utan kör med en sådan bindgalen fart att det skulle kunna förbränna världens samlade oljeresurser på en eftermiddag. 

När det kommer till Thrash metal är det alltid svårt att plocka ut några särskilda favoriter (speciellt när det är så välgjort som i fallet med "Feed the Beast"); allt som oftast är det kompromisslös överljudsfart som gäller i varenda låt och skivan förefaller att smälta ihop till en början. Dock börjar man ana gränserna efter ett par, tre genomlyssningar och så småningom kan man urskilja konturerna.
   Till exempel är inledande "Immortal Life" en instant classic och titelspåret, "Feed the Beast", tillsammans med "The Evil Within" bländar med sina kombinationer av hardcore-refränger och falsett-solon. Även avslutande covern på Teenage Mutant Ninja Turtles ledmotiv är så vansinnigt rolig och samtidigt så fet att det helt enkelt inte går att värja sig mot den. 

Det finns inte mycket negativt att anmärka på; det är välspelat, välproducerat och framförallt roligt att lyssna på (något som bandet uppenbarligen hade när de spelade in skivan). 
   De enda brister jag kan komma på i nuläget är sångarens odödliga vana att gå upp i ett litet falsettpip efter var och varannan avslutad mening - det blir, som ni förstår, ganska så irriterande i längden. Dessutom ger bastrummorna ifrån sig ett underligt litet klick-ljud och trots att det ligger långt bak i ljudbilden kommer det fram ibland och tycks inte släppa taget om ens öron. 
   Det är dock allt jag har att anmärka på - "Feed the Beast" är i övrigt ett komplett Thrash metal-album som inte går av för hackor och är rena rama cirkusen för de som minner om Thrash metallens stora dagar under 80-talet, samt de som gillar välproducerad fet hårdrock att slå sönder vardagsrumöblerna till. 






















Fotnot: låten "Immortal Lifes" - slut ögonen, låt dig svepas med i solona och de feta riffen och du kommer efter två minuter att märka att hela ditt hus har slagits sönder ;P