Callisto - Noir
Recension: musik
Genre: Post metal
Betyg: 7/10
Sorg, sorg och åter sorg - inte undra på att det svenska folket mår så jävla dåligt när det har tillgång till musik som lika gärna kan vara soundtracket till samtliga tragedier och nederlag i mänsklighetens historia. Men nu ska vi ju inte vara så där jobbigt politiskt korrekta (tänk Tipper Gore) och beskylla våra problem på musiken, utan istället ska vi ta del av de förunderliga, euforiska och fullkomligt mind-wreckening ljudlandskapen som finska Callisto skapar med blott en samling deprimerade konstnärliga sinnen och samtliga hårdrocksinstrument som finns plus en saxofon.
Föregående skivan True Nature Unfolds var väl egentligen ingen direkt höjdare; nog för att man lyckades skapa riktigt hyffsade dalar signerade Ångestmanlands samtliga musikerkår men det kändes som att Callisto inte var riktigt säkra på hur de skulle gå till väga för att fånga lyssnaren. Det kändes minst sagt spretigt. Dessutom gjorde saxofonen inte det hela bättre, för även om den var ett välkommet inslag i en för övrigt ganska uttjatad genre så användes den ganska sparsamt - som om man var lite rädd för att ta ut svängarna ordentligt.
Med andra fullängdaren Noir verkar man ha hittat sin egen lilla nisch mellan Cult of Luna och Godspeed You! Black Emperor samt att man verkar ha lånat lite av den sömniga tomgången från Isis grymt underskattade drömlandskapsfärd In The Abscense Of Truth. Japp, det vi har att göra med här är malande syntpassager vars emotionella intryck förstärks av ensamma gitarrslingor och plötsliga raseriutbrott som bär på något otillgängligt underliggande lugn.
Blev det svårt att hänga med där? Ingen fara, jag har ändå inga som helst förhoppningar om att kunna förklara Callistos musik på ett sätt som inte får mig att framstå som någon självmordsbenägen psuedopoet som är överbeläst på metafysik så som den är beskriven på wikipedia (men erkänn åtminstone att ovanstående beskrivning ändå var riktigt grym).
Post metal är ingen lätt genre att beskriva - den har så mycket djup och kan tolkas på så många olika sätt att det egentligen inte tjänar någoting till att ens försöka. Men vad man däremot kan göra är att fastslå det totala intrycket som Noir efterlämnar i ens själ.
Låtar som "Pathos", "Folkslave" och "Woven Hands" är självklara känslobulldozrar som maler ned en med sina drömska och till synes evighetslånga passager och melankoliska raseriutbrott. Inledande "Wormwood" har ett skönt doom-sväng och kompletterar det hela med ett saxsolo som heter duga - varför fick jag plötsligt en sådan lust att kolla på samtliga svartvita filmer som gavs ut innan andra världskriget?
De sömniga passegerna har givits större utrymme än tidigare och även om många skulle kalla det så, så refererar jag inte gärna till Noir som en studie i utstuderad tråkighet. Det är drömlikt och sömndrucket men på intet vis avvisande. Låter man säg bara dras in i det hela så har man över en timmes harmonisk Post metal som förmodligen kommer vara bortglömd imorgon men som ger väldigt mycket för stunden.
Genre: Post metal
Betyg: 7/10
Sorg, sorg och åter sorg - inte undra på att det svenska folket mår så jävla dåligt när det har tillgång till musik som lika gärna kan vara soundtracket till samtliga tragedier och nederlag i mänsklighetens historia. Men nu ska vi ju inte vara så där jobbigt politiskt korrekta (tänk Tipper Gore) och beskylla våra problem på musiken, utan istället ska vi ta del av de förunderliga, euforiska och fullkomligt mind-wreckening ljudlandskapen som finska Callisto skapar med blott en samling deprimerade konstnärliga sinnen och samtliga hårdrocksinstrument som finns plus en saxofon.
Föregående skivan True Nature Unfolds var väl egentligen ingen direkt höjdare; nog för att man lyckades skapa riktigt hyffsade dalar signerade Ångestmanlands samtliga musikerkår men det kändes som att Callisto inte var riktigt säkra på hur de skulle gå till väga för att fånga lyssnaren. Det kändes minst sagt spretigt. Dessutom gjorde saxofonen inte det hela bättre, för även om den var ett välkommet inslag i en för övrigt ganska uttjatad genre så användes den ganska sparsamt - som om man var lite rädd för att ta ut svängarna ordentligt.
Med andra fullängdaren Noir verkar man ha hittat sin egen lilla nisch mellan Cult of Luna och Godspeed You! Black Emperor samt att man verkar ha lånat lite av den sömniga tomgången från Isis grymt underskattade drömlandskapsfärd In The Abscense Of Truth. Japp, det vi har att göra med här är malande syntpassager vars emotionella intryck förstärks av ensamma gitarrslingor och plötsliga raseriutbrott som bär på något otillgängligt underliggande lugn.
Blev det svårt att hänga med där? Ingen fara, jag har ändå inga som helst förhoppningar om att kunna förklara Callistos musik på ett sätt som inte får mig att framstå som någon självmordsbenägen psuedopoet som är överbeläst på metafysik så som den är beskriven på wikipedia (men erkänn åtminstone att ovanstående beskrivning ändå var riktigt grym).
Post metal är ingen lätt genre att beskriva - den har så mycket djup och kan tolkas på så många olika sätt att det egentligen inte tjänar någoting till att ens försöka. Men vad man däremot kan göra är att fastslå det totala intrycket som Noir efterlämnar i ens själ.
Låtar som "Pathos", "Folkslave" och "Woven Hands" är självklara känslobulldozrar som maler ned en med sina drömska och till synes evighetslånga passager och melankoliska raseriutbrott. Inledande "Wormwood" har ett skönt doom-sväng och kompletterar det hela med ett saxsolo som heter duga - varför fick jag plötsligt en sådan lust att kolla på samtliga svartvita filmer som gavs ut innan andra världskriget?
De sömniga passegerna har givits större utrymme än tidigare och även om många skulle kalla det så, så refererar jag inte gärna till Noir som en studie i utstuderad tråkighet. Det är drömlikt och sömndrucket men på intet vis avvisande. Låter man säg bara dras in i det hela så har man över en timmes harmonisk Post metal som förmodligen kommer vara bortglömd imorgon men som ger väldigt mycket för stunden.
Fotnot: låten "Wormwood" med badass-saxsolot. Ignorera bara bilderna i själva videon - allt ni behöver göra är att släcka ljuset, luta er tillbaka, slut ögonen och njut.
Kommentarer
Trackback
