Grand Theft Auto IV
Recension: spel
Genre: Action
Betyg: 9/10
Stående ovationer från tusentals och åter tusentals spelare världen över. Högsta betyg från varenda spelmagasin som finns och några till. Grand Theft Auto IV (eller GTA4 för den som har ont om tid) kunde ha varit ett tacksamt objekt för allsköns bespottningar och gliringar från mitt håll (cynisk och trångsynt som jag ibland har en vana att vara); men det visade sig att till och med jag föll för spelhuset Rockstars fjärde installation av deras omåttligt populära gangsterfranchize - om än efter många timmars spelande.
Grand Theft Auto IV är förmodligen ett av de mest välgjorda spelen som någonsin tillverkats - franchizestämpeln skiner från dess cyniska innehåll värre än en spotlight och man behöver inte vara klärvoajant för att förstå att MÅNGA spelutvecklare kommer att titta både en och två gånger åt GTA4's håll innan de börjar utveckla sina egna kreationer i framtiden.
Det är egentligen inte klokt vilken stor hype som omsvärmade spelet innan dess release och det faktum att Rockstar lyckades infria så gott som varenda liten förhoppning som hypen innebar är så groteskt episkt att man inte kan göra annat än att gapa - något som jag gör flera gånger om under spelets gång kan tillägas.
För det första; den digitala avbildningen av New York City (som i spelet går under sitt alias "Liberty City") är så magnifikt storslagen, så grandiost välgjord att man inte kan göra annat än att (just det) gapa hänfört när man i spelets inledninsgscen går iland i stadens kaj som den iskalle huvudpersonen Nico Bellic. Rockstar har gjort en perfekt avbildning av The Great Apple och lyckats knåda in den på en liten skiva - något som övergår mitt förstånd - och även om uppdateringen av texturerna haltar lite ibland så grusas inte illusionen av att man verkligen är där. GTA4's version av New York City är tamejfan så nära den verkliga upplagan (åtminstone sett till våra fördomar och föreställningar av staden) som det är tekniskt möjligt.
Storyn då? Jodå, den är minst lika välgjord och omsorgsfullt författad som staden dess karaktärer figurerar i.
Man spelar som Nico Bellic - en krigsveteran från östeuropa som rest till "Drömmarnas land" i hopp om att glömma sitt sorgsna och våldsamma förflutna. Utlösaren till hans färd är hans jovialiske kusin Roman Bellic som i sina e-mail till hemlandet lovordat Amerika och lovat Nico "american tittie and pussy and a life in luxuary" om han någon gång skulle komma på besök. Ganska snart (säg fem minuter in i spelet) visar det sig att Romans påstådda luxösa leverne i "Möjligheternas land" var rent förtal och Nico hystas in i en fallfärdig kåk i stadsdelen Broker (spelets motsvarighet till Harlem om jag inte har helt fel). Det är här hans resa från botten till toppen börjar.
Spelets upplägg är hyffsat enkelt - gör jobb åt dina vänner, tjäna pengar, avancera i historien, gå ytterliggare ett ärende åt en annan snubbe, tjäna mer pengar. Det låter enkelt och det är enkelt, men aldrig så att det blir banalt. Även om uppdragen tenderar till att bli lite tjatiga i längden och inte bjuder på något mer varierande än lite sinneslöst pang-pang ackompanjerat av härliga New York-haranger såsom "motha fukka!", så är det omöjligt att värja sig från spelets välskrivna story.
Det är en modern gangsterhistoria vi talar om här, fylld till bredden med allt vad det innebär; våld, sex och droger är vanligt förekommande inslag och det bygger på spelets orubbliga atmosfären. Det är cyniskt, våldsamt och ett ständigt filosoferande om det otillräckliga i att dela upp världen i en svart och en vit del när den för det mesta håller sig i en ständig gråzon. Spelet bryter med den annars så uttrötade företeelsen i spel med att det alltid måste finnas en absolut god och en absolut ond sida - ingen är riktigt din vän men ingen är heller din fiende. Detta är ett mycket uppskattat inslag av mig som älskade den politiskt inkorrekta världsynen som florerade i Hideo Kojimas perfekta spionsimulator Metal Gear Solid 3: Snake Eater.
Ytterliggare en aspekt som stärker den verklighetskänsla som genomsyrar spelet är det galleri av sympatiska karaktärer. Alla har de sina egna personligheter, syner på livet och stilar. Mina personliga favoriter är den cyniske föredettingen Dwayne som efter en lång tid på kåken blivit frisläppt bara för att inse att allt han byggt upp innan han åkte in stulits ifrån honom, samt den pårökte rastafarin Little Jacob som både förbryllar och underhåller med sin jamaikansk-engelska gibberish.
Jag hade väldigt svårt att tycka om GTA4 i början - jag hade förmodligen föreställt mig ett spel som bröt mot alla regler och omdanade hela spelbranschen fullkomligt. Nu blev det ju inte så superlativiskt, men efter ett bra tags spelande har jag slutligen insett att spelet duger som det är. Det är ingen total omvandling av dagens spelbransch men det är fan så nära det kan komma.
Det finns så vansinnigt mycket att göra och är så löjligt välgjort att man omöjligt kan ha tråkigt med det; du kan ringa en vän och gå på restaurang (eller strippklubb om du har lust till det), råna en bank tillsammans med ett gäng irländska bröder, sno en helikopter och flyga runt skyskraporna medan du betraktar solnedgången, lyssna på en av de runt tjugo radiokanalerna i bilen som spelar riktiga låtar (bland annat The Smashing Pumpkins har bidragit med sin låt "1979"!), köpa fräsiga kläder, gå bärsärk och döda alla du ser - spelet sätter inga gränser för din fantasi.
Det enda jag har att klaga på är nog något som jag delar med samtliga kritiker världen över och det är att kontrollen är bångstyrig som få och gör så att Nico är lika smidig som ett kylskåp i trängda situationer. Det är väldigt frustrerande, främst när man dör helt i onödan och tvingas börja om där man startade och måste gå den långa vägen tillbaka där uppdraget utförs bara för att i värsta fall dö igen! Tack gudskelov då att man kan ringa en taxi och få skjuts till platsen i fråga direkt.
Grand Theft Auto IV är ett mästerverk. Det kan inte förnekas. Bristerna finns där, men de hamnar i skuggan av spelets atmosför, dess engagerande story och välskrivna manus samt de otroliga röstskådespelarinsatserna och de sympatiska karaktärerna. Det är en milsten - en ram som framtidens spelutvecklare kommer använda sig av när de försöker överträffa ett av de bästa spelen som någonsin gjorts. Nämligen Grand Theft Auto IV.
Genre: Action
Betyg: 9/10
Stående ovationer från tusentals och åter tusentals spelare världen över. Högsta betyg från varenda spelmagasin som finns och några till. Grand Theft Auto IV (eller GTA4 för den som har ont om tid) kunde ha varit ett tacksamt objekt för allsköns bespottningar och gliringar från mitt håll (cynisk och trångsynt som jag ibland har en vana att vara); men det visade sig att till och med jag föll för spelhuset Rockstars fjärde installation av deras omåttligt populära gangsterfranchize - om än efter många timmars spelande.
Grand Theft Auto IV är förmodligen ett av de mest välgjorda spelen som någonsin tillverkats - franchizestämpeln skiner från dess cyniska innehåll värre än en spotlight och man behöver inte vara klärvoajant för att förstå att MÅNGA spelutvecklare kommer att titta både en och två gånger åt GTA4's håll innan de börjar utveckla sina egna kreationer i framtiden.
Det är egentligen inte klokt vilken stor hype som omsvärmade spelet innan dess release och det faktum att Rockstar lyckades infria så gott som varenda liten förhoppning som hypen innebar är så groteskt episkt att man inte kan göra annat än att gapa - något som jag gör flera gånger om under spelets gång kan tillägas.
För det första; den digitala avbildningen av New York City (som i spelet går under sitt alias "Liberty City") är så magnifikt storslagen, så grandiost välgjord att man inte kan göra annat än att (just det) gapa hänfört när man i spelets inledninsgscen går iland i stadens kaj som den iskalle huvudpersonen Nico Bellic. Rockstar har gjort en perfekt avbildning av The Great Apple och lyckats knåda in den på en liten skiva - något som övergår mitt förstånd - och även om uppdateringen av texturerna haltar lite ibland så grusas inte illusionen av att man verkligen är där. GTA4's version av New York City är tamejfan så nära den verkliga upplagan (åtminstone sett till våra fördomar och föreställningar av staden) som det är tekniskt möjligt.
Storyn då? Jodå, den är minst lika välgjord och omsorgsfullt författad som staden dess karaktärer figurerar i.
Man spelar som Nico Bellic - en krigsveteran från östeuropa som rest till "Drömmarnas land" i hopp om att glömma sitt sorgsna och våldsamma förflutna. Utlösaren till hans färd är hans jovialiske kusin Roman Bellic som i sina e-mail till hemlandet lovordat Amerika och lovat Nico "american tittie and pussy and a life in luxuary" om han någon gång skulle komma på besök. Ganska snart (säg fem minuter in i spelet) visar det sig att Romans påstådda luxösa leverne i "Möjligheternas land" var rent förtal och Nico hystas in i en fallfärdig kåk i stadsdelen Broker (spelets motsvarighet till Harlem om jag inte har helt fel). Det är här hans resa från botten till toppen börjar.
Spelets upplägg är hyffsat enkelt - gör jobb åt dina vänner, tjäna pengar, avancera i historien, gå ytterliggare ett ärende åt en annan snubbe, tjäna mer pengar. Det låter enkelt och det är enkelt, men aldrig så att det blir banalt. Även om uppdragen tenderar till att bli lite tjatiga i längden och inte bjuder på något mer varierande än lite sinneslöst pang-pang ackompanjerat av härliga New York-haranger såsom "motha fukka!", så är det omöjligt att värja sig från spelets välskrivna story.
Det är en modern gangsterhistoria vi talar om här, fylld till bredden med allt vad det innebär; våld, sex och droger är vanligt förekommande inslag och det bygger på spelets orubbliga atmosfären. Det är cyniskt, våldsamt och ett ständigt filosoferande om det otillräckliga i att dela upp världen i en svart och en vit del när den för det mesta håller sig i en ständig gråzon. Spelet bryter med den annars så uttrötade företeelsen i spel med att det alltid måste finnas en absolut god och en absolut ond sida - ingen är riktigt din vän men ingen är heller din fiende. Detta är ett mycket uppskattat inslag av mig som älskade den politiskt inkorrekta världsynen som florerade i Hideo Kojimas perfekta spionsimulator Metal Gear Solid 3: Snake Eater.
Ytterliggare en aspekt som stärker den verklighetskänsla som genomsyrar spelet är det galleri av sympatiska karaktärer. Alla har de sina egna personligheter, syner på livet och stilar. Mina personliga favoriter är den cyniske föredettingen Dwayne som efter en lång tid på kåken blivit frisläppt bara för att inse att allt han byggt upp innan han åkte in stulits ifrån honom, samt den pårökte rastafarin Little Jacob som både förbryllar och underhåller med sin jamaikansk-engelska gibberish.
Jag hade väldigt svårt att tycka om GTA4 i början - jag hade förmodligen föreställt mig ett spel som bröt mot alla regler och omdanade hela spelbranschen fullkomligt. Nu blev det ju inte så superlativiskt, men efter ett bra tags spelande har jag slutligen insett att spelet duger som det är. Det är ingen total omvandling av dagens spelbransch men det är fan så nära det kan komma.
Det finns så vansinnigt mycket att göra och är så löjligt välgjort att man omöjligt kan ha tråkigt med det; du kan ringa en vän och gå på restaurang (eller strippklubb om du har lust till det), råna en bank tillsammans med ett gäng irländska bröder, sno en helikopter och flyga runt skyskraporna medan du betraktar solnedgången, lyssna på en av de runt tjugo radiokanalerna i bilen som spelar riktiga låtar (bland annat The Smashing Pumpkins har bidragit med sin låt "1979"!), köpa fräsiga kläder, gå bärsärk och döda alla du ser - spelet sätter inga gränser för din fantasi.
Det enda jag har att klaga på är nog något som jag delar med samtliga kritiker världen över och det är att kontrollen är bångstyrig som få och gör så att Nico är lika smidig som ett kylskåp i trängda situationer. Det är väldigt frustrerande, främst när man dör helt i onödan och tvingas börja om där man startade och måste gå den långa vägen tillbaka där uppdraget utförs bara för att i värsta fall dö igen! Tack gudskelov då att man kan ringa en taxi och få skjuts till platsen i fråga direkt.
Grand Theft Auto IV är ett mästerverk. Det kan inte förnekas. Bristerna finns där, men de hamnar i skuggan av spelets atmosför, dess engagerande story och välskrivna manus samt de otroliga röstskådespelarinsatserna och de sympatiska karaktärerna. Det är en milsten - en ram som framtidens spelutvecklare kommer använda sig av när de försöker överträffa ett av de bästa spelen som någonsin gjorts. Nämligen Grand Theft Auto IV.
Kommentarer
Postat av: Koffe
Shit va dy hyllar det helt plötsligt, inte så länge sen du baktala det. Du glömde polisen som alla (dvs. jag) hatar.
Postat av: I, me and myself
Ja jag vet, jag känner mig som en hycklare :P fast jag tänkte häromdan "nä, nu ger jag det en sista chans" och helt plötsligt klaffade allting :P
Trackback
