Iskariot

Recension: musik
Genre: Alternativ metal/rock
Betyg: 8/10

Vad ska en aktiv bloggare göra när han käkat upp allt sitt godis han köpte på Ge-kås idag och kollat på The Escapist-videos till fördömelse? Han skriver en recension om det aptokiga, armenisk/libanesisk/amerikanska kollektivet System of a Downs andra (och i särklass bästa) fullängdare såklart! 

System of a Down var det första riktigt hårda bandet jag lyssnade på. Bandets så välkända tendens att blanda dansanta refränger och helvilda verser med allmänt vanvett är svår att inte tycka om så därför var det inte konstigt att jag föll pladask direkt. I början var det svårt att vänja sig vid Darons blytunga och ibland riktigt aggressiva riff (vid tiden var jag helt såld på Rammstein och hade svårt att ta till mig av musik som skyltade med en allt för hård approach), men så småningom var jag mer frälst än en fullsatt kyrka i Vatikanstaten. 
   Mitt intresse må ha fallnat med åren och System of a Down framstår inte längre som ett av de bästa banden i världen i mitt tycke; dock kan jag inte förneka att deras genombrottsplatta mycket väl kan vara ett av 2000-talets lätträknade musikaliska mästerverk. 

Med inledande "Prison Song" ger SOAD ett utmärkt prov på hur aptokiga de kan vara samtidigt som de fortfarande lyckas behålla fokus på den samhällskritiska lyriken som i mångt och mycket är bandets signum efter dess säregna sound. Låten är oförutsägbar, stoltserar med ett beundransvärt samarbete mellan bandets båda vokalister (den eminenta Serj Tankian och den lite mer tillbakadragne Daron Malakian som också agerar gitarrist) och är en fullkomlig knytnäve mitt i solar plexus. En berg-och-dalbana som liknar inget annat i varken SOAD's eller något annat bands karriär - imponerande är bara förnamnet.
   Efterföljande "Needles" trampar på i samma aggressiva och spatiga takt som i föregående spår och är även den en grymt bra låt vars vändningar är näst intill omöjliga att förutse. 
   Och så här fortsätter det plattan ut - det är en oemotståndlig vansinnesfärd, ett helvilt släktkalas där farbror Fnatt och morbror Morbid dansar polka med faster Frennesi i takt till kusin Kokos taktfasta rytmsektioner. 

Skivan presenterar ett urval av oförglömliga låtar såsom "Bounce", "Forest", "Aerials" och framförallt alstrets klart bästa låt "Toxicity" (och nej, jag tänker inte inkludera "Chop Suey" då den möjligtvis är en helt okej låt men så galet överskattad att till och med Metallica skulle rodna). 
   Givetvis finns det vissa saker som drar ned betyget; bland annat kan de flesta låtar kännas ganska anonyma och eftersom majoriteten av dem är slut på ett ögonblick får man aldrig riktigt chansen att stifta bekantskap med dem. Dessutom så kunde man nog helt hållet skippat den urtråkiga balladen "Atwa" som drar ned tempot och får mig för en stund att tvivla på SOAD - vad fan håller dom på med egentligen? 
   Och ska man vara riktigt petig och så där motbjudande gnällig - som de flesta recensenter - så skulle man kunna anmärka på lyrikens smala bredd - det är "Fucking America" hit och "Fucking America" dit; det kan bli ganska tjatigt i längden. 

Men för att summera det hela så är Toxicity en grymt bra platta och en av vår tids största musikaliska bedrifter ovanpå det; bandet har ett instrumentalt djup och visar på ett låtskriveri av högsta klass och bara det i sig är skäl nog till att ge detta album en väldigt högt betyg. 
  

Recension: musik
Genre: Industrial Death/Black metal
Betyg: 8/10

Det finns band som kör med ett väldigt tungt och aggressivt sound - vilket inkorporerar distade gitarrer, infernaliskt trumspel och bindgalna sångare -  och så finns det band som The Amenta.

Det är inte ofta man hör något så... uppfriskande som The Amenta; dödsmetall har aldrig låtit så löjligt vansinnigt, så omöjligt ultrasnabbt, så ofattbart kraftfullt på det australienska kollektivets andra fullängdare utan att det blir pannkaka utav alltihop. Trodde du att band som Entombed, Nile och Cryptopsy var tunga? Pyttsan, för i en jämförelse ter sig nämnda legendariska gruppers samtliga låtmaterial nästan som lättsmälta barnvisor - det är helt enkelt inte klokt hur äckligt svintunga The Amenta är. 

Mycket kan man nog tacka bandets eminenta trummis (vars trumspel jag dock har svårt att avgöra om det verkligen är äkta eller bara spelat av en trummaskin) som fullständigt krossar allt vad sansat beteende heter. Trummorna har en ganska framskjuten roll men lyckligtvis överskuggar den inte de andra bandmedlemmarnas insatser som till exempel The Berzerker har för vane att göra på sina plattor. 

Det är svårt att kategorisera The Amentas unika stil - dock är det ganska klart att det handlar om en villkorslös och toktung dödsmetall som förbättras till följd av att man haft den goda smaken att pynta det ibland monotona (dock aldrig tråkiga) gitarrbruset och vansinniga trumspelet med industriella samplingar och allmänt fabriksoljud. 
   Många brukar kalla Killswitch Engage och In Flames för den moderna extrema metallen men jag skulle snarare säga att det The Amenta presterar på n0n kan mycket väl vara födseln av en helt ny period inom dödsmetallen och allt som kommer med den. Det är snuskigt bra utan att för den delen bli löjligt och överdrivet och det är ett väldigt unikt och beudransvärt sound som The Amenta förrärar oss genom sin talang. 
     

Recension: musik
Genre: J-rock
Betyg: 7/10

J-rock - en österländsk kuriositet och en genre av rock som vi i västvärlden ser ned på med föraktfulla ögon. Det utspridda hatet för musikstilens allt för glättiga och gladlynta approach har varit ett olyckligt offer för verbala korsfästningar och trots detta verkar dess popularitet vara större än vad Sauron är ond (åtminstone om vi ser till de lägre åldrarna i vårt så kallade jämställda samhälle). 
Men nu äntligen så har tiden kommit då J-rocken ska få upprättelse - och dess fanbärare är ingen annan än Japans alldeles egna Bruce Springsteen.

Jag är inte så bevandrad i J-rocken (J:et står för "Japan" för er som ännu inte räknat ut det) och tack vare de allt annat än goda orden jag hört om genren så är väl det ganska förståligt - man äter ju inte gärna en tårta som någon har saggat över, eller hur? Men Tomoyasu Hotei har faktiskt lyckts bevisa motsatsen med sin ösiga och helt oemotståndliga rockplatta Scorpio Rising. Han kanske inte får mig att äta hela tårtan men han inbillar mig i alla fall att det där vita egentligen är glasyr (tills jag bittert får erfara att så inte är fallet).

Scorpio Rising är för det första en uppvisning i ett mycket beundransvärt, för att inte säga imponerande, gitarrarbete - herr Hotei vet hur man hanterar elguran och trots att vissa låtar ibland kan bli lite väl gladlynta och pilsnerfilm-käcka för min smak så tappar man aldrig respekten får honom (som enligt min åsikt är väldigt lätt att göra i en genre som den här). Herr Hotei kanske aldrig når upp tilli de gitarronaniklasser som vår egen gitarrgud - Yngwie Malmsteen - gör, men sen är det ju inte riktigt sån musik vi snackar om - det här är mycket mer refräng- och melodibaserad musik som svänger som tusan. De otroligt fräna och läckra riffen blandas friskt med orgasmatiska solon tillsammans med helt oväntade inslag som till exempel den harmoniska harpan som dyker upp från ingenstans i My Name Is Desire; det är alltså ganska variationsrikt trots det något begränsade låtskriveriet.
                       

Kort sagt så är skivans första hälft rent underbar. Dock börjar det att gå så smått utför ju närmare slutet på skivan man kommer och plattans andra hälft är minst sagt bedrövlig där den där så fruktade J-rocks-approachen blir alltför tydlig - det blir helt enkelt för fånigt, gladlynt och positivt. Det låter inte så äkta som det gjorde innan och skapalsen tappar då löjligt mycket med fart (mycket tack vare den fruktansvärda Double Trouble). 
På det hela taget så är Scorpio Rising en ruskigt bra partyplatta - en självklar favorit att snurra igång festen med (så länge man håller sig ifrån plattans senare hälft) och ett utmärkt bevis på att även japanerna kan göra musik som vi kräsna muppar i västvärlden faktiskt kan tycka om.

Fotnot: videoklippet är musikvideon till Russian Roulette