Godspeed You! Black Emperor - Yanqui U.X.O
Recension: musik
Genre: Post rock
Betyg: 6/10
Världens knepigaste band med världens knepigaste albumtitlar presenterar en knepig historia på det knepiga tredje givet Yanqui U.X.O, och efter ett antal genomlyssningar dyker bara ett ord upp i huvudet på mig - knepigt.
F# A# (Infinty) var en guidad rundtur genom ett postapokalyptiskt ljudlandskap där så vitt skilda instrument såsom gitarrer, cellos och tågvisslor samarbetade i en oemotståndlig fusion; det var nästan omedelbar kärlek vid första ögonkastet ifrån min sida, trots skivans bistra och svåråtkomliga yttre. Albumet är i mångt och mycket den totala definitionen av fenomenet känt som Post rock/metal och borde ha en särskild plats i din skivhylla - oavsett om du gillar pop, hip hop, techno, metal eller afrikansk folkmusik spelad på hemmagjorda bongotrummor och blåsintrument som får ett jamande kattskrälles rop på mat att framstå som den ljuvligaste av musik.
Med detta sagt kanske ni förstår att jag hade ganska uppskruvade förväntningar på GY!BE's tredje skiva - liksom många andra av sina genrekollegor svänger GY!BE sig med ett mäkta svårtolkat sound och det är inte många som förstår sig på deras musik; men den som orkar sitta ner och verkligen lyssna på musiken har mycket att hämta.
Yanqui U.X.O är inte lika svårgriplig som sin förfader; inte lika mycket avant garde. GY!BE verkar ha övergett diverse vardagliga ljud (marknadssorl, stadsljud och nämnda tågvisslor) till förmån för ett mer traditionellt rock-sound, men utan att utesluta impulserna från sin überexperimentiella ådra som gjort dem kända (åtminstone på undergroundscenen).
Det är instrumentala ljudlandskap som gäller och frånvaron av vokala insatser gör att musiken får mer slagkraft än vanligt; för om det är något GY!BE bra på att göra så är det att skapa musik som inte behöver förklaras eller trilskas med. Allt som behövs är ett ödesmättat omslag komplett med ett flummigt häfte som klottrats proppfull med såväl anarkistiska som nihilistiska slagord. Lyssnaren behöver inte bli påtvingad en massa skitnödiga förklaringar till varför musiken låter som den gör; det är mycket upp till lyssnaren själv att skaffa sig en egen bild. Redan där är GY!BE svårslagna.
Dock måste jag säga att Yanqui U.X.O är något av en besvikelse. Musiken känns inte så levande och engagerande som förut och det verkar som om gruppen mest står och trampar vatten. Jag kan till och med gå så långt och säga att det låter väldigt tråkigt emellanåt och man lätt tappar koncentrationen, speciellt de gånger då bandet envisas med att tvångsmata mig med ett evigt riffande som pågår i kanske tio, femton minuter.
Nog för att det låter melankoliskt och bittert, och den apokalyptiska känslan som infinner sig i mastodontlåten "Rockets Fall on Rocket Falls" skulle lätt platsa på F# A# Infinty, men skivan verkar plågas av ett ständigt antiklimax, för så fort det bränner till lite går man in i ett drömskt gitarrplink igen och fortsätter så i tjugo minuter tills nästa gång. Så håller det på skivan ut och jag kan inte säga annat än jag känner mig lite snuvad på konfekten.
Yanqui U.X.O är, som jag tidigare nämnt, en väldigt surrealistisk resa, fylld med allt vad en drogmättad lördagskväll innebär - de lugna passagerna är drömska som få, den apokalyptiska känslan och melankolin går hand i hand och det är ett genomgående välgjort album. För vilket band som helst hade det varit högsta betyg minst, men för att vara ett alster signerat Godspeed You! Black Emperor är det besvärande intetsägande och oinspirerat.
Fotnot: en video gjord av en random person på YouTube. Låten som spelas är "Rockets Fall on Rocket Falls." Videon passar ganska bra ihop med låtens ödesdigra känsla. Låten börjar först vid 1.20.
