Iskariot

Är Post metal hårdrockens framtid? Kommer orkestrala låtstrukturer ta över efter verse-chorus-verse-systemet? Är Red Sparowes en grupp världsvana depparjeppar som skriver låtar med löjligt långa titlar? Är Hasse Aro kusligt lik Serverus Snape ibland? Ja, det är han, och ja Red Sparowes är ta mig fan konstnärer ända in i benmärgen, för aldrig kunde jag väl tro att man kunde förena trist nutidspolitik med Post metallens melankoliska tongångar; och med så pass gott resultat i slutändan. 

Trogna läsare av den här bloggen är nog hyffsat medvetna om vad termen Post metal innebär vid det här laget; låtar som strukturellt sett har mycket gemensamt med klassiska musikstycken signerade Mozart och Beethoven, stillsamma inledningar som övergår i ett inferno av ångestframkallande crescendon samt stycken som mer än ofta passerar tio-minuters-strecket.  
   Red Sparowes musikella stil är inget nytt; det står klart redan från första stund att man hämtat mycket inspiration från genrens grundare, Neurosis, och att man även kikat på ångestens högborg, Cult of Luna, mer än två gånger. Alltså har gamla Post metal-rävar som jag själv inte mycket nytt att vänta. Dock kan man förvänta sig något helt annat - nämligen en skön stund med kvalitativ Post metal. 

Den som kan sin nutidspolitik kommer förmodligen snabbt inse albumets tema - Red Sparowes tar med oss på en euforisk resa till 50-talets Kina där den nyinsatta kommunistikonen Mao Zedong utövar sin något rubbade politik över den arma kinesiska befolkningen.
   De historiska lärdomarna jag erhöll under gymnasiet har så sakteliga börjat försvinna i en ogenomtränglig dimma skapad av minnsförlusten himself, men minns jag inte helt fel så ska Zedong bland annat ha beordrat hela den kinesiska befolkningen att skrämma alla sparvar de såg. Tanken med detta var att rädda skörden från att bli uppäten och därmed öka Kinas ekonomiska inkomster för att på lång sikt rädda Kina ur det trångmål som kommit av andra världskrigets globala konflikter. Dock bakslog det hela när allsköns småkryp förökade sig till bristningsgränsen och käkade upp alla odlingar till en följd av att miljontals sparvar dog av stress när folk kom och gapade och skrek så fort de landade för att vila. En konsekvens av Mao Zedongs förvridna idéer - han rubbade det kinesiska ekosystemet och förintade därmed ett av landets viktigaste resurser. Way to go.  

Med denna lilla historielektion i åtanke kan vi ta itu med låten som går under namnet "Annihilate The Sparrow, That Stealer Of Seed, And Our Harvest Will Abound; We Will Watch Our Wealth Flood In" (Pust!) och den efterföljande lilla godbiten "And By Our Own Hand Did Every Last Bird Lie Silent In Their Puddles, The Air Barren Of Songs As The Clouds Drifted Away, For Killing Their Greatest Enemy, The Locusts Noisily Thanked Us and Turned Their Jaws Toward Our Crops, Swallowing Our Greed Whole" - två postmoderna mästerverk som speglar en dyster realitet där mänskligt vansinne tillåtits erhålla alltför stor makt och där underkastelsens maktlösa lammungar lyder i blind förhoppning om att en ljus framtid nalkas dem, bara de följer sina ledares ord.
   Det är så vackert och beskriver detta historiska ögonblick i Kinas historia på ett så melankoliskt, ett så hopplöst deprimerande sätt att man inte kan göra annat än att le fånigt i ett ögonblick av inre frid. 

Red Sparowes målar upp ett konstverk av en historisk händelse ur ett perspektiv som jag tror ingen tidigare gjort; det galna i att beordra ett helt land att döda miljontals sparvar och det faktum att man lydde denna heltokiga befallning är både skrämmande och fascinerande men det är samtidigt väldigt sorgligt - något som Red Sparowes poängterar genom att låta musiken tala för sig själv och utelämnar allt som heter sång och lyrik. Att föreställa sig barätna slätter fyllda med småfåglars kadaver under en kommuniströd sol är en ganska deprimerande tanke, som blir smärtsamt uppenbar till tonerna av den vemodiga musiken.  

Red Sparowers förmedlar något skrämmande, något som vi alla ser som galet, ur den deppade cynikerns perspektiv - en manifestation av den galna människan och konsekvernserna av hennes handlade. Och det är en väldigt sorglig bild som målas upp; ett konstverk målat i melankolins svarta akvarellfärger men även i euforins och den inre harmonins grälla färger. Det är väldigt deprimerande men samtidigt så märkligt lyckobringande att jag inte finner ord att beskriva det. Därför sätter jag punkt här och låter er istället lyssna på smakprovet nedan.