Paranormal Activity
Recension: film
Genre: skräck
År: 2009
Betyg: 4/5
00-talet var ett decennium som genomgick ett flertal kriser - världsekonomin mer eller mindre kraschade, terroristhotet blev större än någonsin och naturens vrede gjorde sig påmind genom några av de värsta naturkatastroferna någonsin. En något mindre världslig och inte fullt så fatal kris var den som skräckfilmsgenren gick igenom. Bortsett från tortyporrfilmernas fader, Saw, så har Google-generationens årtionde varit svältfödd på riktigt bra, och framförallt vettiga, skräckfilmer. Bra då att Paranormal Activity avslutar 00-talet med en, om inte omdanande för genren så ändå en väldigt ryslig upplevelse.
Det finns inte mycket mer att säga om Paranormal Activity än det som redan är sagt på var och varannat internetforum; ett par misstänker att det spökar i deras hus och för att bevisa sina farhågor inhandlar de en kamera som ska dokumentera det kusliga som tycks hända i huset om nätterna. Givetvis visar det sig att deras farhågor är befogade (hade blivit en ganska fattig film annars) och i slutändan får de finna sig i att de har väckt vreden hos en... ja, vad det nu är för någonting som smäller i dörrar, dansar chacha på vinden och finner stort nöje i att stå och glo på sovande människor.
Storyn är inte orginell för fem öre, det ska gudarna veta. Men å andra sidan är inte manuset den drivande faktorn i filmen; den finns där som en grund, som för att ge tittaren ett litet hum om vad som försigår, inget annat.
Intrigen är också ett enda stort objekt för ständig motargumentation. Sågspånet, tillika pojkvännen till den spökförföljda flickvännen, verkar förlora all sorts form av logiskt tänkande när gasten han bestämt sig för att filma blir allt mer närgående ju mer han provocerar den genom att gapa utmanande och droppa typiska skräckklyschor, som "I'm not afraid of you!", under de väldigt utdragna dagsscenerna; då han för övrigt mest ägnar sig åt att ta närbilder på sin flickväns röv och flasha sin filmkamera i badrumsspegeln.
Men som sagt så är det inte där man valt att lägga filmens fokus.
Man har filmat med en andhållen kamera, vilket injicerar en välbehövlig dos av hjälplös, adrenalinsk skräck rakt in i hjärtat på tittaren, vilket stärker skräckaspekten av det hela. När det väl händer grejer och filmens huvudkaraktärer (nyss nämnda sågspån och dennes flickvän) rumlar runt i huset i hjärtat-i-halsgropen-jakter på något okänt sitter man på helspänn, helt övertygad om att det närsomhelst ska hoppa fram någonting mitt framför ens ögon och skrämma livet ur en. Det var briljant i Cloverfield, det är briljant här.
Det är det okända som är den drivande kraften i filmen, och det är förvånansvärt effektivt. Skräckfilmer brukar göra misstaget att slänga allt sorts möjligt äckel på tittaren och det blir allt som oftast jävligt tjatigt efter en stund. Paranormal Activity går istället efter en mer minimalistiskt lagd filosofi genom att suggestivt bygga upp en krypande stämning med små distinkta oljud under nattscenerna för att i slutet övergå till en så ryslig upplevelse att det går gåshud över hela kroppen. Det är genuint skrämmande utan att behöva ta i ifrån tårna och är även helt befriat från alla ostiga religiösa referenser som skräckfilmsregissörer prompt ska ha med i sina halvmesyrer till skräckalster.
Paranormal Activity är en tvättäkta spökhistoria; den är simpel, enkelt tillverkad, lågbudget och bär inte på något som helst djup. Den är bara gjord för att skrämma skiten ur dig. Den kanske inte är revolutionerande, men fyller sin roll som skräckfilm väl och fördummar inte sin publik genom att vara ovanligt korkad. De flesta kommer uppskatta filmen frö vad den är om man då bortser från fjortisarna, som säkert väntar sig ännu en hjärndöd tortyrporrulle med okänd b-skådis i huvudrollen.
Fotnot: Be afraid!
Morbid Angel - Altars of Madness
Recension: musik
Genre: Death metal
Utgivningsår: 1989
Betyg: 8/10
Vi följer upp recensionen av Death Breath's utmärkta debut Stinking up the Night med att raskt gå på ett av de mest betydelsefulla banden i dödsmetallens historia, och denna gång handlar det inte om en nostalgisk tillbakablick i backspegeln utan nu handlar det om en äkta runsten från en svunnen tid. Morbid Angels debut Altars of Madness är en del av det stora och det lilla; samtidigt som det är en halsbrytande färd med X2000 genom helvetet och med djävulen själv som tågförare så är det också en milsten inom dödsmetallen.
Det vrålar, det mullrar, det tjuter och det skriker. Nej, det är inte dina grannar i lägenheten bredvid som blir ritualslaktade utan det är dina högtalare som nästan torteras till döds av ett av dödsmetallens allra viktigaste stunder - Altars of Madness. Här finns inte den sansades resonemang utan det är full rulle som gäller, från början till slut. Det är tempoväxlingar, höga gitarrtjut och en äkta gurgelnisse bakom micken utan dess like och trots att det kan bli nog så tjatigt att lyssna på i längden så går det inte förneka albumets benknäckande tyngd och furositet. Morbid Angels debut är vid en första genomlyssning löjligt bra!
Rent spelmässigt är Morbid Angel ett slag för sig - vid sin tid var det inte många band som både lät och dessutom erhöll lika stor kommersiell framgång som dem. Nåväl, Death och likasinnade Possesion kan nog citeras som möjliga inspirationskällor till bandet, men då banden i fråga har en mer punkig (om än en likstinkande sådan) attityd istället för den nästan lite kusliga och smått satanistiska som Morbid Angel svänger sig med så går det inte riktigt att jämföra dem.
Med detta sagt så är inte Morbid Angel satanister - det handlar nog snarare om den sortens plojsatanism som de flesta band inom döds- och thrashmetall (se Entombed, Slayer och i viss mån Slipknot) har en tendens att skoja runt med i sin lyrik.
Sett till de negativa aspekterna så kan kännas att bandet verkar går på tomgång ibland, men det är nog snarare lyssnaren det är fel på i så fall. Det gäller att vara på ett visst humör när man lyssnar på ett band av den här kalibern (dock behöver man nödvändigtvis inte vara arg, den aggressiva musiken till trots) och känner man helt enkelt inte för att lyssna på när David Vincent (sång och bas) gurglar om massakrer, djävulen och kristendomens utrotning samtidigt som resten av bandet går loss på sina instrument för allt vad dem är värda, ja, då gör man det inte.
Dessutom är det svårt att hitta några dalar och toppar i det myller av oljud som man finner på albumet. Det finns inga låtar som är rakt igenom pissdåliga men samtidigt inga låtar som är så där löjligt bra så att till och med mormor headbangar i takt - plattan håller en ganska jämn nivå - vilket kan tolkas som både gott och ont.
För alla som älskar dödsmetall (och speciellt äldre sådan) så är Altars of Madness ett givet köp, och om du redan har albumet i din ägo kan jag inte göra annat än att gratulera dig till att vara en av många lyckliga ägare till ett av de bästa dödsmetallalbumen någonsin.
Musikvideon till singeln "Immortal Rites." Lägg märke till rewindeffekten i låtens inledande sekunder.
Death Breath - Stinking up the Night
Recension: musik
Genre: Old school Death metal
Betyg: 7/10
Prisad vare Gud (eller djävulen kanske skulle vara mer passande)! Här kommer ett härligt läbbigt dödsmetallfyrverkeri redo att mangla skiten ur dig om du inte skärper till dig. Projektet rattas av ingen mindre än Nicke Anderson (Entombed, The Hellacopters) och med andra välkända metalartister från framgångsrika band såsom Death och Runemagick har han återupplivat dödsmetallen så som den lät i unga år. Death Breath's debut är lika komprosmisslöst våldsam som dess lyrik är rena nostalgitrippen för dödsnördar.
På dagens "moderna" dödsmetallscen är det lätt att glömma hur den en gång i tiden lät. Storakter såsom Nile våldtar sina lyssnares öron med gitarrer så nedstämda och dova att till och med djävulen själv lägger pannan i djupa veck samtidigt som kanadensiska Cryptopsy fullkomligt förintar allt vad vett och sans heter med sin övernaturliga hastighet medan All Shall Perish blandar grisskrik och harmoniska gitarrslingor i var och varannan låt. Om Chuck Schuldiner (grundaren av legendariska Death) år 1985 skulle hoppa in i en tidsmaskin och fara tjugofem år framåt i tiden skulle han nog på både gott och ont häpnas över hur det sound han hjälpte till att grunda hade utvecklats på två och ett halvt decennie. I en jämförelse är Chuck Schuldiners och, säg, Karl Sanders (Nile) respektive projekt så långt ifrån varandra som det möjligt går, samtidigt som en distinkt likhet förenar dem. För att dra till med en gammal klyscha kan man kalla 90-talsdöds och modern Death metal två sidor av samma mynt.
Det var nog med detta scenario i åtanke som Nicke Andersson med kompani skapade Stinking up the Night - ett inspirerande verk som man med facit i hand kan kalla en manifestation av ett gäng dödsmetallfans nostalgitrippar till en tid då dödsmetall var mer synonymt med zombier och ett punkigt groove snarare än growlsång och överljudshastighet.
Hela albumet riktigt osar av en distinkt 90-talsatmosfär, lika påtaglig som vilken likstank som helst. Nicke har med sina hejdukar lyckats återskapa ett sound som för många var utdött och bortglömt sedan länge. Trots att jag personligen inte var närvarande när dödsmetallen begav sig i Kalifornia känner jag ett viss sting av nostalgi när jag lyssnar på Death Breath; det är ett skri från en svunnen tid, en kista full av rikedomar som någon snabbt grävde ner och sedan glömde bort för han var för upptagen med att stifta bekantskap med 80-talets mainstreamhårdrock såsom Twisted Sister, Mötley Crüe och Guns 'n' Roses (inget illa sagt om dem dock). Man har till och medvetet gett albumet en lite sunkig och nästan otight produktion för att få till den där riktiga undergroundkänslan i ljudbilden.
Ljudmässigt finns här inget som kan härledas till dagens stora namn inom Death metal, om man då bortser från brutaliteten och den svårtillgängliga sångstilen. Det låter mer punk än metal och trots att det uppenbarligen handlar om brutal hårdrock så är det inte så fullt lika påtagligt som i dagens läge.
Lyriken är liksom musiken likstinkande och sunkig (ur en positiv aspekt) och ämnen såsom zombies, blodiga massakrer och allmänt lidande på bekostnad av diverse sjukdomar och annat trevligt blir snabbt den bestående faktorn i texterna. I klartext behandlar det alltså inte djupare ämnen än hur man på bästa sätt har ihjäl en levande död, men det är helt enkelt en del av dödsmetallens appeal och gillar man det inte eller äcklas av det så är man förmodligen inte ämnad till att lyssna på döds. Resten av oss jublar av lycka när bandet drar av låtar med titlar såsom "Chopping Spree", Coffins of the Unembalmed Dead" och "Christ All Fucking Mighty." Det är våldsamt och ondskefullt, fast med en viss självdistans.
I korthet är Stinking up the Night ett självklart köp för den som minner om dödsmetallens ungdomsår då den fortfarande var en illaluktande snorunge som levde livet och körde sin egen grej och inte den öppensinnade och överpolerade gubbjävel den är idag. Det är inte bara ett tidsdokument stöpt efter en uråldrig formula, utan också en utmärkt nostalgitripp och flykt från verkligheten. Två tummar upp!
Singeln "Death Breath." Videon är regisserad av bandets frontman Nicke Andersson och är en lekfull blinkning åt b-skräckfilmseran.
