Enochian Theory - Evolution: Creatio ex Nihilio
Recension: musik
Genre: Progressive metal
Betyg: 6/10
Smaka på den titeln; man behöver ingen professorexamen i hårdrock (eller musik överhuvudtaget) för att förstå att Enochian Theory spelar väldigt svårlyssnad och "djup" progg rock/metal, komplett med lustiga basgångar och pretentiösa orkesterarrangemang. Både namnet och skivans titel är skäl nog för att den icke lyhörde ska rynka på näsan i avsmak och leta efter något mer lättlyssnat. Så för de som inte har förstått det redan så är "Evolution: Creatio ex Nihilio" ämnad för de med ett öppet sinne och som inte kräver att all musik ska låta likadan.
Det första namnet som dyker upp i mitt huvud när skivans atmosfäriska intro kommer igång är faktiskt inte genrekollegorna Opeth eller, säg, Tool utan faktiskt Post metal-jättarna Cult of Luna; och vid en närmare titt är det säkert inte en helt befängd tanke - den dystra stämningen, den finstämda cellon och de tvära kasten mellan ångestfyllda gitarrpassager och syntiga andningspauser har sina likheter med Umeås depparjeppar. Men samtidigt är det flera gånger lättare att ta till sig av Enochian Theorys musik (vilket borde ge en liten fingervisning till hur svåra Cult of Luna är ibland) och i slutändan blir det en sorts light-version av CoL's dimhöljda ångestfort.
"Evolution: Creation ex Nihilio" är ett verk skapat för att lyssnas på som en helhet - det går inte att förneka. Att brutalt slita alla stycken ur sina sammanhang vore detsamma som att endast titta på spänningsmoenten i Sagan om Ringen-trilogin; man måste ha lite bakgrundsfakta för att förstå själva innebörden till varför det låter som det gör. På det sättet kan "Evolution: Creatio ex Nihilio" vara - liksom ovannämnda filmer - något långtråkig att lyssna på. Även om passagerna med atmosfäriska syntflum är fina så är det först när man bränner av allt krut man har som skivan verkligen lyser. Låtar som "A Great Odds With", "Waves of Ascension" och "The Fire Around the Lotus" är brutalt vackra och fyller lyssnaren med konstnärlig ångestkänsla; men det är också de enda låtarna som är riktigt bra och när skivan innehåller tretton spår, varav majoriteten består av stämningsfullt flum, blir kvalitetssvackan tydligare än vad som borde vara brukligt.
Nej, "Evolution: Creatio ex Nihilio" är ingen större succé i min skivsamling - det finns betydligt mer inbjudande och framförallt mer välkomponerade alternativ att välja mellan. Men samtidigt vill jag inte avfärda Enochian Theorysverk som skräp - det är vackert, stämningsfullt och ibland väldigt medryckande, men då avsaknaden av minnesvärda låtar är pinsamt uppenbar blir bandets sound något av en kloss runt foten.
Det är egentligen konstigt att jag inte älskar det här; det här är ju musik som passar mig som handksen, men jag antar att det är bristen på nytänkande och innovativt låtskrivande som spökar. Jag blir helt enkelt inte så trollbunden av Enochina Theory som jag blir av Cult of Luna och Godspeed You! Black Emperor.
"Evolution: Creatio ex Nihilio" är ett bra val om man suktar efter en lättare variant av den Post metal som fullkomligt våldgästar dagens undergroundhårdrocksscen och kan mycket väl figurera som en inkörsport till nyss nämnda storheter. Men i det myller av ångestframkallande och depressiva mästerverk som görs på löpande band as we speak så glöms den här skivan lätt bort i ett moln av flum skapat av Enochian Theory själva.
Kommentarer
Trackback
