Iskariot

Innan jag såg filmen läste jag någonstans att D-War var "lika imponerande som Tranformers." Halvvägs in i filmen undrar jag om citatets upphovsman och jag ens har tittat på samma film eller om han bara har låtit sitt begär för skumma substanser gå till överdrift. D-War imponerar på intet vis de inledande minutrarna; på rekordsnabb tid introduceras man till de klyschiga karaktärerna och lika skoningslöst toksnabbt får vi en bakgrundstory till sjäva huvudberättelsen som även den är i det klyschigaste, för att inte säga töntigaste, laget.
Det förefaller sig nämligen så att för femhundra år sedan, i det medeltida Korea, föddes det en flicka. Denna flicka skulle i sin tur föda en allsmäktig och god drake när hon fyllde 20 för att sedermera besegra den onda drakkungen Baruki som med sitt anhang av pterosaurie-liknande drakar, stormtropperkloner och mjölktandade ödlor av fett och muskler skall finna flickan i fråga för att erhålla ostridbar makt. Nu, femhundra år senare, får storyns två huvudpersoner reda på att de är reinkarnationer av legendens hjältar (flickan och dennes älskare) och tillsammans måste de besegra bläbläbläbläblääh... Låter det löjligt tycker ni? Vänta bara, för vid det laget har inte ens hälften av filmens samtliga fantasy-scener avhandlats. 

Så långt är D-War ungefär lika imponerande som det onödiga vetandet på bakisdan av ett mjölkpaket. Visst, jag är underhållen men kanske inte på det viset regissören har tänkt sig. Dialogen är en total jävla katastrof och skådespelarnas insatser skulle platsa lika bra i en skolpjäs. Manuset, som ni kanse redan har räknat ut, är lika originellt och genomtänkt som ett avsnitt av valfri japansk anime och plothålen haglar lika tätt som glåporden på en Carola-konsert. 

Kort sagt - D-War är en jävla katastrof. Manus- och dialogförfattarna samt skådespelarna har gjort så löjligt dåliga insatser att jag inte kan göra annat än att hånskratta åt det jag ser. 
Jag kan inte för mitt liv tro att någon kan tycka att det här är imponerande. Än mindre att det figurerar i samma skola som Transformers (i en jämförelse framstår ju Michael Bays filmer som både nytänkande och banbrytande, for crying out loud!). Men plötsligt inser jag var man fått inspiration till att kläcka ur sig något så till synes dumt; slutscenerna är faktiskt underhållande på riktigt när ondingarna vänder ut och in på Los Angelse i sitt sökande efter huvudpersonen samtidigt som ett fullskaligt krig rasar på gatorna mellan drakar och militärer. Det är mäkta (vågar jag säga det?) imponernade med tanke på filmens uppenbara B-stämpel. Plötsligt förstår jag att allting innan de feta stridsscenerna bara har varit ett nödvändigt ont; något som samtliga inblandade i produktionen tvingats ha med bara för att det skulle finnas en anledning till att bjuda på lite pang-pang.

D-War är en typisk B-film. Manus, dialog och teatrealiska insatser har alla fått stå åt sidan för att regissören ska få möjlighet till att visa upp ett övervägande gott visuellt handlag. Det är löjligt tydligt vad man lagt större delen av filmens budget på. Både specialeffekterna och explosionerna ser riktigt fräna ut och filmens samtliga fantasyinslag kan faktiskt mäta sig med Hollywoods sommarblockbusters.
Dock kvarstår det faktum att filmen är hopplöst dåligt gjort på alla andra övriga plan. Plothålen är de som bidrar mest till irritationen; ett exempel är när huvudpersonerna knockas medvetslösa och senare vaknar upp i något jävla fattigmans-Mordor utan vare sig någon förklaring eller vettig anledning. Värre blir det när man uppenbart lånar från Sagan om Ringen-trilogin och omotiverat slänger in ett torn, som ska figurera storslagen kuliss, men som bara förvirrar i slutändan. Var vi inte i Los Angelse nyss? Var fan är vi nu? Förklaring snarast, tack!
D-War underhåller, men på helt fel sätt. Det är en okej rulle när man väl tagit sig igenom den sega introduktionen och får bevittna lite gammal hederlig action utan rim och reson, men på det stora hela suger den drakb*lle. Hårt och mycket.