Death Breath - Stinking up the Night
Recension: musik
Genre: Old school Death metal
Betyg: 7/10
Prisad vare Gud (eller djävulen kanske skulle vara mer passande)! Här kommer ett härligt läbbigt dödsmetallfyrverkeri redo att mangla skiten ur dig om du inte skärper till dig. Projektet rattas av ingen mindre än Nicke Anderson (Entombed, The Hellacopters) och med andra välkända metalartister från framgångsrika band såsom Death och Runemagick har han återupplivat dödsmetallen så som den lät i unga år. Death Breath's debut är lika komprosmisslöst våldsam som dess lyrik är rena nostalgitrippen för dödsnördar.
På dagens "moderna" dödsmetallscen är det lätt att glömma hur den en gång i tiden lät. Storakter såsom Nile våldtar sina lyssnares öron med gitarrer så nedstämda och dova att till och med djävulen själv lägger pannan i djupa veck samtidigt som kanadensiska Cryptopsy fullkomligt förintar allt vad vett och sans heter med sin övernaturliga hastighet medan All Shall Perish blandar grisskrik och harmoniska gitarrslingor i var och varannan låt. Om Chuck Schuldiner (grundaren av legendariska Death) år 1985 skulle hoppa in i en tidsmaskin och fara tjugofem år framåt i tiden skulle han nog på både gott och ont häpnas över hur det sound han hjälpte till att grunda hade utvecklats på två och ett halvt decennie. I en jämförelse är Chuck Schuldiners och, säg, Karl Sanders (Nile) respektive projekt så långt ifrån varandra som det möjligt går, samtidigt som en distinkt likhet förenar dem. För att dra till med en gammal klyscha kan man kalla 90-talsdöds och modern Death metal två sidor av samma mynt.
Det var nog med detta scenario i åtanke som Nicke Andersson med kompani skapade Stinking up the Night - ett inspirerande verk som man med facit i hand kan kalla en manifestation av ett gäng dödsmetallfans nostalgitrippar till en tid då dödsmetall var mer synonymt med zombier och ett punkigt groove snarare än growlsång och överljudshastighet.
Hela albumet riktigt osar av en distinkt 90-talsatmosfär, lika påtaglig som vilken likstank som helst. Nicke har med sina hejdukar lyckats återskapa ett sound som för många var utdött och bortglömt sedan länge. Trots att jag personligen inte var närvarande när dödsmetallen begav sig i Kalifornia känner jag ett viss sting av nostalgi när jag lyssnar på Death Breath; det är ett skri från en svunnen tid, en kista full av rikedomar som någon snabbt grävde ner och sedan glömde bort för han var för upptagen med att stifta bekantskap med 80-talets mainstreamhårdrock såsom Twisted Sister, Mötley Crüe och Guns 'n' Roses (inget illa sagt om dem dock). Man har till och medvetet gett albumet en lite sunkig och nästan otight produktion för att få till den där riktiga undergroundkänslan i ljudbilden.
Ljudmässigt finns här inget som kan härledas till dagens stora namn inom Death metal, om man då bortser från brutaliteten och den svårtillgängliga sångstilen. Det låter mer punk än metal och trots att det uppenbarligen handlar om brutal hårdrock så är det inte så fullt lika påtagligt som i dagens läge.
Lyriken är liksom musiken likstinkande och sunkig (ur en positiv aspekt) och ämnen såsom zombies, blodiga massakrer och allmänt lidande på bekostnad av diverse sjukdomar och annat trevligt blir snabbt den bestående faktorn i texterna. I klartext behandlar det alltså inte djupare ämnen än hur man på bästa sätt har ihjäl en levande död, men det är helt enkelt en del av dödsmetallens appeal och gillar man det inte eller äcklas av det så är man förmodligen inte ämnad till att lyssna på döds. Resten av oss jublar av lycka när bandet drar av låtar med titlar såsom "Chopping Spree", Coffins of the Unembalmed Dead" och "Christ All Fucking Mighty." Det är våldsamt och ondskefullt, fast med en viss självdistans.
I korthet är Stinking up the Night ett självklart köp för den som minner om dödsmetallens ungdomsår då den fortfarande var en illaluktande snorunge som levde livet och körde sin egen grej och inte den öppensinnade och överpolerade gubbjävel den är idag. Det är inte bara ett tidsdokument stöpt efter en uråldrig formula, utan också en utmärkt nostalgitripp och flykt från verkligheten. Två tummar upp!
Singeln "Death Breath." Videon är regisserad av bandets frontman Nicke Andersson och är en lekfull blinkning åt b-skräckfilmseran.
