Morbid Angel - Altars of Madness
Recension: musik
Genre: Death metal
Utgivningsår: 1989
Betyg: 8/10
Vi följer upp recensionen av Death Breath's utmärkta debut Stinking up the Night med att raskt gå på ett av de mest betydelsefulla banden i dödsmetallens historia, och denna gång handlar det inte om en nostalgisk tillbakablick i backspegeln utan nu handlar det om en äkta runsten från en svunnen tid. Morbid Angels debut Altars of Madness är en del av det stora och det lilla; samtidigt som det är en halsbrytande färd med X2000 genom helvetet och med djävulen själv som tågförare så är det också en milsten inom dödsmetallen.
Det vrålar, det mullrar, det tjuter och det skriker. Nej, det är inte dina grannar i lägenheten bredvid som blir ritualslaktade utan det är dina högtalare som nästan torteras till döds av ett av dödsmetallens allra viktigaste stunder - Altars of Madness. Här finns inte den sansades resonemang utan det är full rulle som gäller, från början till slut. Det är tempoväxlingar, höga gitarrtjut och en äkta gurgelnisse bakom micken utan dess like och trots att det kan bli nog så tjatigt att lyssna på i längden så går det inte förneka albumets benknäckande tyngd och furositet. Morbid Angels debut är vid en första genomlyssning löjligt bra!
Rent spelmässigt är Morbid Angel ett slag för sig - vid sin tid var det inte många band som både lät och dessutom erhöll lika stor kommersiell framgång som dem. Nåväl, Death och likasinnade Possesion kan nog citeras som möjliga inspirationskällor till bandet, men då banden i fråga har en mer punkig (om än en likstinkande sådan) attityd istället för den nästan lite kusliga och smått satanistiska som Morbid Angel svänger sig med så går det inte riktigt att jämföra dem.
Med detta sagt så är inte Morbid Angel satanister - det handlar nog snarare om den sortens plojsatanism som de flesta band inom döds- och thrashmetall (se Entombed, Slayer och i viss mån Slipknot) har en tendens att skoja runt med i sin lyrik.
Sett till de negativa aspekterna så kan kännas att bandet verkar går på tomgång ibland, men det är nog snarare lyssnaren det är fel på i så fall. Det gäller att vara på ett visst humör när man lyssnar på ett band av den här kalibern (dock behöver man nödvändigtvis inte vara arg, den aggressiva musiken till trots) och känner man helt enkelt inte för att lyssna på när David Vincent (sång och bas) gurglar om massakrer, djävulen och kristendomens utrotning samtidigt som resten av bandet går loss på sina instrument för allt vad dem är värda, ja, då gör man det inte.
Dessutom är det svårt att hitta några dalar och toppar i det myller av oljud som man finner på albumet. Det finns inga låtar som är rakt igenom pissdåliga men samtidigt inga låtar som är så där löjligt bra så att till och med mormor headbangar i takt - plattan håller en ganska jämn nivå - vilket kan tolkas som både gott och ont.
För alla som älskar dödsmetall (och speciellt äldre sådan) så är Altars of Madness ett givet köp, och om du redan har albumet i din ägo kan jag inte göra annat än att gratulera dig till att vara en av många lyckliga ägare till ett av de bästa dödsmetallalbumen någonsin.
Musikvideon till singeln "Immortal Rites." Lägg märke till rewindeffekten i låtens inledande sekunder.
