Fear Factory - Mechanize
Recension: musik
Genre: Industrial Death metal
Utgivningsår: 2010
Betyg: 7/10
Efter fem år och ytterliggare tre veckors väntan (sabla cdon.com!) är det äntligen här! Comebackalbumet som, i min värld, är ett av de viktigaste någonsin. Det har viskats mycket på internet om att sångaren Burton C. Bells nyfunna vänskap med den forne dödsfienden tillika gitarristen Dino Cazarez har talat sitt egna självklara språk och att "Mechanize" skulle bli en tillbakagång till bandets grundkoncept - nämligen überbrutal, tuggande och hatisk industridöds; alltså en helt annorlunda historia än halvmesyren "Trangression" från 2005. Och jovisst, nog har oljepumpen gått varm i maskineriet alltid, för så här fräscht har Fear Factory inte låtit på år och dar.
Fear Factory var det första riktigt tunga hårdrocksbandet jag lyssnade på. Dåvarande favoriter såsom Rammstein, Deathstars och ack så uttjatade Killswitch Engage kändes ganska så mesiga i en jämförelse med den benknäckande och öronbedåvande monsterdöds som FF spelade/spelar. Till och med de betydligt mjukare albumen ("Archetype" från 2004 och ovannämnda "Transgression) bjöd på hårdrock med al dente i och fullkomligt blåste iväg allt annat jag lyssnade på. Så det är knappast en överdrift när jag säger att jag har sett fram emot det här albumet väldigt länge. Snarare tvärtom.
Det öppnar upp otroligt lovande! Titelspåret bankas in som en rälspik i huvudet och är så vansinnigt brutal och aggressiv att jag för en stund blir rädd att bandet när som helst ska hoppa ut ur högtalarna och vrida nacken av mig. Jag menar lyssna bara på det dynamiska stoppet mitt i refrängen där tokmanglet tystnar i en och en halv sekund för att fullkomligt explodera i ett vrål signerat sångaren Burton - "Mechaniiiiiiiize!!!" Vid det tillfället känns Fear Factory näst intill ostoppbara. Okrossbara. Ouppnåliga.
Efter en sådan adrenalinkick är det svårt att hålla nere förväntningarna på vad resten av albumet kan erbjuda. Det är inte varje dag som man får en sådan delikat knogmacka serverad OCH på silverfat dessutom för albumet är snuskigt bra producerat, det måste inflikas. Dock känner jag att albumet vacklar lite efter den magnifika inledningen - efterföljande "Industrial Discipline" och "Fear Campaign" känns som upprepningar av titelspåret och på grund av det relativt monotona tokmanglet flyter dem ihop en smula. "Fear Campaign" må ha ett solo (ett av väldigt få i bandets historia kan tilläggas) som heter duga men det hindrar mig inte från att bli lite skeptisk.
Men sedan drar det igång igen! "Powershifter" är en självsäker liten läckerbit som levererar med stenhård vers och syntig refräng med en skönsjungande Burton. Efterföljande "Christploitation" är albumets bästa låt som börjar härligt olycksbådande med ett stilla piano för att sedan få ett vulkanartat utbrott där hatets magnaströmmar och ilskans pyroklastiska flöden dränker mina öron och med ens inser jag att jag lyssnar på årets hittills hårdaste låt. Fullkomligt lysande!
Och så fortsätter det; nästa låt, "Oxidizer", känns ganska oinspirerad; knivskarpa "Controlled Demolition" doftar det rejält mycket Divine Heresy (gitarristen Dino Cazares sidoprojekt) om och lyckas få upp farten på skivan igen bara för att den ska segas till igen i de följande låtarna "Designing the Enemy" och den obegripliga "The Metallic Division." Kalaset avslutas med den ömsom flummiga, ömsom megabrutala "Final Exit" som är ett fint tillskott till bandets sparsamma samling av mer melodiska och sansade låtar, samt en nyinspelad version av låten "Crash Test" från debutalbumet "Soul of a new Machine" från 1992, som visserligen är fet och har ett bra groove men känns mest som en axelryckning i jämförelse med, säg, "Christploitation."
För att vara ett så monotont ljudande album så är "Mechanizer" ironiskt nog ett ganska ojämnt släpp; ena stunden låter det brutalt och är njutningsfullt ända ut i öronspetsarna medan det den andra stunden bara låter såsigt och oinspirerat. FF's sound är typiskt på det sättet att det balanserar på en hårfin gräns mellan att vara repetiv och dynamisk; det är inte mycket som ska till för att en låt som kanske till en början låter grym totalhavererar i nästa sekund för att bandet missade en liten detalj i låtskrivandet.
Men i slutändan ger jag "Mechanize" ett gott betyg ändå, för trots att allas våran favoritskinnsmiskare, Raymond Herrera, mer eller mindre sparkades från sin plats bakom trummorna så fylls hans plats upp väl av Gene Hoglan (Death, Strapping Young Lad, Testament) - faktum är att man inte kunde hitta en bättre ersättare. Dessutom är det väl inte många som klagar över att Dino har fyllt upp Christian Olde Wolbers plats som strängmanglare? Karln är ju ändå en av de bästa shreddare som finns.
Albumet är inte perfekt, det har sina brister, men det är inte direkt genomgående och det har allt som man kan önska av ett comebackalbum plus att det är det bästa FF-albumet på mycket, mycket länge. Mitt enda huvudbry just nu är hur jag i hela friden kunde missa att bandet spelade i Göteborg för en knapp vecka sedan. *Snyft*
Låttips: "Mechanize", "Powershifter" och "Chistplotation"
Videon till singeln "Fear Campaign." Personligen hade jag hoppats på en video till "Powershifter" eller kanske "Christploitation", men det här får duga - låten är ju representativ för bandet och kan ge mersmak.
