Iskariot

Recension: film
Genre: skräck
År: 2009
Betyg: 4/5

00-talet var ett decennium som genomgick ett flertal kriser - världsekonomin mer eller mindre kraschade, terroristhotet blev större än någonsin och naturens vrede gjorde sig påmind genom några av de värsta naturkatastroferna någonsin. En något mindre världslig och inte fullt så fatal kris var den som skräckfilmsgenren gick igenom. Bortsett från tortyporrfilmernas fader, Saw, så har Google-generationens årtionde varit svältfödd på riktigt bra, och framförallt vettiga, skräckfilmer. Bra då att Paranormal Activity avslutar 00-talet med en, om inte omdanande för genren så ändå en väldigt ryslig upplevelse.

Det finns inte mycket mer att säga om Paranormal Activity än det som redan är sagt på var och varannat internetforum; ett par misstänker att det spökar i deras hus och för att bevisa sina farhågor inhandlar de en kamera som ska dokumentera det kusliga som tycks hända i huset om nätterna. Givetvis visar det sig att deras farhågor är befogade (hade blivit en ganska fattig film annars) och i slutändan får de finna sig i att de har väckt vreden hos en... ja, vad det nu är för någonting som smäller i dörrar, dansar chacha på vinden och finner stort nöje i att stå och glo på sovande människor.

Storyn är inte orginell för fem öre, det ska gudarna veta. Men å andra sidan är inte manuset den drivande faktorn i filmen; den finns där som en grund, som för att ge tittaren ett litet hum om vad som försigår, inget annat.
   Intrigen är också ett enda stort objekt för ständig motargumentation. Sågspånet, tillika pojkvännen till den spökförföljda flickvännen, verkar förlora all sorts form av logiskt tänkande när gasten han bestämt sig för att filma blir allt mer närgående ju mer han provocerar den genom att gapa utmanande och droppa typiska skräckklyschor, som "I'm not afraid of you!", under de väldigt utdragna dagsscenerna; då han för övrigt  mest ägnar sig åt att ta närbilder på sin flickväns röv och flasha sin filmkamera i badrumsspegeln.
   Men som sagt så är det inte där man valt att lägga filmens fokus. 

Man har filmat med en andhållen kamera, vilket injicerar en välbehövlig dos av hjälplös, adrenalinsk skräck rakt in i hjärtat på tittaren, vilket stärker skräckaspekten av det hela. När det väl händer grejer och filmens huvudkaraktärer (nyss nämnda sågspån och dennes flickvän) rumlar runt i huset i hjärtat-i-halsgropen-jakter på något okänt sitter man på helspänn, helt övertygad om att det närsomhelst ska hoppa fram någonting mitt framför ens ögon och skrämma livet ur en. Det var briljant i Cloverfield, det är briljant här. 

Det är det okända som är den drivande kraften i filmen, och det är förvånansvärt effektivt. Skräckfilmer brukar göra misstaget att slänga allt sorts möjligt äckel på tittaren och det blir allt som oftast jävligt tjatigt efter en stund. Paranormal Activity går istället efter en mer minimalistiskt lagd filosofi genom att suggestivt bygga upp en krypande stämning med små distinkta oljud under nattscenerna för att i slutet övergå till en så ryslig upplevelse att det går gåshud över hela kroppen. Det är genuint skrämmande utan att behöva ta i ifrån tårna och är även helt befriat från alla ostiga religiösa referenser som skräckfilmsregissörer prompt ska ha med i sina halvmesyrer till skräckalster.

Paranormal Activity är en tvättäkta spökhistoria; den är simpel, enkelt tillverkad, lågbudget och bär inte på något som helst djup. Den är bara gjord för att skrämma skiten ur dig. Den kanske inte är revolutionerande, men fyller sin roll som skräckfilm väl och fördummar inte sin publik genom att vara ovanligt korkad. De flesta kommer uppskatta filmen frö vad den är om man då bortser från fjortisarna, som säkert väntar sig ännu en hjärndöd tortyrporrulle med okänd b-skådis i huvudrollen.