Sunn 0))) - Monoliths & Dimensions
Recension: musik
Genre: Drone metal, experimentiell minimalism
Utgivningsår: 2009
Betyg: 9/10
Låtlista:
1. Aghartha - 17:34
2. Big Church (Megszentségteleníthetetlenségeskedéseitekért) - 09:43
3. Hunting & Gathering - 10:02
4. Alice - 16:21
Drone metal. Där har vi en genre om någon som verkligen vänder ut och in på och förintar alla fördomar och förutfattade meningar gemene man möjligtvis kan ha om hårdrocken. I spetsen för den här, milt sagt, avvikande utgreningen av den långsamma och malande (och betydligt mer utbredda) Doom metal-genren går Sunn 0))) - ett avgrundens monster som slukar dig med hull och hår oavsett om du är hårdrockare, emo, hip hopare eller (som den allmäna befattningen lyder) "normal."
Jag var hyffsat bekant med Sunn 0))) innan jag inhandlade deras nyaste album, "Monoliths & Dimensions", och visste mer eller mindre vad jag hade att vänta - flummiga megamantran skapade ur extremt nedtonade gitarrer och oändligt långa passager av bara oljud och förstärkarmuller. Så för att göra upplevlesen så total som möjligt släckte jag ner mitt rum, drog för rullgardinen, stängde dörren, matade in skivan i CD-spelaren, tryckte på play och lade mig i lugnt ned i sängen för att börja njuta.
BOOOOOOoooooooom!!
Herrejävlar! Mina högtalare håller på att sprängas!
Ett evigt mörker i ljudform dryper ut ur mina gamla högtalare från tidigt 1800-tal och fullkomligt dränker mitt rum i en atmosfär som inte är lik någon annan. Med ett enda mäktigt slag på gitarren lyckas Sunn 0))) trollbinda mig på bara ett par sekunder. Högtalarna mullrar. Mitt trumset som står bredvid sängkanten rasslar olyckbådande och fönsterrutan skallrar. Jag riktigt känner hur väggarna omkring mig nästan rämnar under det djupa mullret från Stephen O'Malleys feta gitarr och jag hoppar till lite överraskat när Attila Csihar börjar mässa ondskefullt framför oljudet. Hemska ljud som får mig att tänka på tusentals skrikande själar i Helvetet vars lemmar långsamt slits loss av jättedemoner fyller långsamt högtalarna och ansluter sig till det öronbedövande förstärkarmullret.
Låten heter "Aghartha" och med sin nästan arton minuter långa speltid är det en öppnare värd namnet - en ogenomtränglig atmosfär lägger sig över rummet och håller mig fast ända till de sista skälvande minuterna av albumets speltid när en trombons ljuva toner stillsamt tystar när en av de kraftfullaste musikala upplevelserna i manna minne.
"I search for the riddle of the clouds/from where a new world shall form/a tunnel gouges in the shapes/of the stream in the great abyss/of the sky"
Många tankar och undringar far igenom mitt huvud medan jag lyssnar och förundras över den kavalkad av oljud som dryper ur mina högtalare likt ett stelnande lavaflöde. Kan det här verkligen kallas hårdrock? Kan det överhuvudtaget kallas musik? Nog för att skivomslagets minimalititiska inramning får en att osökt tänka på diverse Black metal-band som på fritiden sysslar med att bränna kyrkor och offra getter, men jag vet inte riktigt.
Sunn 0))) är inte Black metal; det är något helt annat. Visst, Drone metal kanske, men med tanke på "musikens" unika klang och påtagliga mysticism är det näst intill omöjligt att kategorisera bandets... konst. För konst det är det, det, om något, är jag rörande övertygad om, för det här berör verkligen - ända in i märgen. Ytligt sett är det inte mer än ett evigt oljud men tar man sig tid att lyssna och gör det på bandets villkor så inser man snart att det Sunn 0))) skapar är lika mycket konst som vilken artistisk kulturinriktining som helst.
Konstnärer har i århundraden målat upp och skapat atmosfärer och känslor med sina färger - Sunn 0))) spelar mer eller mindre i samma liga som snubbar som Leonardo da Vinci eller Michelangelo men har ersatt penslarna och målarfärgerna med gitarrer och förstärkare istället.
"Where tunnels open into the great nothing/and the giant spaces that rent gravitiy/unto the depths of the earth/aligth becomes the riddle of the labyrinth/where the channels of the junction/reform the ethos/and forget/everything"
Med bandets svårkategoriserade sound i åtanke borde det vara omöjligt att jämföra dem med något annat nu levande band. Och jag måste medge att det är inte lätt att hitta några likheter, men efter ett tags grunnande kommer jag fram till att bandet bygger upp en mörk atmosfär lika succesivt skrämmande som den man fann på Celtic Frosts giv "Monotheist" från 2006. Det monotona malandet och de evighetslånga oljudspassagerna som till och med kan få ett berg att skruva rastlöst på sig delar bandet med likasinnande Earth som kanske inte går lika långt som Sunn 0))) men som ändå bjuder på låtar som kan mala samma riff om och om igen i över tio minuter.
Rent experimentiellt sett kan bandet känna gemenskap med postrockarna i Godspeed You! Black Emperor - båda blandar de hårdrocksinstrument med, för musiken, mindre vanliga aspekter såsom cellos, tromboner, saxofoner och gregorianska körer.
"The sun has moved/where the lines of the compass lay vertical/at the gates/where the world inside/stands alone in front of eternity/in the 4 fields of the hollow earth"
Jag kan tänka mig att det var den här känslan folk hade när Black Sabbath blev allmänt kända - en total helrenovering av ett gammalt sound och presentationen av något helt nytt och skrämmande som är omöjligt att kategorisera. Det är väldigt få förunnade som kan uppskatta den här sortens musik/konst; många kommer att bli bortskrämda redan de första sekunderna då vågorna av monotona ljudväggar sköljer över medan många andra kommer ge det en chans och sen ge upp på grund utav musikens otillgänglighet och ovilja att öppna upp sig själv och bjuda på lite mer lättsmält material.
Vi som orkar sitta kvar och lyssna och inser storheten i det hela (vilket givetvis är en fråga om smak) har mycket att hämta. Nu är det dags att börja längta efter Sunn 0)))'s nästa spelning i Sverige.
Låttips: så gott som hela albumet, men bäst är ändå "Big Church (Megszentségteleníthetetlenségeskedéseitekért)" och "Aghartha"
Liknande band: Godspeed You! Black Emperor, Earth, Celtic Frost nyare verk (d.v.s albumet "Monotheist") och Triptykon
Låten "Big Church" vars fullständiga namn jag aldrig mer ska försöka skriva. Ett utmärkt exempel på musikens trollbindande kraft.
