Iskariot

Recension: musik
Genre: Ambient, Funeral Doom metal
Utgivningsår: 2005
Betyg: 7/10

Låtlista:
1. Igneous Lips
2. Final Wish
3. Your Fancy
4. Moon's Heart
5. Portrait of a Dream

Det är inte varje dag man hör talas om ett metalband från Iran; och det är inte varje dag man hör något så andlöst vackert och fulländat deprimerande som "Portrait of a Dream." Det här är en högoktanig fix för alla depparjeppar där ute som suktar efter mulen, klagande orgelmusik ackompanjerat av dova trummor och gråtande gitarrer.

Även den mest likgiltigaste av läsare förstår säkert redan vad för sorts musik det handlar om - det här är så långt ifrån du kan komma dagens hysteriska schlagerdängor och kärlekskranka emorock. Inte den minsta ljusglimt tillåts skina igenom det mörker av ambienta orgelyl och entoniga gitarrslingor som långsamt, malande, krypande och krälande sipprar ur högtalarna. Det här är ingen lek; det här är inget för positiva pretton som larvar omkring i vardagen och sjunger om studentens lyckliga dagar; det här är musik anpassad för den cyniska och deppade massan av världens befolkning. Och det är - för att tala i klarspråk - riktigt bra.

Tonen sätts direkt i inledande nio-minuters-eposet "Igneous Lips" - från en synt hörs ett ständigt monotont muller och ett efter ett gör de olika instrumenten sina entrér i form av små, känslosamma utsvängningar. Först några pianoklink sedan ett enda långdraget skrik från en gitarr och sedan ett evighetslångt trumbeat - det är så vackert, så vackert. 
   Från låtens inledande sekunder är man totalt fast i 1000 Funerals musik. Det är nästintill omöjligt att värja sig ifrån och inte beröras av de oändligt melankoliska styckena som mer eller mindre domineras av olycksbådande orglar, mullrande syntar och emotionella pianoklink. Under skivans knappt fyrtio minuter långa speltid (en relativt kort sådan i jämförelse med andra band i genren) sitter man i ner stolen och är totalt inne i musiken; ens omgivning har reducerats till en scen med kulisser där man sitter i sin alldeles egen grekiska tragedi och ser svår ut.

Det hade varit enkelt att bara ge "Portrait of a Dream" full pott direkt, men nu ska vi inte ha så roligt. Så som jag nämnt tidigare så är det här musik anpassad för cyniska individer och personer som har någon form av gothfetisch och därför är det en ganska liten skara av människor som kan ta till sig av musiken. Jag önskar inte att bandet skulle slänga in någon klämkäck refräng eller soligt gitarrsolo eller så (nej, gudbevare mig), men det hela kan bli lite väl otillgängligt och deprimerande ibland. Musiken bör uppskattas mest under de där dystra höstregnen när man känner hur den årliga mörkerdeprissionen ligger och lurar bakom ryggen på en - inte under en 25-gradig högsommardag på västkusten.
   Dessutom är speltiden närapå löjligt kort. Bara trettiosju minuter!? Det kanske verkar som ett fjuttigt problem, men med tanke på att bandet lade av kort efter att albumet släpptes (fästmannen till bandets kvinnliga frontman var emot hårdrock och beordrade henne att upphöra med sin hobby innan giftemålet - dumma religiösa skitprinciper...) så känns det ganska dråpligt och rent av snålt. Hade det varit för mycket begärt med ytterliggare femton minuters speltid? Jaja, man får väl se det som att 1000 Funerals slutade med fanan i topp antar jag...

"Portrait of a Dream" är en väldigt trevlig bekantskap, så länge man älskar milslånga, melankoliska syntpassager som får änglar att gråta. Nog för att musiken har ett väldigt smalt användningsområde, men den blir desto bättre när den väl kommer till sin rätt (det vill säga under höstregn och en eller annan begravning).
   Frågan nu är bara vad som är mest sorgligast - musiken själv eller det faktum att vi aldrig mer kommer höra av 1000 Funerals i framtiden. Den religiösa fanatismen har skördat ännu ett offer... 

Låttips: "Igneous Lips", "Final Wish" och "Your Fancy"
Liknande band: Skepticism och My Dying Bride


Inledande låten "Igneous Lips." Blir du inte berörd av det här är du antingen sjukligt positiv eller bara döv.