Iskariot

Recension: film
Genre: katastroffilm
Betyg: 3,5/5

Det ligger en viss tjusning i att se världen gå under på vita duken - oavsett om det handlar om annalkande meteorer, jättelika tsunamis eller invasioner av diverse äckelheter från Vintergatans baksida så är det alltid kul att se hur den mänskliga civilisationen går under med buller och bång. Man kan ju ställa sig frågan "varför;" personligen tror jag att det ligger i fascinationen av att vi alla någon gång kommer att dö ut, vare sig med eller utan sentimentala tal till världens samtliga nationer.

Den tyske regissören Roland Emmerich är i dagsläget synonym med västerländsk pampig undergångs-action. Efter filmer som Independence Day och Day After Tomorrow har han etablerat sig ett namn som husfadern till den extremt korkade, men likväl väldigt underhållande apokalyps-genren. Man har, och kommer, aldrig kunna beröma mannen för något vidare gott handlag eller smidigt regisserande men vad han däremot kan göra är att utföra appampiga action-scener utan dess like. Jag menar, vem minns inte hur USA:s samtliga storstäder förintades i en enda stor mastodontfjärt i Independence Day? Sedan att filmen drogs ned av en sällsynt sliskig sentimentalitet och ett evigt tjat om mänsklighetens (läs "USA:s") storslagna prakt och skönhet var något som man motvilligt tog till sig av. Det var ju ändå ett pris man fick betala för att se världen gå under - och det var det ju värt, om än med en ganska sötsliskig eftersmak. 

Med 2012 krämar Emmerich på med allt han har och levererar tittarna en undergång som skulle få Peter Jackson att hoppa upp och ned av frustrerad avundsjuka. 
   2012 är, enligt vad den gamla Mayasägnen förtäljer, året då världen går under och mänskligheten med den. Ett ganska hett ämne med tanke på den rädsla för klimathotet som florerar världen över samt den undergångscynism som vi tvångsmatas med dag ut och dag in via nyheterna. Dessa faktorer har herr Emmerich givetvis sett som en ursäkt till att tillverka en undergångsrulle som innehåller allt ifrån enormt storslagna supernaturkatastrofer till pinsamt löjliga religiösa referenser - allt klumpigt inlindat i en moralkaka som fullkomligt skriker ut värdet av att värna om sin familj samt att ta väl vara om vår jord; alltså marker som Emmerich redan revirpinkat in mer än nog.  

Man kan anklaga 2012 för väldigt mycket; den dramatiska delen av filmen - som Emmerich alltid envisas med ska vara osannolikt sötsliskig - är direkt skrattretande och utgörs av en frånskild författares (John Cusack, som man kan se i skräckisen 1408) patetiska kamp om att återfå sin ex-frus gunst, samt sina två snorungar som blivit förälskade i sin nya styvfar (som påpassligt nog dör en allt annat än välförtjänt död i filmens slutskede) samtidigt som världen kollapsar runt omkring dem. 
   Dessutom får man stifta bekantskap (helt onödigt egentligen) med en rysk girig affärspamp som ter sig hjälpsam men som egentligen är ett riktigt svin samt en vis ung kines som under filmens gång blir fullpropad med visdomsord från den stor vise Dalai Laman. 
   Givetvis får vi också se hur de högre makterna (USA:s president givetvis som gestaltas av en åldrad Danny Glover med ständigt darrande underläpp) i vanlig ordning kämpar med dilemmat huruvida om man ska berätta för allmänheten att världens undergång ligger runt hörnet eller om man bara ska skita i det och rädda sina administriva arslen och säkra mänsklighetens fortlevnad genom att fly till några arker som kineserna turligt nog har byggt i underjordiska tunnlar i Himaliya. 
   Och ja, det finns en också galning som vet om allt i förväg och som såklart dör en, i ordets bästa bemärkelse, förkrossande död samtidigt som han betraktar "skönheten" i apokalypsen han själv har förutspått 

Redan nu finns det skäl nog att fisa Roland Emmerich i ansiktet och låtsas om att 2012 aldrig gjordes, men det vore detsamma som att begå någon form av moralisk seppuku, särskilt om man gillar pampiga action-scener, för det, gott folk, är inte en bristvara i 2012.
   För mitt i den urusla dialogen och det mediokra skådespeleriet finns det en action-rulle som gör ett bestående intryck. Jag skämtar inte när jag säger att de senaste fem årens actiontitlar har ingenting att sätta emot den minst sagt imponerande orgien av effekter som 2012 sitter inne på; knappt har man hunnit hämta andan från den förra gastkramande actionscenen innan nästa sparkar igång. 
   Och så håller det på filmen ut, vilket är ganska unikt för en Emmerich-film som vanligtvis bränner av allt krut den har inom loppet av en halvtimme och sedan ägnar sina resterande fyra, fem timmar åt att förklara allting med korkad dialog och melodramatiska scener ackompanjerade till snyftande stråkar.
   Skyskrapor rasar samman, marken spricker, tsunamis slukar hela kontinenter och vulkaner vänder upp och ned på hela den mänskliga civilisationen. Det är så löjligt mäktigt att man för en stund glömmer vem det är som egentligen har gjort filmen och med ens är alla ens fördomar borta. Det enda som finns kvar är att fånigt leende på ens läppar och ett par ögon som fullkomligt njuter av undergången.

2012 är en mäktig film! Det går inte att förneka. Nog för att den dras av Emmerichs så typiska signatur att slänga in helt orelevanta sidostorys och urkorkade kärlekshistorier samt att fylla filmen till bristningsgränsen med diverse religiöst flum och klumpigt utförda referenser till människans samtliga synder, men man förlåter den för det i slutändan.
   Hur illa ordkombinationen än smakar så har Emmerich gjort den perfekta katastroffilmen, fast helt på sina egna villkor såklart. Det är sötsliskigt, klyschigt och kommer förmodligen bli det framtida favoritrunkobjektet för den amerikanska patriotismen, men samtidigt är den magnifik. Det dåliga jämnas ut väl av de goda aspekterna och i slutändan är det ändå filmens huvudnummer - apokalypsen - som gör det här till en helt klart sevärd film. Har man bara vett nog att stänga av öronen under de dramatiska delarna har man en grym film att vänta.