Iskariot

Recension: musik
Genre: Alternativ hårdrock, Pre-Grunge
Utgivningsår: 1989
Betyg: 8/10

Jag har varit väldigt givmild och delat ut många höga betyg de senaste inläggen, och det verkar som att ödet är fast beslutet om att jag ska förbli i den trenden när jag nu hyffsat oväntat får Nirvanas debutalbum slängt rakt i ansiktet. Tack för det, "ödet" (du vet vem du är), nu kommer den här bloggen bli så full av positiva utrop och annat joller att jag blir tvungen att gräva ner mig någonstans tillsammans med satanistbibeln och slå mig själv maniskt på axlarna tills jag blir mig själv igen. Fy!

Nirvana behöver väl knappast någon närmare presentation; att allena vara skyldiga till att närapå utrota "The Metal" i början av 90-talet är väl en bedrift som bara den röner tillräckligt mycket popularitet till fördömelse. Sen att bandets något... specielle frontman Kurt Cobain skjöt huvudet av sig så att hjärnsubstansen flög och sedermera satte stopp för bandets framgångar - tja, det har väl världens hårdrockare den globala destruktiva mentaliteten att tacka för.
   Men, skämt åsido, enligt mig ligger Nirvanas storhet inte i 1991 års (Cobain-puritaner får ursäkta) grymt överskattade Nevermind utan det är ämnet för den här recension som ska ha den anmärkningsvärda, öh, anmärkningen. Bleach är i motsats till sitt två år yngre syskon en mycket tyngre och mörkare historia än vad Nevermind någonsin blev.

Musikaliskt är Bleach inte vad de flesta skulle associera Nirvana med. Först och främst så ligger basen mycket längre fram i ljudbilden än i efterföljande album och trummandet är tungt, pang på rödbettan och inte alls lika funkigt galet som man möjligtvis är van vid. Bortsett från den karakteristiska rösten som Cobain sitter på kunde det här lika gärna varit ett helt annat band. 
   
Det är med ord svårt att förklara den unika touch musiken besitter men föreställer man sig ett Faith No More som knullar fram en bastard med, säg, valfritt Nu metalband (Korn, Coal Chamber, Rage Against the Machine - välj själv!) och tvångsmatar den med lite psykadeliskt rockflum så kommer man hyffsat nära.
   Det kanske låter som en olycksalig blandning av en sjuhelvetes massa funkiga och halvgrungiga band, men det funkar; och det funkar fantastiskt bra dessutom. Inledande "Blew" tjusar lyssnaren med sitt feta basintro stenhårda riffande och "Floyd the Barber" är även den fet som få med ett väldigt annorlunda groove och ett astight outro. Fler låtar värda att kolla upp är "Paper Cuts", "Negative Creep", "Scoff", och den trallvänliga "Mr. Moustache" - alla lika stenhårt svängiga i all sin skitiga prakt.

Ska man dra en gastronomisk liknelse så kan man likna Bleach vid en trave våfflor; det är ett jävligt gott att äta (speciellt med grädde och hallonsylt - rekomenderas varmt), ger en mustig och mäktig mätthetskänsla och liknar inget annat. Nog för att man kan bli nog så mätt på det efter en liten stund, men resan till den där mätthetskänslan är inget annat än, just det, mäktig och fet! 



Andra spåret "Floyd the Barber." Feel the groove.