Mnemic - Passenger
Recension: musik
Genre: Industrial metal, Nu metal
Betyg: 7/10
Förutom Slipknot och KoRn är Nu metallens stjärnhimmel en ganska så ljusfattig historia. Den nedtrampade och av hårdrocksmobben till dödagar hatade genren som växte fram under 90-talet och bröt mot samtliga konservativa hårdrocksregler har en väldigt fattig reportar av kompetenta band. Det är bara ovan nämnda band som verkligen lyckas med att koka till en hyffsad maträtt av de ingredienser Nu metallen består av - Slipknot har styrkan och intensiteten och undviker fallgropen med att bli för mesiga när de medryckande refrängerna sparkar in och KoRn har ett sound som speglar det mänskliga ursinnet med mycket gott resultat (speciellt på sina två första album). Mnemic är ett danskt Nu metal band och med sin tredje giv börjar de på allvar ta upp kampen för att erhålla erkännelse i den hårda mediala världen som är hårdrocksmobben.
Mnemic kanske inte är ett band som bär på ett arv av överdriven popularitet, men den skara av fans de erhållit genom åren kommer nog inte - i alla fall inte till en början - av deras stenhårda sound med allsångsrefränger; det beror snarare på sångarens något egensinnige efternamn.
Michael Bögballe (japp, du läste rätt) förgyllde bandets två första album med stabila sånginsatser innan han lämnade över facklan till fransmannen Guillaume Bideau (ex. Scarve), vilken nu står får gapandet på bandets tredje album - "Passenger." Kvalitetmässigt anser jag att franska sniglar är att föredra över dansk pölse i det här fallet - Bideau har ett riktigt riv i sin röst som inte går av för hackor, även om hans ständiga vrålape-teknik blir rätt så tjatig mot albumets sista minuter.
Med "Passenger" tar bandet ett steg närmare sina genrekollegors stenhårda intesitet och skruvar upp tempot avsevärt och resultatet är över förväntan - "Passenger" slår sina båda föregångare ("Mechanical Spin Phenomena" och "The Audio Injected Soul") på fingrarna med en sällan skådad dynamik; det är ibland totalt omöjligt att förutse när nästa melodiska refräng kommer avlösa ett snuskhårt riffande och detta, gott folk, är ovisshet i dess allra renaste form.
Det är kul och spännande att lyssna på "Passenger." Även om själva grundformulan blir en smula uttjatad i längden så går det inte att ta ifrån bandets dess aggressivitet.
Den übertunga dängan efter den andra avhandlar varandra i vad som kan kallas en headbangers julafton och favoriterna avlöses på löpande band. "In the Nothingess Black" har förmodligen albumets starkaste refräng, singelsläppet "Meaningeless" är dynamisk och trallvänlig och efterföljande "Psykorgasm", "Stuck Here" och "Shape of the Formless" är bara några exempel på albumets stenhårda ryggmärg. Det är helt enkelt grymt från början till slut.
Givetvis kan denna kavalkad av käftsmällar tära på sinnet efter ett tag och man är i ordets bästa bemärkelse helt slutkörd mot slutet - både på gott och ont. Dessutom kan man anklaga bandet för att helt sakna viljan att variera sig i sitt låtskrivande, men i ärlighetens namn tror jag de inte bryr sig; de verkar ju ha hittat en formel de är nöjda med (och använder till fördömelse).
Men summan av kardemumman pekar ändå på ett ytterst stabilt album. "Passenger" är stenhård, en fröjd att lyssna på och tuff nog att skrämma livet ur de flesta politiskt korrekta tanter (en skrattframkallande sysselsättning som alla borde testa någon gång tycker jag).
Det blir en stark sjua att polera bögball... jag menar pokalerna med i fortsättningen.
Fotnot: videon till singeln "Meaningless". Embrace the benhårdhet in the sound.
