Killswitch Engage - As Daylight Dies
Recension: musik
Genre: Melodic metalcore
Utgivningsår: 2006
Betyg: 3/10
Om det finns någon genre som kan definieras som hårdrockens ansikte utåt under 00-talet så är det utan tvekan den melodiska metalcoren. Receptet är enkelt; ta det feta groovet från death metal och groove metal, släng in lite skriksång kontra skönsång a lá screamo och hardcore punk och slutligen dekorera det med sötsliskig lyrik så har du tjusat de flesta självmordsbenägna ungdomar som lever i sina egna egocentriska låtsastragedier. Gudfäderna till denna karusell är Killswitch Engage från USA (var annars?). "As Daylight Dies" är deras fjärde giv och det verkar som att de inte har några som helst planer att ändra sitt sound. "Bra" säger emomobben; "bu" säger jag.
Jag kan helt ärligt medge att Killswitch Engage en gång i tiden var ett bra band. Tredje skivan "The End of Heartache" (2004) är förmodligen ett av de bästa albumen inom melodisk metalcore under 00-talet då det rönte stor framgång, både bland konsumenter och kritiker. Därför är det ju inte konstigt att hundratals andra grupper hoppade på den trenden som skivan och bandet i fråga gav upphov till.
Vid det tillfället var Killswitch Engage sin tidsålders obestridde kungar; trots alla kloner som ploppade upp runt omkring dem så stod de fast och deras framgångar kände inget slut.
Detta var för sex år sedan och mycket (jag repeterar; MYCKET) har hänt sedan dess. Nya band har tagit KsE's plats och ett band som en gång verkade ha världen för sina fötter visade sig bara vara en högst kortlivad fjärt i rymden.
Det var nog när "As Daylight Dies" släpptes som det började gå utför. Skivan älskades av konsumenterna, men sågades av kritikerna och därmed började KsE's stjärna att sakta fallna.
"As Daylight Dies" bär inte på den uppenbara skaparglädje som förra skivan hade och trots att inledande "Daylight Dies" och singelsläppen "My Curse" och "In The Arms of Sorrow" är en trio riktigt fräscha låtar från den melodiska metalcorens bästa sida så kan man inte förneka att det här är outgrundligt urvattnat, oinspirerat och rent av dåligt.
Killswitch Engage satsar på säkra kort och begår därmed en av de värsta synderna inom hårdrocken. Här finns inget jävlar anamma, inte en tillstymmelse till att vilja utveckla sitt koncept till högre höjder. Fjortistjejerna och emorockarna kommer jubla när Howard Jones (bandets karimsmatiske sångare) sjunger om brusten kärlek i de otroligt repetiva refrängerna, men jag säger stopp redan när andra låten sparkar igång med ett slött riff kopierat från valfritt In Flames-album. Det är pinsamt tydligt att grabbarna inte hade någon inspiration när de gick in i studion; det går inte att någon som helst spelglädje i den här härvan av pretentiösa refränger och karbonkopierade chugga-chugga-riff. Det låter som att bandet helt enkelt är urlessa på det kommersiella monster de själva har skapat.
Och med facit i hand skulle det inte vara så konstigt om Howard Jones, Adam Dutkiewicz och kompani är trötta - melodisk metalcore är den mest uttjatade (eller i alla fall den näst mest uttjatade om man tar med schlager i beräkningen) genren som skådat världens ljus sen, ja, sen grungens tid i början av 90-talet. Det är en överprofiterad och livlös genre som stora musikföretag som NuclearBlast och RoadRunner kramat ut den sista droppen ur. Liksom punken och grungen före den så har melodisk metalcore gått sitt öde till mötes i den hårda mainstream-världen där det är viktigare att smida järnet medan det fortfarande är varmt istället för att, säg, vidga vyerna.
Det enda vettiga i nuläget vore att ge genren ett välbehövligt skott i nacken och begrava den; eller - om det känns för drastiskt - ge den en total jävla helrenovering, för så här får det helt enkelt inte gå till. Det är så fabulöst dåligt, oinspirerat och tråkigt att lyssna på. Jag, för min del, skulle inte sörja KsE's bortgång utan istället minnas deras glansdagar samt den storhetstid de fick avnjuta tillsammns med genren de skapade.
Melodisk metalcore har blivit en näst intill outtömlig källa för pengakåta musikföretag och en urvattnad musikform som ungdomar i yngre tonåren inte har vett att bojkotta. Det får vara nog nu; "As Daylight Dies" var den sista spiken i genren och dess upphovsmans kistor. Kurt Cobain och Dee Dee Ramone vrider sig som grillspett i sina gravar.
En av albumets få bra låtar. Ett skri från en svunnen tid och ett bevis på en genre som inte vet åt vilket håll den ska utvecklas.
