Metallica - Death Magnetic
Recension: musik
Genre: Thrash metal, "gitarronani" metal
Betyg: 4/10
Jaha, då var det alltså dags igen för världens samlade hårdrocksskaror att headbanga loss till det onekligen mest prisade/bespottade, älskade/hatade, tuffaste/mesigaste och skickligaste/överskattade hårdrocksbandet någonsin. Det märks att Hetfield med kompani verkligen vill visa sina tvivlande fans att de minsann kan vara så råa och fräcka som de var på 80-talet och att föregående plattan, St. Anger, bara var ett litet misslyckat steg i helt jävla fel riktning. Personligen kan jag inte vara mer ointresserad och helhetsintrycket jag får av bandets så kallade "nytändning" kan uttryckas med orden: "frankly my dear, I don't give a damn."
Jag har alltid tycket att Metallica är ett väldigt mediokert band. Det är inte så att de gör dålig musik - faktum är att deras färdigheter med instrumenten är imponerande och de har faktiskt ett brett register med minnesvärda låtar som heter duga. Dock har jag alltid haft svårt för att gilla bandet helt vilkorslöst och det vill sig inte riktigt den här gången heller.
Eftersom mitt intresse för Metallica är i stort sett obefintligt så har jag en ganska lättsam inställningen till deras bespottade karriär - så de ändrade sin stil i samband med albumet Load, so what? Detta borde ju i ärlighetens namn göra mig som klippt och skuren för att recensera en av deras skivor; jag varken hatar eller älskar dem ju.
Så, direkt från mitt objektiva hjärta, kommer här domen över Death Magnetic - det är en väldigt tråkig platta.
I skrivande stund är det bara "Broken, Beat & Scarred" som gjort intryck på mig. Givetvis har "The Day That Never Comes" sina poänger men det är alltför lik sin betydligt snyggare förfader - "One" - för att kunna bli en odödlig hit.
Jag har svårt att egentligen hitta en enda låt som riktigt faller mig i smaken här. Allting flyter ihop i en enda salig röra av blytunga riff, helvilda solon och Hetfields alltid så mjukhårda röst. Rent instrumentalt är bandets medlemmar rena rama dygdemönster men det gör mig inte blind för att det är så sabla tråkigt att lyssna på. Det är bara den ena tröttsamma gitarronanin efter den andra och det rör mig inte i ryggen - Metallica lyckas inte få mig att headbanga i takt till Lars Ulrichs endimensionella trummor, Hammets och Hetfields Jazplanskvicka solon eller Trujilios mummlande bas.
Nej, det här var inte kul alls. Metallica kanske vet hur man hanterar sina instrument men det ursäktar inte att det är tråkigt att lyssna på. En knapp timmes skryt kan bli olidligt jobbig att lyssna på. Vid det här laget är säkert Sveriges samlade Metallicafanbase i full fart med att skicka lönnmördare efter mig, men jag står likväl vid mitt ord - Death Magnetic är en summering av bandets karriär, ett instrumentalt mästerverk men ett känslokallt monster som skryter om hur stort det en gång var.
Fotnot: videon till singelsläppet "The Day That Never Comes."
