Iskariot

På lite mer än ett halvår har jag blivit tolv spelningserfarenheter rikare (om man räknar förband då). Kvaliten har varit genomgående god när samtliga band har framfört sina alster live, trots att det alltid finns de som lämnar övrigt i att önska. Här följer en sammanfattning av alla band jag sett det senaste året (spelningarna bedöms på en skala från 1 till 5).

Lisebergshallen: Bleeding Through, Lacuna Coil, BULLET FOR MY VALENTINE
Scandinavium: Witchcraft, Airbourne, MOTÖRHEAD
Gitarrmässan: FREAK KITCHEN
Metaltown: Dead by April, Napalm Death, Meshuggah, Disturbed, Slipknot

Airbourne 3/5 - Scandinavium
Vad jag visste om Airbourne innan jag såg dem var följande; ett helt okej rockband som inte drog sig för att kopiera AC/DC's sound rakt av. 
Jag hade inga större förhoppningar på bandet eftersom jag aldrig riktigt kommit in i AC/DC, dock, som så många gånger förut, blev mina onda föraningar tystade. Airbourne hymlar inte med var de får sin inspiration ifrån (det hade ju bara varit ovärdigt att sticka under stol med med tanke på att halva jordklotet någon gång hört något av det AC/DC skapat genom åren) men de bjuder ändå på en jävla show. Det är inte en lugn stund på scenen och bandet ger verkligen allt. 
Bandet lyckas med vad bandet före, Witchcraft, INTE lyckades med - att få mig peppad och taggad inför kvällens huvudakt och absoluta höjdpunkt - legenden känd som Motörhead.    

Bleeding Through 4/5 - Lisebergshallen
Trots deras relativa anonymitet och det faktum att jag inte hade hört någon av deras låtar tidigare så var jag ganska nyfiken på Bleeding Through - jag menar, att få öppna upp för ett av de största ungdomsbanden någonsin måste ju ändå betyda någonting, eller hur? 
Och nog fan var det ett stenhårt röj den relativt lilla skaran av fans som bandet från Kalifornien bjussade på; det ena feta Metalcore-riffet efter det andra revs av och ljudnivån var sådär sanslöst hög så det kändes som att man blev knäad i magen varje gång trummisen trampade på baspedalerna. 
Bleeding Through gjorde verkligen skäl för sig som förband - de värmde upp publiken (och framförallt mig) med all sin heder i behåll. Dock är det synd att större delen av publiken (som ingalunda förvånande har en genomsnittsålder på femton-sexton år med tanke på vilka spelningens huvudakt är) ser mer eller mindre livrädd ut när Bleeding Throughs sångare tar i så att lungorna spricker. Det verkar som att publiken är lite för ung för att orka ta till sig av det rens som man bjuds på och det gör att öppningsakten haltar lite. Men själv var jag grymt nöjd och kände att jag hade fått mitt lystmäte eftersom jag inte var alltför taggad inför de betydligt mesigare Bullet For My Valentine. 

Bullet For My Valentine 3/5 - Lisebergshallen
Det rådde ingen tvekan om vem majoriteten av publiken hade kommit för att se i Lisebergshallen den där svinkalla midvinternatten; jublet och skrikandet verkade inte veta några gränser när det unga bandet från Wales gjorde entré. Därefter följer en hårdrocksfest som till och med jag känner mig nöjd med så här i efterhand, trots mitt obefintliga intresse av gruppen. 
Publiken började äntligen komma igång och även om det störde mig att ha en massa jävla högstadieungar runt fötterna som lät sina aggressioner gå ut över närmsta granne när bandet körde igång "4 Words To Choke Upon" kände jag hur rysningarna gick längs med ryggraden. 
Bullet For My Valentine gjorde en godkänd spelning men efteråt kände jag ändå att Bleeding Through var kvällens stora överraskning och behållning. 

Dead by April 2/5 - Metaltown
När man står i mitten av en hord av svettiga överkroppar, är farligt nära att sugas in i en moshpit skapad av några svinfulla rötägg som bara kommit för att förstöra för andra och känner hur humöret fallnar när man mer och mer tänker på hur vidriga människor kan vara i alltför stora samlingar förväntar man sig att ett band man bara hört en låt av borde dra av just denna låt. Tänk er min reaktion när det är precis vad de INTE gör.
Dead by April kör sina smöriga poppiga hårdrockshymner som säkert får var och varannan fjortis att svimma av lycka, men jag (som jag alltid framhåller) som är väldigt intolerant mot band som kör ett sound som lika gärna kunde ha ingått i ett jordgubbsmilkshake med extra grädde vill helst att bandet kör den där sången ("Losing You" i det här fallet) så att jag sedan kan ta mig ur horderna av svett och slippa nyss nämnda ovärdiga fyllesvin.
Men det får jag inte - jag tvingas genomlida en halvtimme, trekvart i helvetet (mycket tack vare solen) bara för att höra hur bandets sångare plötsligt säger lite förstrött "Ööh, vi har inte tid att spela mer." Då blir jag sur och när jag blir sur blir jag bitter och bitter är just vad jag inte vill vara när jag är på en av de största hårdrocksfestivalerna i världen. Tack för det, Dead by April. Tack som fan. 

Disturbed 2/5 - Metaltown
Jag vet ärligt talat inte varför jag ens kollade på Disturbed. Visst, som storebror har man ju sitt ansvar så jag antar väl det var mest därför fick mig att genomlida det hela. Annars vette fan om jag ens hade brytt mig och istället väntat den där sista timmen innan dagens (eller snarare nattens) stora höjdpunkt gjorde entré - Slipknot. 
Trängseln är ännu värre än under Dead by Aprils spelning och jag känner åter igen hur irritationen växer i takt med att allt fler fyllehundar ansluter sig till publiken och tvingar mig till att ta ytterliggare ett steg åt vänster och hindra den där klanderfria impulsen som säger åt mig "slå ner den jäveln!" Jag fattar inte hur folk kan vara så fascinerade av ett band att så att de glömmer att det faktiskt finns andra människor runt omkring dem som försöker genomlida ännu ett migränanfall, signerat herr Utmattning. 
Nåväl, jag ska väl inte vara för grinig - är man på festival får man väl stå ut med ett och annat. 
Angående själva spelningen har jag inte mycket att säga. Jag har som sagt svårt att njuta fullt ut och måste nog i slutändan säga att Disturbed tyvär får ta emot priset för den sämsta spelningen någonsin (men detta främst tack vare att jag tvingas stå bredvid allsköns slödder). Ett extra plus skall dock ges till sångarens finurliga scenentré - iklädd tvångströja och Hannibal Lecter-mask ger han ett teatraliskt snyggt intryck. 

Freak Kitchen 5/5 - Gitarrmässan  
Freak Kitchens spelning på gitarrmässan i Göteborg hade nog allt en bekväm mupp som jag kunde be om - sköna sittplatser, en pratglad och putslustig sångare, lagom hög ljudvolym, ett grymt tight gitarrspel; jag skulle kunna hålla på i evigheter.
Det finns inte mycket mer att säga, mer än det som redan är sagt. Freak Kitchen var helt okänt för mig innan spelningen och fullkomligt spränger lokalen med den mest originella Heavy metal jag hört på år och dar och jag kan inte göra annat än att njuta. Full pott direkt!

Lacuna Coil 2/5 - Lisebergshallen
Mellan Bleeding Through och Bullet For My Valentine körde italienska (!) Lacuna Coil några stycken låtar för att... ja, för att vadå då kan man undra?
Lacuna Coils spelning känns lite avtrubbad och inte fullt nödvändig efter att man hade blivit så lagom uppvärmd av Bleeding Throughs eldfängda publikfrieri. Jag hade faktiskt störst förväntningar på det italienska femmannabandet, som dessutom kan skryta med att det har båda en kvinnlig och en manlig sångare (som båda faktiskt är riktigt bra), eftersom de spelar en snarlik version av mitt absoluta favoritband - My Dying Bride - dock visar det sig att Lacuna Coil mer få ses som en kissepaus, en ren transportsträcka innan kvällens huvudakt. 
Jag har aldrig direkt tyckt att Lacuna Coil är något vidare band att lyssna på, men jag hade som sagt mina förväntningar efter det lilla jag hade hört av dem. Men när det hela var slut visade det sig vara en besvikelse.

Meshuggah 3/5 - Metaltown
Meshuggah är levande legender. Det är inte många band som kan skryta med att ha ett sound som i stort varenda jävel i hårdrocksvärlden har lyssnat på i alla fall mer än en gång när de skapat egna alster. Därför är det med stora förhoppningar (som vanligt) som jag masar mig iväg till the Black Scene under den tidiga fredagskvällen på Metaltown.
Solen står på värre än någonsin och Meshuggahs sångare, den något psykadeliska och ganska softa Jens Kidman, konstaterar detta genom att få med publiken på att basunera ut orden "krossa solen!" Bara där visar Meshuggah vilken respekt de har bland sina fans. Det är humor på en ganska skrämmande nivå - jag menar hur många av bandets fans hade inte röstat på Kidman om han hade ställt upp som presidentkandidat i USA?
Skämt åsido,  rent showmässigt verkar Meshuggah gå på rutin idag - det headbangas systematiskt till de übertunga och sjukt komplicerade riffen och Thomas Haake presterar lika bra bakom trumsetet live som på skiva (vilket är imponerande med tanke på vilket komplex spel karln svänger sig med). Dock gör Fredrik Thordendal (bandets ena gitarrist) ett par missar under de i övrigt fräna solona och det drar ned betyget en aning. I övrigt gör Meshuggah en godkänd spelning trots att jag hade hoppats på lite mer... röj. 

Motörhead 4/5 - Scandinavium
Stencoole Ian "Lemmy" Kilmister entrar scenen och vrider upp volymen på sin basförstärkare till vad som egentligen borde ses som mer än nödvändigt. Han ser hyffsat gammal ut och jag kommer på mig själv att undra hur länge till karln verkligen kommer att orka med att spela i ett av världens mest legendariska hårdrocksband.
Ett bra tag till verkar det som, för han visar intet tecken på att vekna när bandet drar av en kavalkad av röjarlåtar utan att darra på manscheten ett endaste dugg. 
Mikkey Dees trummor mullrar så jag tror att hela jävla läktarn ska rasa ihop vilken sekund som helst och det låter så löjligt högt så att mina något undermåliga hörselskydd knappt räcker till. Det är en riktigt hårdrocksfest - precis så som den ska vara och jag önskar mer än en gång att jag befann mig nere framför scenen, fulltankad med öl och headbangandes som en galning till legendarnas pyrotekniska och jordbävningsmäktiga show. 
Men jag befinner mig inte nere framför scenen. Och jag är spiknykter. Och jag känner mig hämmad. Och det gör att jag inte kan njuta fullt ut (mycket säkert på grund utav att i stort alla låtar som bandet spelar är för mig totalt okända). Men först under slutet, då man drar av "Ace of Spades" och klockrena "Overkill", börjar det hetta till, båda bildligt och bokstavligt talat, och Motörhead känns med ens som ett av de mest självklara banden i världen.   

Napalm Death 5/5 - Metaltown
Allt jag visste om Napalm Death innan jag såg deras spelning på Metaltown var att de var grundarna till världens roligaste hårdrocksgenre, Grindcore, och att de på grund av detta numera klassas som legender. Okej, tänkte jag, jag ger dem en chans så får vi väl se vad jag tycker om det.
Efter Napalms spelning har jag förstått att man inte ska ha några förhoppningar, för bandet överraskar mig nått så in i helvete - jag börjar till och med skrika trots att jag är så nykter man kan bli. 
Bandets sångare Mark "Barney" Greenway ser ut som en galning och dansar omkring som om han vore en studsboll med ADHD och trots att man fnissar lite åt hans sångsätt (som låter ungefär som en gläffsande minigodzilla med dödsrosslingar) går det inte att förneka att det är en grymt bra spelning.
När sen bandets signumslåt, "You Suffer", dyker upp från ingen-jävla-stans så är det humor och adrenalin på löjligt hög nivå. Napalm Death kan verkligen det här med att spela toksnabba och löjligt korta låtar utan att bli utskrattade för det. Utan tvekan en av de bästa spelningarna jag sett.

Slipknot 5/5 - Metaltown
Michael Jacksons "Beat it" spelas ur högtalarna efter att niomannabandet Iowa har dragit av kvällens sista låt, "Spit It Out". En hyllning till kungen av pop av ett av världens hårdaste hårdrocksband - det om något borde väl kännas lite tabu bland hårdrockare, eller?  
Men nej, för denna till synes oskyldiga flört får mig att känna hur förenad all musik egentligen är och hur artister emellan, oavsett genre, respekterar varandra som kollegor. Det är mäktigt och det är snyggt. 
Slipknot är ett bra band. Jag fattar inte varför vissa inte ens vill kalla dem hårdrock - bandet har ju allt av vad hårdrocken står för; ilska, galenskap, hat, aggressioner, ren och skär lycka - varför är det då så svårt för folk att acceptera dem?
Slipknot bjuder på en monumental spelning; det är den ena mäktiga hårdrockshymnen efter den andra och jag känner att det inte kan bli bättre (delvis för att jag är totalt utmattad efter att ha sprungit omkring i solen hela dagen). Corey Taylor får publiken att hoppa, klappa händera, vissa djävulstecknet - ett publikhav på 20 000 pers är helt förtrollade av de nio herrarnas uppvisning.
I slutändan hittar jag bara en dålig sak med konserten och det är det snöpliga slutet - helt plötsligt är det bara slut. Skulle dem inte hålla på till klockan tolv? Hon är ju för fan bara tjugo i! Fy skäms, Slipknot.   

Witchcraft 2/5 - Scandinavium
Det finns band som kopierar och så finns det band som KOPIERAR!
Svenska Witchcraft låter så mycket Black Sabbath att efterföljande Airbournes AC/DC-flörtar framstår som nyskapande och unika. Jag får ingen som helst ro i sinnet under Witchcrafts spelning får det låter så satans mycket Black Sabbath; men det är för att jag inte tycker Osbournes skötebarn är dåligt utan för att det låter så jäkla oinspererat: vad är "egna idéer" för något?
Jag hade vissa funderingar på att köpa bandets senaste album som var till salu utanför arenan men jag ändrade mig i sista sekund. Jag kände helt enkelt att det inte var värt pengarna.
Bandet skulle fått en etta om det inte hade vart för två saker - för det första så är bandets trummis en fröjd att se (inte ens Mikkey Dee kunde se lika energisk och barnsligt lycklig ut som honom) och för att man slapp stå bland en massa fyllehundar som på en viss spelning, på en viss festival, med ett visst "stört" band.