Metallica - ... And Justice For All
Recension: musik
Genre: Thrash metal
Betyg: 5/10
Eeeh... jag försökte faktiskt att njuta av den här genomlyssningen; jag försökte verkligen se Metallica för vad de är utan att gnälla över de på tok för långa låtarna och den mediokra produktion. Men i slutändan har jag haft lika roligt som en igelkott på motorvägen med Metallicas kanske största och mest uttjatade platta någonsin.
För det första: Metallica är ett bra band. Jag förnekar det inte. James Hetfield med kompani vet hur man skriver snygga låtar; Kirk Hammet vet hur man hanterar en elgura; Lars Ulrich är en helt okej trummis.
För det andra: jag tycker däremot inte att deras material är så pass bra att det förtjänas höjas till skyarna så som det har gjorts genom åren. Visst, på 80-talet var den här sortens musik nytänkande, spännande och revolutionerande, men nu för tiden har vi redan fullt upp med att hantera intryck från nya band som omdanar metalscenen medan Metallicas storhetstid ter sig allt blekare i horisonten.
Det här är ingen dålig skiva. Den har faktiskt tillfällen då den glänser till. "The Shortest Straw" och "Dyers Eve" är två stenhårda låtar där den första innehåller det, enligt mig, fetaste Metallica-riffet någonsin.
Men resten känns bara som ren jävla utfyllnad. Visst, "One" är ett mästerverk, men jag har hört det så jävla många gånger nu så jag är redo att hugga av mina öron och sälja dem på E-bay om jag hör det en gång till. Jag känner hur jag är ofokuserad under större delen av skivan och vaknar bara till när Hammets läckra solon sparkar in och knappt då - det om något är väl inte ett gott betyg?
Nej, jag fångas inte av Metallica. Det kanske fanns en tid när jag kunde möjligtvis ha fångats av deras musik men den tiden är förbi. Jag kräver mer än bara ett evigt malande. Jag kräver musik som utmanar. Visst, Metallica gör/gjorde utmanande musik men det vill sig helt enkelt inte. Jag. Kan. Inte.
"... And Justice For All" är Metallicas bästa skiva. Men det är också den bästa skivan från ett band som jag alltid kommer ha en väldigt ljummen inställning till. "Meh" är ordet. "Meh" stavat med trååååkiga, bleeeka bokstäääveeeeer.
Genre: Thrash metal
Betyg: 5/10
Eeeh... jag försökte faktiskt att njuta av den här genomlyssningen; jag försökte verkligen se Metallica för vad de är utan att gnälla över de på tok för långa låtarna och den mediokra produktion. Men i slutändan har jag haft lika roligt som en igelkott på motorvägen med Metallicas kanske största och mest uttjatade platta någonsin.
För det första: Metallica är ett bra band. Jag förnekar det inte. James Hetfield med kompani vet hur man skriver snygga låtar; Kirk Hammet vet hur man hanterar en elgura; Lars Ulrich är en helt okej trummis.
För det andra: jag tycker däremot inte att deras material är så pass bra att det förtjänas höjas till skyarna så som det har gjorts genom åren. Visst, på 80-talet var den här sortens musik nytänkande, spännande och revolutionerande, men nu för tiden har vi redan fullt upp med att hantera intryck från nya band som omdanar metalscenen medan Metallicas storhetstid ter sig allt blekare i horisonten.
Det här är ingen dålig skiva. Den har faktiskt tillfällen då den glänser till. "The Shortest Straw" och "Dyers Eve" är två stenhårda låtar där den första innehåller det, enligt mig, fetaste Metallica-riffet någonsin.
Men resten känns bara som ren jävla utfyllnad. Visst, "One" är ett mästerverk, men jag har hört det så jävla många gånger nu så jag är redo att hugga av mina öron och sälja dem på E-bay om jag hör det en gång till. Jag känner hur jag är ofokuserad under större delen av skivan och vaknar bara till när Hammets läckra solon sparkar in och knappt då - det om något är väl inte ett gott betyg?
Nej, jag fångas inte av Metallica. Det kanske fanns en tid när jag kunde möjligtvis ha fångats av deras musik men den tiden är förbi. Jag kräver mer än bara ett evigt malande. Jag kräver musik som utmanar. Visst, Metallica gör/gjorde utmanande musik men det vill sig helt enkelt inte. Jag. Kan. Inte.
"... And Justice For All" är Metallicas bästa skiva. Men det är också den bästa skivan från ett band som jag alltid kommer ha en väldigt ljummen inställning till. "Meh" är ordet. "Meh" stavat med trååååkiga, bleeeka bokstäääveeeeer.
Kommentarer
Trackback
