Iskariot

Recension: musik
Genre: Heavy/Speed metal, Rock 'n' Roll
Betyg: 6/10

Människopsyket är väl ändå en ganska lustig sak? Det kan skryta om att lagra tusentals minnen, lära sig ett stort antal språk samt att få folk att komma ihåg vad alla medlemmar i Paradise Hotel heter och vad de har för skostorlek samt IQ-nivå (men med tanke på att de deltar i en dokusåpa vars grundlägande koncept kan summeras med orden "eeh" och "uuh" så kan det väl inte vara alltför svårt att räkna ut var den intellektuella ribban står). 
  
Jag har haft nöjet att läsa Lemmys självbiografi så här inför de annalkande sommardagarna och jag kan inte påstå annat än att de är en grymt bra bok. Den var såpass bra att jag till och med börjat att gilla Lemmys skötebarn - det legendariska rockbandet Motörhead - mer än någonsin. Innan dess hade jag en ganska stillsam inställning till bandet och tyckte musiken de tryckte ur sig var riktigt bra men inget mer. Därför kan det här mycket vare en av de mest svårbedömda skivor jag recenserat.

Motörheads recept för framgång är ingen större hemlighet - det handlar om gammal hederlig hårdrock i 200 knyck som behandlar så vitt skilda ämnen såsom livet, kärleken, sex, droger och alkoholhaltiga drycker. Det är alltså hårdrock så som den ska vara; äkta, ölstinn, ärlig, rökdoftande, svettig och rå. Det är raka puckar från början till slut. Som en gammal svensk porrfilm från 90-talet ungefär. 

Alla (och jag menar alla) har vid det här laget säkert hört bandets tveklöst mest uttjatade låt - "Ace of Spades." En låt som är bandets grundidé trogen och en riktig konsertfavorit. Så den som letar efter låtar i stil med ovannämnda odödliga hårdrockshymn får verkligen sitt lystmäte på Motörizer.
   "Rock Out" är nästan skamligt lik sin adrenalistinna förfader, men tappar för all del inte fart för det. Låten inleds med en fet basslinga och fullkomligt exploderar därefter i en sjuhelvetes rockfest. Headbangandet är ett faktum och man sjunger med i den självklara refrängen (allvarligt, vem kan inte gilla när Lemmy - bandets bassist och sångare - sjunger "Rock out, rock out, with your cock out"?) allt eftersom öl framstår mer och mer som den mest fulländade drycken i universum. Perfa! 
   Andra höjdpunkter är mangelmonstret "Buried Alive", stilsäkra "English Rose" med en Lemmy på riktigt lönnkrogshumör samt inledande mastodonttunga "Runaround Man." Även "Teach you how to Sing the Blues" tåls att nämnas med sitt effektiva riffande. 

Dock så har vi ju den här skittråkiga delen där man som recensent måste gnälla lite; det måste ju finnas en anledning till att skivan fått ett såpass lågt betyg. Först och främst innehåller skivan lika mycket starka låtar som det finns material som man kan mista eller ha. Det är ganska uppenbart att det här är ett album som producerats på rutin utan några egentliga idéer att utveckla sitt sound med (vilket på ett sätt inte behöver vara dåligt - Motörhead är ju redan bra som de är). 
   Dessutom så känner jag att självbiografin som jag nämnde i början förstör lite för mig. Innan jag hade läst boken i fråga hyste jag inga starkare känslor för Motörizer och det känns nästan som att jag agerar omedeveten hycklare genom att sätta en sjua eller åtta. Men missförstå mig rätt, det här är ett bra album, men som recensent måste jag förbli objektiv och inte låta mina känslor ta över. Jag måste stå fast vid mitt första intryck av skivan helt enkelt.

Så för att avrunda det hela kan man säga att Motörizer är ett genomgående bra album helt enligt Motörheads flitigt uttjatade sound. Det är klassisk hårdrock och det borde ju egentligen vara nog för att göra alla och några till nöjda.