Glasvegas - Glasvegas
Recension: musik
Genre: Poprock
Betyg: 7/10
Det brittiska vemodet dumpar ännu en last på de svenska kajerna, denna gång klädsamt iklädd en härlig skotsk dialekt. Glasvegas verkar vara det "nya stora" inom brittisk pop (för att inte säga popmusik överhuvudtaget). Öppensinnad som jag är bestämde jag mig för att se döden i vitögat och trotsa mina närmast psykotiska hårdrocksprinciper och inhandlade (LJUGHALS!) ett exemplar av Glasvegas debutalbum som tydligen fått stående ovationer av Sveriges samtliga kritikerkår. Nå, jag vill inte påpeka att Glasvegas är något att jämföra med mina största musikfavoriter men nog fan är det här välgjord, vemodig och till och med (hör och häpna!) bra popmusik.
Personligen anser jag att poprockens styrka alltid legat i lyriken, hur banal och bagatellartad den än är, för i en genre där det är viktigare att ha en bra sångare och utmärkande lyrik än, säg, en gedigen trummis borde man ju inte förvänta sig något mer. Anledningen till att Glasvegas har erhållit så många lovord över hela Europa beror nog främst på att deras texter är lätta att ta till sig av samtidigt som de erbjuder ett visst djup - den som skrev texterna vet verkligen hur man fångar lyssnaren med vemodiga texter utan att riskera att framstå som alltför svårsmälta för radion.
Nu är jag inte den personen som lyssnar på ett bands lyrik för att fångas av dem utan föredrar istället att lyssna på själva musiken innan jag fäller min dom. Glasvegas är inte ett band som skyltar med ett snuskigt avancerat låtskriveri, ej heller har de mycket att komma med rent instrumentalt. Dock måste jag säga att jag fångas ändå och det för att det här är musik som gjorts med omsorg och utan en ivrig hunger efter pengar.
Det börjar snyggt och finstämt med "Flowers & Football Tops" - en svävande och lite sorglig historia om en moder som väntar på att hennes bortrövade son ska komma hem igen (lyriken är faktiskt baserad på en sann händelse som utspelades i Glasgow för några år sedan då en liten pojke rövades bort av några män och som sedermera mördade honom). Redan här sätter bandet en omisskänlig känsla som är omöjlig att inte känna igen - vemod.
Visst, att tralla om längtan och brusten kärlek är ett välkänt - för att inte säga extremt uttjatat - ämne inom popmusiken och om dessa ämnen känns äkta eller ej kan diskuteras; vanligtvis blir det bara pannkaka av allting där känslan av upprepning inte går att skaka av sig. Men Glasvegas lyckas få det att kännas äkta - man kanske inte berörs men nog fan får de en att spetsa öronen.
Skivans absoluta höjdpunkt kommer med andra låten "Geraldine" som börjar så vackert, så vackert när rundgången från föregående låt sakta tystas ned och förvandlas till en ensam slinga som gråter lågmält och i hemlighet; precis som den brittiska arbetarklassens själar gör var dag i sin bittra hårda verkligheten. Det känns verkligen äkta och det är nog ta mig fan äkta också. Det är så här pop ska vara! Vemodig och äkta. Inte svamlig och oengagerande som de dussinprojekt vi tvångsmatas av dag ut och dag in på radion och av pretentiösa och farsartade spektakel som Melodifestivalen.
Glasvegas debutskiva är givetvis ingen fläckfri sådan - bandet har en viss tendens att upprepa sig och låtarna smälter, speciellt mot slutet, ihop i en svart, sörjig soppa som man varken kan eller vill komma ihåg. Skivan skiner som mest under sina inledande minuter, vilka innefattar de fyra första låtarna "Flowers & Football Tops", "Geraldine", "It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry" och "Lonesome Swan." Man kan lika gärna stänga av efter fjärde låten, för det tillförs inget nytt efter det vilket är lite sorgligt med tanke på hur bra det verkligen kunde bli om man hade fokuserat mer på att variera sig istället för att köra på i exakt samma spår skivan ut.
Nåja, jag ska väl inte vara grinig - att hitta pop som är så här bra nu för tiden är näst intill omöjligt och Glasvegas ska ha all beröm i världen för att de faktiskt lyckats fånga en en gång så principfast hårdrockare som mig.
Genre: Poprock
Betyg: 7/10
Det brittiska vemodet dumpar ännu en last på de svenska kajerna, denna gång klädsamt iklädd en härlig skotsk dialekt. Glasvegas verkar vara det "nya stora" inom brittisk pop (för att inte säga popmusik överhuvudtaget). Öppensinnad som jag är bestämde jag mig för att se döden i vitögat och trotsa mina närmast psykotiska hårdrocksprinciper och inhandlade (LJUGHALS!) ett exemplar av Glasvegas debutalbum som tydligen fått stående ovationer av Sveriges samtliga kritikerkår. Nå, jag vill inte påpeka att Glasvegas är något att jämföra med mina största musikfavoriter men nog fan är det här välgjord, vemodig och till och med (hör och häpna!) bra popmusik.
Personligen anser jag att poprockens styrka alltid legat i lyriken, hur banal och bagatellartad den än är, för i en genre där det är viktigare att ha en bra sångare och utmärkande lyrik än, säg, en gedigen trummis borde man ju inte förvänta sig något mer. Anledningen till att Glasvegas har erhållit så många lovord över hela Europa beror nog främst på att deras texter är lätta att ta till sig av samtidigt som de erbjuder ett visst djup - den som skrev texterna vet verkligen hur man fångar lyssnaren med vemodiga texter utan att riskera att framstå som alltför svårsmälta för radion.
Nu är jag inte den personen som lyssnar på ett bands lyrik för att fångas av dem utan föredrar istället att lyssna på själva musiken innan jag fäller min dom. Glasvegas är inte ett band som skyltar med ett snuskigt avancerat låtskriveri, ej heller har de mycket att komma med rent instrumentalt. Dock måste jag säga att jag fångas ändå och det för att det här är musik som gjorts med omsorg och utan en ivrig hunger efter pengar.
Det börjar snyggt och finstämt med "Flowers & Football Tops" - en svävande och lite sorglig historia om en moder som väntar på att hennes bortrövade son ska komma hem igen (lyriken är faktiskt baserad på en sann händelse som utspelades i Glasgow för några år sedan då en liten pojke rövades bort av några män och som sedermera mördade honom). Redan här sätter bandet en omisskänlig känsla som är omöjlig att inte känna igen - vemod.
Visst, att tralla om längtan och brusten kärlek är ett välkänt - för att inte säga extremt uttjatat - ämne inom popmusiken och om dessa ämnen känns äkta eller ej kan diskuteras; vanligtvis blir det bara pannkaka av allting där känslan av upprepning inte går att skaka av sig. Men Glasvegas lyckas få det att kännas äkta - man kanske inte berörs men nog fan får de en att spetsa öronen.
Skivans absoluta höjdpunkt kommer med andra låten "Geraldine" som börjar så vackert, så vackert när rundgången från föregående låt sakta tystas ned och förvandlas till en ensam slinga som gråter lågmält och i hemlighet; precis som den brittiska arbetarklassens själar gör var dag i sin bittra hårda verkligheten. Det känns verkligen äkta och det är nog ta mig fan äkta också. Det är så här pop ska vara! Vemodig och äkta. Inte svamlig och oengagerande som de dussinprojekt vi tvångsmatas av dag ut och dag in på radion och av pretentiösa och farsartade spektakel som Melodifestivalen.
Glasvegas debutskiva är givetvis ingen fläckfri sådan - bandet har en viss tendens att upprepa sig och låtarna smälter, speciellt mot slutet, ihop i en svart, sörjig soppa som man varken kan eller vill komma ihåg. Skivan skiner som mest under sina inledande minuter, vilka innefattar de fyra första låtarna "Flowers & Football Tops", "Geraldine", "It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry" och "Lonesome Swan." Man kan lika gärna stänga av efter fjärde låten, för det tillförs inget nytt efter det vilket är lite sorgligt med tanke på hur bra det verkligen kunde bli om man hade fokuserat mer på att variera sig istället för att köra på i exakt samma spår skivan ut.
Nåja, jag ska väl inte vara grinig - att hitta pop som är så här bra nu för tiden är näst intill omöjligt och Glasvegas ska ha all beröm i världen för att de faktiskt lyckats fånga en en gång så principfast hårdrockare som mig.
Fotnot: låten "Geraldine." Det finns såklart en video till låten men eftersom Glasvegas spelar pop så känner typ alla till dom och därför tycker Youtube det är smart att ta bort orginalvideon från sin sida för att de är rädda att få en fet stämning i brevlådan. Jävla tråkmånsar!
Kommentarer
Trackback
