Iskariot

Samtidigt som världen går under runt omkring oss sitter en tjej i femtonårsåldern på sitt rum i Bromma och funderar över vad hon ska ha på sig imorgon för att impa på sina fjortis-aktiga vänninor. Hon känner att hon iklär sig en roll; att hon gömmer sitt äkta jag bakom kajal, parfym och smink. Men hon känner också att om hon inte anpassar sig efter den stilen som hennes kompisar har riskerar hon att bli en utböling - en person som inte passar in; en person som är sig själv.

Ett av dagens mest omstridda I-landsproblem måste väl ändå vara fruktan för att inte passa in. Människor i alla åldrar iklär sig roller under vardagen och använder dessa som en sköld både för att bli accepterade av sina så kallade jämlikar och för att finna trygghet i en värld som ibland kan te sig så stor och hotfull.
   Jag vill erinra mig att sensommaren 2005 var jag precis vad alla tonåringar brukar vara innerst inne - osäkra, blyga och rädda för att inte passa in. 2005 var året som stavades nystart för mig - första året på gymnasiet lovade mig lika många chanser till att rätta till alla sociala felsteg jag gjort under tidigare år som det lovade risker om att allting kunde gå rent käpprätt åt helvete. Det var, för att citera en intern skämtare, det "kritiska ögonblicket" som närmade sig - det handlade om vinna eller försvinna.

Resten av min gymnasietid kan nog bäst sammanfattas med två ord. Dessa ord är "utveckling" och till en viss grad "mognad." Utvecklingen kom i form av att jag äntligen fann mig en personlighet/roll i hårdrockens värld och mognaden kom utav att jag äntligen fick lite socialt flyt. Gymnasietiden kantades av diverse pinsamheter till följd av alltför stora alkoholkonsumtioner, känslor jag inte ens visste att jag hade och framförallt musiken som plötsligt var det enda man kände man villkorslöst kunde älska.
   Hårdrocken fanns alltid där för mig. 

Men med tryggheten kom även en trångsynhet och en särskild mentalitet som ratade all annan musik och som bara tillät att hårdrock spelades i min närvaro - all annan musik var ovärdig och tråkig.
   Man kan säga att jag tvingades betala ett stort pris för att finna trygghet, för plötsligt hade jag förändrats från en relativt osäker person med öppet musiksinne till något vresigt vrånghuvud som vägrade lyssna på allt annat som lät mjukare än In Flames. Jag inslöt mig i ett skal och höll långsamt på att kvävas av min egen trygghet.

Så här i efterhand tittar jag tillbaka på det här och undrar lite försiktigt "vad fan höll jag på med?"
   Enkelt - för att jag var en osäker tonåring som mot alla odds hade hittat trygghet och säkerhet. En säkerhet som skulle beskyddas till varje pris och som inte skulle slås i spillror av något så banalt som musiken som spelades på RixFM dygnet runt, året runt.
   Denna drift att iklä sig en roll kan vara direkt dödlig på ett visst sätt - den hämmar ens sociala utveckling. Jag kan säga att idag har jag faktiskt lyckats växa ur min gamla hårdrockarroll och kan ta till mig av det mesta i musikväg (så länge den är bra vill säga). Till exempel hade jag för kanske två, tre år sedan vägrat lyssna på något av The Smashing Pumpkins material - nu är dem en av de bästa grupper jag känner till. Dessutom växer Glasvegas musik för var gång jag lyssnar på dem och gamla klassiker som Scatman och rysska TATU's odödliga hit They not gonna get us är nästintill omöjliga att sluta lyssna på. Även Depeche Mode kan nämnas vars oljiga, melankoliska syntmattor toppar det mesta som jag hört inom hårdrock de senaste månaderna. Herrejävlar, jag har även börjat fattat tycke för Veronica Maggio som förför med sin originella, om än lättuttjatade, radiopop som är mysig att lyssna på under sommarkvällarna. 

Ja, jag har växt ur mitt hårdrockarstadie, däremot inte sagt att jag vårdar min fascination för Ozzy Osbournes och hans jämlikars världsarv. Hårdrockaren i mig står fast, men mitt sinne har blivit mer öppet än någonsin. Synd bara att man inte lär sig detta ifrån barnsben utan tvingas i sina unga tonår att iklä sig en roll som man kanske inte alls känner sig komfortabel i. Antar att det krävs för att man ska mogna en gång i livet.