Godspeed You! Black Emperor - F# A# (Infinity)
Recension: some kind of music
Genre: Post rock
Betyg: 8/10
Som recensent finns det finns tillfällen då man stöter på musik som är helt enkelt omöjlig att kategorisera. Ta The Mars Volta som exempel - ett band som får Meshuggahs avancerade riffkavalkader att blekna i jämförelse med sina komplexa låtstrukturer och orkesterlånga mastodontlåtar. Godspeed You! Black Emperor (eller kort och gott GY!BE) är ett annat bra exempel på band som utmanar lyssnaren så till den milda grad att själva behållningen av att lyssna på något av deras alster upphör att existera som ren underhållning och utvecklas istället till något megaflummigt soundscape-landskap som är omöjligt att begripa på bara en genomlyssning. Det här är musik som verkligen kräver mycket av sin lyssnare - men sen ger den också mycket igen om man bara ger den tid.
Om 80-talet var thrash metallens guldålder och om 90-talet är döds- och nu metallens högborg så är 2000-talet hemmet för post metallen och den progressiva rocken. På senare år har band som Cult of Luna, Neurosis, Tool, Isis, nyss nämnda The Mars Volta och Callisto fått en väldigt framskjuten roll inom den extrema undergroundhårdrocksscenen och frågan man kan ställa sig är "varför?" Samtliga band förärar sina lyssnare antingen milslånga proggiga/psykadeliska musikstycken (Tool och The Mars Volta) medan andra bygger upp oändligt melankoliska orkestrar som börjar lugnt och harmoniskt, exploderar senare i ett rasande inferno för att sedan mynna ut i ett ångestframkallande, minimalistiskt crescendo (Cult of Luna, Neurosis och Callisto).
Varför söker sig så många lyssnare till denna komplexa, melankoliska och utmanade musikgenre? Är det för att melankolin blivit en såpass utbredd folksjukdom att alla känner att de kan ta del av den och förstå den? Eller kräver folk helt enkelt bara mer av sin musik?
Det här kan man hålla på och gaffla om i evigheter så med risk för att den här recensionen blir något helt annat än just en recension slutar jag att resonera här och går istället direkt på att recensera F# A# (Infinty).
Det finns inte mycket man kan säga om GY!BE's första fullängdare rent låtmässigt sett. Albumet innehåller tre låtar som alla tickar in på en bra bit över femton minuter (!). Den sista låten kan dessutom stoltsera med den löjligt långa speltiden 29.02 minuter (!!). Då kan man ju som läsare verkligen undra vad GY!BE spelar för sorts musik. Tja, jag skulle inte gärna kalla det musik. Musik så som vi känner den idag brukar bestå av en inledning, vers, brygga, refräng, vers, brygga, refräng, breakdown, refräng och outro (eller något i den stilen i alla fall). GY!BE's monsterlåtar erbjuder bara förhållandevis korta orkesterarengemang blandat med trummor, gitarrer, bas (som jag dock har svårt att höra mitt bland alla andra ljud) och välbehövliga pauser av total tystnad.
Det går helt enkelt inte att beskriva låtstrukturerna på ett enkelt sätt. Det är en till synes oändlig berg-och-dal-bana mellan nedstämda berättarröster, kusliga ljud, säckpipor, ett par röster som talar om jordens undergång, ytterliggare ett kusligt ljud, atmosfäriska gitarrslingor lagda på euforiska syntmattor; det är så galet utmanade att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Men jag gillar det. Faktum är att jag älskar det. Det tar ett tag att vänja sig vid GY!BE's egensinniga musik, men så småningom inser man storheten i det hela och hittar alltid något nytt att förundras över för varje ny genomlyssning.
Mina personliga favoritstycken (det går som sagt att inte bara välja ut enstaka låtar när det kommer till sånhär musik) är slutet på andra låten "East Hastings" då bandet runt 16.30 uppbådar ett av de kusligaste ljuden jag någonsin har hört - en kör av något gnällande gnissel som bara ökar i intensitet och som sedan övergår i ett ensamt gnällande som bara känns så jävla äckligt och kusligt. Det går inte att beskriva! Det är så minimalistiskt, så oerhört psykadeliskt att det blir skrämmande. Ett enda ljud som får nackhåren att resa sig. Det är konst i dess renaste form.
En annan favorit är de inledande minuterna på första låten, "The Dead Flag Blues (intro)", där en berättarröst förtäjer om regeringens fall till tonerna av en gråtande violin och med ett ständigt muller i bakgrunden. Ytterliggare euforiska stunder finns i avslutande låtstycket "Providence" som genomsyras av en idel melankolisk och nedstämd atmosfär. Det är helt fantastiskt!
GY!BE är inget lätt band att älska. Det kräver så fruktansvärt mycket av en som lyssnare att man riskerar att tröttna i förtid. Dock kan jag försäkra om att den finns där - underhållningen, behållningen och känslan av att man upplevt något speciellt; någoting utöver det vanliga. Så länge man ger F# A# (Infinty) den tid den behöver så kommer man få ut mer av den än något annat album som existerar just nu.
Genre: Post rock
Betyg: 8/10
Som recensent finns det finns tillfällen då man stöter på musik som är helt enkelt omöjlig att kategorisera. Ta The Mars Volta som exempel - ett band som får Meshuggahs avancerade riffkavalkader att blekna i jämförelse med sina komplexa låtstrukturer och orkesterlånga mastodontlåtar. Godspeed You! Black Emperor (eller kort och gott GY!BE) är ett annat bra exempel på band som utmanar lyssnaren så till den milda grad att själva behållningen av att lyssna på något av deras alster upphör att existera som ren underhållning och utvecklas istället till något megaflummigt soundscape-landskap som är omöjligt att begripa på bara en genomlyssning. Det här är musik som verkligen kräver mycket av sin lyssnare - men sen ger den också mycket igen om man bara ger den tid.
Om 80-talet var thrash metallens guldålder och om 90-talet är döds- och nu metallens högborg så är 2000-talet hemmet för post metallen och den progressiva rocken. På senare år har band som Cult of Luna, Neurosis, Tool, Isis, nyss nämnda The Mars Volta och Callisto fått en väldigt framskjuten roll inom den extrema undergroundhårdrocksscenen och frågan man kan ställa sig är "varför?" Samtliga band förärar sina lyssnare antingen milslånga proggiga/psykadeliska musikstycken (Tool och The Mars Volta) medan andra bygger upp oändligt melankoliska orkestrar som börjar lugnt och harmoniskt, exploderar senare i ett rasande inferno för att sedan mynna ut i ett ångestframkallande, minimalistiskt crescendo (Cult of Luna, Neurosis och Callisto).
Varför söker sig så många lyssnare till denna komplexa, melankoliska och utmanade musikgenre? Är det för att melankolin blivit en såpass utbredd folksjukdom att alla känner att de kan ta del av den och förstå den? Eller kräver folk helt enkelt bara mer av sin musik?
Det här kan man hålla på och gaffla om i evigheter så med risk för att den här recensionen blir något helt annat än just en recension slutar jag att resonera här och går istället direkt på att recensera F# A# (Infinty).
Det finns inte mycket man kan säga om GY!BE's första fullängdare rent låtmässigt sett. Albumet innehåller tre låtar som alla tickar in på en bra bit över femton minuter (!). Den sista låten kan dessutom stoltsera med den löjligt långa speltiden 29.02 minuter (!!). Då kan man ju som läsare verkligen undra vad GY!BE spelar för sorts musik. Tja, jag skulle inte gärna kalla det musik. Musik så som vi känner den idag brukar bestå av en inledning, vers, brygga, refräng, vers, brygga, refräng, breakdown, refräng och outro (eller något i den stilen i alla fall). GY!BE's monsterlåtar erbjuder bara förhållandevis korta orkesterarengemang blandat med trummor, gitarrer, bas (som jag dock har svårt att höra mitt bland alla andra ljud) och välbehövliga pauser av total tystnad.
Det går helt enkelt inte att beskriva låtstrukturerna på ett enkelt sätt. Det är en till synes oändlig berg-och-dal-bana mellan nedstämda berättarröster, kusliga ljud, säckpipor, ett par röster som talar om jordens undergång, ytterliggare ett kusligt ljud, atmosfäriska gitarrslingor lagda på euforiska syntmattor; det är så galet utmanade att jag inte vet vad jag ska ta mig till.
Men jag gillar det. Faktum är att jag älskar det. Det tar ett tag att vänja sig vid GY!BE's egensinniga musik, men så småningom inser man storheten i det hela och hittar alltid något nytt att förundras över för varje ny genomlyssning.
Mina personliga favoritstycken (det går som sagt att inte bara välja ut enstaka låtar när det kommer till sånhär musik) är slutet på andra låten "East Hastings" då bandet runt 16.30 uppbådar ett av de kusligaste ljuden jag någonsin har hört - en kör av något gnällande gnissel som bara ökar i intensitet och som sedan övergår i ett ensamt gnällande som bara känns så jävla äckligt och kusligt. Det går inte att beskriva! Det är så minimalistiskt, så oerhört psykadeliskt att det blir skrämmande. Ett enda ljud som får nackhåren att resa sig. Det är konst i dess renaste form.
En annan favorit är de inledande minuterna på första låten, "The Dead Flag Blues (intro)", där en berättarröst förtäjer om regeringens fall till tonerna av en gråtande violin och med ett ständigt muller i bakgrunden. Ytterliggare euforiska stunder finns i avslutande låtstycket "Providence" som genomsyras av en idel melankolisk och nedstämd atmosfär. Det är helt fantastiskt!
GY!BE är inget lätt band att älska. Det kräver så fruktansvärt mycket av en som lyssnare att man riskerar att tröttna i förtid. Dock kan jag försäkra om att den finns där - underhållningen, behållningen och känslan av att man upplevt något speciellt; någoting utöver det vanliga. Så länge man ger F# A# (Infinty) den tid den behöver så kommer man få ut mer av den än något annat album som existerar just nu.
Fotnot: ett utmärkt exempel på GY!BE's (och faktiskt hela postrockens) typiska låtstruktur; börjar lugnt för att övergå i en ångestfylld vansinnesfärd för att sedan avslutas med en evighetslång tystnad. Just denna del av låten "East Hastings" användes till den dystopiska zombiefilmen "28 Days Later."
Kommentarer
Trackback
