Iskariot

I en värld som är ständigt hotad av att förgås av trycket från högerextrema ideologipretton och skenheliga religionfantaiker samt den personliga insikten om att man måste bli vuxen och ta sitt ansvar så är det skönt att veta att det finns två relativt säkra saker att luta sig tillbaka på - musik och TV-spel.
    Jag säger "relativt" eftersom dessa båda fenomen har mer och mer börjat stagnera som pålitlig och för evigt närvarande underhållning de senaste åren. Anledningen är lika uppenbar som den är tråkig och skulle kunna kallas en fortsättning på kapitalismens korståg över världen efter att de "segrade" över kommunsimen för snart tjugo år sedan.
 
Kommersialismen är ett gift och det är ett gift som tycks ha skapats endast för ett förinta allt det som vi vanliga människor håller kärt.
   Att musik (hårdrocken inräknad) är starkt amerikaniserad och uppå det äckligt kommersiell i dessa dagar är ett faktum som barn födda efter 2010 borde vara inlärda i samma ögonblick som de flyger ut i denna ogästvänliga värld. Mitt musikintresse är förvisso relativt ungt och jag har egentligen ingen tvättäkta erfarenhet gällande den hårdrock som förmedlades allmänhetens öron under det högteknologiska 90-talet, men jag har åtminstone musiköra nog för att inse att den musik som skapades på andra sidan millenieskiftet  präglades av en överlägset bättre kvalite än den vi ser nu för tiden.
   Ta bara band som Entombed - ett utmärkt exempel på hur ett tråkigt koncept kan omvandlas till flera album där nästan samtliga anses som milstolpar inom den extrema musikens historia.
   Mudvayne är också ett ytterliggare bra exempel på att musik var bättre förr; en jämförelse mellan Mudvaynes tidigare alster och deras nyare skapelser pekar på att det fanns en tydligare, mer variationsrik och framförallt njutbar musik stod att finna på bandets första album LD 50. I dessa dagar är gruppen bara ännu ett dussinband som skriver "låtar" på rullande band som låter exakt likadana och som tillför hårdrocken absolut ingenting nytt.

TV-spel är också ett medie som får se sig i det närmsta besegrat av den obskyra pengahungriga attityd som genomsyrar vår dags underhållningsfenomen. Den så kallade sjunde generationen av spelkonsoler (vilket är en sammanfattning av de tre konsolerna Playstation3, Xbox360 och Nintendo Wii) har hittills inte erbjudit mig något utöver det vanliga (med undantag för MGS4 då, men som mer var en tillfredställelse av fans världen över än ett riktigt bra spel).
   När jag som yngre spelade Super Nintendo var varje spel en fantastisk upplevlese. Playstation 1 och 2 erbjöd virtuella äventyr som såg oerhört snygga ut och samtidigt var väldigt roliga att spela.
   Men nu när jag sitter här med mitt PS3 och efter att ha spelat över tio PS3-spel så känner jag bara en retsam och frustrerande tomhet - var är höjdpunkterna?
   GTA4 skulle vara ett grymt bra spel men för mig var det inte mer än en grymt fin målning av Manhattan och ingenting mer. Visst, du hade möjligheten att stöka om i målningen lite men det var allt = ingen tillfredställelse alls.
   Resident Evil 5 såg jag fram emot oerhört mycket och för varje ny lovande trailer höjdes förväntningarna allt mer. Vad händer? Luften går ur mig som en ballong när jag inser att det jag spelar är en kopia av den betydligt roligare föregångaren Resident Evil 4.
   Spelvärlden är helt enkelt så kommersialiserad och så hungrig efter mer pengar att den glömmer att göra spel som faktiskt är roliga. Det verkar ha skapats en helt ny standard inom spelskapandet där den som gapar högst vinner. Det är hela tiden den "otroliga, fräna och nydanande" spelidén efter den andra och allt eftersom skaparprocessen fortgår och fansen börjar bli allt mer triggade glömmer man helt att tillsätta den mest viktiga ingrediensen i sina spel - nämligen nöjet.
   Spelhusen världen över försöker bara överträffa varandra genom att säga hur snygga, inovativa och banbrytande deras spel är och lägger ingen som helst vikt på att spelarna ska ha kul medan de spelar. Att man köper spelen verkar bara vara ännu en anledning till att ett spelhus kan gnugga in överlägsna kommentarer som vått grus i deras konkurenters ansikten. I ett ordkrig mellan spelvärldens maffiabossar har den lilla spelaren glömts bort helt. 

Mainstream-hårdrock och mainstream-tv-spel. Mainstream. Ett ord synonymt med kommersialism, ekonomiskt oberoende och ondskan själv. Det är synd att en en gång så underbar värld  befolkad av underhållningens alldeles egna Che Guevara har stagnerat till något jävla slagfält där så kallade konstnärer av de respektive medierna istället ägnar sig åt att påstå sig vara bättre än andra istället för att verkligen vissa vad de kan. 
   Jag är så förbannat trött på den skiten som sprids över världen och känner att om jag skulle varit en av dessa stora konstnärer som figurerade på 80- och 90-talet och som gick en alltför tidigt död till mötes så skulle jag vrida mig som ett grillspett i graven.